Förord av Thomas Wallgren

1 Det filosofiska forskningsarbete som var navet i hans liv gav von Wright enastående framgång i den akademiska världen. Det är därför naturligt att det mesta som har skrivits om von Wrights gärning har skrivits av andra filosofer för kollegerna. Hans filosofiska arbeten uppmärksammas fortfarande och har också ett fortsatt inflytande på många områden inom den samtida forskningen.

2 Under den senare delen av von Wrights liv väckte också en annan dimension av hans arbete uppmärksamhet i Finland och Norden. Genom det genomslag som essäböckerna Humanismen som livshållning (1978), Vetenskapen och förnuftet (1986) och Myten om framsteget (1991) fick framstod von Wright under ett par decennier som Nordens ledande intellektuella. Särskilt hans kritik av de vetenskapliga och tekniska framstegens inre samband med den framväxande globala miljökrisen väckte häftig debatt.

3 Men von Wright var inte endast filosof och essäist. Han var också kosmopolitisk resenär, glad festprisse, trofast vän i livslånga förbindelser, medlande sändebud i dialogen mellan öst och väst under det kalla kriget, inflytelserik vetenskapspolitiker och mångsidigt verksam i det finländska kulturlivet under många decennier.

4 von Wrights produktivitet, framgång och inflytande hade sin grund i en kombination av begåvning, järnflit och stor arbetsglädje. Att det bakom hans oklanderligt korrekta, gentlemannamässiga och samtidigt tillmötesgående fysionomi också fanns ett djup som inte bara innehöll ljus utan också mörk förtvivlan kan inte undgå dem som läser hans essäer. Den spänningsfyllda kontrasten mellan ljus och mörker, mellan konstruktivt deltagande i den framstegsvänliga analytiska filosofin och svidande kritik av samtidens övertro på de vetenskapliga framstegens välsignelse, väcker frågor. Vem var von Wright? Vad drev honom? Hur formades hans livssyn under mellankrigstiden och hur förändrades hans bedömningar och världsbild under kriget och senare? De svar vi kan ge kommer, inte minst på grund av bredden i von Wrights engagemang, oundvikligt att belysa inte bara honom utan också den tid han levde i. Därigenom ger de också nycklar till att bättre förstå vår tid och oss själva.

5 Det finns alltså många goda anledningar till att intressera sig för von Wright. Forskningsmässigt blir von Wright intressant också på grund av de utmärkta förutsättningar för forskning som ges av hans kvarlåtenskap. Utom hans vetenskapliga bibliotek och en omfattande samling av hans egna smärre skrifter och intervjuer med honom, finns även hans enorma brevväxling kvar. Allt det här materialet är för närvarande effektivt tillgängligt för forskningen tack vare gåvor från von Wright till Nationalbiblioteket och Helsingfors universitet och den vägledning för nyttjandet som ges av kuratorn vid von Wright och Wittgenstein-arkivet.

6 Det är därför mycket glädjande att Svenska litteratursällskapet i Finland år 2016 beslöt att bevilja betydande medel för det fleråriga forskningsprojektet Den okände von Wright. Om man bortser från Erik Kruskopfs utomordentligt välgjorda utgåva En livslångs vänskap. Brevväxlingen mellan Göran Schildt och Georg Henrik von Wright 1937–2001 är detta tvärfackliga projekt den första större satsningen som görs för att belysa von Wright, hans betydelse och hans växelverkan med sin tid ur andra synvinklar än de strikt filosofiska.

7 Projektet genomförs i tre relativt fristående moment. Resultatet av det första delprojektet presenteras i denna bok och i den digitala utgåva av korrespondensen som publiceras samtidigt på adressen vonwright.sls.fi. I ett andra delprojekt sammanställs för forskningen okända eller svårtillgängliga skrifter av von Wright om hans lärare och vän i Cambridge, Ludwig Wittgenstein. I det tredje samlar vi artiklar av von Wright om hans samtid, särskilt från hans ungdomsår, som på många sätt berikar och fördjupar vår förståelse av honom och som samtidigt kastar nytt ljus över bland annat Finlands relation till stormakterna före och under andra världskriget och över den nordiska miljörörelsens historia.

8 Denna utgåva av korrespondensen mellan Eino Kaila och Georg Henrik von Wright, två av våra internationellt mest betydande vetenskapsmän och två av de mest centrala gestalterna i Finlands kulturliv under 1900-talet, är resultatet av ett nära samarbete mellan sakkunniga vid Helsingfors universitet och Svenska litteratursällskapet. Huvudsaklig forskare inom detta delprojekt och författare till inledningen och den digitala utgåvans kommentarer är fil.dr Bernt Österman. Övriga medverkande forskare är fil.dr Fredrik Hertzberg, fil.dr Niklas Toivakainen och professor Thomas Wallgren. Tack även till systemutvecklingschef Niklas Liljestrand, utvecklingsansvarig Jonas Lillqvist, digitala koordinatorn Anna Movall och förlagsredaktör Katarina Pihlflyckt vid SLS samt till fil.dr Joel Backström, fil.mag. Patrik Forss, professor Lars Hertzberg, fil.mag Lassi Jakola, fil.dr Anssi Korhonen, lektor Robert Luther, professor Ilkka Niiniluoto och forskningsdirektör Jan von Plato.

9 Helsingfors hösten 2020

10 Thomas Wallgren
Professor i filosofi vid Helsingfors universitet
Ledare för projektet Den okände von Wright

En unik brevväxling

11 Brevväxlingen mellan de finländska filosoferna Georg Henrik von Wright (1916–2003) och Eino Kaila (1890–1958) omspänner åren 1937–1958.1En artikel om brevväxlingen har tidigare publicerats av Juha Manninen på finska, Juha Manninen, ”Kirjeitä Cambridgestä”, Kaisa Luoma, Erna Oesch & Risto Vilkko (red.), Filosofisia tutkielmia – Philosophical Studies in honorem Leila Haaparanta, Tampere: Tampere University Press 2004, s. 212–229. Artikeln innehåller bland annat översättningar till finska av viktiga avsnitt ur von Wrights brev till Kaila från Cambridge. Artikeln finns också tillgänglig på portalen filosofia.fi. Breven bevaras i samlingen Georg Henrik von Wrights bibliotek i finska Nationalbiblioteket.2Georg Henrik von Wrights bibliotek grundar sig på en donation von Wright gjorde 2002. Det handlar om material som förvarats i anslutning till hans hembibliotek, innefattande privat och arbetsrelaterad korrespondens samt vetenskaplig litteratur. År 2000 hade von Wright donerat en stor del av sin övriga litterära kvarlåtenskap tillsammans med sitt Wittgensteinarkiv till Helsingfors universitet. Den här donationen utgör grunden för von Wright och Wittgenstein-arkivet, som verkat sedan 2009. Korrespondensen inleds med ett vykort den endast 20-årige von Wright skriver tillsammans med en annan av Kailas studenter, Max Söderman, från Wien den 12 april 1937.3Söderman vistades vid denna tid som Rosenbergstipendiat i Centraleuropa, där han arbetade på en aldrig fullbordad doktorsavhandling om Bolzanos logik. von Wright, ”Wienin piiri – henkilökohtaisia muistoja”, Ilkka Niiniluoto & Heikki J. Koskinen (red.), Wienin piiri, Helsinki: Gaudeamus 2002, s. 199. von Wright befann sig då tillsammans med vännen Göran Schildt på en resa till Italien, som också dokumenterats i en serie artiklar de två unga männen skrev för olika dagstidningar och tidskrifter.4Särskilt minnesvärd är artikeln om vännernas bestigning av Etna på Georg Henriks myndighetsdag 16.6.1937, som publicerades i Hufvudstadsbladet 22.8.1937. Resan har också beskrivits i von Wright, Mitt liv som jag minns det, Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2001, s. 59–67 och Göran Schildt, Lånade vingar. Ungdomsminnen, Helsingfors: Söderström 1995, s. 102–121. Kortet innehåller en enda mening: ”Traum und Rausch und Abenteuer ist das Lebens dunkler Kern” – ”Dröm och rus och äventyr är livets dunkla kärna”.5Citatets ursprung har förblivit okänt. Det kan tänkas att det har stått som valspråk i Weinstube Alter Hofkeller där pojkarna, av kortet att döma, befann sig då de skrev till Kaila. I de avslutande breven våren 1958 avhandlas framför allt tillsättningen av professuren i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet, för vilken både von Wright och Kaila var anlitade som sakkunniga. von Wright gästföreläste vid denna tidpunkt vid Cornell University i Ithaca, medan Kaila först är på en resa till Teneriffa och senare befinner sig på sitt sommarställe vid Humaljärvi i Kyrkslätt. Det sista brevet skrivs av Kaila den 13 juni 1958, sju veckor innan han avlider i en hjärtattack ute på sin stuga. Kaila avslutar genom att önska von Wright välkommen hem.

12 Brevväxlingen är unik i flera avseenden, till att börja med för att Kailas övriga brevväxling inte bevarats i någon större utsträckning. Således innefattar Eino Kailas arkiv på Finska Litteratursällskapet (SKS) enbart 14 brev.6Förutom korrespondensen med von Wright finns åtminstone en omfattande brevväxling mellan Kaila och den svenska filosofen Åke Petzäll, som uppbevaras på Universitetsbiblioteket i Lund. Med von Wright förhåller det sig annorlunda. Endast på Nationalbiblioteket förvaras 14 000 brev, till detta ska läggas brevsamlingen i von Wright och Wittgenstein-arkivet vid Helsingfors universitet (WWA), som omspänner cirka 9 000 brev. Tillsammans innefattar dessa samlingar mer än 23 000 brev. Ändå har inte många brev sparats där den unge von Wright kommer till tals. I brevväxlingar som inletts redan före andra världskriget dyker brev från von Wright i regel upp först under den senare hälften av 1940-talet då von Wright redan passerat 30-årsstrecket och etablerat sig som professor i filosofi.7Ett exempel är korrespondensen med Max Söderman, där det första brevet från Söderman härstammar från juni 1937 medan det första brevet från von Wright är från 1946. En bidragande orsak är att von Wright först vid denna tid (sporadiskt) började spara kopior av de brev han själv skickade. Ett undantag utgörs av brevboken En livslång vänskap, för vilken redaktören Erik Kruskopf har kombinerat brev från Nationalbibliotekets von Wright-samling med brev uppbevarade i Göran Schildt-arkivet på SLS.8Erik Kruskopf (red.), En livslång vänskap. Brevväxlingen mellan Göran Schildt och Georg Henrik von Wright 1937–2001, Ekenäs: Christine och Göran Schildts Stiftelse 2008. Men även i detta fall finns det en lucka i början av brevväxlingen. Det första brevet från von Wright härstammar nämligen från slutskedet av vinterkriget, av en händelse daterat 12.3.1940, samma dag som Schildt sårades vid fronten. Därmed saknas till exempel brev från von Wright till Schildt under von Wrights livsavgörande första besök i Cambridge som doktorand våren 1939. Att minst två sådana förekommit framgår tydligt av Schildts brev från den tiden.9Ett annat undantag är brevväxlingen mellan von Wright och hans moster Mary och hennes man, diplomaten Ragnar Numelin, som uppbevaras på två ställen, Nationalbiblioteket i Helsingfors och Åbo Akademis bibliotek.

13 Trots att endast tre år ligger mellan brevet till Schildt 1940 och von Wrights första brev till Kaila är skillnaden i tonfallet anmärkningsvärd. Den resignerade och allvarliga von Wright som till sin vän vid fronten skriver att hans egen existens är ”i det stora hela samma obetydliga som förr”, förefaller inte att ha mycket gemensamt med den känslosamma unga man som varvar ingående beskrivningar av dispositionen för sin doktorsavhandling med ivriga utläggningar om möten med stora filosofer som Gödel och Wittgenstein, sin syn på filosofin och de egna framtidsdrömmarna, tillgripande naturbilder och metaforer hämtade ur den klassiska musikens värld – men också plötsligt kan skriva att han tidvis ansätts av en intensiv önskan att bara få dö.10von Wright till Kaila 24.7.1939. De tidiga breven till Kaila är de texter där ynglingen von Wright allra tydligast kommer till tals, på ett sätt som förmodligen kommer att överraska alla som fortfarande har ett minne av den återhållsamma äldre gentlemannen som rörde sig på filosofiska institutionen i Helsingfors under 1900-talets sista årtionden.

14 Det mera dämpade tonfallet i de första bevarade breven till Göran Schildt kan till en del förklaras utifrån von Wrights personliga mognad, som understryks av krigets krassa verklighet. Men jag tror också att det handlar om en skiftning som beror av förhållandet mellan brevväxlingens parter. Medan Schildt var en jämnårig vän var Kaila en 26 år äldre professor och handledare som den unga von Wright tydligt såg upp till. Det hör till saken att de enda bevarade von Wright-breven som till tonfallet påminner om de förkrigstida breven till Kaila är de tidiga breven von Wright efter sin resa till Cambridge 1939 skrev till en annan äldre filosof, som onekligen gjorde det största intrycket på honom av alla, nämligen Ludwig Wittgenstein (1889–1951).11Den unga von Wrights begeistring över Wittgenstein syns särskilt tydligt i ett brev från slutet av augusti 1939, där von Wright talar om den melodi Wittgenstein givit honom att följa in i tankarnas rike och hur denna fyllde honom med livslång lycka. ”From G.H. von Wright, 27.8.1939”, Brian McGuinness (red.), Wittgenstein in Cambridge. Letters and Documents 1911–1951, Oxford: Blackwell 2008, s. 307 f. Således är det också naturligt att Kaila i de tidiga breven ofta framstår just som faderlig, som då han försöker lugna sin unga väns oro inför det skärpta världsläget i slutet av 1930-talet, på samma sätt som von Wrights far Tor von Wright också fick göra under ett besök i England våren 1939.12Episoden ansluter sig till tiden omedelbart efter Tysklands annektering av Tjeckoslovakien i mars 1939 då Georg Henrik ville avbryta sina studier i Cambridge och återvända hem. von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 78. Ibland blir han milt förmanande, som då han efter ett av von Wrights mera känslosamma utbrott menar att det inte kan vara hälsosamt ”att leva livet med en sådan inre våldsamhet!”.13Kaila till von Wright 2.8.1939.

15 Den längsta pausen i korrespondensen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila är de fyra åren som sträcker sig från maj 1941 till sensommaren 1945. Även om det inte kan uteslutas att det förekommit brev även under denna tid, är det lätt att hitta en naturlig förklaring till uppehållet. De två männen befann sig helt enkelt i samma stad, Helsingfors, och umgicks säkert regelbundet till exempel i samband med Filosofiska Föreningens möten. Att utlandsresor inte förekom under denna tid har sin förklaring i fortsättningskriget som pågick ända till september 1944. Då brevväxlingen fortsätter 1945 är det mycket som är annorlunda. Efter att i slutet av maj 1941 ha försvarat sin doktorsavhandling The Logical Problem of Induction är von Wright inte längre i samma mening Kailas elev. Redan 1946 fick han dessutom en egen professur i svenskspråkig filosofi vid Helsingfors universitet och blev därmed också Kailas kollega. Som en kvarleva av lärar–elev-relationen kan man kanske uppfatta att Kaila även under den senare perioden fortsatte att använda ”Kära Georg Henrik” som sin öppningsfras, medan von Wright på motsvarande vis alltid skrev ”Kära Eino”. Detta kan jämföras med den tidsmässigt överlappande korrespondensen mellan Kaila och den svenska filosofen Åke Petzäll (1901–1957), där skribenterna efter en inledande formell fas går över till att tilltala varandra med det kollegiala ”Broder”, vilket aldrig som sådant förekommer mellan Kaila och von Wright.14Det enda brevet i vilket ”broder” förekommer i öppningsfrasen är Kailas brev till von Wright 24.4.1949, men då i formen ”Min broder Georg Henrik”. Det är också intressant att jämföra relationen till Kaila med von Wrights förhållande till en annan äldre filosofiprofessor, Rolf Lagerborg (1874–1959), som von Wright i sina brev alltid titulerar ”Farbror”.15Det handlar här även om brev som von Wright skriver när han själv närmar sig 40-årsstrecket, se till exempel von Wright till Lagerborg 13.1.1953, Rolf Lagerborgs samling, 93, Handskriftssamlingarna, Åbo Akademis bibliotek. Brevet inleds med ”Kära Farbror”.

16 Ändå är skillnaden mellan de två tidsperioderna i brevväxlingen nog så markant. Från och med 1945 är von Wright inte längre den unge studenten som är ivrig att rapportera om sina många intryck för sin professor och äldre vän, utan har övergått till att mera lakoniskt beskriva sina forskningsintressen och allehanda professionella bekymmer. Även Kaila skriver på ett annat sätt. För nu är det i hans brev man finner de mest målande naturskildringarna och beskrivningarna av intryck från resor, som Kailas första, och enda, resa till USA 1948 och en semesterresa till Teneriffa 1958, våren innan han dog. Kaila är nu också den som är mera benägen att vara personlig i breven, som då han i september 1948 efter att von Wright flyttat till Cambridge skriver:

17 Skriv så ofta du kan, så att kontakten oss emellan inte blir avbruten, du gör mig glad med varje ditt brev. Jag känner ett egendomligt vakuum efter dig, har så att säga ingen luft under vingarna, jag har ju ändå ingen intimare kontakt med de här andra.16Kaila till von Wright 17.9.1948.

18 Den bristande kontakten Kaila upplevde med kollegerna i Finland återspeglas måhända också i att det i den senare brevväxlingen i högre grad är Kaila som ingående vill beskriva sina forskningsrön för von Wright, än omvänt. Intrycket att parterna på många sätt bytt plats i förhållande till den förkrigstida brevväxlingen kan knappast undvikas.

19 Den föreliggande korrespondensen ger förutom en inblick i två framstående finländska filosofers personligheter, inbördes relationer och utvecklingsvägar under mer än 20 år, även flera unika bidrag till kunskapen om centrala händelser för filosofin i Finland och det finländska universitetslivet på 1900-talet. Till dessa hör de olika perioder när von Wright vistades i Cambridge, först som ung doktorand våren 1939, senare som Ludwig Wittgensteins efterträdare som professor i filosofi 1948–1951.17Mellan dessa ryms ytterligare ett viktigt besök i Cambridge våren och sommaren 1947, som dock figurerar i den aktuella samlingen endast som ett brev från Kaila till von Wright skrivet under pingstmorgonen det året, där den enda referensen till Cambridge består i ett omnämnande av att von Wright befinner sig ”på den gröna ön”, Kaila till von Wright 25.5.1947. Vistelsen har bland annat beskrivits i Österman, ”’Jag kan inte låta bli att oupphörligt jämföra honom med Cézanne’. Hur Göran Schildt hjälpte Georg Henrik von Wright att lösa problemet Ludwig Wittgenstein”, Finsk Tidskrift 7–8/2017, s. 51–65. Brevväxlingen i anslutning till besöket 1939 kastar bland annat nytt ljus över det första mötet med Ludwig Wittgenstein – ett möte som också skulle få betydelse för hur 1900-talsfilosofin gestaltade sig genom att von Wright sedermera i egenskap av en av de tre förvaltarna och arvtagarna till Wittgensteins litterära kvarlåtenskap kom att spela en avgörande roll vid den postuma utgivningen av Wittgensteins skrifter. Den ger också unik information om tillkomsten av von Wrights doktorsavhandling The Logical Problem of Induction, som han försvarade i slutet av maj 1941, en månad innan fortsättningskriget bröt ut. Korrespondensen från von Wrights korta tid som professor i Cambridge ger åter viktiga bidrag till frågan om varför von Wright efter endast tre år var färdig att återvända till Finland.

20 Den efterkrigstida korrespondensen innehåller däremot inte så mycket nytt om von Wrights filosofiska produktion under denna tid, även om von Wright nog ofta nämner vad han för tillfället håller på med i sina brev till Kaila. De ingående redogörelserna för arbetets gång som är så dominerande i de förkrigstida breven till Kaila har dock ersatts med kortfattade rapporter av typen ”Främst har jag arbetat på en fortsättning på min första uppsats om logisk sanning”.18von Wright till Kaila 3.7.1949. Kaila skriver däremot mer om sina filosofiska idéer på ett sätt som kanske inte alltid är så klarläggande för en läsare som saknar kontexten, men desto tydligare illustrerar hans upptagenhet med det han kallade för ”naturfilosofi”. En stor del av den senare korrespondensen handlar om universitetsfrågor, som von Wrights svårigheter att hålla kvar sin professur i Helsingfors samtidigt som han verkade som professor i Cambridge, arrangemang kring disputationer och – inte minst – spelet kring tillsättandet av filosofiprofessurer vid Helsingfors universitet.

21 Brevväxlingen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila pågick delvis under en tid som kännetecknades av stor världspolitisk oro. Detta kan givetvis inte undgå att sätta spår i breven. Före andra världskriget är det framför allt den unga von Wright som öppet bekymrar sig över utvecklingen, medan Kaila står för lugnet och tillförsikten. Även om korrespondensen avbryts under krigsåren innehåller den två brev från von Wrights militärtjänstgöring invid den nya östgränsen under mellanfredshösten 1940. Den här delen av brevväxlingen belyser även hur Kaila hjälpte von Wright vid förflyttningen till Försvarsmaktens ballistiska byrå i Helsingfors. I det första brevet från von Wright i militärlivet, som troligen skrivits i mitten av september 1940, berörs även kort det festtal Kaila nyligen hållit vid Helsingfors universitets 300-årsjubileum, som von Wright fått sig tillsänt där han befinner sig ”på denna gudsförgätna plats”.19von Wright till Kaila, september 1940. Själva talet, liksom von Wrights positiva respons, belyser hur de båda filosoferna tänkte om Finlands ställning och den politiska situationen under 1940-talet, eftersom Kaila rätt tydligt ställer sig bakom Finlands allt starkare anknytning till Tyskland under mellanfreden.20Kaarlo Hildén (red.),Helsingfors universitets 300-årsjubileum 4–5.IX.1940, Helsingfors: Helsingfors universitet 1941, s. 52–68. Föredraget publicerades också på svenska i Hufvudstadsbladet 6.9.1940.

22 För att läsaren ska kunna sätta breven i ett sammanhang är det förstås viktigt att veta vilka de båda männen var och var de stod filosofiskt. Jag inleder därför med en översikt av detta, där även von Wrights verksamhet efter Kailas död behandlas. Därefter följer en närmare genomgång av några centrala teman i brevväxlingen, av vilka flera redan nämnts. Avsikten är att ge brevens innehåll en kontext som hjälper läsaren att förstå vad det egentligen handlar om, men också att lyfta fram på vilket sätt brevväxlingen mellan von Wright och Kaila belyser viktiga skeden i de båda männens liv och filosofiska gärning. Framställningen följer den redan antydda indelningen i en tidig fas 1937–1941 och en senare fas 1945–1958. Det som jag i dessa avsnitt skriver om brevens innehåll återkommer till stor del i kommentarerna till den digitala utgåvan.

