G.H. von Wright till Eino Kaila 4/5 1939

1 Förlåt att du fått vänta så länge på avslutningen av ett brev, som jag påbörjade för redan två veckor sen. Men skrivandet har framkallat nya idéer och därför dragit ut på tiden. I varje fall har jag själv haft nytta av vad jag formulerat, hoppas bara det icke blivit dig ett besvär att läsa mina brev. Nu vill jag i varje fall likväl avsluta referatet av avhandlingens första tredjedel och för att säkert kunna hålla mitt löfte går jag omedelbart till verket.

2 Alltså: Kapitel IV. § 1. I det föregående har jag försökt visa, att Humesoriginal: Hume’s problem inte kan lösas genom hänvisning till syntetiska omdömen a priori, emedan deras egen möjlighet förutsätter en lösning av induktionsproblemet, ej heller genom hänvisning till analytiska omdömen (a priori), emedan då induktionsproblemet omedelbart dyker upp på ett nytt plan i form av frågan om vissa definitioners eller vissa ofullständiga formuleringars tillämpbarhet. Eftersom alltså en ”a-priori-lösning” av problemet är omöjlig, måste vi se oss om efter en ”a-posteriori-lösning” av detsamma. M.a.o. efter en logisering av generaliseringsprocessen, efter en induktionslogik. – Idéen om en induktionslogik kan knappast tillfredsställande förstås, om man icke inledningsvis påpekar, att den uppvisar två aspekteroriginal: aspekt: generalisationers uppfinnande och generalisationers ”rättfärdigande”. Dessa aspekteroriginal: aspekt sammanblandas ofta som t.ex. i Millsoriginal: Mill’s definition på induktionsförfarandet som ”generella satsers uppfinnande och bevisande”. Denna sammanblandning förstås om man besinnar, att om vi funnit en metod att lyckas ”rättfärdiga” induktioner i Millsoriginal: Mill’s mening, så ha vi även funnit en metod för deras uppfinnande, medan omvändningen självfallet inte håller streckoriginal: sträck: vi kunna uppfinna användbara generaliseringar utan att vara i stånd att ”rättfärdiga” dem.|2|

3 § 2. Vi måste därför först tala något om invention och induktion. Problemet är: givet vissa singulära data, sök den ”lag” ur vilken de följa. Nu finns det en typ av induktionslogiker, bäst representerad av Whewell, som resonerar så: uppstigandet från fakta till lagen är en process som icke kan logiskt regleras, utan sker genom en hypotes, vilken, som Whewell oupphörligt framhåller, introducerar ett nytt begrepp, som icke är givet; t.ex. då vi upptäcka att vissa observationspunkter ligga på en ellips o.s.v. Då vi uppställt vår hypotes, gjort vår invention, måste vi ”rättfärdiga” den och detta rättfärdigande består rätt och slätt däri, att vi visa medelst deduktion, att de givna fakta verkligen följa ur den antagna lagen. Det inventiva momentet kan icke logiseras, ”rättfärdigandet” däremot är rent deduktivt. Detta förfarande påminner starkt om den s.k. analytiska metoden för lösandet av geometriska uppgifter: man antar uppgiften löst, och visar så att problemets data faktiskt följa ur lösningen. T.ex. Leibniz insisterar på denna analogi och samma tanke kommer till synes i Jevons’ idé om induktionen som en invers process till deduktionen. Själva härledandet av fakta ur lagen omtalas ofta som ”verifikation” och detta är ju fullt riktigt, det är nämligen en verifikation av antagandet, att hypotesen i fråga riktigt beskriver dessa fakta. Däremot är det självfallet inte en verifikation av hypotesen som all-sats. Detta äro nog förespråkarna för tanken på induktionen som en invers process i regel på det klara med, ehuru de ibland, som fallet är t.ex. med Whewell, inte ha sinne för, att just denna senare verifikation, detta senare ”rättfärdigande” är det som en induktionslogik i Millsoriginal: Mill’s mening söker.

4 I detta har jag önskat få fram, att tanken på en induktionslogik i den Whewellskaoriginal: Whewell’ska meningen eller på induktionen som en invers process enligt Leibniz och Jevons är fullt genomförbar alldeles oberoende av frågan om induktionsslutledningarnas rättfärdigande. Det har sin betydelse att beakta denna omständighet därför, att det som i själva det induktiva förfarandet i allmänhet är av intresse är just å ena sidan denna upptäckt av vad som skall generaliseras och å andra sidan|3| den mången gång säkerligen nog så komplicerade deduktionen av de redan givna fakta ur hypotesen. Blott i de ointressanta fallen ”alla korpar äro svarta” är såväl inventionen som deduktionen en självklar sak. Men just i detta fall kommer det induktiva momentet renast till synes. – Vi ha nu gjort tillräcklig rättvisa åt tanken på en induktiv logik som sådan och övergå till frågan om det finnes en dylik logik i den speciella mening vi kräva.

