Professor Eino Kaila: Festtal vid Helsingfors universitets 300-årsjubileum den 5 september 1940

1 Det var under en säregen epok i europeiskt universitetsliv som denna högskola för trehundra år sedan såg dagen. Såsom ett karakteristiskt drag kan anföras att de flesta av 1600-talets mest berömda tänkare, forskare och lärde – såsom t.ex. Descartes och Grotius, Leibniz och John Locke – inte voro universitetsmän. Karakteristiskt är också, att då den ryktbare holländske fysikern Huygens år 1666 kallades till Paris, blev han inte professor vid Sorbonne, utan medlem av den nyss grundade Franska Vetenskapsakademin. Dessa vetenskapsakademier, av vilka de främsta uppstodo just under detta sekel, voro den moderna vetenskapens egentliga vårdare, medan däremot universiteten för det mesta ännu vore medeltidsmässiga, skolastiska läroanstalter.

2 Detta äger sin giltighet såväl beträffande katolska som protestantiska land, såväl beträffande Frankrike som England och Tyskland. Vad det sistnämnda landet vidkommer kan det nämnas, att Leibniz betraktade flertalet av samtidens tyska universitet som ”munklika inrättningar i vilka man idkar onyttiga hugskott”, ej heller är det någon tillfällighet, att samme Leibniz uppgjorde planen till en ”Kunglig Akademi” i Berlin, som senare gav upphov åt ”Preussische Akademie der Wissenschaften”. Vi äga en synnerligen noggrann kännedom om de förhållanden som i medlet av 1600-talet rådde vid Englands äldsta och ryktbaraste universitet, Oxford, varest John Locke studerade på 50- och 60-talet. Den akademiska grundkursen, cursus philosophicus, som inbegrep bl.a. det s.k. trivium, var väsentligen likadan som den varit under medeltiden, t.o.m. de läroböcker, som användes voro bortåt tre sekler gamla, undervisningsspråket var uteslutande latin och grekiska, vilka språk även anbefalldes som talspråk i universitetskretsar. Endast matematikern Wallis tilläts hålla föreläsningar på folkspråket – ”i den mån han ansåg det härtill dugligt”.

3 Då Locke sedan tröttnade på skolastiken och på 60-talet började studera medicin, kunde han konstatera, att förhållandena inom den medicinska fakulteten stodo på en lika medeltida nivå. Oaktat Vesalius för redan hundra år sedan lagt grunden till den moderna anatomin och Harvey i början av seklet upptäckt blodomloppet, utgjorde Hippokrates’ och Galenus’ verk fortfarande det enda föremålet för föreläsningarna i medicin och den enda förändringen i jämförelse med medeltiden var att man en gång i året förrättade en offentlig obduktion.

1600-talet en vågdal i universitetets utveckling.

4 Frånsett vissa undantag – till vilka visserligen t.ex. Newton hörde; han var ju fr.o.m. 1669 professor vid universitetet i Cambridge – pulserade den nya tidens hett skapande liv utanför universiteten i de vetenskapliga eremiternas ensliga kamrar eller också i enskilda forskarsällskap, de som sedermera gåvo upphov åt vetenskapliga ”akademier” och ”societeter”. Sålunda gjorde man i Oxfords urgamla colleges narr av ett hemlig vetenskapligt sällskap, vars medlem bl.a. var den moderna kemins grundläggare, Robert Boyle, och som bar namnet ”the invisible college”,tillagt av utgivaren det var ingenting mindre än det första fröet till det ryktbara ”Royal Society”. Många av den nya tidens män samlades där vid mötena varje vecka, för att dryfta ”scientific affairs”, i avsikt att idka en baconiansk ”erfarenhetsfilosofi”, d.v.s. empirisk vetenskap.

5 I själva verket passerade universiteten på 1600-talet en vågdal i sin utvecklingskurva. Därifrån höjde de sig endast så småningom när den moderna vetenskapens ande i slutet av seklet och i början av följande blivit hemmastadd i dem, så att de från att ha varit rena läroanstalter åter blevo härdar för en skapande forskning. Vad exempelvis Tyskland angår, kan som ett epokgörande datum nämnas året 1734, då det grundades ett universitet i Göttingen, som snart vann världsrykte, det första vid vilket forskningens och undervisningens frihet, libertas philosophandi, helt var förverkligad. Först då hade det gamla och det nya smultit samman för att bilda det moderna intellektuella livets mäktiga flöde. Först då vände sig även universiteten slutgiltigt från kompendier och kommentarer till själva urkällorna, iakttagelserna av naturen eller de ursprungliga texterna. Nu först, när antiken definitivt upphörde att vara endast ”nådens förgård” och en antik tänkare att vara endast ”praecursor Christi in naturalibus”, Kristi föregångare i naturliga ting (som det sades om Aristoteles under medeltiden), uppstod också den moderna filologin.