Professorn och hans elev

Det första mötet

23 Det första mötet mellan Eino Kaila och Georg Henrik von Wright ägde rum 1934 då den 18-årige von Wright just skrivits in för studier vid den historisk-filologiska sektionen vid Helsingfors universitet. Kaila, som nyligen hade fyllt 44, var inne på sitt femte år som professor i teoretisk filosofi. Mötet mellan de två skedde redan före den egentliga terminens början, vilket troligen hängde samman med att de båda männen även var släkt med varandra – von Wrights mor Ragni von Wright var nämligen kusin till Kailas hustru Anna Snellman-Kaila. Kaila gjorde omedelbart ett stort intryck på den unge von Wright, på ett sätt som senare endast skulle överglänsas av hans möte med Ludwig Wittgenstein våren 1939. I sin dagbok sammanfattar von Wright sitt intryck så här: ”Kaila ser fin ut och verkar vetenskapsman.”21Uppgifterna om von Wrights första möte med Kaila är baserade på hans skildring i von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 54–58.

Eino Kaila: ”Det är så jag ville vara: Djup och klar!”

24 Eino Kaila (tidigare Johansson) föddes den 9 augusti 1890 i den sydösterbottniska kommunen och nuvarande staden Alajärvi. Han var det äldsta barnet av nio till Erkki Kaila och Anna Maria Kaila (f. Drake). I släkten, som förfinskade sitt namn till Kaila 1906, fanns ett starkt teologiskt inslag. Fadern var präst i tredje led och kom att verka som ärkebiskop 1935–1944.22Även Einos farfars bror Gustaf Johansson hade verkat som ärkebiskop åren 1899–1930. Eino Kaila gifte sig 1916 med konstnären Anna Snellman (1884–1962), som var barnbarn till en annan finländsk filosof, Johan Wilhelm Snellman (1806–1881). Tillsammans fick de ett barn, vice häradshövdingen och diplomaten Olli Kaila (1918–2014).23Ilkka Niiniluoto, ”Luonto, elämä ja sielu – Eino Kaila 1910–1935”, Eino Kaila, Valitut Teokset 1. 1910–1935, red. Ilkka Niiniluoto, Helsinki: Otava 1990, s. 11 ff. Bland viktiga milstolpar i Kailas professionella karriär kan nämnas den första professuren i filosofi vid det nygrundade Turun yliopisto 1921–1930, som Kaila kallades till då han var endast 31 år gammal, professuren i teoretisk filosofi i Helsingfors 1930–1948 och tiden som ledamot av Finlands Akademi 1948–1958. Kaila avled 31 juli 1958 ute på sitt sommarställe i Kyrkslätt.

25 Filosofins relation till vetenskaperna är en omstridd fråga. Är filosofin själv en vetenskap och vilken typ av vetenskap handlar det i så fall om – och om inte, i vilket förhållande står filosofin då till vetenskaperna? Därför saknar det inte intresse att von Wright så omedelbart väljer att beskriva Kaila som vetenskapsman, en karakterisering som också kan jämföras med hans intryck av Ludwig Wittgenstein som ”en av filosofiens största originalbegåvningar”, men också som ”ett fulländat naturväsen”, några år senare i Cambridge.24von Wright till Kaila 6.6.1939. I själva verket finns det flera skäl att karakterisera just Kaila som vetenskapsman. En anledning är att han vid sidan av den egentliga filosofin också bedrivit forskning i psykologi, som även involverade empiriska undersökningar.25Under Kailas tid som professor i filosofi vid Helsingfors universitet ingick psykologi som en del av ämnet. Den andra delen betecknades som kunskapslära med logik. von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 54. Det mest kända exemplet på Kailas empiriska forskning är en i Wien utförd gestaltpsykologisk undersökning av spädbarnets reaktion på ansikten.26Kaila, Die Reaktionen des Säuglings auf das menschliche Gesicht, Annales Universitatis Aboensis/series B, tom. XVII, Åbo 1932. Även Kailas doktorsavhandling från 1916, om motivation och beslutsfattande, var en i grunden experimentell undersökning i psykologi, utförd under hans tidiga associationspsykologiska fas.27Kaila, Über die Motivation und die Entscheidung. Eine experimentell-psychologische Untersuchung, Helsinki 1916. Se också Mikko Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, Helsinki: Otava 1998, s. 121. Samma år som det första mötet med von Wright ägde rum, kulminerade Kailas forskningsverksamhet som psykolog i utgivningen av ett av hans mest kända arbeten, boken Persoonallisuus, som redan följande år utkom på svenska med titeln Personlighetens psykologi.28Kaila, Personlighetens psykologi, i översättning av Jan Gästrin, Helsingfors: Söderström 1935. von Wright skulle senare mena att boken var Kailas bästa.29För von Wrights uppskattning av verket se von Wright, ”Introduction”, Robert S. Cohen (red.), Eino Kaila. Reality and Experience, Dordrecht: D. Reidel 1979, s. xxi, där han bl.a. prisar bokens ”superba stilistiska kvaliteter” och kraftfulla argumentation.

26 Inom filosofin kan Kaila åter, i vid mening, ses som en representant för den nya ”vetenskapliga filosofin” som i början av 1900-talet växte fram särskilt i form av den s.k. Wienkretsens logiska positivism. Redan under 1920-talet hade Kaila varit i kontakt med flera av dess främsta representanter, som Moritz Schlick, Rudolf Carnap, Hans Reichenbach och Victor Kraft.30Ilkka Niiniluoto, ”Eino Kaila och Wienkretsen”, i översättning av Nike Parland, Stefan Nygård & Johan Strang (red.), Mellan idealism och analytisk filosofi. Den moderna filosofin i Finland och Sverige 1880–1950, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland/Stockholm: Bokförlaget Atlantis 2006, s. 169–196. Juha Manninen har spårat den första kontakten med Reichenbach till så tidigt som 1923, Manninen, ”Eino Kaila ja tie Wienin piiriin”, Tieteessä tapahtuu 20 (2), 2002, s. 1. Kaila omfattade dock aldrig den logiska positivismen som sådan, utan utvecklade en egen filosofisk position han kallade för logisk empirism. Hans syn på det vetenskapliga sättet att bedriva filosofi illustreras av den svarsskrift han författade till konkurrenten J. E. Salomaas besvär vid professorstillsättningen 1930. Kaila menade här att en ”traditionell filosofi” av den typ Salomaa stod för endast syftade till att positionera sig i förhållande till redan etablerade filosofiska uppfattningar. I stället ville Kaila försvara tanken om en filosofi som också gjorde framsteg. En sådan filosofi skulle lämna ”den litterära inspirationen” bakom sig och bli ”strängt saklig”.31Kaila, ”Vastine J. E. Salomaalle”, Valitut teokset 1, s. 535 f. Som professor skulle han senare hälsa förstaårsstudenter med en uppmaning att genast glömma all den ”medeltida humbug” de lärt sig som filosofi i skolan.32Matti Kuusi, Ohituksia, Helsingfors: Otava 1985, s. 118. En aspekt av den sakligt vetenskapliga nya filosofin var den i hans samtid starkt förankrade idén om filosofin som en logisk och kunskapskritisk analys av vetenskapligt tänkande.33Kaila, ”Vastine J. E. Salomaalle”, s. 536. Hos Kaila själv syns en filosofi i denna anda kanske tydligast i boken Inhimillinen tieto, där frågor om kunskapens och teoribildningens natur står i förgrunden.34Kaila, Inhimillinen tieto, Helsinki: Otava 1939. Boken finns även på svenska med titeln Den mänskliga kunskapen i översättning av von Wright.

27 Kaila ville dock inte begränsa filosofins förhållande till specialvetenskaperna till ett granskande av vetenskapernas kunskapsteoretiska och begreppsliga grunder. Ett dominerande filosofiskt intresse för honom var att konstruera en världsuppfattning utgående från de olika vetenskapernas resultat. Detta aldrig avslutade syntetiska projekt blev för Kaila en ”vetenskaplig motsvarighet” till den klassiska metafysiken, som erbjöd en ram för att behandla frågor om till exempel ande och materia och livets natur. Själv ville han kalla det för naturfilosofi. För att få en riktig bild av Kailas sätt att bedriva denna filosofi, framstår det som viktigt att det ändå aldrig rörde sig om en ren sammanfattning av vetenskaplig kunskap. För Kaila fungerade vetenskapernas resultat alltid bara som en utgångspunkt för hans egen strävan att skapa en enhetlig bild av världen. Den kreativa delen av Kailas syntetiska projekt kan ibland gå förlorad på grund av en missvisande titel, som då Kaila kallar ett tidigt försök från 1929 att presentera en världsuppfattning för Nykyinen maailmankäsitys (Den moderna världsuppfattningen).35Kaila, Nykyinen maailmankäsitys, Helsinki: Otava 1929. Boken bygger på en tysk förlaga med den mera träffande titeln Beiträge zu einer synthetischen Philosophie (Annales Universitatis Aboensis, series B, tom. XIII, 1928). Det rör sig nämligen inte ordagrant om den dåtida världsuppfattningen i någon mera objektiv eller allmänt omfattad bemärkelse. Genast i förordet förklarar Kaila att hans avsikt är att presentera en systematisk framställning av den världsuppfattning hans egen logiska, psykologiska och naturfilosofiska forskning lett honom fram till.36Kaila, Nykyinen maailmankäsitys, Helsingfors: Otava 1929, s. 5. Världsuppfattningen boken lägger fram är enligt Kaila tidsenlig genom att den bygger på den moderna vetenskapens resultat samt genom att den har vissa beröringspunkter med betydande tankeinriktningar som förekommer i samtida verk av filosofer som Hans Reichenbach, Bertrand Russell och Rudolf Carnap samt gestaltpsykologer som Wolfgang Köhler och Max Wertheimer. Senare, under tiden som ledamot av Finland Akademi, skulle Kailas naturfilosofiska forskning framför allt bestå i ett försök till analys av ett enligt honom förbisett kausalitetsbegrepp han kallade för terminalkausalitet, som han menade var viktigt för att förstå kvantmekaniska fenomen, men också för att förstå centrala biologiska och neurofysiologiska processer.37Ilkka Niiniluoto, ”Syvähenkisen empiristin hahmottuva maailma – Eino Kaila 1936–58”, Kaila, Valitut teokset 2. 1936–58, Helsingfors: Otava 1992, s. 25. Av det planerade verket i tre delar blev endast den första delen om terminalkausalitet i kvantmekaniken fullbordad. Verket utkom 1956 med titeln Terminalkausalität als die Grudlage eines unitarischen Naturbegriffs (Acta Philosophica Fennica 10).

28 Eino Kaila har beskrivits som en rastlös, ständigt sökande filosof, som aldrig helt lyckades kristallisera sina tankar till slutliga forskningsresultat.38Mikko Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 141. Det betyder också att den helhetsbild av verkligheten han eftersträvade framstår mer som en mosaik av besläktade ansatser än som en perfekt sammanhållen världsuppfattning. Ändå står det klart att det finns grundelement i hans tänkande som etablerats tidigt. Till dessa hör särskilt den monistiska tanken om världen som enhetlig, denholistiska idén om existensen av helheter som inte går att reducera till sina delar, uppfattningen om människans strävan efter kunskap som ett letande efter invarianser samt föreställningen om att vetenskaperna inträtt i en fältteoretisk fas. Monismen såg Kaila själv som det huvudsakliga temat för sitt filosofiska livsverk.39Kaila, ”Laatujen asema suureiden maailmassa”, Valitut teokset 2, Helsingfors: Otava 1992, s. 505. Det innebar framför allt att han tog avstånd från alla former av dualistiska världsuppfattningar, som till exempel ville göra en skarp indelning av världen i det materiella och det själsliga, eller den livlösa och den levande naturen.40Kaila, ”Laatujen asema suureiden maailmassa”, s. 506. Men samtidigt tog han också avstånd från reduktionismens försök att se världen som rent materiell eller rent andlig till sin natur. För Kaila var världen uttryckligen en enhet i vilken det materiella och det andliga var oskiljaktigt sammanflätade,41von Wright, ”Eino Kaila’s Monism”, Georg Henrik von Wright. The Tree of Knowledge and Other Essays, Leiden: E.J. Brill 1993, s. 64. eller som han uttryckte det i en artikel från 1953, ”Laatujen asema suureiden maailmassa” (”Kvaliteternas plats i en värld av storheter”): ”[A]llt som finns utgör i en mycket djup mening en enhetlig helhet, som jag kunde kalla en ”all-en” värld som gestaltar sig ur sig själv.”42”[K]aikki mitä on olemassa jossain hyvin syvällisessä mielessä muodostaa yhtenäisen kokonaisuuden, niin sanoakseni ’kaikkiyhteisen’ itsestään hahmottuvan maailman.” Kaila, ”Laatujen asema suureiden maailmassa”, Valitut Teokset 2, s. 505. Min översättning.

29 Kaila kunde också uttrycka denna enhet så, att det inte finns någon oöverbryggbar klyfta mellan det materiella och det andliga, eller den livlösa naturen och den levande.43Kaila, ”Laatujen asema suureiden maailmassa”, s. 506. Hans världsuppfattning innehöll också ett starkt holistiskt drag. Tanken om helheter som innehåller någonting utöver sina delar är kanske inte alldeles lätt att förena med tanken om världen som en enhet utan skarvar. Kaila tänker sig i alla händelser att det existerar ”icke-additiva” system vars egenskaper inte går att återföra på delarnas egenskaper. Hit hör till exempel tanken om att den levande organismen inte styrs av samma lagar som dess beståndsdelar, som förekommer redan i Kailas bok om den moderna världsuppfattningen från 1929.44Kaila, Nykyinen maailmankäsitys, s. 233. Det kan vara av ett visst intresse att Kaila här talar om en ”lindrig icke-additivitet” (”lievä epäadditiivisuus”). En annan sida av Kailas holism är tanken att de kvaliteter människan upplever i verkligheten, som färger och ljud, inte kan reduceras till strukturella förhållanden i den materiella världen. Med detta vill Kaila inte förneka att det finns ett samband till exempel mellan de färger vi upplever och ljusets olika våglängder. Det han vill understryka är att detta samband inte berättigar oss att eliminera färger ur vår verklighetsbeskrivning, som en hårdnackad materialist är benägen att göra. I stället tycks han ha varit attraherad av en tanke som har ett släktskap med Spinozas filosofi (med ett språk som erinrar om Aristoteles): verkligheten har både form (materiella förhållanden) och innehåll (”andliga” kvaliteter). Om man till exempel menar att färger enbart är vågrörelser ser man på verkligheten som just form och bortser från dess innehåll.45Det här är vad jag får ut av Kailas beskrivning i sektion 3 av kapitel II i Kaila, Nykyinen maailmankäsitys. Märk särskilt det kursiverade avsnittet på s. 147 där Kaila skriver: ”Kaikki olevainen on ’aineellista’, sikäli kuin siinä aina on eräitä suhteita, kaikki olevainen on ’sielullista’, sikäli kuin siinä aina on eräitä laatuja” (”Allt varande är ’materiellt’, i den mån det alltid innehåller vissa förhållanden, allt varande är ’själsligt’, i den mån det alltid innehåller vissa kvaliteter”).

30 Tanken om människans strävan efter kunskap som ett letande efter invarianser är känd från boken Inhimillinen tieto från 1939, som redan samma år översattes till svenska av von Wright med titeln Den mänskliga kunskapen. Invarianser ska förstås som oföränderligheter i form av lagbundenheter och mönster. Som mål för människans strävan efter kunskap ska de dessutom vara så allmänna som möjligt.46Kaila, Den mänskliga kunskapen, i översättning av G.H. von Wright, Helsingfors: Söderström 1939, s. 13 f. Strävan efter att finna invarianser är utmärkande till exempel för fysiken i dess letande efter alltmer grundläggande lagar, som kan tillämpas på ett stort antal olika fenomen. Som ett särskilt framgångsrikt steg i denna riktning nämner Kaila Newtons gravitationslag, som gav kroppar som faller mot jordytan och himlakropparnas rörelser en gemensam förklaringsgrund – där den egentliga insikten består i att ”det som händer i stjärnrymden, när himlakropparna kretsa kring varandra, är det samma som det som händer på jorden, då äpplet faller från trädet”.47Kaila, Den mänskliga kunskapen, s. 18 f. Kailas kunskapsteori kan i detta avseende uppfattas förebåda det som senare inom vetenskapsfilosofin skulle kallas förklaring genom unifikation, se Österman, ”Hur den moderna vetenskapen löste försokratikernas problem”, Sats – Nordic Journal of Philosophy, 2004, s. 135 f.

31 Kaila vill ändå inte begränsa sökandet efter invarianser till vetenskapernas teoribyggen. En strävan att finna regelmässigheter kan nämligen skönjas hos människan även på varseblivningens nivå. Även ”det omedelbara uppfattandet” av omgivningen kan enligt Kaila förstås som ett ”oavbrutet sökande efter invarianser”. Han tänker här till exempel på vår benägenhet att ordna upp våra visuella intryck i enkla, regelbundna och symmetriska mönster, som då vi tittar på en geometrisk figur som äger en viss regelbundenhet. På ett motsvarande sätt kan vi också identifiera mönster bland ljud, som då vi hör en melodi i ett musikstycke (mitt exempel). Men även blotta identifieringen av föremål i vår omgivning – att vi till exempel uppfattar att vi har ett tangentbord framför oss då vi skriver – kan enligt Kaila ses som exempel på sökandet efter invarianser, eftersom det också i detta fall handlar om att fokusera på vissa regelbundenheter i det visuella fältet.48Kaila, Den mänskliga kunskapen, s. 14 f. Uppfattningen om invarianser i varseblivningen bär tydliga spår av den för Kailas tänkande centrala gestaltpsykologin.

32 Resonemanget om invarianser visar hur Kailas syntetiska intellekt arbetar genom att söka likheter och analogier som innovativt sammanför fenomen från olika områden. Därför kan också Kailas egen filosofiska verksamhet fungera som exempel på människans sökande efter invarianser. Som vi sett upptäcker han till exempel att det finns en likhet mellan det teoretiska sökandet efter grundläggande lagbundenheter och varseblivningens jakt efter mönster. Invariansbegreppet tillåter honom också att hitta grundläggande likheter mellan olika filosofiska tankesystem, som då han tolkar det antika tänkandet som en uppsättning försök att finna just invarianser – en tanke som senare skulle vidareutvecklas av Kailas elev Erik Stenius i boken Tankens gryning.49Erik Stenius, Tankens gryning, Helsingfors: Söderström 1953. Förhållandet mellan Stenius och Kailas uppfattning om invarianser har diskuterats i Österman, ”Hur den moderna vetenskapen löste försokratikernas problem”. Kailas syntetiska strävan efter att finna invarianser tar sig dock även andra uttryck. För honom är det till exempel typiskt att söka lösningar till filosofiska frågor genom att tillämpa tankemönster hämtade från ett område på ett annat. Således kan till exempel Kailas slutliga lösning på frågan om det själsligas förhållande till materien också tolkas som en tillämpning av ett rent gestaltpsykologiskt tänkande. Han föreslår nämligen att kvaliteterna som uppträder i medvetandet (som färger) kan ses som gestalter hos de motsvarande (materiella) strukturerna – kvaliteterna är, så att säga, ”strukturerna upplevda på ett integralt sätt”.50Kaila, ”Laatujen asema suureiden maailmassa”, s. 273 f. Förslaget är givetvis förenat med stora svårigheter. Det förefaller som om Kaila skulle vara omedveten om att han i artikeln rör sig från exempel där det är rimligt att tala om en integral upplevelse av en struktur, som då vi igenkänner en röst i telefonen, till fall där det är högst tveksamt, som då strukturerna vi upplever som kvaliteter befinner sig på ett molekylärt plan (här är det just färger som är hans exempel). Det torde också vara denna tanke om gestalter som framträder i strukturerna som ligger bakom idén om en värld som ”gestaltar sig ur sig själv”.

33 Tanken om att vetenskaperna trätt in i en fältteoretisk fas är ytterligare ett exempel på Kailas holism. Återigen handlar det om en syntetisk strävan att lyfta fram likheter mellan vid första påseendet vitt skilda vetenskapliga teorier. Ett fälttänkande i Kailas mening grundar sig på den holistiska föreställningen om fält som primära i förhållande till sina element, vars egenskaper endast framträder som funktioner av fältet. Motsatsen till detta är en ”punktteori” som utgår från tanken att beståndsdelarna är primära i förhållande till helheten, utgörande ”absoluta element” som konstituerar fältet. Kaila menar att just fälttänkandet är det som förenar de två vetenskapliga hörnstenarna i hans filosofi, kvantfysiken och gestaltpsykologin. Det förefaller ändå klart att han var mest inspirerad av kvantmekaniken med dess föregivna dualism mellan materia som våg och materia som partikel. Denna försöker han upplösa genom att betrakta materiens vågaspekt som ett grundläggande fält, som, under lämpliga betingelser, också kan uppvisa en partikelaspekt. Trots det särskilda intresset för den moderna fysiken kan det inte råda något tvivel om att Kaila uppfattade fälttänkandet som det huvudsakliga framsteget den moderna vetenskapen i alla dess förgreningar gjort under hans tid, eller var i färd att göra. Detta kommer särskilt fram i dialogboken Tankens oro, där Kaila låter karaktären Eubulos, som fungerar som ett alter ego för Kailas vetenskapliga sida, säga så här:

34 Som sagt är jag av den uppfattningen, att uppkomsten av detta fältteoretiska tänkande är den väsentligaste omvälvningen som under de senaste hundra åren försiggått inom den grundläggande vetenskapliga ideologien. Det är min övertygelse att detta tänkesätt innehåller framtidens vetenskapliga filosofi, som överallt kommer att ersätta det klassiska naturvetenskapliga tänkandets ”punktteoretiska” uppfattning.51Kaila, Tankens oro, Helsingfors: Söderström 1944, s. 137.

35 Om det fältteoretiska tänkandet inte redan avsatt tydliga spår på ett område – som det gjort i fysiken och gestaltpsykologin – så kan man alltså vänta sig att en sådan vändning är på väg. ”[D]en fältteoretiska analysen har en tendens att bli typisk för vetenskaplig analys överhuvud”, säger Eubulos.52Kaila, Tankens oro, s. 140. Kaila menade att det fältteoretiska tänkandet inte bara skulle komma att omfatta naturvetenskaperna eller psykologin utan också skulle gå att utvidga till att omfatta teorier om samhället – låt vara att man då måste tala om fält i en tämligen vid betydelse. ”[V]i har alltså även ’kemiska fält’, ’biologiska fält’, till och med ’sociala fält’ o.s.v.”, preciserar Eubolos.53Kaila, Tankens oro, s. 134. Som vi senare ska se i avsnittet om Kailas festtal vid Helsingfors universitets 300-årsjubileum 1940, kom utvidgningen av fälttänkandet till att omfatta även det politiska planet att spela en avgörande, men nog så svårtolkad, roll för den samtidsanalys Kaila presenterade i talet.