5 § 3. Den följande behandlingen av induktionslogiken är s.a.s. ”kvasi-historisk”. Jag börjar med problemet hos Bacon: att bestämma ”formen” för en given natur, eller om man bortser från de speciella problem som sammanhänga med dessa två termer: att bestämma en egenskap A sådan, att den implicerar en given egenskap B. Baconsoriginal: Bacon’s lösning kan utmärkt väl formuleras i Keynes’ terminologi: man gör upp en förteckning över de olika fallens egenskaper, uppsöker de positiva och negativa analogierna samt försöker genom att öka antalet fall eliminera konkurrerande möjligheter till A, d.v.s. uppställa en perfekt analogi, eller en situation då A och B äro de enda karaktärer som äro gemensamma för alla instanser. Det är motiverat att här för senare ändamål exakt definiera dessa termer, ehuru de icke förekomma hos Bacon själv. Vidare har Bacon insett att om detta förfarande skall leda till uppställandet av en osviklig lag, det är nödvändigt att antaga en ”Limited Variety”, vilken vi tillsvidare kunna uttrycka i sin mest primitiva form, d.v.s. som ett antagande att ”världen” består av kan beskrivas av ett finit antal karaktärer. Däremot har Bacon icke insett, att detta antagande icke är tillräckligt; vi måste ännu ha ett axiom som säger t.ex. att en perfekt analogi är tillräcklig för att garantera en lags osviklighet, Keynes’ ”Uniformity of Nature”-postulate.

6 § 4. Vi gå nu till Mill. Efter några jämförelser mellan problemet hos Bacon och hos Mill och deras metoder för dess lösande, vilka f.ö. i allt väsentligt äro desamma, kunna vi konstatera, att Mill i motsats till Bacon underlåtit att pointera ”Limited Variety”, vilket emellertid är en nödvändig förutsättning för hans system, men däremot i sin|4| kausallag formulerat det postulat som saknas hos Bacon. Tagna tillsammans leda emellertid dessa två postulat (i det fall vi kunna tillämpa differensmetoden) till syllogistisk säkerhet. Är uppgiften att rättfärdiga induktionsslutledningar a posteriori sålunda löst?

7 Man ser likväl omedelbart, att såväl principen om begränsad variation som kausallagen i detta sammanhang äro syntetiska satser, och därtill generella. Eftersom vi avskurit möjligheten att hänvisa till syntetiska omdömen a priori, måste dessa principer själva betraktas som induktioner. Sålunda leder försöket att genom en induktionslogik rättfärdiga generella syntetiska satser till en petitio principii.

8 Kapitel V. § 1. Det som ovan sagts om induktion och om omöjligheten att vare sig a priori eller a posteriori garantera en syntetisk generell sats’ sanning är i grund och botten en självklar sak, vilket man ser bland annat därav, att nya tidens naturvetenskapliga forskning att döma av flere stora forskares vittnesbörd varit fullt medveten om detta faktum. Men genom goda exempel ur vetenskapens historia kan man visa, att det induktiva förfarandet dock städse såtillvida betraktas som ”rationellt” att man kallar goda induktioner ”sannolika” och att man jämför induktioner med varandra i fråga om olika sannolikhetsgrader. Detta vore man frestad att tolka som ett belägg för satsen att ”Hume was right, if not for probability”.

9 § 2. I regel talas i den vetenskapliga praktiken om hypotessannolikhet i en helt vag betydelse, men hos många forskare uttalas tanken på en ”probability-justification” medsom ett oavvisligt krav för den vetenskapliga metodens ”rationalitet”. Dock påträffar man märkvärdigt få försök, att giva denna tanke en exakt innebörd, och vilket är ett misstänkt faktum: alla dessa försök äro uppenbarligen otillfredsställande. Detta beror säkerligen till en del på, att själva sannolikhetsbegreppet ännu spelar en skäligen oklar roll i såväl kunskapsteorien som även i den vetenskapliga praktiken. Det är därför en oavvislig nödvändighet för oss, om vi vilja komma till klarhet i frågan om induktioners sannolikhet, att klargöra för oss sannolikhetsbegrep|5|pets kunskapsteoretiska struktur eller åtminstone vad denna struktur möjligen kan vara och vad inte. Med en undersökning av dessa frågor börjar själva framställningen av frågan om induktion och sannolikhet.