6 Det är skäl att minnas allt detta, när vi söka skärskåda även vårt eget universitets första hävder i deras rätta belysning. Men härtill kommer även en annan väsentlig omständighet.

Upplysningens sena seger medför Åbo Akademis blomstring.

7 Till Auras fjärran stränder anlände kulturströmningarna, som uppstått i Västeuropas stora centra, i början kännbart, ja ofta decennier försenade. När böljorna hunnit hit, hade de redan för det mesta förlorat sin kraft och de olika strömmarna hade redan hunnit smälta samman. Sålunda syntes här knappast några spår av av de korssjöar som som uppstodo då anhängarna av Cartesius’ deduktiva och Newtons induktiva metod drabbade samman, och varom t.ex. Voltaire vet att berätta i sin skildring av fransk och engelsk naturvetenskap i början av 1700-talet. Brytningarna vore här mindre skarpa, ännu lindrigare än i Tyskland. Visserligen säger Porthan, att wolfianismen ”trängde in här med stort gny”, då det andliga livet åter började pulsera efter Stora ofreden, men man bör minnas, att detta tänkesätt självt var en kompromissprodukt, vars makttillträde ännu underlättades av att det stod skolastiken närmare än någon annan av den s.k. upplysningens märkligare andliga yttringar. Fördenskull skedde här övergången från skolastiken till en någon mån upplysningsmässig åskådning jämförelsevis smärtfritt. Och vidare: de skarpare franska yttringarna av upplysningens anda vunno här aldrig något betydande fotfäste, utan denna anda blev för det första blott till en del förhärskande i sina mildare, måttfullare former och vidare hade den då redan hunnit blanda sig med andra, mot romantiken pekande element. Ty då, ungefär på 1700-talet, hade Akademia Aboensis äntligen kommit fullt i nivå med tiden även i den meningen, att de stora kulturströmningarna inte längre anlände hit nämnvärt försenade. Porthan började publicera sin serie ”De poesi fennica” samma årtioende som Ossians sånger utkommo, ja, ett årtionde tidigare än Herders ”Die Stimmen der Völker in Liedern” såg dagens ljus. Då, i slutet av 1700-talet, på Porthans och Calonius’, Gadolins och Hällströms tid, utvecklade sig detta universitet till ett av nordens främsta. På de kosmopolitiska vetenskapernas, såsom matematikens, fysikens, kemins område deltog det verksamt i den internationella forskningen, och på de nationella vetenskapernas, det finska språkets, den finländska historiens,tillagt av utgivaren folkdiktningens, den nordiska rättens forskningsområde lade det en fast grund för ett i ordets trängre bemärkelse nationellt forskningsarbete.

Romantiken och den nationella väckelsen i början av 1800-talet.

8 I idéhistoriska undersökningar är ingenting viktigare, men ingenting heller svårare än att se tingen i deras rätta proportioner. Vilka dessa rätta proportioner äro, det visar ett tillräckligt stort avstånd i tiden. Då det ökas, höja sig topparna, medan de lägre kullarna sänka sig. Det som är märkligt, värdefullt, stort, höjer den historiska utvecklingen ofelbart upp i ljuset. Vi äro redskap i händerna på krafter, som vi inte känna, ty krafterna känna vi blott av dessas verkningar, och verkningarna visa sig först i framtiden.

9 För drygt hundra år sedan verkade vid detta universitet en krets av unga män, vars medelpunkter voro Runeberg och Snellman, och som på grund av sina medlemmars höga begåvning, stora bildning och ädla sinne väl skulle uthärda en jämförelse med vilket som helst storttillagt av utgivaren kulturcentrum. De voro lysande representanter för den anda som i början av senaste århundrade erövrade vida områden i hela Europas andliga odling. Denna anda, som efter en av dess karakteristiska sidor ofta benämnes romantik – om ock denna benämning haltar liksom de flesta andra likande slagord – var mestadels kraftigt medveten om sin motsätting mot sin föregångare, 1700-tals upplysningen. Vad var denna nya anda och varav kom denna motsats, om vi nämligen söka se till sakens kärna och inte nöja oss med sådana enkla konstateringar, som att upplysningen var internationell och ohistorisk till sin inställning, de för 1800-talet karakteristiska åskådningarna åter nationella och historiska?