36 I sin mest allmänna form kan Kailas fältfilosofi verka byggd på rätt vidlyftiga likheter och analogier mellan vitt skilda vetenskapsgrenar. Det råder dock ingen tvekan om att han själv såg tanken om grundläggande fält som en viktig nyckel till naturens – och den totala verklighetens – hemligheter, som också medförde konsekvenser för hur grundläggande begrepp som kausalitet skulle förstås, till exempel inom områden som atomfysik, cellbiologi och neurofysiologi. Kailas ofullbordade arbete om terminalkausalitet kan ses som ett uttryck för denna höga ambitionsnivå. Tanken är att det fältteoretiska tänkandet också förutsätter ett nytt ”holistiskt” kausalitetsbegrepp, ämnat som ett komplement till det traditionella ”punktteoretiska” kausalitetsbegreppet, eller ”initialkausalitet” i Kailas terminologi.54Kaila, Terminalkausalität als die Grundlage eines unitarischen Naturbegriffs. Erster Teil, Terminalkausalität in der Atomdynamik, Helsinki: Acta Philosophica Fennica Fasc. X, 1956, s. 7. Skillnaden mellan initialkausalitet och terminalkausalitet är att medan en initialkausal förklaring av ett skeende bara förutsätter kunskap om vissa utgångsvillkor, utgår en förklaring av den senare typen från processens rand- och slutvillkor. Ett bra exempel på hur detta är tänkt torde vara kvantmekaniska skeenden som utesluter vissa klassiskt möjliga utgångar, som förhållandet att elektroner i en atom bara kan exciteras till vissa bestämda energinivåer.55I en recension av Kailas Terminalkausalität als die Grudlage eines unitarischen Naturbegriffs. Erster Teil har von Wright beskrivit terminalkausala naturlagar i Kailas mening på följande sätt: ”De föreskriva villkor, inom vilkas ram ett visst skeende måste förverkligas”, von Wright, ”En modern Lucretius”, Nya Argus 46, 1956, s. 177. Mera kortfattade redogörelser för Kailas syn på terminalkausaliteten återfinns på finska till exempel i Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 128 f. och Niiniluoto, ”Syvähenkisen empiristin hahmottuva maailma – Eino Kaila 1936–58”, s. 23.

37 Begreppet som Kaila allra mest skulle komma att förknippas med är ändå inte hämtat från hans klart filosofiska verk, utan från Personlighetens psykologi – nämligen djupandlighet (”syvähenkisyys” på finska). Enligt Kaila ska människan, liksom andra levande varelser, förstås utifrån sina behov. Men medan djurens beteende kan förstås som ett tillfredsställande av drifter, är människan en intentionell varelse vars tillvaro bestäms av hennes förmåga att uppställa målsättningar och att handskas med symboler. Det betyder att hon, i Kailas terminologi, har ett andligt liv, vilket ska förstås helt utan religiösa konnotationer – för honom betyder det helt enkelt att leva ett liv som en medvetet syftande varelse. Likafullt styrs människan av sina behov.56”Allt vad människan medvetet eftersträvar, kan i sista hand återföras på vissa behov”, Kaila, Personlighetens psykologi, s. 12.  Men även där människans behov till sitt ursprung är animaliskt, som hungern och fortplantningsdriften, får det en annan ton hos människan.57Kaila, Personlighetens psykologi, s. 240. Ett djupandligt behov åter är förknippat med en föreställning om objektet som ”heligt”. Inte heller här vill Kaila dock göra någon omedelbar koppling till religionerna. Känslan av att det finns någonting som är heligt för en är nämligen inte särskilt förknippad med ett religiöst liv, utan någonting som normalt förekommer hos varje människa. Man kan, enligt Kaila, också se det djupandliga livet som det som återstår då man utesluter allt som har med ”lärostycken” att göra från religiositeten.58Kaila, Personlighetens psykologi, s. 243. Djupandlighet är för Kaila alltså en dimension som ska ingå i en adekvat psykologisk beskrivning av människan, både som en särskild typ av behov och som ett för människan karakteristiskt sätt att leva. Men det är tydligt att han också uppfattade det djupandliga livet som en normativ rekommendation för hur ett meningsfullt liv ska levas, i form av ett särskilt förhållande till naturen och andra människor, men också som ett liv med konst och vetenskap.59Ilkka Niiniluoto, ”Ajatuksen levottomuus. Eino Kailan syvähenkinen filosofia”, Kaila, Syvähenkinen elämä. Keskusteluja viimeisistä kysymyksistä, tredje kompletterade upplagan, Helsingfors: Otava 1986, s. 23 f. Det kan givetvis inte råda någon tvekan om att Kaila själv eftersträvade att leva just ett sådant liv.

38 Kailas tankar om djupandlighet tog sig också uttryck i hans mest personliga litterära arbeten, dialogerna Syvähenkinen elämä och Tankens oro, som har ett överlappande innehåll.60Syvähenkinen elämä. Keskusteluja viimeisistä kysymyksistä gavs ut av Otava 1943. Boken bestod ursprungligen av fem dialoger mellan karaktärerna Agaton och Teofilus, som förekommit i radiohörspelet ”Puolesta ja vastaan” 1942–1943, samt två dialoger mellan Aristofilos och Eubulos om kunskap och tro. I Tankens oro, som utkom ett år senare, har de två sista dialogerna medtagits, utökade med en tredje dialog Kaila författat på svenska. I den tredje kompletterade upplagan av Syvähenkinen elämä, som utkom 1986, ingår även den tredje dialogen i finsk översättning av Heikki Nyman. Tankens oro består av tre samtal mellan karaktärerna Aristofilos och Eubulos. De står genast klart att Aristofilos är en konstnär med en lutning åt religionen och det spekulativa. Så här säger Aristofilos till exempel om verkligheten: ”Den är – och jag säger det om och om igen – saga och magi. Man kan om den använda ännu starkare uttryck. Den är extas.”61Kaila, Tankens oro, s. 33. Eubulos åter representerar tydligt den vetenskapligt rationella synen på världen. Han drar sig inte för att psykologisera Aristofilos högtflygande världsförklaringar, som han menar bara är att betrakta som en psykologisk reaktion hos en livskrisande människa som famlar efter jämvikt. ”Din lära om Livet med stort l är endast ett uttryck för denna omgestaltning i din personlighet”, menar Eubulos.62Kaila, Tankens oro, s. 90.

39 Men hur förhåller sig de båda karaktärerna till Kaila? Svaret kan förefalla uppenbart: om någon av de två ska ses som Kailas alter ego är det den vetenskapliga Eubulos. Men i bokens förord för Kaila fram tanken om våra personligheter som splittrade i ”sinsemellan kommunicerande […] partiella jag”, ”av vilka vart och ett under en viss period kan göra anspråk på att vara vårt ’verkliga jag’”.63Kaila, Tankens oro, s. 5. Även om formuleringen är allmän, kan man nog inte undgå att uppfatta det så att dialogens Aristofilos och Eubulos representerar olika sidor hos honom själv. Men hur ska detta förstås? Betyder det till exempel att också Kaila på allvar laborerade med spekulativa system av den typ Aristofilos utvecklar i boken, som tanken om att fenomen som inte kan förutsägas i vår värld – till exempel radioaktivt sönderfall och livsprocesserna – är ”hål i världen” som uppstått som verkningar av ”en faktor, som inte tillhör vår värld”?64Kaila, Tankens oro, s. 48. Det förefaller kanske inte sannolikt. Däremot kan han nog ibland ha haft en viss lutning åt det hållet, eller som han skriver i det nya förordet som tillfogades den andra upplagan av Syvähenkinen elämä (1954), i vilken två av de tre dialogerna i Tankens oro också ingår: ”Men naturligtvis har Aristofilos med sin ångest och sin kamp legat nära upphovsmannen.”65Min översättning. Originalet lyder: ”Mutta tietenkin Aristofilos ahdistuksineen ja kamppailuineen on ollut tekijälle läheinen.” Citatet är hämtat från den tredje kompletterade upplagan, där även förordet till den andra upplagan ingår, Kaila, Syvähenkinen elämä. Keskusteluja viimeisistä kysymyksistä, Helsingfors: Otava 1986, s. 8. Ändå blir det senast här klart att Eubulos talar med Kailas mun då han försöker påvisa den psykologiska bakgrunden till Aristofilos spekulativa konstruktioner.66I förordet avvisar Kaila explicit tanken att Aristofilos skulle vara hans språkrör, Kaila, Syvähenkinen elämä, s. 8. Det förefaller alltså rimligt att uppfatta Eubulos som Kailas alter ego åtminstone i avseende på den Kaila som träder fram i hans filosofisk-vetenskapliga skrifter – vilket jag redan gjort på ett ställe ovan. I den mån Aristofilos idéer känns lockande för Kaila själv, kan man kanske också se dialogprojektet som en form av avancerad filosofisk självterapi.67Jfr också Niiniluoto, som menar att Aristofilos världssyn representerar en från dogmerna fri form av religiositet som Kaila kunde ha omfattat om han inte hållits tillbaka av sitt vetenskapliga jag, Niiniluoto, ”Ajatuksen levottomuus. Eino Kailan syvähenkinen filosofia”, s. 19.

40 För att bilden av triangeln Aristofilos, Eubulos och Kaila ska bli komplett bör ändå följande tilläggas: Om Eubulos representerar Kaila som tänkare, uppträder Aristofilos åtminstone ibland som bärare av Kailas egna upplevelser. När Aristofilos i inledningen till Tankens oro beskriver sina intryck av de mäktiga bergen i Hohe Tauern låter han ofta mycket lik Kaila i hans egen beskrivning av samma berg i en researtikel publicerad i Uusi Suomi 1939, vilket också råkar vara året då den fiktiva inledningsdialogen mellan Aristofilos och Eubulos uppges äga rum. Således kan man kanske säga att Kailas inklination mot Aristofilos religiösa metafysik växte fram ur hans egna naturupplevelser. Jag kommer senare att återkomma till korrespondensen mellan verklighet och fiktion i Tankens oro.

41 Det är inte alltid fallet att det som sägs om en konstnär eller en författares person helt stämmer överens med den upphovsman som skymtar bakom verken. I fallet Eino Kaila tycks samstämmigheten ändå ha varit närmast total, kanske som ett tecken på att det rör sig om en person som verkligen strävade efter att leva ett helgjutet filosofiskt liv. Således motsvaras böckernas alltomfattande ambitionsnivå och ibland lite pompöst förkunnande tonfall skarvlöst av samtidens beskrivningar av personen Kaila som genial, inspirerande, dramatisk och dominerande i sällskap. Många har framhållit att han var en lysande föreläsare – ”han levde sina idéer, kämpade och lekte med dem i katedern, lät dem inför åhörarna undergå alla ingivelsens, entusiasmens och prövningens faser”, skriver Göran Schildt om Kailas föreläsningar.68Göran Schildt, ”En modern Lucretius”, Kontrakurs, Helsingfors: Söderström 1963, s. 44. Se även till exempel von Wright, ”Filosofin är mitt liv – Fragment av en självbiografi”, Myten om framsteget, Helsingfors: Söderström 1993, s. 155 och Oiva Ketonen, ”Eino Kaila, Philosopher and Teacher”, Ilkka Niiniluoto, Matti Sintonen & G.H. von Wright (red.), Eino Kaila and Logical Empiricism, Acta Philosophica Fennica 52, 1992, s. 69. Professorn i finsk och jämförande folkdiktning Matti Kuusi minns hur Kaila kunde ge intrycket av att ”en av de eviga filosofiska frågorna […] höll på att få sin lösning just då, i auditorium XIV”. Samtidigt ger han också en bild av Kailas föreläsningar som en enmansshow, där det pågick en dialog mellan Kaila och de stora tänkarna, men däremot inte med auditoriet. Dialogens resultat förmedlades liksom nådigt till de vanliga dödliga åhörarna, som i regel upplevde att de varit med om någonting enastående.69Matti Kuusi, Ohituksia, s. 118 f. Bilden av en filosof som levde sitt värv kompletteras av Kailas beredskap att uppträda i offentligheten genom otaliga artiklar och föredrag på olika håll, som ofta refererades i tidningspressen. I dessa kunde han också ta ställning till dagsaktuella frågor som språkstriden och Finlands ställning i Europa.70Se till exempel ”Professor Kaila om äktfinskheten”, Hufvudstadsbladet 8.5.1925, ”Motsättningen mellan öster och väster. Ett mäktigt patos uppbär tanken om Finlands roll som västerns utpost”, Åbo Underrättelser 8.12.1926 och ”Eurooppa ja Suomi”, Uusi Suomi 23.6.1934. Åren 1936–1951 var Eino Kaila också ordförande för Filosofiska Föreningen.71Bytte 1962 namn till Filosofiska Föreningen i Finland. En mera privat bild av Kailas person har bland annat givits av vännen Rolf Nevanlinna, som berättar hur Eino redan i sitt barndomshem i en familj på inalles 11 personer självklart fått leda diskussionerna vid middagsbordet. Han menar att Kaila också senare bäst fann sig till rätta i en social omgivning då han själv fick lägga ut texten om teman som låg honom nära.72Rolf Nevanlinna, Muisteltua, Helsinki: Otava 1976, s. 105, 186.

42 Kaila bidrog uppenbart gärna till mytbildningarna kring honom själv. Berättelsen om att han en gång inlett sin föreläsning genom att ställa sig framför ett fönster och utropa: ”Tala om för mig värld, vad du egentligen är!” förefaller trovärdig.73Anekdoten återberättas till exempel i Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 134, utan att ursprunget nämns. Ett ständigt inslag i biografiska skisser över Kaila är hans egen återkommande historia om det ”filosofiska uppvaknandet”, som ägde rum en vacker sommardag då han som tonåring låg i en roddbåt och tittade upp mot himlen. I den redan nämnda artikeln om kvaliteternas plats i en värld av storheter från 1953 beskriver han det uttryckligen som en upplevelse av alltings enhet.74Kaila, ”Laatujen asema suureiden maailmassa”, s. 262. Kaila säger, strängt taget, inte att han minns denna händelse, utan att han tycker sig minnas den (”olen muistavinani”). I Tankens oro, däremot, handlar historien mera allmänt om hur tonåringen Eubulos kommer till insikt om att ”livets mening består i kontemplation”, eller hur det blir klart för honom att ”jag finns till på denna jord för att bli så kallad filosof”.75Kaila, Tankens oro, s. 104 f. Under Kailas tid på sommarstället i Kyrkslätt på 1950-talet hade han tydligen också för vana att ta gästerna med till en porlande källa, där han gärna yttrade några ord. Hufvudstadsbladets 65-årsintervju den 3 augusti 1955 avslutas således vid källan med orden: ”Jag älskar den källan […] Den är klarhet och mystik på samma gång.” Att sådana utspel också kunde förekomma under privata besök framgår av Göran Schildts beskrivning av sitt sista besök hos Kaila sommaren 1956. Det blir tydligt hur Kaila uppenbart såg källan som en sinnebild för sig själv:

43 Vi gjorde ännu en promenad: till hans källa, som vällde fram under en stor och mossig sten. ”Det är så jag ville vara”, anförtrodde han mig: ”Djup och klar”.76Schildt, ”En modern Lucretius”, s. 49. I detta sammanhang nämner Schildt inte året för sitt sista besök hos Kaila, men i en senare essä om Kaila framgår det att det var 1956, se Schildt, ”Eino Kaila och evolutionsläran”, Tvivlets gåva eller Förflugna tankar om Guds död och en försvunnen far, Helsingfors: Söderström 2000, s. 55.

44 Eino Kaila var onekligen mannen som införde tanken om en filosofi i strängt vetenskaplig anda i Finland. I denna mening kan han ses som instiftaren av den med modern logik och vetenskapsfilosofi förknippade linjen inom finländsk filosofi som skulle följas upp av hans elever Georg Henrik von Wright, Erik Stenius och Oiva Ketonen och – i synnerhet – von Wrights elev Jaakko Hintikka, som i sin tur skulle fostra ett stort antal finländska forskare och professorer.77Se Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 139, där Salmela framhåller hur utnämnandet av Jaakko Hintikka till professor i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet 1959 – en process i vilken Kaila var involverad som sakkunnig under sin sista tid i livet – kan ses som en avgörande seger för Kailas vetenskapspolitiska linje. Den logiska vändningen i finländsk filosofi har också behandlats i Michael von Boguslawski, Proofs, Paradoxes, and Probabilities. The Logical Turn of Philosophy in Finland, University of Helsinki 2011. Ändå kan Kaila framstå som en rätt främmande fågel i den finländska traditionen. Till en del beror detta på att hans infallsvinkel till filosofin var syntetisk medan den moderna finländska filosofin kan betecknas som en analytisk tradition – eller, mera precist, logisk-analytisk, med fokus på begreppsliga innebörder och relationer. Där Kaila företrädde en filosofi som bland annat tog som sin uppgift att avslöja verklighetens hemligheter, har senare finländska filosofer koncentrerat sig på att analysera språket och dess underliggande logiska strukturer. Det är därför intressant att notera att flera av Kailas efterträdare inom den finländska filosofin gärna betonar att det hos Kaila fanns någonting som gick utöver det man förväntar sig att finna hos en vanlig filosof. von Wright är, till exempel, noga med att betona att det i Kailas vetenskapliga tänkande fanns en ”stark konstnärlig ådra”. Oiva Ketonen åter vill göra en skillnad mellan Kailas ”egentliga filosofi”, som inbegriper hans kunskapsteori, och hans ”naturfilosofiska och naturvetenskapliga hobbyverksamhet”. Ketonen nämner visserligen också Kailas konstnärliga sida, men menar att den närmast ”gav färg” åt Kailas produktion. Längst i att framhäva det specifika hos Kaila går Jaakko Hintikka, som, inspirerad av en dikt av Eino Leino, jämför Kaila med shamanen Kouta i avsikt att framhäva Kailas livslånga strävan att avslöja naturens hemligheter – eller som diktaren skriver, att lära sig ”mannun mahtia syvintä” (den ”djupaste av jordens sejder”).78von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 57; Oiva Ketonen, ”Eino Kailan tutkijapersoonallisuus”, Valvoja 78, 1958, s. 200; Jaakko Hintikka, ”Eino Kaila’s ’Blue Fire’”, Ilkka Niiniluoto, Matti Sintonen & G.H. von Wright (red.), Eino Kaila and Logical Empiricism, s. 153 f. Dikten ”Kouta” ingår i sviten Helkavirsiä, översättningen av citatet är hämtad ur Eino Leino, Helkasånger I–II, i svensk tolkning av Thomas Warburton, Stockholm: Albert Bonniers Förlag 1963, s. 66. Det förefaller alltså som om skillnaden Kaila ville upprätthålla mellan Aristofilos och Eubulos inte framstod som riktigt lika klar för senare tiders analytiska filosofer i Finland.

Georg Henrik von Wright och hans makalösa karriär

45 Georg Henrik von Wright föddes i Helsingfors den 14 juni 1916, som det första av Tor och Ragni (f. Alfthan) von Wrights tre barn. Fadern var prokurist och avdelningschef på företaget Agros, som leddes av Georg Henriks farfar, kommerserådet Ferdinand von Wright, men hade också skrivit en magisteravhandling i filosofi för Edvard Westermarck. Georg Henrik gifte sig i slutet av maj 1941 med Elisabeth von Troil. Tillsammans fick de två barn.79Uppgifterna baserar sig i huvudsak på von Wrights självbiografi.

46 Den akademiska karriären inleddes med studier vid Helsingfors universitet 1934, som utmynnade i en filosofie kandidatexamen 1937. Härifrån skulle von Wright gå till att disputera i maj 1941, en knapp vecka före sitt giftermål. 1946 blev han sedan professor i svenskspråkig filosofi vid Helsingfors universitet, varefter han redan våren 1948 kallades till professor i Cambridge, som efterträdare till Ludwig Wittgenstein – en utnämning som fick Kaila att utbrista att han aldrig hört om maken till karriär, i ett brev till von Wright.80Kaila till von Wright 21.5.1948. Redan 1951 skulle von Wright återvända till Finland. Samma år utsågs han genom Wittgensteins testamente till en av de tre arvtagarna till och förvaltarna av dennes litterära kvarlåtenskap, vilket även gjorde honom till en av de viktigaste personerna i utgivningen av Wittgensteins postuma skrifter. Efter Kailas död skulle von Wright också bli den som förde vidare traditionen med en filosofisk representant inom Finlands Akademi. Hans utsågs till ledamot 1961.

47 Som redan påpekats ter sig den unga emotionella von Wright vi möter i de tidiga, förkrigstida breven till Kaila mycket olik den äldre von Wright. Denna förändring syns tydligt redan i de efterkrigstida, mera sakliga, breven till Kaila. Till någon grad kan förändringen kanske tillskrivas den ökade självkontroll som följde med von Wrights växande betydelse inom den akademiska världen och hans framträdanden i offentligheten. Redan 1944 noterade Göran Schildt sakligheten i sin vän Georg Henriks sätt att skriva dagbok. ”Han noterar var han befinner sig, vilka sysselsättningar han ägnar sig åt, vem han träffat, vilka böcker han läst, men berättar ingenting om sina emotioner.” Kanske var det ett led i en tidig ansats att vinna kontrollen över sig själv. För Schildt lämnar ingen tvekan om att emotionell var just vad von Wright var vi denna tid: ”han är en emotionellt mycket instabil person, som ena dagen kan vara ångestriden och pessimistisk, nästa dag (eller timme) en glad och spirituell sällskapsmänniska och permanent en av livsåskådningar och värderingsfrågor intresserad person.”81Citaten är hämtade ur Schildts egen dagbok och daterade 9.8.1944. Göran Schildt, Vinterkriget som fars. En ung mans dagbok 1939–1945, Helsingfors: Söderström 2003, s. 109.

48 Även om brevväxlingen mellan von Wright och Kaila omspänner mer än 20 år, är det klart att en betydande del av von Wrights filosofiska verksamhet ägde rum först efter Kailas död 1958. Hit hör till exempel flera av hans internationellt mest kända arbeten, såsom Norm and Action (1963), Varieties of Goodness (1963) och Explanation and Understanding (1971). Kaila fick heller aldrig uppleva hur hans elev, i sin tur, blev en filosof i offentligheten, känd för sina tidskritiska skrifter och inlägg i samhälleliga debatter. Även arbetet med redigeringen och utgivningen av Wittgensteins efterlämnade skrifter inföll till stor del först under tiden efter Kaila.

49 Medan den Kaila vi möter i brevväxlingen är en mogen filosof som redan börjat passera sina mest skapande år, är von Wright särskilt före kriget en spirande tänkare som ännu söker sin filosofiska identitet. I anslutning till brevväxlingen förefaller det därför naturligt att presentera von Wrights tänkande som en utvecklingshistoria, snarare än att försöka sammanfatta dess mest karakteristiska drag, som jag gjort i samband med Kaila. Men man kan kanske också hävda att det finns en unik enhetlighet i Kailas filosofiska projekt, som gör just honom tacksam att rekapitulera.

50 Hos von Wright finns i alla händelser ingen direkt motsvarighet till Eino Kailas filosofiska uppvaknande under en sommardag i tonåren – åtminstone inte om man söker efter en enda insikt som skulle ha skapat inramningen för ett helt livsverk. Däremot kan man säga att von Wright nog hade tendensen att försöka förstå sin filosofiska utveckling i termer av avgörande stunder, händelser och möten. Utifrån hans självbiografi kan man lätt räkna till minst fem sådana: det ”intellektuella genombrottet” under den tidiga vistelsen i Meran i norra Italien 1928–1929, det ovan beskrivna mötet med Kaila 1934, mötet med Wittgenstein i Cambridge 1939, modallogikens födelse under en kreativ vandring längs floden Cam 1949 samt von Wrights framträdande som samhällsengagerad filosof genom en protestartikel mot kriget i Vietnam 1967. Även i brevväxlingen med sina vänner stannar von Wright påfallande ofta upp för återblickande biografiska miniatyrer, som ofta innehåller perspektiv på just någon av de redan nämndastora omvälvningarna. Särskilt under unga år kan man också se hur han gärna projicerar sitt liv framåt, då han står inför viktiga brytningspunkter.