10 Här är alltså dispositionen till de fem första kapitlen i min avhandling, beräknade att upptaga en tredjedeloriginal: tredje del av densamma eller ca. 80 trycksidor. Ingenting är ju ännu definitivt i det som sagts, därför är det säkert, att den slutliga struktureringen skall uppvisa nog så stora avvikelser från denna plan. Men i varje fall: jag är glad, om du vill säga något. – Och för den skull, men det är kanske oriktigt oartigt, låt mig själv först anföra några ”ursäkter”.

11 Den första invändningen mot min plan borde väl vara, att den är onödigt vidlyftig i sitt innehåll och omöjlig att genomföra på det utrymme jag beräknat. Till den senare vill jag genast säga, att jag snarast kommer att betrakta det på förhand fixerade utrymmet som normgivande och att därför, om texten sväller över bräddarna, det mindre väsentliga lämnas bort, vilket knappast kan skada. Den första invändningen kräver ett utförligare bemötande, som jag tänker formulera i ett företal till avhandlingen. Det svåra med induktionsproblemet är ju att ”genomskåda” detsamma. Har man gjort det kan man på tio sidor säga allt som överhuvud kan sägas om problemet och mera därtill. Men med det skall man knappast hjälpa någon av de tvivlande över gränsen till klarhetens land. Vill man göra ”nytta” med sin behandling måste uppgiften därför väsentligen ses som en pedagogisk-psykologisk: det gäller att uppsöka alla kryphål, till vilka den skeptiske vill taga sin tillflykt, samt att sorgfälligt visa, vad i vari hans krav äro berättigatde, vad vari ej. Detta kan väl nog ske på många sätt och det mest överlägsna vore utan tvivel, att med utelämnande av alla historiska hänvisningar ”konstruera” samtliga möjligheter och gendriva dem samt överlämna åt den filosofiskt bildade läsaren att i denna konstruerade struktur inpassa de historiskt givna systemen. Men detta är en vansklig och mig säkert övermäktig uppgift. Dessutom kan man ju säga, att den skulle beröva avhandlingen dess karaktär av kunskapsprov. Och slutligen spelar|6| ju även hos mig det historiska materialet blott rollen av illustrationer. Sålunda inslår jag en medelväg, som borde ha vissa fördelar, bl.a. den att man icke behöver frukta beskyllningen för ”feltolkning” så mycket som om man gjorde anspråk på en adekvat analys av vad den eller den menat om induktionsproblemet. Nu säges det ju snarast: om den och den, t.ex. Kant, menade det och det, så var det så och så, och menade han något annat så gör det ingenting, ty det generella beviset för vår tes – som självfallet skall få ett skilt, helt kort kapitel – existerar oberoende av dessa historiska illustrationer. Detta utesluter ju icke all tänkbar hänsynsfullhet mot profeterna. – – – – –

12 Det är kanske till sist motiverat att säga några ord, om vad som tilldragit sig här, sedan jag senast skrev. Diskussionen om sinnesdatas absoluta säkerhet har fortsatts två kvällar, den ena var Wittgenstein närvarande och sade en oerhörd massa saker, utan att egentligen komma till sakens kärna. Hans föreläsningar fortgå annars normalt, men något omdöme om deras egentliga värde och innersta syfte kan jag ännu inte bilda mig. Allt vad han säger är nog utmärkt, men vart vill han egentligen komma och kommer han någonstans alls?

13 Av nobelpristagarenoriginal: nobel-pristagaren professor Adrian, som jag råkade på en middag, hörde jag att fröken Jalavisto – om vi lyckades utreda uttalsbesvärligheterna rätt – är i Cambridge. Andra vetenskapliga landsmän torde här inte finnas. – Några märkvärdigare bekantskaper har jag knappast gjort på sista tiden, om man möjligen undantar en halvbrororiginal: halv-bror till vår vän Aldous Huxley, en ung man i min ålder, som verkar mycket intelligent och sympatisk.

14 Mina forskningar ha den senaste tiden mest rört sig kring de stora talens lagar, delvis rent historiskt, och jag har småningom ett kapitel om deras betydelse för induktionsproblemet färdigdisponerat.

15 Då jag fått ett svar från dig, skall jag skriva igen; det kommer säkert att finnas mycket att berätta.