10 Med hänsyn till sakens betydelse är en litet vidare översikt här måhända tillåten.

Antikens statiska och nutidens dynamiska vetenskap.

11 Europas andliga liv har i två och ett halvt årtusende utvecklats i en bestämd riktning, som klarast kommer till synes på det vetenskapliga tänkandets område, men som framträder även på andra kulturella gebit. Mellan dessa olika områden synes det finnas dolda förbindelser, som man knappast ännu hunnit förklara tillräckligt. Följande exempel belysa saken. Den grekiska vetenskapen var nästan h.o.h. rent teoretisk, t.o.m. i den utsträckning att den, med undantag av några specialfall, rentav skydde beröring med det praktiska livet och föraktade tillämpning och i synnerhet experiment. ”Probieren ist besser als Studieren” har man vant sig att säga under nya tiden, greken skulle säga tvärtom. Allt som bara påminte om kroppsarbete var enligt en känd grekisk fördom, d.v.s. ordagant, hantverkarmässigt, alltså underklassigt, slavarbete. Man skulle under sådana förhållanden kunna antaga, att den grekiska vetenskapens teoretiska läggning, som i synnerhet skydde alla experiment, skulle varit blott en ideologisk avspegling av den antika samhällsbyggnaden, nämligen dess slavhushållning. Men detta kan knappast vara en tillräcklig förklaring. Ty å andra sidan se vi att föraktet för experimentet stod i uppenbar förbindelse med det egendomliga s.a.s. statiska vetenskapsbegreppet, som var eget för grekerna och som innebar hela det antika vetenskapliga tänkandets och den antika världsåskådningens kännbaraste begränsning: enligt denna uppfattning kan det inte till följd av dess väsen ges kunskap annat än om det tinglikt oföränderligt verkliga, så att alltså experimentet, som oundvikligen berör några förändringar, inte kan vara någon verklig kunskapskälla.

12 Det moderna vetenskapliga tänkandet och den moderna världsåskådningen uppstå så småningom under loppet av de par sekler, då uppfattningen befästes att just förändringar äro den mänskliga kunskapens viktigaste objekt, och dess märkligaste vinningar de oföränderliga korrelationer som yppa sig i förändringarna, d.ä. naturlagarna. På ett egendomligt sätt bliva nu antikens statiska kunskapsbegrepp och världåskådning dynamiska. Nu först blir experimentet begripligt och tekniken möjlig. Vad har förorsakat denna märkliga revolution i idéns värld? Det faller i ögonen att den sträcker sig mycket långt och står i hemlig förbindelse med de omvälvningar som skett i hela den europeiska mentaliteten. Uppmärksamheten fästes vid följande.

13 Utvecklingsidén var främmande för antikens statiska uppfattning. Allt är alltid detsamma, så tänker forntidens bildade. Även då någon lärde att ”allt flyter”, avsåg han att säga, att tidens ström var ett evigt kretslopp. ”Den som uppnått fyrtio år har sett allt vad som har hänt och som kommer att hända”, yttrade den kejserliga filosofen Marcus Aurelius. Aristoteles lär uttryckligen, att kulturerna uppstå och gå under i ett oavbrutet kretslopp, utan någon kontinuitet i förändringen, alltså utan någon utveckling.

14 Antiken resulterar i att kristendomen kommer till makten. Det är svårt att inte fästa uppmärksamheten vid den motsättning som rådde mellan den för kristendomen egna dynamiska utvecklingstron och antikens statiska världsåskådning. En av dessa ursprungligen orientaliska, eskatologiska trons hörnpunkter är ju förkunnelsen att en väldig omvälvning är oundvikligen förestående, den omvälvning som skall förinta all makt och styrka och göra de första till de sista och de sista till de första. Och åter måste vi minnas, att ingen förkunnare kan veta vad som är verkligen betydelsefullt i hans förkunnelse, vad som är huvudsak, vad åter bisak, emedan endast en senare tid kan visa det. Vad kristendomen bragte till världen var idén om människosläktets fortsatta utveckling, som bevarade sin betydelse, då de eskatologiska drömmarna försvunnit. Då antiken och kristendomen slutgiltigt förenades till en organisk helhet, uppstod det skede som vi vant oss kalla nya tiden.