51 1928–1929 tillbringade den 12-åriga pojken Georg Henrik på läkares inrådan ett skolår i Meran. Beskrivningen av denna tid som ett ”intellektuellt genombrott eller uppvaknande” återfinns i den sena självbiografin från 2001, men det rör sig inte om en ren efterkonstruktion på ålderns höst. Tanken om Meran som hans ”andliga födelsestad” förekommer nämligen redan i ett brev till Eino Kaila skrivet under von Wrights ungdomsresa till Italien 1937.82von Wright till Kaila 15.4.1937. Det var under tiden i Meran som pojken Georg Henrik på allvar blev intresserad av intellektuella frågor rörande till exempel matematiken – ”Jag minns sömnlösa nätter då jag funderade över geometrins mysterier”, skriver han i självbiografin.83von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 20. Det var också i Meran som hans stora uppskattning för den tyska litteraturen och kulturen föddes, som spelade en så viktig roll för det han kallade sin ”europeiska kultur- och livskänsla”.84von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 19.

52 Vid ingången till sina universitetsstudier kunde von Wright ännu inte ana att filosofin skulle föra honom längre än de flesta. Så här skriver han nämligen i augusti 1934 till sin moster Mary och hennes man, diplomaten Ragnar Numelin:

53 Så börjar småningom terminen, och jag får taga mina första stapplande steg på den akademiska banan. Om denna för mig skall bliva lång eller kort, framgångsrik eller snöplig, intresseväckande eller depressiv får framtiden utvisa.85von Wright till Mary och Ragnar Numelin 21.8.1934, Ragnar Numelins samling, 23, Handskriftssamlingarna, Åbo Akademis bibliotek.

54 Att han genast blev djupt imponerad av de nya strömningarna inom filosofin, så som de förmedlades av Kaila, är ändå uppenbart. Senare skulle han sammanfatta sina intryck så här:

55 Jag minns livligt den filosofiska atmosfär, den anda, i vilken jag utvecklades under mina studieår i Helsingfors. Den kunde kanske bäst karakteriseras som Wienkretsens segervissa tro att också filosofin äntligen hade nått den sicheren Gang der Wissenschaften och att den traditionella metafysiken måste förkastas som antingen meningslösa drömmar eller fåfänga försök att besvara frågor vilka nu genom logisk analys slutgiltigt kunde klarläggas.86von Wright, ”Filosofin är mitt liv”, s. 155.

56 Denna stämning avspeglas också tydligt i von Wrights pro gradu-avhandling ”De empiriska satsernas avgränsningsproblem”, som i en tämligen neopositivistisk anda behandlar försöken att avgränsa ”verklig”, dvs. vetenskaplig, kunskap från den traditionella metafysikens (falska) kunskapsanspråk.87von Wright, De empiriska satsernas avgränsningsproblem. Undersökningar i modärn kunskapsteori, pro gradu-avhandling, Helsingfors universitet 1936, von Wright och Wittgenstein-arkivet vid Helsingfors universitet. Avhandlingen har daterats utifrån protokollet för historisk-filologiska sektionens möte 23.5.1936, § 23, Historisk-filologiska sektionens arkiv, Helsingfors universitets centralarkiv. Av protokollet framgår också att avhandlingen fått betyget eximia cum laude approbatur. En viktig roll i avhandlingen spelar distinktionen mellan den aristoteliska och den galileiska kunskapsuppfattningen, som med en något annan innebörd skulle komma att få stor betydelse då von Wright långt senare tog sig an historiska förklaringsmodeller i boken Explanation and Understanding.88von Wright, Explanation and Understanding, London: Kegan Paul 1971. I pro gradu-avhandlingen, som blev färdig redan våren 1936, handlar det i första hand om kunskap om naturen. von Wright ansluter sig i detta skede tydligt till modernitetens utvecklingsberättelse om den moderna, galileiska, empiriska vetenskapen som ett avgörande framsteg i förhållande till metafysisk, spekulativ filosofi i Aristoteles och Platons anda. Inflytandet från professor Kaila syns tydligt till exempel i tanken om att ”metafysik är vardagstänkande på villospår”.89Referensen till Kaila är explicit, se von Wright, De empiriska satsernas avgränsningsproblem, s. 12. Se även Kaila, ”Todellisuuden tieteellisestä ja metafyysisestä selittämisestä”, Valitut teokset 1, s. 422.

57 1938 publicerade von Wright i den nygrundade svenska tidskriften Theoria en artikel på tyska om sannolikhetens kunskapsproblem, i vilken han bland annat utvecklade tankegångar som finns i pro gradu-avhandlingens avslutande kapitel.90von Wright, ”Der Wahrscheinlichkeitsbegriff in der modernen Erkenntnisphilosophie”, Theoria 4, 1938, s. 3–20. Även om artikeln ståtar som nummer ett i den publikationsförteckning von Wright upprätthöll under sin livstid,91Publikationsförteckningen publicerades efter von Wrights död, se Risto Vilkko & Erkki Kilpinen (red.), ”The Georg Henrik von Wright Bibliography”, Journal for General Philosophy of Science 36, 2005, s. 155–210. hade von Wright alltsedan 1932 publicerat en lång rad artiklar och recensioner bland annat i tidningar som Svensk Ungdom och Studentbladet.92Ett tiotal av dessa ”okända” artiklar finns upptagna bland von Wright-publikationerna i Juha Manninen & Ilkka Niiniluoto (red.), The Philosophical Twentieth Century in Finland. A Bibliographical Guide, Acta Philosophica Fennica 82, 2007, s. 434–461. Theoria-artikeln är förknippad med en historia som belyser Kailas faderliga omsorg om sin begåvade elev. Artikeln skickades ursprungligen på svenska till Theoria av redaktionsrådsmedlemmen Kaila, som beskrev den som en uppsats av ”en av mina elever G. H. von Wright, en utmärkt begåvad yngling!”93Kaila till Åke Petzäll 28.1.1937. Breven mellan Kaila och Petzäll finns i Petzäll, Å., brevsamling, Handskrifter och specialsamlingar, Universitetsbiblioteket, Lunds universitet. Det visade sig ändå att chefredaktören, Åke Petzäll, var måttligt förtjust i att publicera en artikel på svenska av Kailas okända student och bland annat därför föreslog att artikeln skulle översättas till ett ”allmännare begripligt tungomål”. Kaila svarade med en upprörd utläggning om artikelns stora förtjänster och erbjöd sig att se till att artikeln översattes till tyska och till och med att ”göra översättningen själv” om han inte hittade en lämplig person – ”Det får då bli även mitt bidrag i nästa häfte; ett ’diskussionsinlägg’ som vore värdefullare än denna uppsats, får Du knappast, åtminstone inte av mig”, avslutade han.94Kaila till Petzäll 7.3.1937. Petzäll, som tyckte det fanns för mycket ”allmänna utredningar” i artikeln, hade också föreslagit att von Wright skulle revidera den så att den bättre kunde ”tjäna till diskussionsinledning”, Petzäll till Kaila 4.3.1937. I Kailas brev ingår också ett PS där Kaila säger sig märka att tonen i brevet är ”lite irriterad”. Att det faktiskt blev Kaila som översatte von Wrights artikel till tyska framgår av Kailas brev till von Wright den 2 augusti 1937. von Wright skulle snart återgälda tjänsten genom att åta sig översättningen av Kailas bok Inhimillinen tieto till svenska.

58 Även von Wrights doktorsavhandling The Logical Problem of Induction, för vilken Kaila kom att fungera både som handledare och opponent, låg nära Kailas intressen. I förordet förklarar von Wright hur han på Kailas föreläsningar stiftat bekantskap med de allmänna tankelinjer han strävat att följa i sin undersökning.95von Wright, The Logical Problem of Induction, Acta Philosophica Fennica 3, 1941, s. 3. I en senare tillbakablick säger han rent ut att ämnesvalet inte var så mycket dikterat av hans eget spontana intresse.96von Wright, ”Intellectual Autobiography”, Paul Arthur Schilpp & Lewis Edwin Hahn (red.), The Philosophy of Georg Henrik von Wright, La Salle, Illinois: Open Court 1989, s. 21. Ändå skulle han fortsätta att jobba med tematiken kring induktion och sannolikhet långt in på 1950-talet, då han också publicerade en kraftigt reviderad nyutgåva av avhandlingen på ett internationellt förlag, som tillägnades Kaila.97von Wright, The Logical Problem of Induction, andra reviderade upplagan, Oxford: Basil Blackwell 1957. Även om avhandlingen inte till alla delar representerar de mest typiska dragen i von Wrights mogna tänkande, utgör den kontexten för det mest omfattande forskningsrelaterade inslaget i brevväxlingen mellan von Wright och Kaila. I breven von Wright skriver till Kaila i Cambridge våren 1939 ingår nämligen utförliga redogörelser för avhandlingens disposition. I den digitala utgåvan av brevväxlingen har därutöver medtagits von Wrights första föredrag på anrika Moral Sciences Club i Cambridge, som är nära relaterat till avhandlingens tematik och bifogats till ett av breven. Det finns därför skäl att titta lite närmare på avhandlingens frågeställningar också med tanke på läsarens möjligheter att ta till sig dessa delar av utgåvan.

59 En induktiv slutledning är den typ av slutledning som förekommer då vi till exempel från kunskapen om att alla människor vi hört talas om förr eller senare har avlidit går till att hävda att alla människor är dödliga, eller till att påstå att en särskild nu levande individ är dödlig. Mera allmänt handlar det om att från observationen om att någonting gäller för ett begränsat antal individer tillhörande en klass sluta sig till att detsamma gäller för alla andra individer tillhörande denna klass.98Se också von Wrights något formellare beskrivning av induktiva slutledningar genast i inledningen till avhandlingen, von Wright, The Logical Problem of Induction, s. 7. De empiriska vetenskapernas slutledningar räknas i allmänhet som varianter av induktiva slutledningar. Således bygger till exempel alla kända naturlagar på sådana. För att förstå induktionsproblemets art är det viktigt att också veta vad en deduktiv slutledning är. Ett exempel på en deduktiv slutledning kunde vara att från premisserna ”Alla människor är dödliga” och ”Anders är en människa” dra slutsatsen att ”Anders är dödlig”. I det deduktiva fallet är det logiskt omöjligt att slutsatsen skulle vara falsk, givet att premisserna är sanna. I det induktiva fallet gäller detta däremot inte – det är således inte av logiska skäl uteslutet att till exempel gravitationslagen plötsligt inte längre skulle gälla. Induktionsproblemet avser frågan om vilken relationen mellan premisser och slutsatser i så fall är,99von Wright, The Logical Problem of Induction, s. 8. om det inte handlar om logisk nödvändighet i deduktiv mening. Särskilt tolkat som frågan om hur induktiva slutledningar kan rättfärdigas talar man ofta också om Humes problem efter den skotska filosofen David Hume (1711–1776), som ansåg att inget sådant rättfärdigande kan ges. Det som vi uppfattar som en typ av logisk slutledning är, i själva verket, bara en psykologisk förväntan att någonting ska vara fallet, som skapas av tidigare observationer av ett händelseförlopp. Med ett språk hämtat från 1900-talets behavioristiska psykologi kunde man säga att vi betingas att förvänta oss att framtiden liknar det förgångna.

60 Frågan om induktionens rättfärdigande har uppfattats som angelägen inom filosofin. Vid första påseendet förefaller också mycket att stå på spel. Hur kan vi nämligen överhuvudtaget fortsätta att tro på kunskap som utgår från erfarenheten – såväl vetenskaplig som mera vardaglig – om vi inte har någon grund för att lita på induktionen? Den tyska filosofen Immanuel Kant (1724–1804) har till och med beskrivit avsaknaden av en lösning på induktionsproblemet som ”den stora skandalen” i filosofin. I sin avhandling går von Wright igenom olika filosofiska försök att rättfärdiga induktionen, men kommer till att alla misslyckats med uppgiften. Men detta misslyckande kan de facto uppfattas som nödvändigt, eftersom kravet på ett rättfärdigande involverar en kontradiktion:

61 Vad jag ville visa var, att den som söker ett positivt svar på sådana frågor, jagar efter vind, är offer för en illusion. Hans vanföreställning är i själva verket en latent självmotsägelse. Ty eftersom induktivt slutande är ett steg från det man vet till något man inte vet, så blir kravet på en garanti för slutsatsens riktighet ett krav på att redan nu få veta något som man, enligt definitionen, inte ännu kan veta.100von Wright, ”En filosof ser på filosofien”, Lars Bergström, Harald Ofstad & Dag Prawitz (red.), En filosofibok tillägnad Anders Wedberg, Stockholm: Bonniers 1978, s. 195.

62 Följderna för induktionsproblemet är vittgående. För om försöken att rättfärdiga induktionen strandar på grund av en inre motsägelse, så kan man inte längre säga att det handlar om ett ”skandalöst” tillkortakommande för filosofin. I stället måste man, åter med von Wrights egna ord, inse ”att det man söker i själva verket är en chimär”. Därmed försvinner problemet, och förvirringen kring induktionen. En ”oro hos tanken” har sålunda blivit stillad.101von Wright, ”En filosof ser på filosofien”, s. 194 f.

63 Denna beskrivning av avhandlingens slutsats väcker frågan hur långt avhandlingen kan ha varit influerad av Wittgensteins tankar. För onekligen låter idén om att tankens oro stillas genom att upplösa det filosofiska problemet som en version av den senare Wittgensteins tankar om filosofin som en terapeutisk verksamhet. Ändå är det inte så solklart som det vid första påseendet kan se ut, inte minst som von Wright själv menar att huvudinspirationen till avhandlingens mest allmänna slutsats om möjligheten att upplösa induktionsproblemet kom från den tyska fysikern Heinrich Hertz och inte från Wittgenstein. Brevväxlingen med Eino Kaila löser kanske inte slutgiltigt frågan om Wittgensteins inflytande på von Wrights doktorsavhandling, men ger ett viktigt bidrag till diskussionen i form av det bifogade föredraget von Wright höll på Moral Sciences Club i Cambridge den 25 maj 1939. Åtminstone här blir Wittgensteins inflytande tydligt mot slutet, då von Wright jämför lösningen av ett filosofiskt problem med att skingra en dimma.

64 Att mötet med Wittgenstein i Cambridge 1939 var både omstörtande och livsavgörande för von Wright kan det i alla händelser inte råda någon tvekan om. Men frågan om vilka följder detta överväldigande intryck av ett möte med en man han betraktade som ett filosofiskt geni skulle få för hans eget arbete blev ett problem, som von Wright många gånger skulle återkomma till under sin karriär. En sida av problemet var frågan om hur man överhuvudtaget kan bibehålla ett självständigt tänkande då man är under inflytande av en stor filosof. Så här skriver von Wright i sin välkända miniatyrbiografi över Wittgenstein, som härstammar från mitten av 1950-talet:

65 Faran var att tankarna blevo jargong. Märkliga mäns förkunnelse har ofta en enkelhet och självfallenhet som gör det svåra skenbart lättfattligt. Deras elever blir därför oftast betydelselösa epigoner.102von Wright, ”Biografisk skiss”, Norman Malcolm, Minnen av Wittgenstein, övers. Thomas Warburton, Helsingfors: Schildts 1967, s. 27. von Wrights biografiska skiss publicerades ursprungligen som en separat artikel i tidskriften Ajatus 1954.

66 I ett brev till Göran Schildt den 15 juni 1947 utvecklar von Wright en lite annorlunda tankegång. Här är det inte, i första hand, det svåra i Wittgensteins filosofi som uppfattas förorsaka problem för en efterföljare, utan att Wittgenstein utvecklat en egen stil som han samtidigt drivit till fullkomlighet – det går alltså inte att komma längre. I detta sammanhang jämför von Wright också Wittgenstein med målaren Cézanne, tydligt inspirerad av Schildts färska doktorsavhandling om den franska målaren.103von Wright till Göran Schildt 15.6.1947, Kruskopf (red.), En livslång vänskap, s. 178 f. von Wrights jämförelse av Wittgenstein med Cézanne behandlas utförligt i Bernt Österman, ”’Jag kan inte låta bli att oupphörligt jämföra honom med Cézanne’. Hur Göran Schildt hjälpte Georg Henrik von Wright att lösa problemet Ludwig Wittgenstein”, s. 51–65.

67 För von Wright består problemet Wittgenstein inte endast i svårigheten att på ett fruktbart sätt anamma ett wittgensteinskt tänkande. Det handlar också om möjligheten att fortsätta på den egna linje han delvis redan börjat slå in på då han anlände till Cambridge 1947, nämligen den logiska analysen av filosofiska frågor och begrepp. I doktorsavhandlingen kallar han det för avhandlingens konstruktiva uppgift, med vilken han, i stort sett, avser klarläggandet av de induktiva resonemangens logiska strukturer med hjälp av den formella logikens konstspråk. På detta sätt ansåg han sig till exempel kunna kasta ljus över den typ av induktiv logik som förekommer hos Francis Bacon eller John Stuart Mill.104von Wright, The Logical Problem of Induction, s. 193 f. I avhandlingen figurerar detta positiva bidrag till den logiska teoribildningen kring induktion och sannolikhet som en biprodukt till avhandlingens huvudsakliga kritiska uppgift, att granska frågan om induktionsslutens giltighet.105von Wright, The Logical Problem of Induction, s. 193; En filosof ser på filosofien, s. 195. Klarläggandet av logiska strukturer som sådana, utan en uttalad instrumentell koppling till en filosofisk fråga, skulle ändå snart framstå som von Wrights varumärke. Den formallogiska undersökningen utgjorde stommen i den forskningsverksamhet han bedrev långt in på 1960-talet, och han lämnade aldrig den helt.106von Wright, ”En filosof ser på filosofien”, s. 196. Som ett filosofiskt linjeval ligger den visserligen långt från den filosofi som Wittgenstein bedrev under sin s.k. sena period, men ändå är det kanske inte så svårt att se hur von Wright lyckades undvika en direkt motsättning med Wittgensteins tänkande. För genom att bedriva logisk analys för dess egen skull undviker von Wright också frågan om logikens användning för kritiska filosofiska syften. Därmed figurerar den inte heller öppet i projekt som skulle vara förhatliga för Wittgenstein, som till exempel det Russellska försöket att hitta en logisk grund för matematiken. Samtidigt kan man inte utesluta att resultaten av von Wrights logiska analyser skulle kunna användas till exempel som medel för upplösandet av klassiska filosofiska frågor, fastän det inte ingår i analysens omedelbara syften. von Wright utvecklar helt enkelt bara verktyg för den filosofiska verksamheten. Även om han därmed för vidare ett kunnande han, via Kaila, hämtat från den positivistiska traditionen, upplever han sig inte som bunden till den traditionens primära filosofiska syften, som Carnaps idé om att kunna återföra alla meningsfulla empiriska satser på påståenden om sinnesdata.

68 Men kan en forskning som är fokuserad på ren logik egentligen kallas för filosofi? Den frågan kan man kanske inte helt undvika genom att betona att det handlar om filosofisk logik, dvs. en begreppslogisk undersökning som använder den formella logikens resultat på ett område som ”traditionellt varit föremål för filosofernas intresse”.107von Wright, ”En filosof ser på filosofien”, s. 199. I själva verket blev von Wright synnerligen tidigt medveten om frågan. ”Men ärligt talat: logistiken är inte mera filosofi än Darwins lära”, skriver han till exempel till Kaila den 9 juli 1939.108von Wright till Kaila 9.7.1939. Tanken om logiken som en av vetenskaperna återkommer också i installationsföreläsningen för professuren i svenskspråkig filosofi 1946, ”Filosofien och vetenskaperna”, där von Wright lyfter fram logiken som en av de specialvetenskaper som vuxit fram ur filosofin.109von Wright, ”Filosofien och vetenskaperna”, Finsk Tidskrift 140, h. 2–3, 1946, s. 7. Denna tanke bygger i sin tur på föreställningen om filosofin som vetenskapernas moder, ”från vars förmyndarskap [vetenskaperna] frigjort sig under en långsamt fortgående differentieringsprocess”.110von Wright, ”Filosofien och vetenskaperna”, s. 1. Men därmed förefaller han också antyda att radikala utvecklingsprocesser inom specialvetenskaperna kan innebära att de återgår till en filosofisk och mera spekulativ fas. I precis denna mening kan man säga att von Wright själv definitivt sysslar med filosofi då han lite senare försöker vidga logikens traditionella domän till områden som till exempel etiken.

69 Det fjärde ”uppvaknandet” i von Wrights filosofiska utveckling är det första steget i hans karriär som egentlig nydanare av den filosofiska logiken. Där han tidigare endast hade tillämpat existerande logiska system för att reda ut olika typer av logiska samband handlar det nu om att själv uppträda som utvecklare av logiken. Det är detta uppvaknande som ligger närmast Kailas stund av plötslig insikt i en roddbåt i början av 1900-talet; i båda fallen handlar det också om en händelse som återberättas för att ge en inramning till ett större livsprojekt – även om von Wrights logiska projekt nog inte kan sägas vara fullt så heltäckande som Kailas monism. Även detta inspirerade ögonblick råkar äga rum vid ett vatten. I von Wrights fall handlar det inte om en finländsk insjö, utan om den engelska floden Cam i början av året 1949, endast någon månad efter att han tillträtt professuren i Cambridge som Wittgensteins efterträdare. Så här återges den stora insikten i von Wrights självbiografi:

70 En dag när jag promenerade ensam utmed floden Cam fick jag följande infall: De formella relationerna mellan de tre begreppen ”någon”, ”ingen” och ”alla” förefaller att vara desamma som mellan de tre begreppen ”möjlig”, ”omöjlig” och ”nödvändig”. Väljer man ett av de tre till grundbegrepp, kan man med tillhjälp av detta och negationsordet ”inte” definiera de andra begreppen enligt schemat: ”alla ting är A” = ”ingenting är inte A”. En snabb överläggning gav vid handen att analogin mellan de två triaderna också sträckte sig längre än till de definierande relationerna […] Därmed ansåg jag mig ha upptäckt, eller i varje fall återupptäckt modallogiken!111von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 170. Dateringen av von Wrights avgörande vandring längs Cam till i början av 1949 är hämtad från von Wright, ”Intellectual Autobiography”, s. 28.

