G.H. von Wright till Eino Kaila 9/6 1951

1 Skriver för att tala om för dig en nyhet, som kanske kommer att förvåna men, hoppas jag, också glädja dig:

2 Jag har beslutat att avgå från min professur i Cambridge och återvända till Finland från årsskiftet.

3 Beslutet är utgången av många års osäkerhet, tvivel och inre strider. Jag har ständigt ansatts av frågan: Var hör jag hemma? Var har jag min viktigaste uppgift att fylla? Och omsider har jag kommit till insikt, att svaret är: I Finland.

4 Den enda yttre omständighet, som medverkat till mitt beslut, är de svårigheter som jag haft att få en bostad för min familj här. Hade denna fråga lösts tidigare, hade situationen varit en annan. Men det viktigaste har varit den psykologisk-etiska faktorn.

5 Naturligtvis är det inte utan saknad, som jag kommer att lämna Cambridge. Någon lika förmånlig anställning i yttre mening kan jag aldrig mera uppnå. Förhållandena i Finland komma ofta att pina mig genom sin småskurenhet och provinsialism. Och bekymren för min och min familjs utkomst komma att vara en ansenlig börda. Men i stort sett kommer jag att vara en lyckligare och helare människa i Helsingfors än i Cambridge.

6 Under de 3 år jag varit professor i Cambridge har jag lärt mig mycket i mitt fack, som jag är tacksam för och som jag kommer att ha till godo under min fortsatta akademiska verksamhet i Finland.

7 Jag nämnde, att min avgång är från årsskiftet. Av tekniska och gentlemannamässiga skäl var det omöjligt att sluta abrupt redan i vår. Alltså måste jag ännu begära tjänstledighet en gång till. Jag skulle anse det oerhört, om den ej beviljades, och vill ej alls tänka mig något annat. Men, om nu några svårigheter skulle segla upp, hoppas jag kunna räkna på ditt stöd.

8 Denna vår har varit en tung tid för mig, inte bara på grund av mina egna psykologiska problem.

9 En vecka efter min ankomst hit dog Wittgenstein. Hans död var väntad och man måste vara tacksam, att den blev plötslig och relativt smärtfri, men ändå kännes tomrummet efter honom fruktansvärt. Vid sidan av dig var han den människa, som betytt mest för min andliga utveckling. Hans tillverkliga betydelse för mig kommer sannolikt att visa sig först i framtiden. Han var också en av de intimaste vänner, som jag haft.

10 Sin litterära kvarlåtenskap, som är mycket omfattande och oerhört värdefull, testamenterade Wittgenstein åt tre av sina vänner, av vilka jag är en. Jag betraktar det som den dyrbaraste gåva, jag någonsin mottagit. Under flera års tid kommer arbetet på dessa manuskripts utgivande att vara min huvudsakliga sysselsättning.

11 Som du kanske minns, skadade jag mitt knä på nytt några dagar innan avresan|4| hit i april. Sedan jag levat här som en tämligen bedrövlig invalid vidpass 3 veckor, lade jag mig för operation på sjukhus den 12 maj. Den 26 kom jag ut, men det kommer ännu att dröja ganska längre, innan jag är fullt återställd. Tyvärr har jag fått dragas med ganska svåra smärtor efter operationen, som omöjliggjort eller försvårat min sömn under en lång tid.

12 Jag känner det som ett viktigt skede i mitt liv nu kommit till sin avslutning. I yttre avseende markeras slutet också av mina två böcker: om induktionssluten och om de modala begreppens logik, som snart torde utkomma. Sedan måste jag börja ett nytt och allvarligare liv. Vad det kommer att leda till och hur jag skall lyckas gestalta det får framtiden utvisa. Emellertid gläder jag mig åt att igen få vara i närmare kontakt med dig och hoppas uppriktigt att vi allt framgent skola ha mycket att skänka åt varandra.

13 Den 15 juni reser jag härifrån. Vi tillbringa sommaren på Degerö, Jollas, alltså i stadens omedelbara närhet. Får jag besöka dig i din ”mökki” skulle jag vara glad. Du kan skriva till Tölötullsgatanoriginal: Tölötullgatan. Vi ha numera – men ack huru länge? – en liten bil, så det borde vara lätt att kommunicera.