Den moderna vetenskapens uppkomst ur den platonska idealismen.

15 Ty huru uppstod den moderna vetenskapen, det tänkesätt, vars för en var synliga väldiga biprodukt är den moderna tekniken?

16 Den uppstod så att Platons världsåskådning befriades från dess antika begränsning, så att den från statisk blev dynamisk.

17 Enligt den uppfattning som Platon framställde i den alla tiders första högskola han skapat, som av förekommen orsak har namnet ”Akademi”, är den mänskliga kunskapens föremål det som är ett i det mångfaldiga och bestående i det föränderliga, som är oförgängligt i det förgängliga och som sådant idéartat eller ”ideiskt”. Likaledes är kunskapen insikt om vad som i platonsk mening är ”gott”, ty ”gott” är det som är bestående, den som äger det, han ”irrar inte omkring i det som som är mångfaldigt och hur som helst”, utan han äger något bestående och förmår skapa något bestående.

18 Om man frågat Platon vad han ansåg vara det betydelsefullaste i sin egen förkunnelse, skulle han otvivelaktigt förklarat att det var hans mytologiserande ”idélära”. Denna reflekterar det som är ett i det mångfaldiga och oföränderligt i det föränderliga, till tinglika väsen ”bakom” fenomenvärlden, varmed – som Aristoteles alldeles riktigt anmärkte – intet är vunnet, då det är fråga om att förklara erfarenhetsfakta. Den senare utvecklingen visade däremot att platonismens historiskt betydelsefulla kärna var i den enastående insikten att den mänskliga kunskapens mål är det som i fenomenens ström blir ett och detsamma, det som är ”ideiskt” eller, för att använda en modern teknisk term, invariant. Denna insikt betydde blottandet av den mänskliga kunskapens hjärterötter. Ty vad se vi om vi betrakta den moderna vetenskapens födelse? Vi märka att denna vetenskaps största representanter, sådana som Keppler och Galilei, Descartes och Leibniz voro platoniker, likväl med den synnerligen viktiga inskränkningen att kunskapsbegreppet under tiden från statiskt blivit dynamiskt. Detta innebar, att det som är ”ideiskt” eller invariant, bör utvinnas just ur själva erfarenheterna, just ur erfarenhetsströmmens ”spegelbilder” och ”grottans skuggor” i vilka de framträder som fenomenens oföränderliga korrelationer, alltså som naturens regelbundenhet och ordning.

19 Då denna uppfattning vaknar och blir förhärskande hos de ledande andarna i början av nya tiden, upprepas ständigt ett känt slagord: Kunskap är makt, naturen, såväl den materiella som den andliga, kan erövras endast genom lydnad mot dessa lagar, d.v.s. iakttagelse av dem. Då förutsätter man att det gives sådana lagar, att det härskar en regelbundenhet och ordning i det varande som kan förstås av människoanden och blottas av den vetenskapliga forskningen. Men denna uppfattning är ju kärnan i den platonska ideismen, som nu blott bör befrias från sina grekiska begränsningar. Sålunda se vi att teorin skapat tekniken och inte tvärtom, vilket ännu i dag framgår av de flesta tekniska upptäckters historia. Ty naturen svarar endast om den tillfrågas, och blott den kan ställa en fråga som söker något, som är medveten om sina mål.