71 Det handlar alltså om upptäckten av en logisk analogi, som gör det möjligt att utvidga området för logiken till att innefatta helt nya begreppsliga samband. För att stava ut exemplet lite tydligare, så avser von Wright alltså att precis som ”alla ting är A” till innebörden är detsamma som ”ingenting är inte A”, kan man säga att ”p är nödvändig” är detsamma som ”icke-p är omöjlig” (A är en godtycklig egenskap och p är en sats). Ett annat exempel på analogin är att ”p är möjlig” är detsamma som att ”icke-p inte är nödvändig”, analogt med hur ”någonting är A” motsvaras av ”inte allting är inte A”. Den egentliga poängen med detta låg i att von Wright redan hade utvecklat ett bevissystem för predikatlogiken (alla, någon, ingen) som han genom sin upptäckt nu – med nödvändiga förändringar – kunde tillämpa på ett helt nytt område, modallogiken (nödvändig, möjlig, omöjlig).112Se förordet till von Wright, An Essay in Modal Logic, Amsterdam: North-Holland 1951. Snart skulle von Wright också inse att det fanns en hel del andra logiska relationer som kunde behandlas enligt samma mönster. Inom den filosofiska logiken skulle han bli mest känd för utvecklandet av den deontiska logiken, som bygger på förhållandet mellan triaden ”tillåtet”, ”förbjudet” och ”obligatoriskt”.113von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 171. von Wrights första publikation om deontisk logik var ”Deontic Logic”, Mind 60, 1951. Denna upptäckt utgjorde grunden för den normlogik von Wright skulle utveckla i början av 1960-talet, genom vilken han också blev ett viktigt namn inom rättsfilosofin.

72 Under det sena 1940-talet och tidiga 1950-talet var von Wright också sysselsatt med en annan typ av filosofiskt arbete än utvecklandet av den filosofiska logiken. Det handlade om ett antal essäcykler för tidskriften Nya Argus, omfattande teman som Werner Jaegers verk om den grekiska filosofins uppfostringsideal paideia (1947–1948), Dostojevskijs romaner (1949) och Oswald Spenglers och Arnold J. Toynbees historiefilosofiska tänkande (1951). Tillsammans med en längre essä om Tolstoj kom dessa att ingå i essäsamlingen Tanke och förkunnelse 1955.114von Wright, Tanke och förkunnelse, Helsingfors: Söderström 1955. Boken gjorde von Wright känd också för en bredare kulturintresserad allmänhet. Själv har von Wright beskrivit essäerna som en slags reaktion på hans i övrigt mycket specialiserade (engelskspråkiga) forskning, som växte fram ur ett behov av att göra filosofin relevant för hans liv och syn på världen.115von Wright, ”Intellectual Autobiography”, s. 18 f. Artikeln är en inledning till en bok som publicerades 1989, men huvuddelen av texten kan dateras till början av 1973 genom ett utkast som finns bevarat i von Wright och Wittgenstein-arkivet.

73 Det var förstås inte första gången von Wright publicerade sig på sitt modersmål. Ungdomsårens bidrag i till exempel Svensk Ungdom och Studentbladet har redan nämnts. Till dessa kan läggas ett antal artiklar för Nya Argus och Finsk Tidskrift med början 1938, inklusive den redan uppmärksammade installationsföreläsningen från 1946, samt boken Den logiska empirismen 1943.116von Wright, Den logiska empirismen, Helsingfors: Söderström 1943. De tidiga publikationerna på svenska utgör en ganska brokig samling. En del består i översikter av områden med omedelbar anknytning till hans egen analytiska forskning, som den tidiga ”Logistisk filosofi”117von Wright, ”Logistisk filosofi”, Nya Argus 31, 1938, s. 175–177. men också boken om den logiska empirismen, som kan uppfattas som ett bokslut över en riktning han inte längre ville bekänna sig till. Men von Wright skriver även analyser av världsläget som i ”Betraktelser om Europa” under fortsättningskrigets första år, liksom han redan 1937 skrivit om den brittiska politiken i Indien för Studentbladet.118von Wright, ”Betraktelser om Europa”, Finsk Tidskrift 130, 1941, s. 151–162 och von Wright, ”Indiens väg mot ’swaraj’”, Studentbladet 25, 4/1937, s. 62–64. Därutöver skrev han under ungdomsåren flera reseskildringar.119Se till exempel von Wright, ”Fuga genom fem länder”, Studentbladet 25, 2/1937, s. 170, 173 f. Av de tidigare publikationerna på svenska är det bokrecensionerna som kommer närmast essäerna i Tanke och förkunnelse. Ett exempel är hans recension av Aldous Huxleys verk Blind i Gaza i Studentbladet 2/1937.120von Wright, ”En livsåskådning kapitulerar”, Studentbladet 25, 5/1937, s. 81–83. I denna tar von Wright bland annat upp den moderna människans existentiella villkor med fokus på frågan om människans frihet på ett sätt som förebådar hans senare infallsvinkel i essäerna om Dostojevskij. Samtidigt kan det vara klarläggande att tänka på innehållet i Tanke och förkunnelse som en grundligare recension, i den för von Wright typiska reflekterande form som avspeglar hans världssyn, men kanske också hans mera personliga livsfrågor – som då han i sin essä om Dostojevskijs berömda ”man i källarhålet” intresserar sig för just självmedvetenhetens problem. På ett liknande sätt hade han i sin Huxley-recension problematiserat protagonistens ställning som ”en objektiv åskådare till livets drama”.121von Wright, Tanke och förkunnelse, s. 75 och von Wright, ”En livsåskådning kapitulerar”, s. 82. Att von Wright själv inte var helt främmande för tanken att hans essäer kunde uppfattas som ett slags reflekterande recensioner framgår av förordet till Tanke och förkunnelse, där han skriver så här:

74 Dessa studier ha författats i två avsikter: Dels har jag velat för mig själv klargöra innehållet i ett verk, som jag läst, eller tankar hos författare som jag ingående befattat mig med. Dels har jag velat intressera andra för företeelser i litteraturen, som varit viktiga för mig själv.122von Wright, Tanke och förkunnelse, s. 7.

75 Till vilket han tillägger att han under skrivandet ofta haft en bestämd läsare i tankarna, för ”mycket av det jag skrivit har grott i den vänskapliga diskussionens mylla”. Att han här tänker på personer som Göran Schildt, kanske även på Kaila, förefaller troligt. Tyvärr rymmer brevväxlingen med Kaila ingen explicit referens till von Wrights kulturella essäer. Tematiken i Tanke och förkunnelse var ändå inte främmande för Kaila, som bevisligen hade ett stort intresse för frågeställningar kring antikens filosofi och den västerländska kulturens väsen. Kaila kunde dessutom engagera sig djupt i sina forna studenters litterära alster, som då han i ett brev till Göran Schildt från 1953 i översvallande ordalag berömmer hans nyutkomna bok I Odysseus kölvatten.123”[…] en sådan bok som denna är för den lidande mänskligheten en sådan gåva att något värdefullare knappast finns”, skriver Kaila om I Odysseus kölvatten, Kaila till Göran Schildt 22.3.1953, Göran Schildts arkiv, SLS.

76 I slutet av april 1951 avled Ludwig Wittgenstein i Cambridge. Det visade sig att han i sitt testamente utsett von Wright till en av de tre arvingarna till sin litterära kvarlåtenskap.124De två andra var Elizabeth Anscombe (1919–2001) och Rush Rhees (1905–1989). På detta sätt fick von Wright också ett ansvar för den postuma utgivningen av Wittgensteins skrifter, som, vid sidan av hans egen filosofiska verksamhet, sysselsatte honom i mer än 50 år. Kort efter Wittgensteins död sade von Wright överraskande upp sin professur i Cambridge. Han återvände till Finland i slutet av 1951 och skötte därefter under 1950-talet vid sidan av sin svenskspråkiga professur i filosofi vid Helsingfors universitet tidvis även professuren i praktisk filosofi i Helsingfors efter Erik Ahlmans död 1952. De undervisningsuppgifter som hörde till professurerna medförde att von Wright började hålla kurser på områden som filosofins historia och etik. På 1950-talet kom också arbetet med utgivningen av Wittgensteins litterära kvarlåtenskap i gång. von Wright deltog dock inte i redigeringen av Wittgensteins huvudsakliga postumt utgivna text Philosophische Untersuchungen (Filosofiska undersökningar) 1953. Under denna tid skrev han bland annat den redan nämnda biografiska skissen över Wittgenstein, som senare kom att ingå i Norman Malcolms Ludwig Wittgenstein. A Memoir (1958). Texten kan mycket väl vara den mest lästa av von Wrights skrifter. Under 1950-talet höll von Wright också i flera repriser seminarier om Wittgensteins Tractatus vid Cornell University i USA, som nämns i brevväxlingen med Kaila. Vid denna tid publicerade von Wright också en översikt av den moderna logiken, Logik, filosofi och språk (1955), som blivit mycket använd som introduktionsbok till modern analytisk filosofi i Norden.

von Wright efter Kaila

77 Efter Kailas död 1958 blev von Wright den följande finländska filosofen som innehade en stol vid Finlands Akademi. Det betydde dock inte att han omedelbart skulle ha erhållit Kailas stol, utan utnämningen kom först 1961.125Den lediga professuren besattes av etnologen Kustaa Vilkuna 1959, se von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 193. Under de följande åren skrev von Wright tre av sina mest betydande filosofiska verk, Norm and Action (1963), The Varieties of Goodness (1963) och Explanation and Understanding (1971). Av dessa kan Norm and Action i hög grad ses som en vidareutveckling av det arbete med normernas logik som inletts med von Wrights artikel om den deontiska logiken 1951. Den huvudsakliga fördjupningen består i att von Wright inkorporerade en analys av handlingar i sitt nya system för deontisk logik. The Varieties of Goodness åter är ett värdeteoretiskt arbete som syftar till att undersöka olika möjliga användningar av ”god” i språket, som han kallar för godhetens varianter eller former. Till skillnad från Norm and Action och ett annat värderelaterat arbete, The Logic of Preference, är arbetssättet i boken inte längre formallogiskt utan söker sin utgångspunkt i vardagsspråket. The Varieties är också boken von Wright såg som sin bästa.126von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 202. Han blev därför besviken över bokens ljumma mottagande. Om receptionen skriver han så här:

78 Reaktionerna har förvånat mig. Har jag felbedömt min egen prestation? Är det kanske så att bestående resultat av skapande arbete liksom annat liv måste födas med smärta och inte med lätthet och glädje? Jag utesluter inte möjligheten av en felbedömning. Men jag vill fortfarande hävda att Varieties är mitt skickligast argumenterade och till sin grundkonception mest originella arbete. Är det förmätet att tro att dess tid ännu skall komma?127von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 203.

79 Då von Wright skrev detta kring millennieskiftet kan han nog inte ha varit helt omedveten om att det fanns åtminstone en känd moralfilosof som synligt tagit upp många av idéerna i hans bok, nämligen Judith Jarvis Thomson (f. 1929).128Se framför allt Judith Jarvis Thomson, ”Evaluatives and Directives”, Gilbert Harman & Judith Jarvis Thomson, Moral Relativism and Moral Objectivity, Cambridge, Massachusetts: Blackwell 1996, där Thomson även skriver så här: ”My way of dividing the territory comes, with modifications, from von Wright”. von Wrights värdeteori diskuteras också till exempel i Nils Jareborg, Värderingar, Lund: Studentlitteratur 1973, Lassi Jakola, ”Hyvän muunnelmat, analyysin muunnelmat. G.H. von Wright moraalisen hyvän luonteesta”, Nora Hämäläinen, Juhana Lemetti & Ilkka Niiniluoto (red.), Hyve, Filosofiska studier vid Helsingfors universitet 45, 2014, s. 107–121, Österman, ”Spåret efter The Varieties of Goodness – en jämförelse av värdefilosofin hos Georg Henrik von Wright och Judith Jarvis Thomson, a.a., s. 123–139 och Österman, ”The Many Uses of ’Good’”, Georg Meggle & Andreas Wojcik (red.), Actions, norms, values. Discussions with Georg Henrik von Wright, Berlin: Gruyter 1999, s. 331–344. Det förefaller därför rimligt att hävda att von Wrights besvikelse uttryckligen avser just den ”originella grundkonceptionen”, som inte heller Thomson visar något intresse för.129Österman, ”Spåret efter The Varieties of Goodness”, s. 129 ff. Med detta avser von Wright sannolikt sitt sätt att upphäva den för 1900-talsfilosofin så typiska uppdelningen av etiken i normativ etik, som strävar att ge filosofiskt underbyggda moraliska rättesnören, och metaetik, som undersöker de moraliska begreppens innebörd och de moraliska satsernas kunskapsanspråk på ett sätt som ofta uppfattats som värderingsfritt. I sin analys av moralisk godhet försöker von Wright nämligen bibehålla någonting av bägge typerna av etik. I egenskap av en begreppsanalytisk undersökning ansluter den sig till metaetiken. Men den är också normativ i den meningen att den i fallet moralisk godhet inte utgår från en rent deskriptiv analys av språkanvändningen. Tillämpningsgrunderna för moraliska begrepp är nämligen, enligt von Wright, obestämda av språkbruket – det finns helt enkelt inget entydigt mönster att tillgripa. Filosofens uppgift blir därför att söka en definition av moraliska begrepp genom att ge dem en plats inom ett större system av begrepp. Tanken bakom von Wrights intresse för icke-moraliska användningar av ”god” (till exempel en god sångare eller en bra kniv) är uttryckligen att erbjuda ett ramverk inom vilket även moralisk godhet kan finna en plats.130Se von Wright, The Varieties of Goodness, s. 5 f. och s. 119 samt von Wright, ”En filosof ser på filosofien”, s. 200 ff. Det handlar inte om ett godtyckligt stipulerande utan om en process von Wright också beskriver som ett uttolkande av filosofens egna begreppsliga intuitioner, som samtidigt ”inte [kan] undgå att påverka hans egna bedömningar och därmed också hans sätt att förhålla sig till medmänniskorna och samhället”.131von Wright, ”En filosof ser på filosofien”, s. 202. För användningen av uttrycket ”uttolkande av begreppsliga intuitioner”, se s. 199. I denna mening kan begreppsanalytisk verksamhet också ses som ett ”arbete på en själv”, för att använda Wittgensteins välkända karakterisering av filosofin.132Så här lyder Wittgensteins formulering i översättning av Lars Hertzberg: ”Arbetet med filosofi är – liksom ofta arbetet med arkitektur – egentligen mera ett arbete på en själv. På ens egen uppfattning. På hur man ser tingen. (Och vad man kräver av dem.)” Ludwig Wittgenstein, Särskilda anmärkningar, red. von Wright, Lund: Doxa 1983, s. 25. Kopplingen mellan ”uttolkande begreppsanalys” och denna Wittgensteinpassage antyds även av von Wright, som använder det ursprungliga citatet på tyska som motto för ”En filosof ser på filosofien” (s. 187).

80 I jämförelse med von Wrights mest logiska undersökningar, som han närmast ser ut att tänka på som en systembyggande grundforskning, innebar The Varieties även en återgång till en filosofi som styrs av en traditionell filosofisk fråga. I det värdeteoretiska arbetet använder von Wright dessutom precis samma beskrivning av den filosofiska motivationen som han mer än 20 år tidigare använt i sin doktorsavhandling, nämligen upplevelsen av en förvirring (engelskans ”bewilderment”) som det gäller att komma till rätta med. I anslutning till induktionsproblemet bestod förvirringen i frågan om induktionens berättigande, i det värdeteoretiska verket utgår von Wright däremot från en förvirring som hänger samman med att man inte vet grunderna för att säga att till exempel en handling eller en avsikt är moraliskt god.133von Wright, The Varieties of Goodness, s. 5. I bägge fallen är det logiskt-analytiskt arbete som krävs, men von Wrights sätt att ”lösa” problemen är radikalt olika. I doktorsavhandlingen var strategin att ”upplösa” problemet genom att visa att frågan gömde en motsägelse. I The Varieties strävar von Wright däremot efter att presentera ett svar på frågan genom att erbjuda en definition av det moraliskt goda i termer av främjandet av en varelses goda (att göra någon väl) och undvikandet av att skada någon (göra någon illa).134von Wright utgår i sin diskussion av moralisk godhet i The Varieties från följande definition av det moraliskt goda handlandet: ”an act is morally good, if and only if it does good to at least one being and does not do bad (harm) to any being” (s. 121).

81 Explanation and Understanding, som utkom 1971, väckte ett betydligt större intresse än The Varieties. Innan dess inträffade någonting som kan uppfattas som den sista stora intellektuella omvälvningen i von Wrights karriär. Den kom i form av en protestartikel mot USA:s krig i Vietnam i slutet av november 1967. Artikeln publicerades förutom i Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat också i Dagens Nyheter och den danska tidningen Information. På svenska hade den försetts med den talande rubriken ”Kriget mot Vietnam”.135Hufvudstadsbladet 28.11.1967. I Dagens Nyheter publicerades artikeln något modifierad i två delar 28.11 och 30.11.1967. Artikeln väckte stor uppmärksamhet, men innebar också en förändring för von Wright själv. Så sent som 1961 hade han i en intervju för Hufvudstadsbladet, med anledning av utnämningen till ledamot av Finlands Akademi, deklarerat att filosofin enligt hans mening endast skulle ”tillämpas indirekt” och att han inte heller som akademiledamot hade för avsikt att ”uppträda som något slags förkunnare”.136”Han arbetar på Gott och Ont – v. Wright akademiledamot”, intervju med von Wright av Benedict Zilliacus, Hufvudstadsbladet 26.8.1961. Under Vietnamkrigets första år under 1960-talet kom von Wright att vistas flera gånger vid Cornell University, där han också fick uppleva proteststämningarna mot kriget inom de akademiska kretsarna. Att han något år tidigare bedrivit etisk forskning som föranlett en rannsakan av hans egna etiska ståndpunkter saknar knappast heller betydelse för att han ville göra en insats i frågan. Men steget var ändå stort för honom själv: ”Mitt gamla jag får jag aldrig tillbaka”, skriver han i självbiografin.137von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 244. Vietnamfrågan behandlas på s. 242–245. Se också Österman, ”Georg Henrik von Wrightin kannanotto Vietnamin sotaan ja mitä se merkitsi hänelle filosofina”, Tieteessä tapahtuu 3/2019.

82 Förändringen bestod, strängt taget, kanske inte i det offentliga politiska ställningstagandet som sådant. Redan under krigshösten 1941 hade den unga von Wright nämligen i artikeln ”Betraktelser om Europa” tämligen klart givit sitt stöd för vapenbrödraskapet med Tyskland i fortsättningskriget.138von Wright, ”Betraktelser om Europa”. Artikeln behandlas också senare i avsnittet om Kailas festtal 1940. En uppenbar skillnad mellan de två politiskt betonade inläggen är ändå att von Wrights tidigare artikel är i grunden konservativ, den motiveras av en omsorg om bevarandet av den europeiska högkulturen, och dessutom propagerar han för fosterlandets officiella politiska linje vid tiden. I fallet Vietnam ställer han sig däremot på de radikala ungdomsrörelsernas sida. Vietnamartikeln är uttryckligen en protestartikel där protesten också riktar sig mot den västerländska synen på världen, som stod främmande för en genomgripande kritik av USA:s agerande. Det handlar samtidigt om en omvärdering av hans eget tidigare sätt att se på världen, om en ny ”humanistisk livshållning”, om vilken han sagt så här:

83 Jag vill definiera den som ett sätt att förhålla sig kritiskt till händelser, strävanden och trender i samtiden, med tanke på hur de inverkar på de berörda människornas väl. Detta förutsätter en egen mening och en vilja att uttala och försvara sin åsikt, också när den är kontroversiell och det kan vara inopportunt att strida för den.139von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 244.

84 I citatet ryms mycket av det som framöver skulle bli betydelsefullt för von Wright. Vietnamartikeln följdes av en rad andra meningsyttringar, som till exempel protesten mot den med militärjuntan i Chile allierade Milton Friedmans nobelpris i ekonomi 1976.140von Wright, ”Vetenskapsakademin belönar en mänsklighetens skadegörare”, Dagens Nyheter 7.12.1976. Samtidigt kan man se ett tydligt samband mellan en livshållning som bekymrar sig om människans väl och det arbete med etik, och sin egen etik, von Wright ägnat sig åt i The Varieties. Den mest betydelsefulla aspekten av ”Vietnamuppvaknandet” för von Wrights tänkande var kanske ändå det kritiska förhållningssättet som sådant. Det handlar om en självkritik i form av ifrågasättandet av kulturbundna grundvalar för det egna tänkandet, som skulle föra von Wright allt tydligare mot den typ av kritisk granskning av samtiden som ofta kallats för tidsdiagnos.141Se också Thomas Wallgren, ”Georg Henrik von Wright som tidsdiagnostiker”, Ajatus 56, 1999. Var ligger felet med vår tid? var frågan von Wright ständigt skulle återkomma till. Hans kritiska uppmärksamhet skulle snart riktas mot det västerländska förnuftet som sådant.

85 Explanation and Understanding från 1971 fick en betydligt större internationell uppmärksamhet än The Varieties of Goodness. I boken återkommer von Wright till distinktionen mellan den aristoteliska och den galileiska kunskapsuppfattningen, som spelat en viktig roll redan i hans pro gradu-avhandling på 1930-talet. Men nu är det inte längre skillnaden mellan den klassiska metafysiken och den moderna empiriska vetenskapen han vill markera. I stället skiljer han mellan två olika vetenskapstraditioner, som kännetecknas av två olika förklaringsmodeller. Inom den galileiska traditionen förklaras händelser utifrån kausala lagbundenheter, som då man förklarar planeternas rörelser med hänvisning till Newtons gravitationslag. Den aristoteliska traditionen använder teleologiska förklaringar, till exempel förklaringar av handlingar utgående från en målsättning (vad agenten vill åstadkomma med sin handling). von Wright menar att humanvetenskaper som historievetenskapen ska baseras på den teleologiska förklaringsmodellen. Därmed sällar han sig till filosofer som Wilhelm Dilthey som velat göra en skarp metodologisk distinktion mellan naturvetenskaperna och humaniora, i motsats till den särskilt inom positivismen populära tanken om att vetenskaperna ska byggas på en gemensam grund, dvs. följa en naturvetenskaplig modell. Han föreslår också en egen version av en humanistisk, teleologisk förklaringsmodell som bygger på den s.k. praktiska syllogismen. Det handlar om ett sätt att förklara handlingar enligt följande schema, där A står för den som utför handlingen (agenten) och variablerna x och y står för vilken som helst handling:

86 A hade för avsikt att göra y
A trodde att om han inte gör x, kan han inte göra y
Således gjorde A x142Formuleringen är en generaliserad form av den praktiska syllogism von Wright presenterar i Explanation and Understanding, London: Routledge and K. Paul 1971, s. 120.

87 Då schemat tillämpas som en förklaringsmodell läses det nedifrån och upp. Handlingen x, som görs av agenten A, förklaras alltså genom att hänvisa till en avsikt som A hade att göra y. Dessutom behövs en hänvisning till en uppfattning hos A enligt vilken det var nödvändigt att göra just x för att kunna göra y. Således kan man till exempel förklara att en person (A) öppnade fönstret (handlingen x) genom att personen i fråga hade för avsikt att vädra rummet (handlingen y) och trodde att det inte gick att vädra rummet utan att öppna fönstret (för att förklaringen ska fungera måste premisserna också vara sanna i den ifrågavarande situationen).

