G.H. von Wright till Eino Kaila 26/5 1939

1 Tack för ditt brev, som jag redan alltför länge lämnat obesvarat. Det finns nog ganska mycket att berätta den här gången, både goda och mindre goda nyheter.

2 Jag skickar med detta brev ett föredrag, som jag i går höll i Cambridge Moral Science Club. En hjärtligt enfaldig historia, men du må i varje fall tillåtas läsa den. Man måste ta saken så enkelt som möjligt, inte minst i Cambridge. Diskussionen efteråt var ganska dålig, Wittgenstein kom som vanligt fram med en del förslag, och några andra personer framställde frågor, ingen anti-Hume-människa tycktes vara närvarande. – Annars har denna traditionsrika klubb på sitt program den sista tiden haft en skäligen obetydlig historia om statistik av Broad och ett föredrag av Ayer - en ung jude, som inte gör ett sympatiskt första intryck - om sinnesdata och absolut sanna satser. Diskussionen efter sistnämnda föredrag var helt god, Wittgenstein gjorde många utmärka påpekanden.

3 Beträffande avhandlingen skall jag denna gång fatta mig helt kort. 1. Vad titeln beträffar, så hade jag själv några dagar innan jag fick ditt brev beslutat mig definitivt för att ändra densamma från ”Induction and Probability” till ”The Logical Problem of Induction” eller något i den stilen. Detta borde vara bättre. 2. Vad omfånget åter angår, så tror jag numera, då jag samlat allt material även för den sannolikhetsteoretiska delen, att det kan nedskäras till ca. 200 sidor i Acta-format, vilket, såvitt jag kan förstå, dock ingalunda är för litet. Tjocka böcker äro ett otyg. 3. I den del, vars disposition du sett, har jag gjort en viktig ändring. Det har faktiskt varit ganska enfaldigt av mig att inte se, att Millsoriginal: Mill’s differensmetod, även om man förutsätter både Limited Variety och Law of Causation inte leder|2| till uppställande av en lag f implicerar g för alla x. En vacker dag märkte jag nämligen, vilket Mill förresten även märkt, att om man tillåter komplexa orsaker av formen fh ur schemat

4 icke följer att f → g, då t.ex. fallet kan vara att fh → g. Det enda vi kan sluta oss till med syllogistisk säkerhet är att f är ”part of the cause” till g. Av detta följer att jag icke kan sluta mitt referat av den klassiska induktionslogiken med Mill, utan måste gå vidare till Keynes, som egendomligt nog är den första induktionslogiker som givit en metod för uppställandet av absolut säkra och entydiga lagar, om vi nämligen förutsätter fullständig kunskap om de enskilda fallens egenskaper. Tanken är, som du kanske minns, den att ur schemat

5 som upprättar en ”perfect analogy” mellan f och g, följer att f→g enligt K:s postulat om ”Unifomity of Nature”. När man kommit till denna punkt kan man sedan börja angreppet på samma sätt som jag tidigare gjorde efter Mills differensmetod och visa, att denna klassiska form av en induktionslogik är en petitio principii. (Vilket Keynes ej medger.)

6 Angående den sannolikhetsteoretiska delen av mitt arbete vill jag ännu inte säga något bestämt. Jag har i varje fall beslutat avstå från planen att börja framställningen med ett referat av olika sannolikhetsteorier. I stället kommer jag, på samma sätt som jag i fråga om de syntetiska omdömena a priori icke diskuterade huruvida de voro möjliga eller ej, utan endast försökte visa att de ej hjälpte oss i induktionsproblemet, försöka gå framåt enligt någonslags ”minimiprincip”, där jag bara påpekar vad som är nödvändigt för induktionsproblemet. T.ex. så: först en diskussion av de gamla begreppen filosofisk och matematisk sannolikhet, enkelhetsproblem, m.m. Sedan fortsättning med enbart det matematiska sannolikhetsbegreppet. Här kan man börja med att undersöka Keynes’ induktionslogik, vilken utan att man ännu säger nå|3|gonting om hur man bör interpretera själva sannolikhetsbegreppet, kan visas leda till en petitio principii. Efter detta kommer en diskussion av de stora talens lagar, orsakers sannolikhet och framtida händelsers sannolikhet enligt de klassiska mönstren; här gäller det att visa, att vi icke få någon ”justification of induction” såframt vi ej interpretera sannolikhetsbegreppet så att det kommer att innehålla förutsättningar om framtiden. Samtidigt skulle det gälla att antyda, att om dylika förutsättningar göras man faktiskt kan förklara varför t.ex. verifikationen av en oväntad konsekvens av en teori ökar denna sannolikhet mera än verifikationen av en trivial konsekvens o.s.v. I dessa sammanhang kommer naturligtvis även Reichenbachs sannolikhetslogik att diskuteras, jag har just noga examinerat den: det är nog alldeles otroligt hur en allvarlig forskare kan komma fram med något så naivt och hårdnackat insistera på detta som en lösning av Humesoriginal: Hume’s problem. Slutligen ett kapitel om induktionsproblemet ur helt allmän synpunkt, där jag sammanfattar de tidigare resultaten och försöker visa, varför problemet om ett ”rättfärdigande” av induktionsslutledningar är ett skenproblem.