20 Regelbundenhet och ordning är förnuftsmässigt eller rationellt. Det vetenskpliga tänkandet födes, då man börjar att medvetet eftersträva regelbundenhet och ordning, d.v.s. uppställer vissa krav på förnuftighet eller rationalitetspostulat. Detta sker med väldig kraft i det grekiska tänkandet och mest avgörande i Platons Akademi. Men endast till sin högsta, mest abstrakta del är människoförnuftet ett och oföränderligt, nämligen för såvitt det alltid och överallt är ett begripande av och ett eftersträvande efter något slags ideellt objekt. Till sitt konkreta innehåll åter förändrar det sig oupphörligt, det har under historiens förlopp varit underkastat revolutionerande förändringar, ty det står i ett dolt beroende av den andliga utvecklingens alla andra faktorer. Grekernas förnuft var statiskt, det moderna förnuftet är dynamiskt. De rationalitetspostulat som t.ex. Platon uppställde , inneburo bl.a. att den superlunariska världens fysik, d.v.s. astronomin, borde vara cirkelns geometri, och den sublunariska världenstillagt av utgivaren fysik åter triangelns geometri. Vad det förra kravet vidkommer, frigjorde sig antikens astronomer, oavsett alla sina lysande resultat, aldrig från de begränsningar som följa av sagda postulat. Den moderna astronomin föddes genom den ingivelse Keppler fick då han med fortsättning av Platons tankegångar insåg, att ellipsen som rörelsebana var lika lagbunden som cirkeln och att man i astronomin borde tillgodogöra sig hela kägelsnittens teori och inte bara cirkelns specialfall. Därmed uppställas nu nya rationalitetspostulat, betydligt vidare än de förra. Galilei går tillväga på ett liknande sätt, då han utvidgar antikens statik till nya tidens dynamik, och sålunda först ger upphovet åt den allmänna mekaniken som naturkraft. Dessa vetenskapens lysande resultat, i synnerhet på den celesta mekanikens område, varest Newton finner de lagar, som styra universums rörelser, gör mekaniken till förebilden för allt vetenskapligt tänkande. Tänkandet har i sin helhet, på alla sina områden, en böjelse att bliva mekaniskt. Alltet själv är man böjd för att betrakta som ett urverk, som byggts och satts i gång av den stora urmakaren Skaparen, ”som utifrån blott stöter världen och för den med handen i krets”.

Upplysningstidens rationalism.

21 Så komma vi till den s.k. upplysningstiden. Denna tidsanda, den på 1700-talet till makten komna s.k. upplysningen, betydde att det i den moderna vetenskapen uppkomna, men i sista hand från antiken ärvda kravet på allmän förnuftsenlighet eller rationalitet tränger in i det allmänna bildade medvetandet i Europa. Denna anda var det som gjorde slut på häxförföljelserna och släckte bålen, som utplånade all slags vidskepelse, som sköt åt sidan alkemin, astrologin och annan ockultism. Och särskilt i denna punkt är det viktigt att iaktta den grundsats för idéhistorisk betraktelse, att man bör skilja det som är väsentligt och förblivande från det som är oväsentligt och momentant. Vem var den största upplysningsmannen hos oss? Det var Henrik Gabriel Porthan, den nationella forskningens grundläggare, en ojämförlig ljusbringare, som överallt där han rörde sig ersatte de fantastiska sagorna och önskedrömmarna med det kritiska empiriska rationaliserande förståndets frågeställningar och försiktiga avgöranden; en man som överallt reste sig till motstånd mot det som syntes honom fantastiskt, exalterat eller fanatiskt. Hos Porthan se vi upplysningstidens rationalism i dess ädlaste form; hos honom se vi just vilket världshistoriskt betydelsefullt framsteg den s.k. upplysningen betyder, den ”Ernüchterung des Geistes”, från vilken ingen återvändo är, då den en gång börjat, och som otvivelaktigt skall alltjämnt fortfara och tränga allt djupare in i kulturmänniskornas förhållanden, föreställningar och bruk.

22 Men just denna upplysningens väsentliga sida och egentliga kärna ha vi svårt att se, fördenskull att vi i viss mån alltjämnt äro underkastade de reaktioner som vissa andra sidor hos upplysningen inte kunde undgå att väcka, de sidor nämligen, som avspeglade dess egen tidsålders begränsningar, ensidigheter och överdrifter.

23 Ty som ovan redan sagts: Det som kallas det mänskliga förnuftet förtätar sig regelbundet till ett för varje tid eget konkret innehåll och program, som står i förbindelse med vederbörande tids alla faktorer och vilka till sin bärvidd äro ganska begränsade, och som inom kort bliva bojor, vilka utvecklingen måste bryta, om den vill gå vidare. Sådana drag äro upplysningens maskinmässiga eller mekaniska tänkesätt, dess förnuftsmässighet eller intellektualism. Alla dessa drag, som stå i nära förbindelse med varandra, gjorde sig – trots den i slutet av 1700-talet vaknande reaktionen – ännu starkt kännbara även i 1800-talets andliga liv.