88 I likhet med Kaila är von Wright också känd för en egen kausalitetsanalys, som för första gången uppträder i Explanation and Understanding. Men medan Kaila ville introducera ett nytt kausalitetsbegrepp handlar det i von Wrights fall snarare om ett nytt sätt att förstå det traditionella kausalbegreppet (Kailas ”initialkausalitet”). Åter är det handlingar som är det centrala. Grundtanken är att orsakssamband i naturen inte kan förstås utan föreställningen om ett handlande subjekt. En helt passiv betraktare av naturen skulle visserligen till exempel kunna iaktta att elden regelbundet uppträder tillsammans med värme. Men för att förstå elden som orsak till värme behöver vi, enligt von Wright, också tanken att värme kan skapas genom att göra upp eld.143Förklaringen är här baserad på det von Wright skriver om kausalitet i den senare boken Causality and Determinism, New York: Columbia University Press 1974, s. 52 f.

89 Arbetet på Explanation and Understanding inföll bara kort efter von Wrights omvälvande upplevelse av att träda fram som protesterande intellektuell under Vietnamkriget. Även om boken huvudsakligen fokuserar på utvecklandet av en förklaringsmodell för humaniora, kan man skönja tydliga spår också av den nya samhällskritiska ådran i von Wrights tänkande. Han utvecklar till exempel en analytisk modell för politisk aktivism, där grundtanken är att den uppkommer som ett svar på en förskjutning av ett samhälleligt jämviktsläge, analogt med biologiska jämviktssystem som respirationen. I detaljanalysen spelar den praktiska syllogismen åter en viktig roll.144von Wright, Explanation and Understanding, s. 156–159. Men den tidskritiska attityden syns framför allt i det intresse von Wright nu börjar visa för filosofer som Hegel och Marx. I huvudsak handlar det ändå bara om tentativa försök att använda en del av den marxistiska filosofins grundbegrepp inom ramen för von Wrights eget analytiska system. I den mån marxismens ”produktivkrafter”, av von Wright i huvudsak uppfattade som teknologin, kan förändra historiens gång så bör det förstås i termer av hur den praktiska syllogismens premisser transformeras genom att nya målsättningar uppkommer, eller nya vägar att förverkliga gamla sådana öppnas.145von Wright, Explanation and Understanding, s. 144 f.

90 Den humanistiska och tidskritiska sidan av von Wrights tänkande efter ”Vietnamuppvaknandet” manifesterades framför allt i böckerna Humanismen som livshållning 1978, Vetenskapen och förnuftet 1986 och Myten om framsteget 1993.146von Wright, Humanismen som livshållning och andra essayer, Helsingfors: Söderström 1978; von Wright, Vetenskapen och förnuftet, Helsingfors: Söderström 1986; von Wright, Myten om framsteget, Helsingfors: Söderström 1993. Det var nu von Wright på allvar trädde fram som en ledande nordisk kritiker av den moderna livsstilen och teknologins och vetenskapens betydelse för denna, i en tid då miljömedvetenheten började växa sig stark i de nordiska länderna. Särskilt Vetenskapen och förnuftet tillägnades våren 1987 en debattserie i Svenska Dagbladet under rubriken ”Förnuft till döds”, som fick hela 19 bidrag. Att hans idéer fick en för filosofer ovanlig samhällelig genomslagskraft märks av att man bland skribenterna även återfinner politiker som Carl Bildt och Bengt Westerberg.147Carl Bildts bidrag publicerades i Svenska Dagbladet 10.5.1987 och Bengt Westerbergs 5.6.1987. Serien avslutades med en artikel av von Wright 14.6.1987, där han fick ge svar till sina kritiker. Det betyder likväl inte att von Wrights dystra lägesbedömning skulle ha väckt mycket gehör bland beslutsfattarna. Flera av debattens deltagare menade att den finländska filosofen gått för långt i sin kritik, eller som Carl Bildt klagade: ”Han slutar i allmän uppgivelse.”148Carl Bildt, ”En ny framtidsoptimism”, Svenska Dagbladet 10.5.1987.

91 Granskningen av vetenskapens och de teknologiska applikationernas betydelse för människan och den västerländska kulturen var inte ett helt nytt tema för von Wright, något man lätt missar om man inte upptäcker att en del av essäerna i Humanismen som livshållning skrevs redan under 1950- och 1960-talen, som till exempel ”Kunskapens träd” och ”Naturen, människan och den vetenskapligt-tekniska revolutionen”. Dessutom hade den västerländska kulturens tillstånd berörts redan i essäerna om Spengler i Tanke och förkunnelse. Ändå är det uppenbart att von Wrights sätt att uppfatta vetenskapen och därmed sammanhängande problem genomgår betydande förändringar under åren. I ”Kunskapens träd”, som bygger på ett föredrag hållet vid Svenska litteratursällskapets årshögtid 1957, diskuterar von Wright frågan om kunskapen är på gott eller ont via en analys av tre klassiska myter, den bibliska historien om kunskapens träd, Prometheusmyten och historien om Doktor Faust. Han kommer till att såväl en övertro på förnuftet som en anti-rationalism som ser förnuftet som roten till det onda är förkastliga.149von Wright, Humanismen som livshållning, s. 62. ”Naturen, människan och den vetenskapliga revolutionen” består åter av fyra kortare texter som publicerades i Nya Argus 1962. Essän utgör ett förhållandevis tidigt bidrag till filosofin kring den tekniska utvecklingens hot mot miljön. von Wright betraktar här problemen vetenskapen och dess teknologiska tillämpningar ger upphov till som konsekvenser av människans bristande anpassningsförmåga till det moderna samhället, som består i en svårighet att överblicka orsakssammanhang i anslutning till den accelererande teknologiska utvecklingen. Följden blir kortsiktiga beslut och en oförmåga att se vad som egentligen är bra för en själv och för mänskligheten.150von Wright, Humanismen som livshållning, s. 85, 89.

92 I Vetenskapen och förnuftet nästan 25 år senare har problemet förskjutits något. Nu är det inte längre människans oförmåga att verka i en komplexare verklighet som är roten till det onda, utan det teknologiska sättet att tänka som sådant, eller dentekniska rationaliteten. Detta tänkande som uteslutande inriktar sig på att behärska medlen för att uppnå olika målsättningar har, enligt von Wright, kommit att dominera den västerländska kulturen på bekostnad av värderationaliteten, förmågan att resonera om det som är eftersträvansvärt.151von Wright, Vetenskapen och förnuftet, s. 17. Medan von Wright 1962 tydligt menade att problemen teknologin skapar följer av att människan inte är tillräckligt rationell, har han alltså på 1980-talet kommit till att människan, i en given mening, är för rationell: ”Den i den tekniska rationalitetens tvångströja insnörda människan leds in i ett av oförnuft och primitiva instinkter styrt samhälle, där makten och våldet undanträngt humaniteten som ideal”, skriver von Wright nu.152von Wright, Vetenskapen och förnuftet, s. 18.

93 I essän ”… skingra den dimma som svävar över framsteget”, som ingår i Myten om framsteget, är von Wrights huvudmålsättning att avslöja de falska framstegsmytologierna, som lever kvar som ”förstenade lämningar” av med moderniteten förknippade myter som redan spelat ut sin roll. Tanken är inte alldeles lätt, men von Wright synes mena att till exempel föreställningen om att ökad kunskap alltid innebär ett framsteg visar sig ohållbar då man besinnar att kunskapens värde beror av dess ändamål. Ändå har tanken om kunskap som framsteg en ”förstenad lämning” i vår tid, likställandet av framsteg med ekonomisk tillväxt. Det är föreställningar av detta slag som framför allt måste demaskeras genom att påvisa att de saknar en förnuftig grund, vilket leder tillbaka till den för vår tid så karakteristiska svårigheten att tänka i termer av värden.153von Wright, ”… skingra den dimma som svävar över framsteget”, Myten om framsteget, s. 45 f., 50 och 54 f. En direkt översättning av titeln på det ursprungliga engelska föredraget skulle vara ”Myten om framsteget”, liksom boken heter.

94 Samtidigt som kritiken av den västerländska livsformen blir ett viktigt tema i von Wrights egna texter, publicerar han även en av de märkligaste böckerna i den postuma utgivningen av Ludwig Wittgensteins kvarlåtenskap. Det handlar om boken Vermischte Bemerkungen, som gavs ut på tyska 1977 och tre år senare i en tysk-engelsk parallellupplaga, nu med titeln Culture and Value. På svenska utkom den 1983 med titeln Särskilda anmärkningar.154Ludwig Wittgenstein,Vermischte Bemerkungen, red. von Wright, Frankfurt: Suhrkamp 1977; Ludwig Wittgenstein, Culture and Value, red. von Wright, i översättning av Peter Winch, Oxford: Basil Blackwell 1980; Ludwig Wittgenstein, Särskilda anmärkningar, red. von Wright, i översättning av Lars Hertzberg, Stockholm: Doxa 1983. von Wright betecknas som redaktör eller utgivare för böckerna, men i samarbete med Heikki Nyman. Boken består av en samling anteckningar som von Wright och hans assistent Heikki Nyman valt ut från Wittgensteins litterära kvarlåtenskap, där de i regel ingår i längre filosofiska textavsnitt. I förordet beskriver von Wright deras innehåll så här:

95 Dessa anteckningar är dels självbiografiska, dels behandlar de den filosofiska verksamhetens natur, dels handlar de om ämnen av allmän karaktär som frågor om konst eller religion.

96 En av de uttalade målsättningarna med sammanställningen är att den ska hjälpa läsaren att förstå Wittgensteins filosofi. Framför allt försöker von Wright få oss att förstå den anda i vilken Wittgenstein skrev och levde sitt liv. von Wright beskriver den uttryckligen som ett avståndstagande från den moderna amerikanska och europeiska civilisationens grundstämning, en inställning som också blev allt starkare hos honom själv under de sista 25 åren av hans liv.155von Wright, ”Wittgenstein in Relation to his Times”, Wittgenstein, Oxford: Basil Blackwell 1982, s. 210.

97 Den sista klassiska filosofiska frågeställningen von Wright tog itu med var ett problem som också intresserat Eino Kaila, frågan om medvetandets förhållande till kroppen. Arbetet resulterade i boken In the Shadow of Descartes 1998.156von Wright, In the Shadow of Descartes, Dordrecht: Kluwer 1998.

En filosofi i två fåror

98 En elev upplever ofta ett behov att förklara sin position i relation till sin lärare. von Wright var inget undantag i förhållande till Eino Kaila. Men han stod också under inflytande av en annan lärofader, Ludwig Wittgenstein. I von Wrights bild av sin egen utveckling som tänkare spelade tanken om Wittgenstein som en befriare från Kailas tradition en central roll. Ändå var det en kvarleva från lärotiden under Kaila, intresset för den formella logiken, som utgjorde grunden för hans självständighetssträvanden gentemot Wittgenstein. Så här har von Wright själv sammanfattat sin utveckling:

99 Kaila hade gjort mig till en logisk positivist eller empirist. Wittgenstein å sin sida raserade till grunden den sidan av mitt filosofiska jag. Men han utplånade ingalunda allt som jag hade tillägnat mig av Kaila. Kvar blev ett starkt intresse för logiken och dess användning vid en begreppsanalytisk behandling av de filosofiska problemen.157von Wright, ”Filosofin är mitt liv”, s. 160.

100 Här är det uttryckligen de olika impulserna från Kaila och Wittgenstein som betonas. Men von Wright kunde också se en likhet mellan Kaila, Wittgenstein och sig själv, som kan uppfattas som minst lika viktig för hans filosofiska självförståelse. För så här kunde han också beskriva sin utveckling:

101 Mitt intellektuella liv har utvecklats i två olika fåror. De härstammar ytterst från mina egna böjelser och mitt eget temperament. Men vägen de har tagit har också influerats av två kraftfulla personligheter, som hade en stor betydelse för formerandet av min karaktär. Dessa var Eino Kaila och Ludwig Wittgenstein. Man kan säga att en liknande dualism var karakteristisk också för dem.158von Wright, The Tree of Knowledge and Other Essays, Leiden: E. J. Brill 1993, s. 1, min översättning. Det bör påpekas att den första meningen lyder ”My intellectual life has developed in two separate groves” (min kursivering), där ”groves” egentligen betyder skogsdungar. Det förefaller dock uppenbart att von Wright avsåg ”grooves”, som kan översättas som fåror. I den tyska översättningen används ”Gleisen” (spår), i enlighet med denna tolkning, von Wright, Erkenntnis als Lebensform, i översättning av Joachim Schulte, Köln: Böhlau Verlag Wien 1995, s. 7.

102 Den ena sidan av dualismen representerades av den logisk-analytiska filosofin som inspirerades av samma ”anda av exakt rationalitet” som naturvetenskaperna och matematiken stått för under den moderna tiden och som gärna stödde sig på utvecklingen inom den formella logiken. Det handlar här om den typ av filosofi som hastigt gav von Wright internationellt erkännande i början av hans karriär. Den andra sidan av dualismen utgjordes av en filosofi som är på jakt efter en världsåskådning och en mening med livet. von Wright menade att den typen av filosofi växer fram ur en ”visionär rationalitet”, som finner sin främsta kanal i religion och konst, men också traditionellt ansetts vara en viktig del av filosofin.159von Wright, The Tree of Knowledge, s. 1 f. För von Wrights egen del kan man säga att den visionära delen tog sig uttryck i essäer av den typ som förekommer i 50-talsverket Tanke och förkunnelse och senare i hans tidsdiagnostiska verk Vetenskapen och förnuftet och Myten om framsteget.

103 Det kan ifrågasättas om tudelningen von Wright ser hos Kaila och Wittgenstein verkligen liknar hans egen, och om det i deras fall alls handlar om en dualism. Att von Wright uppfattade att det för hans egen del handlade om olika sidor av intellektuell verksamhet förefaller åtminstone klart. En uppenbar anledning är att han inte såg ett metodologiskt samband mellan sina egna formella undersökningar och de visionära frågorna. De logiska undersökningarna hade bara en snäv professionell betydelse och var inte relevanta för hans liv.160von Wright, ”Intellectual Autobiography”, s. 18. Till detta kan säkert läggas en upplevelse av att det rörde sig om skilda intressen, som grovt kan beskrivas som en skillnad mellan ett vetenskapligt-analytiskt intresse och det som driver konstnären att gestalta världen. Hur han, den framstående logikern, egentligen skulle handskas med den andra sidan av sitt intellektuella jag framstod som ett problem, som också var kopplat till vad han såg som sin egen expertis. Ett tidigt utlopp för den visionära sidan var essäerna där han, nog överdrivet blygsamt, ansåg sig endast reflektera över tankar som tänkts av gestalter som Spengler, Toynbee, Jaeger, Dostojevskij och Tolstoj. Senare blev ambitionen allt tydligare att ”överbrygga klyftan” han upplevde i sin ”filosofiska personlighet”.161Det engelska uttryck som von Wright använder för ”överbrygga klyftan” är ”heal the rift”, ”Intellectual Autobiography”, s. 18. Detta försökte han göra genom att modifiera sitt sätt att bedriva analytisk filosofi – The Varieties of Goodness är det främsta exemplet – men också genom att söka sig andra filosofiska tillvägagångssätt. I de tidsdiagnostiska verken hämtar han således inspiration till exempel från kritisk teori och filosofer som Charles Taylor. von Wright förefaller ändå ständigt ha upplevt ett behov av att beskriva sina egna insatser ytterst anspråkslöst så fort han rörde sig utanför den logisk-analytiska sfären. Så här kunde han till exempel skriva om sina tidsdiagnostiska ansatser:

104 Om värdet av en sådan fri intellektuell verksamhet har jag ingen klar uppfattning. Skulle någon säga att den är totalt betydelselös vet jag inte hur jag skall försvara mig. Jag vet bara att jag känner ett inre, med åren allt starkare tvång att ägna mig åt detta sökande.162von Wright, ”Filosofin är mitt liv”, s. 165.

105 Situationen var inte densamma för Wittgenstein och Kaila. I ingetdera fallet går det nämligen att fullständigt genomföra den spjälkning i olika sidor som von Wright vill tillskriva dem, eller åtminstone antyder då han skriver att de också ”stod för någonting annat” än den exakta rationaliteten. Även om Wittgenstein, liksom von Wright, haft en betydelse för utvecklandet av den moderna logiken står det klart att denna verksamhet aldrig var ett självändamål, utan också handlade om att ”se världen rätt”.163Ludwig Wittgenstein, Tractatus Logico-Philosophicus, Helsingfors: Orion/Holger Schildts förlag 1961, 6.54. Kaila låter visserligen i någon mån som von Wright då han i förordet till Tankens oro talar om personlighetens ”partiella jag”.164Kaila, Tankens oro, s. 5. Men representerar dialogens religiöst sinnade Aristofilos och vetenskapliga Eubulos verkligen två skilda sidor av Kailas filosofiska jag? Som ovan redan påpekats, är det rimligare att mena att det filosofiska jaget är Eubulos, medan den spekulativa Aristofilos presenteras mera som ett varnande exempel, må så vara att Kaila ibland kan ha upplevt en lutning också åt det hållet. Det väsentliga i sammanhanget är ändå att Eubulos-Kaila inte alls behöver ses som en filosof med den logiskt orienterade specialistens begränsningar. Avsikten är att uppdaga sanningen om världen, men utgående från de empiriska vetenskapernas resultat.

106 Då von Wright skriver om den ”visionära Kaila” fokuserar han, av någon anledning, på Kailas holistiska naturfilosofi.165För von Wrights mest ingående beskrivning av Kailas ”visionära sida” se von Wright, ”Eino Kaila’s monism”, The Tree of Knowledge, s. 63, 66. Men även Kaila hade ett tidsdiagnostiskt intresse, som ligger betydligt närmare von Wright än Kailas naturfilosofiska ansatser. Mest liknar Kaila kanske von Wright i den artikel han skrev för tidningen Uusi Suomi i augusti 1939, med illustrationer av hustrun, konstnären Anna Snellman-Kaila, i anslutning till en bilresa i Europa samma sommar. Artikeln har rubriken ”Eräs nykyajan kuva – Grossglockner Hochalpenstrasse” (En bild av nutiden – Grossglockneralpvägen). Jag vill här särskilt lyfta fram Kailas beskrivning av hur själva upplevelsen av att närma sig alperna hade förändrats i och med bilturismen. Där man tidigare ”som i en katedral som inte byggts av människohand” vandrade upp längs bergsstigarna tills man nådde gränsen för den eviga snön, satt man under det sena 1930-talet i kilometerlånga bilköer som förde upp mot glaciären, men först efter att man köpt en svindyr biljett. Då Kaila sommaren 1939 äntligen är framme sker det i sällskap av 1 200 andra fordon, och han förargar sig över hur folkmassorna pladdrar om hur bilens kylare kokat under uppstigningen och ser fruntimmer som beträder glaciären i sina bästa skor. ”Av Naturandens evighetsintryck återstår på sin höjd bara en aning”, suckar Kaila. Allt fler kommer att ha en billig Volkswagen och med tiden förvandlas glaciärerna kanske till dansställen. Det slutar med att ”jorden täcks av ett obrutet tivoli”.166Kaila, ”Eräs nykyajan kuva – Grossglockner Hochalpenstrasse”, Uusi Suomi 6.8.1939. Mina översättningar till svenska.

107 Nästan 50 år senare skulle även von Wright i Vetenskapen och förnuftet ta sig an massturismen, ”som sliter ner och förvandlar landskap och platser, som en gång varit sevärda och uppfriskande att besöka”.167von Wright, Vetenskapen och förnuftet, s. 136. Även i hans fall är det uppenbart att det handlar om ett fenomen som berörde honom på ett personligt plan, som då han nostalgiskt kunde erinra sig hurdana resorna i Europa var i slutet av 1940-talet då ”turisternas lämmeltåg kors och tvärs genom vår världsdel” ännu inte hade börjat (de första tecknen observerar Kaila som sagt redan före kriget).168von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 125. Ändå rör det sig varken hos Kaila eller hos von Wright enbart om en personlig förlust. Båda vill nämligen se massturismen som en följd av en djupare kulturens kris som sammanhänger med teknologins utveckling. Också på denna punkt låter de båda filosoferna förbluffande lika. Medan Kaila talar om den ”teknologiserade, fullständigt underkuvade, myllrande flockmänniskans liv”, varnar von Wright för hur den tekniska rationaliteten ”’strömlinjeformar’ våra liv”, resulterande i ”nya former av förtryck och ofrihet”.169von Wright, Vetenskapen och förnuftet, s. 17 f.

108 En skillnad mellan von Wright och Kaila är ändå förhållandet mellan de tidsdiagnostiska ansatserna och den övriga filosofin. För von Wright stod det klart att samtidsanalysen krävde metoder som gick utöver hans logisk-analytiska arsenal. För Kailas syntetiska intellekt var det däremot naturligt att försöka tillämpa de filosofiska grundelementen på vilken som helst fråga som kom emot. Denna metodologiska monism får sitt kanske tydligaste uttryck i Kailas festföreläsning vid Helsingfors universitets 300-årsjubileum 1940, där idén om fälttänkandet som vår tids intellektuella kännetecken får en säregen och svårtolkad tillämpning på de dåtida politiska omvälvningarna i Europa (se avsnittet om Kailas festtal nedan).

De tidiga breven 1937–1941

von Wrights resa till Italien

109 Då brevväxlingen inleds 1937 befinner sig den unga Georg Henrik von Wright på resa i Europa tillsammans med den ett år yngre vännen Göran Schildt, som senare skulle beskriva det som en resa som ”inte kan överträffas, därför att den företogs i livscykelns rätta fas till det rätta målet och med den rätta följeslagaren”.170Göran Schildt, Lånade vingar. Ungdomsminnen, s. 102. von Wright skulle kort och gott tala om ”mitt livs resa”.171von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 67. Resan, som för von Wrights del inleddes den 6 april 1937 och avslutades den 7 juli 1937,172von Wright, ”Förteckning över utrikesresor”, von Wright och Wittgenstein-arkivet, Wri-SF-199-a, Helsingfors universitet. är väldokumenterad även genom de artiklar de båda unga männen skrev för tidningar och tidskrifter under resans gång. En minnesvärd händelse var firandet av Georg Henriks 21-årsdag den 14 juni 1937, då han också blev myndig, uppe på Etna.

110 I korrespondensen med Kaila omnämns resan huvudsakligen i ett längre brev från Meran (Merano) i Norditalien daterat den 15 april 1937.173von Wright till Kaila 15.4.1937. Brevet handlar ändå huvudsakligen om von Wrights vistelse i Wien, som han besökte både under ned- och uppresan. Där träffade han en annan av Kailas elever, Max Söderman, som vid tiden var bosatt i Wien, där han arbetade på en aldrig fullbordad doktorsavhandling om Bolzanos logik. Via Söderman fick von Wright också tillfälle att träffa en av 1900-talets främsta logiker, österrikaren (senare amerikanen) Kurt Gödel. von Wright, som senare själv skulle spela en inte obetydlig roll för den filosofiska logikens utveckling, är i brevet inte alltigenom imponerad av Gödel. Han kallar honom visserligen för en ”märklig man”, men menar att Gödel inte visar något egentligt intresse för filosofiska frågor – ”det kalkylatoriska intresset är det enda levande”.