7 Mitt arbete i biblioteket har jag småningom slutfört, jag har gått igenom allt jag kunnat inse vara av vikt för mitt ämne, snarare för mycket än för litet. Nu skulle jag hälst vilja vända biblioteken ryggen för en tid av några månader och bara med ledning av mitt utförliga system av anteckningar och avskrifter utarbeta vad jag själv skall säga.

8 Även terminen är snart slut och därmed även såvitt jag kan se möjligheten till filosofiskt umgänge. Wittgensteins föreläsningar har varit den märkligaste upplevelsen här: de är nog mycket både intressanta och egendomliga och jag skall tala närmare om dem då vi åter råkas. Tyvärr är en termin en alltför kort tid för att komma in i hans tankegångar, och därför hoppas jag efter några år bli i tillfälle att resa hit igen och då få stanna här en följd av terminer|4| och regelbundet diskutera bestämda problem med honom. Jag talade med dig redan för länge sedan om att skriva något om isomorfi, och i denna tanke har jag blivit alltmera bestyrkt. Tills vidare är allt ännu en ostrukturerad nebulosa, där likväl redan vissa partier hålla på att differentieras och samla sig kring kärnor med namnen ”Ähnlichlkeit”, ”Gleichheit”, ”Strukturgleichheit” och ”Abbildung”. T.ex. på de transfinita talen har Wittgenstein givit en del synpunkter, som väl borde kunna utarbetas i en avhandling av det slag jag tänkt mig.

9 Sedan måste jag väl småningom komma till de dåliga nyheterna. För det första har jag en tid varit mer eller mindre lamslagen i mitt arbete på grund av en fatal ögonskada – jag har synbarligen blivit biten av en giftig insekt i ena ögat – som förorsakat mig obehag och läkarna huvudbry. Dessutom har mitt allmänbefinnande den sista tiden varit sämre, de gamla tråkigheterna göra sig åter gällande. Det kan därför hända att jag kommer att flytta ner till kusten på någon tid – förslagsvis till Isle of Wightoriginal: Whight –, ja, kanske jag t.o.m. stannar där för hela resten av min tid vistelse, nu och då med besök i London och Cambridge för biblioteksändamål. Jag skulle i ensamheten skriva på min avhandling, och kunde samtidigt känna det lugnare än nu. I ingen händelse kan jag tänka mig att arbetet skulle lida därav. Jag har förresten uppköpt en hel massa böcker, så jag själv har tillgång till nästan allt jag behöver. Men om du tror att detta är mycket dumt eller att det skulle på något sätt strida mot mina skyldigheter som stipendiat, så skriv, och jag kommer mänskligt att döma att följa dina råd.

10 Min närmasteoriginal: närmast plan för framtiden är likväl att omedelbart efter Wittgensteins sista föreläsning resa till Oxford för att diskutera mina problem med de två eller tre filosofer som där äro intresserade av dessa saker. Jag har skrivit till professor Price och fått ett ytterst älskvärt svar; han önskar se mig som sin gäst i sitt college, och detta kan ju bliva en helt förnäm upplevelse. Även med tanke på framtiden är det säkert bra att ha goda förbindelser med filosoferna här i England. Jag är glad att man frågat mig om jag vore villig att nu och då|5| skriva recensioner i Mind. Även har man satt ifråga att min avhandling skulle publiceras i Kegan Pauls filosofiska serie. Detta är jag likväl inte säker på att jag ens själv skulle önska, åtminstone för närvarande.

11 Undrar just hur det står till i Helsingfors. Du säger att klubben skall omorganiseras till ett logistiskt seminarium. Att ett sådant seminarium är utmärkt kan ju ingen betvivla, men det är synd om klubbens verksamhet härigenom skulle komma att röra sig på ett alltför elementärt plan. Och så ökar det ju igen din arbetsbörda. Detta är faktiskt tråkigt – du skulle se vilket angenämt liv en Cambridge-professor för. Fyra gånger högre lön än sin finska kollega, fri bostad med de härligaste måltider, praktiskt tagen inga föreläsnings- eller examinationsskyldigheter. Hoppas du får någon hjälp av den blivande svenskspråkiga filosofi-professorn – hur går det för resten med Söderman, jag har intet hört av honom sedan han reste i höstas? – och att psykologien kan ordnas tillfredsställande. Är inte Jyväskylä-saken småningom klar? Och slutligen hoppas jag själv i framtiden kunna bli dig till någon hjälp, så du skulle få mera tid att filosofera. Att du under nuvarande förhållanden hunnit med så mycket som faktiskt varit fallet är ju ett storverk, som aldrig skall upphöra att imponera på dina lärjungar och efterföljare.

12 Hur går det med dina utrikesplaner för sommaren? Politiken har förhållit sig märkvärdigt avvaktande de senaste veckorna, men tyvärr måste man väl snart igen befara åtminstone en mindre explosion. Hoppas likväl allt ordnar sig. Och har du aversion för diktatorer kan du ju komma till England. Man säger ju att detta är ett ”fritt” land.

13 Detta brev är råddigt och illa skrivet, de många tryckfelen bero på att jag kan se bara ofullständigt. Senare skall jag skriva mera om hur min avhandling avancerar. Om du hinner och har lust, så skriv några rader, det skulle säkert göra mig gott.