24 Vad var enligt upplysningen denna gåtfulla varelse, som vi kalla människa? Hon var för den i första rummet ”homo faber”, människan som smed, vars uppgift är att göra, d.v.s. att i medvetandets klara dagsljus sammanställa delar till givna helheter, vilka borde följa de fasta regler som godkänts av eftertanken. Då vi säga att denna verksamhet uppfattades som ett görande är det vår avsikt att uttala att detta inte uppfattades som ett växande, d.v.s. som en organisk, omedveten, ofrivillig utveckling. Denna upplysningstidens böjelse för ett mekanistiskt och intellektualistiskt tänkesätt möta vi överallt, såväl i vetenskapliga som i konstnärliga föreställningar, såväl vid bedömandet av det existerande som vid planerandet av det kommande. Då exempelvis upplysningstidens diktare författade en tragedi, komponerade han med eftertanke en enhet med iakttagande av lagen om ställets, tidens och handlingens enhet, och väntade inte att den skulle växa fram av sig själv enligt sina egna lagar, buren av en från omedvetna djup kommande hänförelse. Då denna tids filosof – vare sig hans namn var Bacon eller Descartes eller t.o.m. Leibniz – förutsåg människans framtid, föresvävade honom bilden av en skicklig mekaniker, som med tillhjälp av urverk får till stånd häpnadsväckande automater. Då en sådan tänkare råkade rikta sin uppmärksamhet på det historiska livets formationer, var han benägen att uppfatta även dem, t.o.m. statliga och religiösa gestaltningar, som produkter av ett medvetet görande, nämligen ett överlagt avtal.

25 Ty den populäraste och framgångsrikaste vetenskapen var mekaniken och de tankevanor som där mognat blevo förebildliga. Vad den universella attraktionskraften är i den materiella världen, det är föreställningarnas association i den själsliga, yttrade den mekanistiska psykologi som då uppstod. Själslivet är medvetenhet, alltså vetande, som blott till det yttre står i beröring med organiska händelser, varigenom själslivet på ett sätt vars onaturlighet är uppenbar har lösryckts från sina biologiska sammanhang. På samma gång innebär det, att allt det organiska viker från det andliga synfältets centrum, att åskådningen blir ohistorisk, ty organismer äro just de kroppar, vilkas verksamhet bestämmes av deras historia.

Den romantiska reaktionen upphovet till vår tid.

26 Då kommer en reaktion som inte kunde utebliva. När man betraktar förändringen i den andliga atmosfären i slutet av 1700-talet och i början av följande århundrade, kan det kännas som om en idéutveckling som fortgått i tvenne sekler skulle avbrutits och den ordnade utvecklingen ersatts av ett kaos. Detta är likväl inte annat än ett synfel, som kommer av ett alltför ringa avstånd i tiden. Men synkretsen klarnar även här, då vi försöka skilja det väsentliga från det oväsentliga, med användning av det kriterium att vad som är betydelsefullt, det skall bestå och blottas då tiden är fullbordad. Och denna tidens fullbordan för den romantiskaoriginal: oromantiska reaktionen är intet annat än just den fruktansvärda, för hela den europeiska civilisationens existens kritiska tid vari vi nu leva. Då vi inse att det som nu händer i den europeiska världen ur idéhistorisk synvinkel sträcker sina rötter ett och ett halvt sekel tillbaka i tiden, se vi också nutidens händelser samt vår egen ställning och uppgift ibland dem i ett nytt ljus.

27 Åter framgår det som skett klarast av vissa vetenskapliga idéers utveckling.

28 Under de senaste decennierna har en viss sorts litteratur fått en ovanlig spridning som står mitt emellan den vetenskapliga produktionen och en fri förkunnelse, den där eftersträvar att allmänt belysa livets frågor och ofta är mer eller mindre iklädd en skönlitterär dräkt. Denna litteratur har åtminstone den betydelsen att man av den kan känna, var tidens puls slår. Då jag här omnämner bara ett av nämnda litteraturs alster, nämligen Nobelpristagaren Alexis Carrels bok ”Den okända människan”, sker det ej emedan denna halvt ockultistiska bok skulle ha något högt vetenskapligt eller ens annat kulturellt värde, utan i främsta rummet därför att den i väsentliga punkter upprepar tankegångar som framträdde för hundra år sedan, i den romantiska naturfilosofin, medicinens och psykologins kretsar. (I detta som i andra fall är det typiskt att vederbörande författare inte känna dessa sina romantiska föregångare.) I ifrågavarande tankegångar upprepas ständigt sådana vändningar som att – tvärtom vad Descartes och upplysningen tänkte – själslivet inte i främsta rummet är medvetenhet, utan ett omedvetet organiskt skeende, att det endast är en sida av det organiska livet, att människan är en och inte två, att hon är en helhet, och att den verkliga vetenskapen omoriginal: och människan fördenskull är en enhetlig människovetenskap, antropologi – f.ö. ett ord, som åtnjöt lika stort rykte för hundra år sedan som ånyo i våra dagar. Allt medvetet avsiktligt görande som var upplysningstänkandets ledande mönsterbegrepp, är enligt ifrågavarande tankegångar blott ett gränsfall i det organiska växandet, vari den vanligen omedvetna och ofrivilliga utvecklingen hos de organistiska helheterna nått det yttersta stadiet av systematisk fördelning eller artikulation. Just dessa slagord, ”omedveten”, ”totalitet”, eller ”helhet”, ”organisk utveckling” o.s.v. voro lika förhärskande i romantikens tänkande som de ånyo varit det de senaste decennierna.