111 Meran hade von Wright besökt redan som tolvåring, då han tillbringade skolåret 1928–1929 i staden på läkares inrådan. Staden kom att framstå som platsen där han fick sitt ”intellektuella genombrott” i form av ett spirande intresse för matematiska problem. Samtidigt lärde han sig också tyska och började bekanta sig med den tyska litteraturen. I brevet till Kaila beskriver han Meran som sin ”andliga födelsestad”.

112 Resan till Italien tillsammans med Schildt var alltså långt ifrån von Wrights första utrikesresa. Redan före den första resan till Meran hade von Wright, som mycket ung, tillbringat ett år i USA kring 1920. Mellan den första och den andra resan till Meran ryms bland annat en resa till Island och Tyskland 1934 samt en språkkurs i England sommaren 1936, som också rymde ett första besök i det för von Wright senare så betydelsefulla Cambridge. Ändå tycks mängden av intryck från resan 1937 ha blivit övermäktig för von Wright, som drabbades av en ”överansträngning” som han skulle beskriva som ”min svarta höst”.174von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 68. Spår av denna mörka period kan skönjas ännu i det brev han skriver till Kaila i december 1937 från Värtsilä, ”i bidan på det stora tillfrisknandet”, med de för von Wrights ringa ålder ovanliga återblickarna på livet, som mycket ser ut att handla om att det första andliga uppvaknandet nu framstod som ett avslutat kapitel.175von Wright till Kaila 9.12.1937.

113 I den senare delen av brevväxlingen figurerar en annan resa von Wright gjorde tillsammans med Schildt. Det handlar om den genom Schildts reseböcker välkända segelbåten Daphnes jungfrufärd till Medelhavet sommaren 1948, i vilken von Wright deltog några veckor under etappen längs de franska kanalerna.176Se von Wright till Kaila 29.5.1948, 7.7.1948 och 21.8.1948. Resan har skildrats av Göran Schildt i Önskeresan, Stockholm: Albert Bonniers Förlag 1957 och Loggbok Stockholm–Rapallo, Stockholm: Wahlström & Widstrand 1966.

von Wright i Cambridge 1939 och mötet med Wittgenstein

114 I slutet av februari avreste den 22-årige Georg Henrik von Wright till Cambridge för att arbeta på sin doktorsavhandling om induktiv logik. Hans första val skulle i normala fall ha varit Wien, men flykten undan nazismen hade förvandlat staden till en ”filosofisk öken”.177von Wright, ”Filosofin är mitt liv”, s. 156. Men även Cambridge hade en gedigen forskningstradition kring induktion och sannolikhet, som vid tidpunkten för von Wrights vistelse företräddes av bland andra C. D. Broad, R. B. Braithwaite och J. M. Keynes. Broad, som var dekanus för Faculty of Moral Sciences, blev också von Wrights handledare i England, medan Kaila som huvudsaklig handledare övervakade arbetet i Finland. Avhandlingen försvarades slutligen vid Helsingfors universitet den 26 maj 1941 med Kaila som opponent, en månad innan fortsättningskriget bröt ut.

115 Brevväxlingen mellan von Wright och Kaila under tiden i Cambridge inleddes genast i början av mars och pågick till slutet av von Wrights vistelse i juli, varefter han reste hem med ett uppehåll i Bryssel, medan Kaila samtidigt var på bilresa i Europa. Ett centralt tema i den här delen av brevväxlingen är förstås doktorsavhandlingen. von Wright presenterar en stor del av sin tilltänkta disposition, som han också i det stora hela följer i avhandlingen, även om han något underskattar avhandlingens slutliga längd – ”Tjocka böcker äro ett otyg”, konstaterar han i ett brev till Kaila från maj.178von Wright till Kaila 26.5.1939. I detta skede tänker sig von Wright att avhandlingen i tryck ska omfatta endast 200 sidor. Det slutliga sidantalet blev 258. Förutom avhandlingen diskuterar von Wright och Kaila även ett annat gemensamt projekt under våren och försommaren, nämligen den svenska upplagan av Kailas bok Inhimillinen tieto (1939), där von Wright stod för översättningen. Boken utkom senare samma år på Söderströms med titeln Den mänskliga kunskapen.

116 Ett annat återkommande tema i den här delen av brevväxlingen är, inte oväntat, det spända världsläget. I mars 1939 ockuperar Tyskland återstoden av Tjeckoslovakien, och England och Frankrike skärper tonen med utfästelser om militär hjälp till länder som hotas av Tyskland. Samtidigt gör de inviter om samarbete till Stalins Sovjet. von Wright råkar bland annat ut för att gasmasker delas ut i Cambridge och funderar på att återvända hem. Det tydligaste spåret av den dramatiska säkerhetsåtgärden i breven till Kaila är ett omnämnande av att arbetsfriden blivit störd i den lugna och idylliska staden.179von Wright till Kaila 21.4.1939. Det kommer också fram att von Wright är särskilt rädd för att England ska provocera Hitler till krig med sina utfästelser till höger och vänster.180Se framför allt slutet av von Wrights brev till Kaila 5.4.1939. Kaila gör vad han kan för att lugna sin oroliga unga vän – ”Det är väl bäst för oss alla att pressa på med full kraft, så länge den stora katastrofen ännu inte har kommit”, skriver han till von Wright den 18 mars 1939.181Kaila till von Wright 18.3.1939. Samtidigt följer Kaila hemma i Finland läget, särskilt Sovjets avsikter. Det mest omedelbara problemet för honom är ändå om han ska kunna genomföra sin planerade bilresa i Europa samma sommar.182För Kailas oro innan resan se Kaila till von Wright 7.5.1939.

117 En unik del av den tidiga Cambridgebrevväxlingen handlar om von Wrights intryck av den lokala akademiska miljön.183Frågan tas knappast alls upp i hans brevväxling med Mary och Ragnar Numelin. Däremot kan sådana element ha ingått i hans brevväxling med Göran Schildt. Breven från von Wright till Schildt under denna tid förefaller dock inte att ha bevarats. Av Schildts brev till von Wright 10.5.1939 framgår till exempel att det funnits ett särskilt långt och ”till stilen georghenrikskt brev” som Schildt besvarar, se Erik Kruskopf (red.), En livslång vänskap, s. 54. Han skriver om den brittiska filosofins storheter som G. E. Moore, vars identitet han först lustigt nog misstar sig om. Andra han nämner är till exempel C. D. Broad, R. B. Braithwaite och österrikaren Friedrich Waismann, som tvingats emigrera efter Anschluss. Den utan tvekan mest betydande händelsen för von Wright var dock mötet med en annan österrikare, Ludwig Wittgenstein, som vid denna tid också efterträdde Moore som professor i filosofi.

118 von Wright har i flera självbiografiska sammanhang detaljerat beskrivit sitt första olyckliga möte med Wittgenstein, som ägde rum den 6 mars 1939. Wittgenstein höll vid denna tid en kurs om matematikens grunder, som pågick under vårens båda terminer (Lent och Easter). von Wright hade fått tillstånd av dekanus Broad att delta i den första periodens föreläsningar, men hann med först till den trettonde föreläsningen.184Dateringen baserar sig på en anteckning som finns i von Wright, ”Förteckning över utrikesresor”. Att det måste ha rört sig om den trettonde föreläsningen kan man sluta sig till genom att använda Cora Diamonds utgåva av föreläsningarna, Cora Diamond (red.), Wittgenstein’s Lectures on the Foundations of Mathematics, Ithaca: Cornell University Press 1976. Eftersom Diamond inte daterat föreläsningarna har en kopia av R.G. Bosanquets ursprungliga anteckningar, som förvaras i von Wright och Wittgenstein-arkivet (Witt-400-005), använts som hjälp för att fastställa vilken föreläsning det rör sig om. Han hade dessutom oturen att även en annan, icke-identifierad person dök upp först då. Wittgenstein blev förgrymmad över den sena ankomsten och menade att de två nykomlingarna var ”ovidkommande visitors som ingenting hade där att göra”, vilket sårade von Wright. Han skickade ändå ett brev till ”den förskräcklige” där han förklarade sig och fick genast svar av Wittgenstein, som menade att det var omöjligt att få grepp om hans föreläsningar om man kom med så långt in i terminen. Slutligen inbjöd Wittgenstein von Wright på en kopp te och grunderna lades för en av det tjugonde århundradets viktigaste filosofiska vänskaper.185von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 77.

119 Brevväxlingen med Kaila ger en rätt annorlunda bild av von Wrights första kontakter med Wittgenstein. von Wright berättar inte alls detaljerna kring sina två första möten med Wittgenstein. Han klagar i stället på hur svårt det är att diskutera filosofi med den världsberömda filosofen, som är ”fullkomligt okunnig om alla filosofiska läror utom sin egen”.186von Wright till Kaila 5.4.1939. Det förefaller också klart att von Wright inte får ut så mycket av Wittgensteins föreläsningar under den senare påskterminen, som Wittgenstein inbjudit honom att följa. En stötesten är uppenbart det diskuterande formatet, som måste ha varit mycket olikt Kailas monologliknande uppvisningar i Helsingfors. ”Man kan egentligen icke kalla det hela föreläsningar”, skriver von Wright till Kaila dagen efter det första tillfället 24 april 1939.187von Wright till Kaila 25.4.1939. Dateringen av den första föreläsningen till 24.4.1939 härstammar från James C. Klagge & Alfred Nordmann (red.), Ludwig Wittgenstein. Public and Private Occasions, Lanham: Rowman & Littlefield Publishers 2003, s. 350. Efter ytterligare tre föreläsningar är han fortfarande förvirrad: ”Allt vad han säger är nog utmärkt, men vart vill han egentligen komma och kommer han någonstans alls?”188von Wright till Kaila 4.4.1939. Det kan höra till saken att Wittgenstein dagen innan introducerat ett synnerligen ovanligt perspektiv på kontradiktioner i ett system.189Wittgenstein föreföll, i strid med den etablerade uppfattningen, mena att påvisandet av en kontradiktion inte borde uppfattas som ett tecken på att systemet är ”sjukt” (”a contradiction is not a germ which shows general illness”). Diskussionen ledde över till ett legendariskt meningsutbyte mellan Wittgenstein och matematikern Alan Turing, i vilket Turing menade att existensen av en motsägelse till exempel kunde leda till att en bro kollapsade. Diamond (red.), Wittgenstein’s Lectures on the Foundations of Mathematics, s. 211.

120 Wittgenstein var även närvarande då von Wright presenterade sina tankar om induktionen på den filosofiska föreningen i Cambridge, Moral Sciences Club, den 25 maj 1939. Av brevet von Wright skriver till Kaila följande dag framgår det rätt tydligt att von Wright inte då heller varit helt glad över Wittgensteins bidrag.190von Wright till Kaila 26.5.1939. Men bara kort senare förefaller någonting att ha hänt, som utgjorde den egentliga inledningen till deras vänskap. Det handlar om ett privat möte med Wittgenstein i början av juni, som von Wright redogör för i sitt brev till Kaila den 6 juni 1939. Wittgenstein ger sig nu tid att diskutera filosofi med den unga finländaren, men ger också prov på sin förmåga att vissla hela satser ur klassiska musikstycken. Just denna helhet av filosofisk förmåga och musikalitet förefaller slutligt att ha övertygat von Wright om Wittgensteins storhet, på ett sätt som han inte ser ut att kunna uttrycka sig nog entusiastiskt över – ”att få lära känna honom betraktar jag som en den mest underbara nåd, som mig vederfarits”, skriver han nämligen till Kaila.191von Wright till Kaila 6.6.1939.

121 Närmandet till Wittgenstein skulle, som redan nämnts, få stora följder för von Wrights karriär. Men genom von Wrights senare roll som utgivare av Wittgensteins skrifter blev det också avgörande för den bild världen fick av Wittgenstein. Konsekvenserna för von Wrights eget sätt att bedriva filosofi är svårare att bedöma. von Wright har nämligen ansetts vara den av Wittgensteins elever som uppvisade den största självständigheten i sitt tänkande. I en diskussion med den norska filosofen Knut Erik Tranøy uppges Wittgenstein också ha sagt att von Wright var en av endast två eller tre elever han inte kommit att skada genom sin undervisning.192Knut Erik Tranøy, ”Wittgenstein in Cambridge 1949–51. Some Personal Recollections”, Jaakko Hintikka (red.), Essays on Wittgenstein in Honour of G.H. von Wright, Acta Philosophica Fennica 28, 1976, s. 17. Ändå rådde det för von Wright själv aldrig någon tvekan om att Wittgenstein påverkat hans intellektuella utveckling mer än någon annan, ett inflytande som han helst beskrev som Wittgensteins exempel.193von Wright, Wittgenstein, s. 11.

122 En följd av händelserna i Cambridge 1939 är att von Wrights förhållande till Eino Kaila börjar förändras. Det är kanske riktigare att säga att mötet med Wittgenstein satte fart på en självständighetsprocess som redan tagit sin början. Att von Wright vid den aktuella tiden också kommit att umgås intimt med Kailas tankar genom sitt arbete med översättningen av boken Inhimillinen tieto saknar kanske inte intresse i sammanhanget. I alla händelser kan man inte undgå intrycket att von Wrights möte med Wittgenstein skapar en viss spänning i brevväxlingen med Kaila. Det här blir särskilt tydligt då Kaila i ett av breven påpekar att von Wright har mera ”kongenial sympati” med Wittgensteins tänkesätt än han själv.194Kaila till von Wright 6.7.1939. I svarsbrevet kan man se att von Wright upplevde ett särskilt behov av att framhäva den stora betydelse i synnerhet Kaila haft för hans filosofiska utveckling. Ändå kan man inte undgå känslan av att det också handlar om ett andligt farväl då von Wright nu vill uttrycka sin ”ovanskliga tacksamhet för den filosofiska uppfostran” han fått av Kaila i Helsingfors.195von Wright till Kaila 9.7.1939.

123 Det första brevet von Wright skriver till Kaila under militärtjänstgöringen hösten 1940 vittnar om att en lite allvarligare schism kan ha uppkommit senare. von Wright har nämligen fått för sig att Kaila är besviken på hans avhandling, och anledningen förefaller att vara kopplad till olika uppfattningar om filosofins väsen. Då von Wright skriver att han skulle vara glad om Kaila inte såg honom som ”starkt beroende av någon annan filosofs idéer och metoder”, kan det knappast handla om någon annan än just Wittgenstein. Som typiskt för von Wright kan man se tillägget att allt han ”verkligen funnit” i sitt sökande ändå har varit hans eget.196von Wright till Kaila, september 1940.

Orterna för Tankens oro

124 Eino Kailas bilresa med familjen genom Europa den sista fredssommaren 1939 har redan omtalats flera gånger ovan. Brevväxlingen med von Wright visar att han hyste en viss tvekan om resan – han var ”till häften resignerad” – men anledningen ser ut att ha varit frågan om en sådan semesterresa överhuvudtaget var möjlig efter att risken för ett storkrig dramatiskt ökat genom Tjeckoslovakienkrisen under våren, med dess åtföljande löften om militärt stöd till länder som hotades av Tysklands expansionsplaner.197Kaila till von Wright 7.5.1939. Däremot kommer det inte fram att han skulle ha haft betänkligheter mot att den planerade resan skulle gå igenom redan annekterat territorium, dvs. Österrike efter Anschluss, som vid tiden kallades för ”Ostmark”. Det bör kanske tilläggas att Kaila under resan inte avstod från att besöka vänner som drabbats av den nazistiska ockupationen. Under resans gång besökte han åtminstone den österrikiska filosofen Victor Kraft på dennes lantställe i trakten av Wien i början av juli.198Kaila till von Wright 6.7.1939. Att Kaila var medveten om Krafts svårigheter, som omedelbart hängde samman med att hans hustru var av judisk härkomst, kan det inte råda någon tvekan om. Till von Wright skriver han nämligen att Kraft ”märkvärdigt nog” fått behålla sitt sommarställe.199Kaila till von Wright 1.6.1939. I själva verket förlorade Kraft både sin tjänst vid Wiens universitetsbibliotek och sin undervisningsrätt vid universitetet under nazitiden.200Ernst Topitsch, ”Introduction”, Victor Kraft, Foundations for a Scientific Analysis of Value, red. Henk L. Mulder, Dordrecht: D. Reidel 1981, s. xii.

125 Resan påbörjades den 14 juni 1939 och gick via Tyskland till ”Ostmark” och Norditalien.201Kaila till von Wright 1.6.1939. Återkomsten ägde av allt att döma rum i slutet av juli.202Tisdagen 18.7.1939 skriver Kaila till von Wright att hemresan inleds den därpå följande veckan. Ett längre uppehåll på omkring en månad gjorde Kaila i Thumersbach på östra stranden av sjön Zell vid foten av bergsområdet Hohe Tauern, söder om Salzburg. Vistelsen har lämnat åtminstone två spår i Kailas skriftliga produktion. Genast efter resan publicerade han den 6 augusti 1939 i tidningen Uusi Suomi en betraktelse över ett besök vid Grossglocknerglaciärerna, med illustrationer av hustrun Anna Snellman-Kaila. Artikeln har behandlats ovan i avsnittet ”En filosofi i två fåror”. Men månaden i Thumersbach satte också sina spår i Eino Kailas mest personliga arbeten, dialogerna Syvähenkinen elämä (1943) och den inte helt identiska svenska versionen Tankens oro (1944). I båda böckerna ingår nämligen en dialog mellan karaktärerna Aristofilos och Eubulos som uttryckligen utspelas invid Hohe Tauern och dessutom givits dateringen juli 1939. Bergslandskapet får här stå som en inspirationskälla för den religiöst och konstnärligt lagda Aristofilos. Jämförelsen av bergsvandringen med att ”vandra i en katedral som inte byggts av människohand”, som förekommit redan i augustiartikeln för Uusi Suomi 1939, återfinns även här. Men när Kaila får tillfälle att söka ett uttryck genom en fiktiv karaktär, blir intrycket av bergen mera utarbetat. Så här säger Aristofilos om ”uttrycket i naturens katedral”:

126 Upplevelsen har ett outsägligt djup. Men jag kan inte säga vad allt detta uttrycker. Jag känner, att det har någon outgrundlig betydelse – vilken, det vet jag inte. Men detta räcker även till för att jag ända intill hjärterötterna skall gripas av berglandskapets uttryck.203Kaila, Tankens oro, s. 12.

127 Vistelsen i Thumersbach i juli 1939 var inte den enda dialogen i Tankens oro som inspirerades av någonting Kaila själv varit med om. Särskilt den tredje dialogen, ”I ett skyddsrum i Helsingfors en natt i februari 1944”, som enkom skrevs för den svenska versionen av dialogerna, har en dramatisk verklighetsbakgrund. Även om händelsen som sådan inte diskuteras i själva brevväxlingen, är den värd att nämnas också för att även von Wright var närvarande den aktuella natten. Det handlar om Sovjets häftiga luftangrepp mot Helsingfors, som inleddes under kvällen lördagen den 26 februari 1944 och pågick till följande morgon. I bombningen, där inemot 900 plan deltog, skadades bland annat universitetets huvudbyggnad vid Senatstorget. Just den kvällen höll Filosofiska Föreningen årsmöte i det närliggande Ständerhuset. Till ordförande återvaldes Kaila och till vice ordförande valdes von Wright. Avsikten var att Kaila skulle hålla ett festföredrag med rubriken ”Logiikka ja psykofysiikka” (”Logik och psykofysik”).204En artikel med detta tema utkom samma år, Kaila, ”Logik und Psychophysik. Ein Beitrag zur theoretischen Psychologie”, Theoria 10, 1944, s. 91–119. Då luftangreppet inleddes måste årsmötet dock flyttas till skyddsrummet, där Kaila fortsatte sitt föredrag – med ”filosofisk orubblighet” enligt mötesprotokollet.205Ilkka Niiniluoto, ”Ajatuksen levottomuus – Eino Kailan syvähenkinen filosofia”, s. 27 f. Så här skulle von Wright senare minnas den dramatiska natten:

128 Mot morgonsidan deltog jag och några andra i räddningsarbeten i hus i den närmaste omgivningen som svårt skadats av bomber. När alarmet äntligen avblåstes gick Kaila och jag tillsammans hem, vi bodde inte långt från varandra i Tölö,206Kaila bodde på Fältskärsgatan 3 och von Wright på Tölötullsgatan 7. Vid hemkomsten fann von Wright att alla fönster var utslagna. von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 95. genom en spökstad av urblåsta hus och gator överströdda med glassplitter. Här och där syntes skenet från ännu osläckta bränder.207von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 94.

129 I Tankens oro får bombnatten agera bakgrund till den av dialogerna där Eubulos tydligast får komma till tals. ”Bombningen tycks också vara ganska intensiv”, inleder han med att konstatera, och fortsätter: ”Låt oss alltså filosofera […].”208Kaila, Tankens oro, s. 103. Luftangreppet lämnade också ett annat spår i Kailas produktion. Den 1 mars 1944 publicerade han nämligen i Uusi Suomi ett litet minnestal till universitetets festsal, som förstörts i bombningarna, ”Aula Almae Matris in memoriam”.209Kailas minnestal har också tryckts i Rolf Nevanlinnas memoarer, Muisteltua, s. 155.

130 Det häftiga luftangreppet mot Helsingfors sammanföll med ett tilltänkt besök av den svenska filosofen Åke Petzäll, som tvekade att komma över inte minst som han väntade tillökning i familjen. Kaila menade ändå att risken att mista livet i en bombning var ”försvinnande liten”, förutsatt att ryssarna inte använde bomber av ”grövsta kaliber” – och man hade tillgång till ett ”anständigt skyddsrum”.210Kaila till Petzäll 8.3.1944.

Kailas festföredrag 1940

131 Inte ett enda av breven i den föreliggande samlingen skrevs under den tid då Finland befann sig i krig under andra världskriget. Ingendera av de två männen deltog heller aktivt i striderna under kriget. I Kailas fall handlade det också om hans ålder, då vinterkriget inleddes var han redan 49 år gammal. von Wright åter hade befriats från militärtjänstgöring i fredstid på grund av astma. Han blev visserligen inkallad ”som bottenskrapet” i vinterkrigets slutskede, men hann aldrig med i striderna.211von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 84, 86. Under mellanfreden i september 1940 inkallades han ändå till tjänstgöring och sändes till Nopala nära den nya gränsen mot Sovjetunionen. Redan i slutet av oktober förflyttades han till försvarsmaktens ballistiska byrå i Helsingfors. von Wrights lärare, Rolf Nevanlinna, professor i matematik, som själv hade utvecklat en ballistisk beräkningsmetod, uppges ha ombesörjt von Wrights förflyttning. På samma sätt fick även till exempel Oiva Ketonen, som senare skulle bli Kailas efterträdare som professor i teoretisk filosofi vid Helsingfors universitet, uppgifter vid den ballistiska byrån. Under fortsättningskriget verkade von Wright vid Statens informationsverk, där han hade som uppgift att skriva svenskspråkiga referat av vad de finländska tidningarna skrev om kriget, den politiska situationen och världsläget för den utländska pressen.212Rolf Nevanlinna, Muisteltua, Helsingfors: Otava 1976, s. 140; von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 87–89.

