Eino Kaila till G.H. von Wright 25/7 1955[?]

1 Sedan en hel månad ligger ditt älskvärda och innehållsrika brev obesvarat här på mitt bord. Orsaken till min tystnad har varit att jag mått ganska illa; till sist, och just under de vackraste veckorna efter midsommar, fick jag lokaliserade ihållande plågor, så att jag anlitade en läkare, som började misstänka att något var på tok med gallblåsan; följaktligen togs det en massa röntgenbilder, som emellertid visade, att något organiskt inte stod att upptäcka; det är alltså bara ”nerverna” som värker. Så har det i själva verket varit sedan min tidiga ungdom: försommaren är för mig alltid årets sämsta tid, och i detta otäcka tillstånd ingår nog en reaktion mot vinterns cerebrala orgier. Nu var dysforien särskilt tung att bära efter den goda arbetstiden under vintermånaderna. Inte utan en viss bitterhet tänker jag på alla dem som i likhet med dig arbetar bäst just under sommarmånaderna, medan jag får lov att ge mig till tåls och slå ihjäl tiden på bästa möjliga sätt. När de första stjärnorna blir synliga, vaknar jag liksom ur en dvala, och då har jag utan undantag kunnat konstatera, att de skenbart döda veckorna, dock inte har varit helt fruktlösa: när jag tar upp problemen, märker jag till min överraskning att jag ser på sakerna på ett delvis nytt sätt,|2| att ett och varje som varit dunkelt har klarnat. Jag vet inte hur du tänker om den saken, men för mig har det blivit allt mera uppenbart att även tankelivet utvecklar sig ytterst långsamt, med små steg i sänder, de plötsliga sprången är ett sken som uppstår genom att det långsamma och ofta plågsamma mognandet försiggått i det fördolda; det är lönlöst att försöka tvinga fram en lösning, den måste komma ”av sig själv”; förresten har jag i många fall märkt, att när dysforin kommer, så är den inte utan samband med problemhärvor som man inte orkat reda ut; man har gjort våld på sig själv, och sådant hämnar sig. Och månne det inte är så även beträffande den stora idéutvecklingen att det verkligt nya utvecklar sig långsamt och att nya idéer i själva verket är mycket sällsynta? I fysiken tycks en ny tanke uppdyka en gång under varje decennium, och med fundamentalbiologien, genetiken och vad därmed sammanhänger, förhåller det sig inte annorlunda; man kan se hur problem hopar sig och hela vetenskapen tycks närma sig en kris, tills plötsligt en ny kristallisation uppträder. Jag är så gott som säker på att vi under de närmaste åren skall få uppleva märkliga förändringar inom teorien om ”generna”, deras ”mutationer”, o.s.v. Det är påfallande att tonen beträffande dessa saker förändras i varje ny monografi som kommer ut, och förändringen sker i en viss bestämd riktning, nämligen att i de ärftliga förändringarna av arvsmassan ingår ett moment av inre anpassning, som kanske sist och slutligen är viktigare än de av yttre orsaker, hård strålning etc. utlösta svårtytt”mekaniska” förändringarna, som vanligen rubbar den inre biodynamiska balansen; denna måste återställas, och ifall|3| detta trots en svårare rubbning lyckas, så kan nånting ”nytt” uppstå. Jag förutser att dessa ”inre” processer i den genetiska teori, som under de närmaste åren sannolikt kommer att framträda, skall spela en dominerande roll. Det är inte uteslutet att hela vår syn på ”evolutionens väsen” kommer att förändras. Tyngdpunkten ligger inte i de ”yttre” påverkningar som den ”levande substansen” är utsatt för, utan i den ”levande substansens” reaktioner på dessa påverkningar. – Det är förresten egendomligt att ingen filosof försökt att ge en logisk analys av teorien (riktigare: teorierna) om generna; det som till ex. Woodgersvårtytt skrivit ligger på sidan om denna sak. Teorien om generna i dess nuvarande form innehåller, tycks det mig, uppenbara motsägelser; enligt den darwinistiska grundtanken måste mutationerna vara ”riktningslösa”, d.v.s. inte ha något samband med organismens väl och ve; men detta stämmer inte med erfarenheten; det är inte den rena slumpen som regerar, utan denna ”korrigeras” och kontrolleras av den ”levande substansens” regulativa reaktioner mot det rent slumpartade, som i vanliga fall innebär rubbningar i den biodynamiska balansen.

2 Men jag skall inte fortsätta dessa betraktelser som kanske ligger utanför din intressesfär. Ett problem däremot, som ligger dig måhända närmare, är detta: I princip består självfallet en klar skillnad mellan en logisk-filosofisk, metateoretisk analys av en naturveten|4|skaplig teori och denna teori själv, dess eventuella omformning och nygestaltning. Men hur är det i praktiken? Du fördjupar dig i en naturvetenskaplig teori tills du klart kan se dess struktur; steg för steg glider du in i själva teorien, du blir tvungen att interpretera vissa mertydiga talesätt, du kan se att en viss teoretisk barlast, vissa semantiska konventioner, som är ett arv från ett tidigare skede, släpas med, det blir klart, att vissa motsägelser förekommer, tills vidare kanske obeaktade – hur kan man då avhålla sig från betraktelser, som inte mera är metateoretiska, utan naturvetenskapliga, eller kanske man måste säga ”naturfilosofiska”, eftersom de är inspirerade av den filosofiska analysen? Åtminstone med mig har det utan undantag gått så, att jag ur den logiska analysen ”glidit in i själva teorien” och börjat bedriva ”naturfilosofi”. –

3 Men nu skall jag sluta. Det som jag ovan skrivit (under ett par sömnlösa nattens timmar) är menat bara som ett tack för ditt vänliga brev. Jag hoppas liksom du att vi under nästa vinter träffas oftare och får diskutera alla dessa fascinerande ting. Må väl!