29 Och som vanligt då det är fråga om betydande ting, sträcka sig idéförbindelserna mycket långt. Om vi betrakta den moderna fysiken och de mäktiga nya teorierna sådana som relativitets- och kvtillagt av utgivarenantteorin, som uppstått där under de senaste årtiondena, se vi att dessa teorier domineras av det tänkesätt som man kunde kalla ”fälttänkande”. Detta tänkesätts synliga egenskap är att man där en gång för alla avstår från att använda alla mekanistiska modeller och att man framställer skeendet med hjälp av villkor som vissa ”fält” såsom helheter uppfylla. Därvid menar man med ”fält” ungefär ett sådant skeende, vid vilket det som sker på en punkt är beroende av vad som sker på andra alla andra punkter i omgivningen. Om vi å andra sidan betrakta t.ex. den moderna utvecklingsfysiologin, vars objekt är den organiska utvecklingens grundlagar, så se vi att den ledande tanken här är den princip, att den enskilda organiska delens öde fullständigt beror av den plats i den helhet vartill den hör. Vidare är det som i nutida psykologi kallas ”gestaltteori” intet annat än just detta samma ”fälttänkande”. Den som följt med idéutvecklingen på den vetenskapliga fronten de senaste årtiondenatillagt av utgivaren, hyser intet tvivel om att ifall denna vetenskapliga utveckling skulle ostört fått fortsätta man snart nog hade på de mest olika områden av vetenskapligt tänkande kunnat konstatera en märklig konvergens mot just nämnda ”fälttänkande”, som överallt tränger fram – ej ensidiga eller dubbelsidiga, utan allsidiga avhängigheter, genomgående verkningssammanhang i de givna helheternas eller totaliteternas krets.

30 Saken blir ännu märkligare, om vi granska följande tvenne omständigheter:

31 Först och främst att några väsentliga rötter till ifrågavarnde tänkesätt gå tillbaka till romantikens tid. Snellman var, som känt, hegelian, och för hans skull har Hegels världsåskådning kommit att betyda mera för Finland än för själva Hegels hemland. Men ett av Hegels centralaste slagord lydde: ”Das Ware ist das Ganze”. Därmed åsyftade han särskilt med hänsyn till sociala och historiska enheter att sanningen om någonting blottas först då, när vi inse dess betydelse för den helhet till vilken den hör. Denna uppfattning förutsätter tillika att alla ting höra till hierarkiska, gradvis vidgade verkningssammanhang. Fördenskull kan man exempelvis inte verkligen känna någon livsform eller något skede, förrän denna form fyllt sitt värv eller förrän detta skede är förbi, så att ”die Eule der Minerva beginnt erst mit der einbrechen den Dämmerung Ihrer Flug”. Av den rysning som sådana romantiska bilder genom sin enastående intensitet uppväcker hos oss, förstå vi, on vi inte eljes begriper det, att romantikens tänkande var det första förebudet till något alldeles nytt – och detta nya var intet annat än just det tänkesätt som i våra dagar börjat mogna till det XX seklets världsåskådning, och varav en sida är den av oss ovannämnda ”fälttanken”. Visserligen antog detta förebud hos Hegel som också hos andra romantiker en form, som mera påminde om extatikerns stammande än om vetenskapens artikulerade tal, och ett och annat av detta stammande finnes kvar än i dag. Men det skall vika och formen skall mogna till ett artikulerat tal, förutsatt att kulturarbetet överhuvud skall fortsätta; här som överallt annorstädes bör den Ernüchterung äga rum som är upplysningens oförgängliga arv och som förvandlar det dionysiska ruset till apollinisk klarhet. Vad särskilt beträffar det tänkesätt som ovan benämndes ”fälttänkande”, visar oss den romantiska fysiken huru den kan iklädas en fullkomligt klar och exakt form, i vilken inte ens en strimma av dunkel blivit kvar. Det som redan skett i denna gamla och mogna vetenskap skall tvivelsutan inom kort ske även inom den biologiska, psykologiska och sociala forskningen.

32 Men de sammanhang som vi här söka, sträcka sig ännu djupare. Ty för det andra: Vilka ledstjärnor har den europeiska dagspolitiken följt under de senaste decennierna? Där ha vi i alla upptänkliga sammanhang fått höra ord sådana som ”totalistisk”, ”totalitet” och ”totalitär”; vi ha ofta hört talas om något som kallas ”blodets röst”, ej heller ha vi kunnat undgå att märka att detta slagord använts i sådana sammanhang i vilka en psykolog eller en sociolog skulle talat om människosjälen eller om de i de mänskliga samfunden dolda omedvetna krafterna; i tidningsartiklarna ha vi oavbrutet sett ordet ”Lebensraum”, som är den politiska motsvarigheten till vissa termer inom det biologiska ”fälttänkandet”. Och slutligen: vi märka, att vi de sista två årtiondena levat mitt ibland en väldig , till hela Europa utsträckt, social omstörtningoriginal: socialomstörtning, som innebär detsamma som en dylik omstörtning alltid först betytt, samhällets utjämning, förenhetligande, totalisering. Så iakttaga vi i nutiden samma företeelse som alltid tillförene kunnat iakttagas i Europas andliga utveckling, nämligen att kulturens olika delar, från de högsta vetenskapliga idéerna ända till det härskande ekonomiska systemet stå i fördolda verkningssammanhang med varandra.

Universitetet bör förstå nuet och visa vägen till framtiden.

33 Så var fallet också för hundra år sedan. De nya akademiker som då på 30-talet firade sina attiska nätter i Runebergs hem, stodo inte allenast på ett lysande sätt i nivå med sin egen tids andliga utveckling, utan de kunna se till att detta universitet, ja t.o.m. slutligen hela Finlands folk och den finländska kulturen rycktes med i den mäktiga våg som fört med sig de europeiska folken under de sista hundra åren. Och hurudan var dock den tid, då det nationella uppsvinget började? Den var så mörk, att Snellman i anledning av universitetets tvåhundraårsdag kunde skriva till en vän: ”Eder fest är en dans på fosterlandets grav.” Utan detta universitet hade man i Finland inte sått den sådd vars skörd det nuvarande släktet har skördat i form av uppkomsten av en självständig finländsk stat, den finskspråkiga kulturens ojämförliga uppsving och nu senast det finländska folkets enastående sammansvetsning. I detta universitets kretsar, ja delvis i denna samma sal ha först yttrats de viktigaste av de lösenord, som lett hela nationen i dess kamp, först för lag och rätt, sedan för frihet och självständighet. Ligger det inte något symboliskt även däruti, att samma ädla rum först hört den stora finska musiken som gjort den finska själens egenartade ton bekant ända till världens ända, såsom en egen ton i den urgamla nordiska kulturen.

34 Det är lättare att i det förgångna upptäcka det förnuft som ändock härskar i världshistoriens fördolda sammanhang, än i nutiden vars bränningar slunga oss omkring och hota att rycka oss ned i djupet. I själva verket har likväl den historiska processen i varje avgörande skede sett ungefär lika svårfattlig ut som det nu ser ut i våra ögon; i själva verket har dess röst alltid varit åskdunder och spåren av dess steg ha alltid fuktats av blod och tårar.

35 Under de senaste hundra åren har detta universitet gått i spetsen för den fosterländska utvecklingen, visande vägen som en fackelbärare. Är det förmöget att fylla sin uppgift även nu, när nationen väntar kraftansträngningar som kanske äro ännu större än de som för hundra år sedan fordrades av det?

36 För såvitt vi våga hoppas att det är i stånd därtill, måste det försöka göra detsamma som våra stora män vid detta universitet för hundra år sedan gjorde med hänsyn till sin tid, nämligen förstå nuet och visa den väg som leder därifrån till framtiden.