132 Under den förhållandevis korta tiden vid militärförläggningen i Nopala skriver von Wright minst två brev till Kaila. Breven ger bland annat en inblick i de svårigheter von Wright upplevde i att befinna sig i fält som en ”bortklemad intellektuell”.213von Wright till Kaila, september 1940. Även de obildade kamraterna får sig en släng.214von Wright till Kaila 10.10.1940. Ur det enda bevarade svarsbrevet Kaila skickar vid denna tid framgår det också att von Wright nog inte var så överraskad över förflyttningen till Helsingfors som han låter påskina i självbiografin.215Se von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 87 och Kaila till von Wright 24.9.1940. Särskilt det första av von Wrights brev har även ett filosofiskt intresse genom de meningsskiljaktigheter med Kaila som antyds (se ovan i avsnittet om von Wright i Cambridge 1939).

133 En intressant detalj i von Wrights första brev till Kaila från militärförläggningen är det inledande omnämnandet av Kailas festföredrag vid Helsingfors universitets 300-årsjubileum, som von Wright fått sig tillskickat (det framgår inte med säkerhet att avsändaren är Kaila). Det rör sig om en omstridd insats av Kaila, som även i någon mån belyser hans senare krigstida verksamhet och särskilt hans inställning till Finlands vapenbroder i fortsättningskriget, Tyskland. Samtidigt får vi en fingervisning om den unga von Wrights inställning till världsläget hösten 1940. Av brevet, som skrivits någon gång i mitten av september,216Brevet måste rimligtvis vara skrivet mellan tidpunkten för Kailas tal, 5.9.1940, och Kailas svarsbrev som är daterat 24.9.1940. framgår det nämligen att von Wright finner talet utomordentligt. Han menar att var och en som hört eller läst talet måste vara Kaila tacksam och preciserar sig så här:

134 Din vy över andens utvecklingshistoria var grandios och ditt försök att syntetisera våra dagars företeelser med romantikens även i sakligt avseende av största värde. Jag kan inte påminna mig, att jag någonsin skulle ha läst något så klarsynt och klokt om vår tids historiska ställning och betydelse.217von Wright till Kaila, september 1940.

135 Kailas festtal har tolkats som en tydlig politisk intervention genom vilken han, och Helsingfors universitet, ville föra fram ett stöd för det närmande till Tyskland som var på gång och som i slutet av juni följande sommar skulle leda till att Finland förenade sig med Tyskland i Barbarossa-angreppet mot Sovjet.218Se till exempel Juha Manninen, ”Eino Kaila ja kolmas valtakunta”, Tieteessä tapahtuu 4/2007, s. 31. Tolkningen är rimlig och stöds också av att Kaila under den närmast påföljande tiden skulle ta ett stort ansvar för att stärka Finlands sak i Tyskland bland annat genom en föreläsningsturné i Europa våren 1941, som förutom till Tyskland också gick till Sverige och till Ungern, samt ett antal artiklar i tyska tidskrifter.219Kailas brev till von Wright 28.3.1941 från Sverige härstammar från denna resa. Artiklarna i de tyska tidskrifterna var minst fem till antalet och publicerades 1941–1942, se Veli Valpola, ”Eino Kailas publicerade skrifter, artiklar och tal samt referat av tal och intervjuer”, Ajatus 23, 1960, s. 137 f. En uppfattning om artiklarnas innehåll ges i Manninen, ”Eino Kaila ja kolmas valtakunta”. Det bör ändå framhållas att Kaila under förkrigstiden visat föga sympati för Hitlerregimen. ”Jag tror knappast att jag hädanefter kommer att publicera någonting på Hitlers språk”, skriver han rentav till von Wright efter annekteringen av Tjeckoslovakien i mars 1939.220Kaila till von Wright 18.3.1939; von Wright till Kaila 5.4.1939. Hans personliga närmande till Nazityskland dikteras tydligt av vad han såg som den större faran för Finland, grannen i öster. Under vinterkriget hade Kaila också starkt tagit ställning för försvarskriget, som han menade utkämpades mot ”en härjare, som vill förgöra oss”.221Kaila, ”Individen och nationen”, Hufvudstadsbladet 24.12.1939.

136 Kailas engagemang i Helsingfors universitets 300-årsjubileum under mellanfreden hösten 1940 inskränkte sig inte till det aktuella festtalet. Därutöver författade han en jubileumsskrift, som också gavs ut på tyska och franska.222Kaila, Kolmesataa vuotta suomalaista yliopistoelämää, Helsinki: Otava 1940. Att Tyskland var en viktig målgrupp antyds av att det första utgivningsspråket var tyska. Avsikten synes närmast ha varit att göra Finlands omständigheter kända för en tysk publik, skriften skickades också bland annat till alla tyska universitet.223Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 175. Juha Manninen beskriver skriften som en ”infosnutt” (tietoisku) för Finland som lämnats ensamt i vinterkriget, Manninen, ”Eino Kaila ja kolmas valtakunta”, s. 31. Kailas festtal, som hölls den 5 september 1939 vid Helsingfors universitet, publicerades genast i tidskriften Valvoja-Aika med rubriken ”Nykyajan henkinen tausta” (på svenska ungefär ”Vår tids andliga bakgrund”).224Kaila, ”Nykyajan henkinen tausta”, Valvoja-Aika, 1940, s. 169–182. Föredraget ingår också i Kaila, Valitut teokset 2, s. 229–243. Det översattes också genast till tyska med rubriken ”Das Verstehen der Gegenwart und das Aufspüren eines Weges in die Zukunft als die aktuelle Aufgabe einer Universität”. Föredraget publicerades också på svenska i Hufvudstadsbladet dagen efter att det hållits.225”Professor Eino Kaila: Festtal vid Helsingfors universitets 300-års jubileum den 5 september 1940”, Hufvudstadsbladet 6.9.1940. Talet publicerades samma dag på finska i åtminstone Helsingin Sanomat och Uusi Suomi.

137 Åhörare med kännedom om Kailas livliga föreläsningsstil lär inte ha blivit besvikna under festföredraget. Kaila uppges nämligen ha ”vandrat av och an i rektors mahognykateder” under talets gång.226Matti Klinge, Professorer. 35 professorer under lika många årtionden vid Kungliga Akademien i Åbo, senare Kejserliga Alexanders-Universitetet, numera Helsingfors Universitet, Stockholm: Atlantis 1990, s. 184. Själva föredraget består i huvudsak av en idéhistorisk betraktelse, som leder från antiken fram till Kailas samtid. Tanken är att vi i historien kan särskilja olika tidsåldrar som kännetecknas av ett särskilt sätt att tänka som genomsyrar all intellektuell verksamhet och står i förbindelse med allt. Den historiska utvecklingen sker sedan som en motreaktion på att detta tänkande upplevs som begränsat. Kaila formulerar det så här:

138 Det som kallas för det mänskliga förnuftet förtätar sig regelbundet till ett för varje tid eget innehåll och program, som står i förbindelse med vederbörande tids alla faktorer och vilka till sin bärvidd äro ganska begränsade, och som inom kort bliva bojor, vilka utvecklingen måste bryta om den vill gå vidare.227Kaarlo Hildén (red.), Helsingfors universitets 300-årsjubileum 4–5.IX.1940, s. 62.

139 Kailas ”förnuftsförtätningar” bär tydliga likheter med det som Thomas Kuhn långt senare skulle kalla för paradigm, men står kanske ännu tydligare för en tidsanda. Även i Kailas fall är det i alla händelser klart att han tänker sig att denna anda får sitt tydligaste uttryck i just vetenskaperna. Tanken är ändå att tidsandan även kan skönjas inom övriga kulturyttringar.228Hildén (red.), Helsingfors universitets 300-årsjubileum, s. 56 f. Upplysningstidens mekaniska tänkesätt, som ser världen som en maskin och människan som en smed eller mekaniker (”Homo faber”), är ett exempel på en sådan ”förnuftsförtätning”. Det korresponderar med en uppfattning om människans själsliv som ”medvetenhet, alltså vetande”, ett tänkesätt som, enligt Kaila, också lösgör själslivet från biologiska sammanhang.229Hildén (red.), Helsingfors universitets 300-årsjubileum, s. 63. Mot denna människosyn svarar synen på samhälleliga institutioner och fenomen som ”produkter av ett medvetet görande”. Begränsningarna i denna bild antas sedan, följande en modell som influerats av Hegel och Snellman, ge upphov till en motreaktion i form av romantiken. I stället för tanken om världen som formbar genom människans medvetna verksamhet kommer tanken om en organisk utveckling i vilken människan själv framstår som en helhet, vars själsliv i första hand är just en organisk, omedveten process.230Hildén (red.), Helsingfors universitets 300-årsjubileum, s. 64. För att beskriva romantikens vetenskapsideal, denna tankelivets yttersta förtätning, lyfter Kaila helt enkelt in sin egen grundkonception, att vetenskaperna tagit en vändning mot ett fälttänkande som han återfinner inte bara inom fysikens relativitets- och kvantteorier utan också till exempel inom utvecklingsfysiologin och gestaltpsykologin. Samtidigt menar Kaila att detta är vägen även samhällsvetenskaperna har att gå.231Hildén (red.), Helsingfors universitets 300-årsjubileum, s. 64 f. Jfr också Kaila, Tankens oro, s. 137.

140 Så här långt förefaller Kailas festtal vara synnerligen passande för det högtidliga tillfället. Det är också helt i linje med det tänkande Kaila presenterat på annat håll. Men Kaila ville inte enbart förstå vetenskapens utveckling, utan hade ambitionen att lägga en grund för att förstå allt det som hände just då i hans samtid. Till detta hörde även de politiska omvälvningar Europa genomgick. ”Vilka ledstjärnor har den europeiska dagspolitiken följt under de senaste decennierna?” frågar han, och svarar:

141 Där ha vi i alla upptänkliga sammanhang fått höra ord sådana som ”totalistisk”, ”totalitet” och ”totalitär”; vi ha ofta hört talas om något som kallas ”blodets röst”, ej heller ha vi kunnat undgå att märka att detta slagord använts i sådana sammanhang i vilka en psykolog och en sociolog skulle tala om människosjälen eller om de i de mänskliga samfunden dolda omedvetna krafterna; i tidningsartiklar ha vi oavbrutet sett ordet ”Lebensraum”, som är den politiska motsvarigheten till vissa termer inom det biologiska ”fälttänkandet”. Och slutligen: vi märka, att vi de sista två årtiondena levat mitt ibland en väldig, till hela Europa utsträckt, social omstörtning, som innebär detsamma som en dylik omstörtning alltid först betytt, samhällets utjämning, förenhetligande, totalisering. Så iakttaga vi i nutiden samma företeelse som alltid tillförne kunnat iakttagas i Europas andliga utveckling, nämligen att kulturens olika delar, från de högsta vetenskapliga idéerna ända till det härskande ekonomiska systemet stå i fördolda verkningssammanhang med varandra.232Hildén (red.), Helsingfors universitets 300-årsjubileum, s. 66 f.

142 Begrepp som ”blodets röst” och ”Lebensraum” är lätt igenkännliga från den nazistiska retoriken. Men vad vill Kaila egentligen säga med att uppställa motsvarigheter mellan dessa begrepp och begrepp som hör till psykologin, sociologin och ”det biologiska ’fälttänkandet’”? Hänvisningar till det samtida Tyskland hade förekommit även på annat håll under jubileumsdagarna. I öppningsanförandet, som i övrigt uppehöll sig vid finländska förhållanden, hade universitetets rektor Kaarlo Linkola passat på att prisa Tyskland för dess blomstrande vetenskap och konstliv, ”trots den oerhörda militära kraftansträngning” som pågick.233Kaarlo Hildén (red.), Helsingin yliopiston 300-vuotisjuhlat 4–5.IX.1940, s. 23. Min översättning. I Kailas fall är omständigheterna ändå rätt märkliga. Det är svårt att uppfatta Kailas anspelning på Nazityskland som ett element som enbart inflikats för att svara mot samtidens politiska beställning. För hela föredraget är ju i övrigt uppbyggt kring hans mest centrala filosofiska idévärld, såsom den förekommit i Den mänskliga kunskapen och lite senare skulle utkristalliseras i Tankens oro. Särskilt med tanke på den avsevärda integritet Kaila i övrigt uppvisade under sin filosofiska karriär förefaller det osannolikt att han i detta sammanhang skulle ha skrivit någonting han inte menade.

143 Att nazismen kunde ses som en yttring av en romantisk motreaktion mot upplysningen är knappast kontroversiellt i sig. Uppställandet av motsvarigheter mellan nazismens begrepp och vetenskapliga begrepp behöver inte heller betyda att Kaila skulle mena att begreppen har precis samma innebörd. Ändå är det svårt att undgå intrycket att passagen ”legitimerar” nazismen, genom att visa att den kan förstås som den politiska sidan av en jättelik kulturell rörelse som pågår. Men då måste man ju fråga vad det hade blivit av Kailas tidigare Hitlerkritiska hållning.

144 Svaret kan ligga i en närmare granskning av hur Kaila såg på de stora idéhistoriska förändringarna. Att en tidsanda är en motreaktion på en annan betyder enligt honom inte att den fullkomligt ersätter sin föregångare. Det som blivit kvar av upplysningen är dess rationalism, som Kaila beskriver som en ”’Ernüchterung des Geistes’, från vilken ingen återvändo är, då den en gång börjat, och som otvivelaktigt skall alltjämt fortfara och tränga allt djupare in i kulturmänniskornas förhållanden, föreställningar och bruk”.234Hildén (red.), Helsingfors universitets 300-årsjubileum, s. 62. Följaktligen kan man tänka på romantikens inträde som en process i vilken den första, häftiga romantiska reaktionen med tiden genomgår en tillnyktring – ”som förvandlar det dionysiska ruset till apollinisk klarhet”. Det som framstår som ”extatikerns stammande” kommer med tiden att ersättas av någonting annat. Kaila tycks faktiskt mena att detta gäller alla kulturyttringar.235Hildén (red.), Helsingfors universitets 300-årsjubileum, s. 65. Hänvisningen till det dionysiska och det apollinska torde vara influerad av Nietzsche. Följaktligen blir det först med tiden klart vad någonting verkligen står för. Därmed finns det också ett rum för nazismen att förändra sig. Kaila kan alltså ha menat att de drag han avskydde hos nazismen, till exempel antisemitismen, endast tillhörde en övergående fas.236Kailas avsky för antisemitismen tog sig till exempel uttryck i en insändare riktad mot behandlingen av judar i Danmark som han författade 1943. Kaila, ”Tanskan juutalaisten kohtalo”, Uusi Suomi 5.10.1943. I anslutning till festföredraget är den mest betydande omständigheten nog ändå att Kaila vid tiden tyckte sig skönja en historisk mission för Tyskland, som bestod i att försvara den europeiska civilisationen mot hotet från öst.237Se Manninen, ”Eino Kaila ja kolmas valtakunta”, s. 33. Med tanke på hur det ”totala kriget” snart skulle bedrivas bakom den ryska gränsen, måste detta ses som en gigantisk felbedömning.

145 Mot slutet av talet uttrycker Kaila en förhoppning om att universitetet, liksom det gjort tidigare i Finlands historia, ska ”gå i spetsen för den fosterländska utvecklingen”. Hänvisningen till de ”kraftansträngningar” som väntar ser ut att förebåda fortsättningskriget. Som universitetets huvudsakliga uppgift i sammanhanget ser han uttryckligen det han själv försökt göra i sitt festföredrag, att ”förstå nuet och visa den väg som leder därifrån till framtiden”.238Hildén (red.), Helsingfors universitets 300-årsjubileum, s. 68.

146 von Wright hade, i motsats till flera av hans närmaste vänner, inte upplevt vinterkriget vid fronten. Han hade ändå varit med om fiendens ”skoningslösa bombningar” av Helsingfors, som han beskrev i ett brev till C. D. Broad i Cambridge den 22 december 1939.239Uppgifterna om von Wrights brev till Broad härstammar från en serie utdrag som Broad, utan von Wrights vetskap, lät publicera i The Cambridge Review 1939–1940 som stöd för Finlands sak. I tidskriften omnämns avsändaren endast som ”a Swedish Finlander and a student of philosophy at Helsingfors University”, The Cambridge Review LXI, 1939, s. 200. Översättningen av citaten är min egen, det bör ändå nämnas att originalbreven tydligen också varit skrivna på svenska (som Broad behärskade). Freden i mars 1940 kallade han för ”den sorgligaste nyheten [Finlands folk] någonsin har mottagit”.240The Cambridge Review LXI, 1940, s. 340. Då fortsättningskriget bröt ut i juni 1941 menade han att en ”årslång mara lättat”.241G.H. von Wright, ”Tunga voro även fredens pris”, Örnulf Tigerstedt (red.), Finland från krig till krig 1939–1940, Finska självständighetsförbundet: Stockholm 1941, s. 22 f. De förkrigstida breven till Kaila visar att han så sent som våren 1939 varit minst lika avog till naziregimen i Tyskland som Kaila, som då han i ett brev den 5 april 1939 talar om ”Hitler och hans förbrytarband”. Samtidigt upplevde även han en stark förankring i den tyska kulturen.

147 En viktig källa för hur von Wright såg på läget i Europa under det tidiga 1940-talet är artikeln ”Betraktelser om Europa”, som publicerades i Finsk Tidskrift i november 1941. I artikeln, som väckte en viss uppmärksamhet då den återupptäcktes på 1990 talet,242Se till exempel Leif Zern, ”Bisamråttan i bilsamhället eller Georg Henrik von Wrights blinda fläckar”, Moderna Tider juni–juli 1996, s. 52–55. lyfter von Wright tydligare än Kaila i sitt festföredrag fram Tyskland som den enda makt som kan ”säkerställa Europa mot att uppslukas av en främmande världsdel”.243von Wright, ”Betraktelser om Europa”, s. 157. Brevet från Nopala som citerades ovan väcker också frågan om von Wright influerats av Kailas tankar i sitt utkast till världspolitisk analys. I själva verket finns det en del som tyder på detta. Jag avser inte i första hand uppfattningen om Tyskland som ett försvar mot bolsjevismen. Den tanken var knappast ovanlig i Finland hösten 1941. Spåren av Kaila förefaller däremot tydliga i tanken om ”den mentala strukturen hos en tid”, som förändras genom kriser. Klarast syns de kanske i föreställningen om att ”den nya andans” sanna natur kan avslöja sig ”först efter mansåldrar”. ”I ingen händelse kan den slutgiltigt bedömas i det ’extatiska’ skede, som den nu genomlever”, skriver von Wright.244von Wright, ”Betraktelser om Europa”, s. 160. Precis den här tanken förefaller central för att förstå det överseende både von Wright och Kaila kunde visa mot fascismen och nazismen vid denna tid.

De senare breven 1945–1958

von Wrights professur i Cambridge 1948–1951

148 Våren 1948 kallades Georg Henrik von Wright till professor i Cambridge, där han efterträdde Ludwig Wittgenstein. Processen bakom detta var som sådan rätt anmärkningsvärd. von Wright hade visserligen ansökt om tjänsten i januari samma år, men sedan dragit tillbaka sin ansökan. I självbiografin hänvisar han till att hans ansökan delvis motiverats av det spända politiska läget i Europa, där framför allt Sovjet flyttade fram sina positioner, med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien som det synligaste resultatet. Eftersom det ”politiska stormvädret” för Finlands del lugnade sig efter undertecknandet av VSB-pakten245Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten var ett fördrag mellan Finland och Sovjetunionen som upprätthölls 1948–1992. Genom detta förband sig Finland att försvara sitt territorium om någon försökte anfalla Sovjet över Finland, med möjligt bistånd från Sovjet. i april drog von Wright tillbaka sin ansökan. Samtidigt tackade han ja till en annan tjänst i England som han också ansökt om, ett lektorat i vetenskapsfilosofi i Oxford. Kallelsen till Cambridge fick honom ändå att komma på andra tankar, men inte utan en viss oro.246von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 132 f. Så här skriver han nämligen knappt två veckor efter att han accepterat professuren till Ragnar Numelin:

149 Kanske ni observerat, att jag blivit professor i filosofi i Cambridge. Det känns nog ganska underligt, för att inte säga lite kusligt. Men jag tycker, att det hade varit oriktigt att avvisa det hedersamma erbjudandet.247von Wright till Ragnar Numelin 27.5.1948, Ragnar Numelins samling, 23, Handskriftssamlingarna, Åbo Akademis bibliotek.

150 Den sista meningen säger antagligen en hel del om von Wrights bevekelsegrunder. Cambridge-erbjudandet var det ”hedersammare”, men tjänsten i Oxford skulle nog i viss mening ha passat honom bättre. Det handlade inte bara om vad von Wright vid tiden ansåg sig kapabel till. Oxford-tjänsten var att föredra av ett mycket påtagligt skäl – den skulle ha gått att kombinera med von Wrights professur i Helsingfors.248von Wright, Mitt liv som jag minns det, s. 132. När det gällde professuren i Cambridge var situationen däremot mycket svårare. De enda möjligheterna för von Wright synes ha varit antingen att Helsingfors universitet beviljade tjänstledighet att sköta en professur utomlands eller att han sade upp sin professur i Helsingfors. von Wright valde att försöka hålla fast också vid Helsingforsprofessuren.

151 I von Wrights självbiografi spelar frågan om de parallella tjänsterna en underordnad roll. Det framgår visserligen att han skötte två professurer i Helsingfors under sin sabbatsledighet från Cambridge hösten 1950,249Den andra var professuren i teoretisk filosofi. men inte hur arrangemanget med Helsingfors universitet i övrigt såg ut under de tre åren von Wright var professor i Cambridge. I brevväxlingen med Kaila blir tjänstledighetsfrågan däremot ett återkommande tema så gott som omedelbart efter att von Wright begett sig till Cambridge hösten 1948. Att Helsingfors universitet inte utan vidare fann sig i arrangemanget blir snabbt klart. I ett brev till Kaila daterat den 1 maj 1949 förefaller von Wright nästan förtvivlad över att dekanus uppmanat honom att komma hem till nästa läsår då han just lämnat in en ansökan om förlängning till kanslern.250von Wright till Kaila 1.5.1949. Samtidigt får läsaren också en inblick i spelets regler. Tjänstledigheten från professuren i Helsingfors beviljades på sin höjd för ett år åt gången. Utgående från protokoll och beslut som bevarats i Helsingfors universitets arkivsamlingar kan man sluta sig till att von Wright under de tre åren i Cambridge beviljades tjänstledighet hela fem gånger. Perioderna var 1.9.1948–30.8.1949, 1.9.1949–30.8.1950, 16.1–9.3.1951, 23.4–31.5.1951 och 8.10–7.12.1951.251Tjänstledighetsperioderna är fastställda utifrån kanslerns beslut om tjänstledighet daterade 3.6.1948 (303/L/1948), 23.5.1949 (131/L/1949), 12.12.1950 (290/L/1950), 19.3.1951 (77/L/1951) samt von Wrights anhållan om tjänstledighet för hösten 1951 daterad 7.9.1951 (208/L/1951), Kanslerämbetets arkiv III, Helsingfors universitets centralarkiv. Luckan under hösten 1950 förklaras av den redan nämnda sabbatsledigheten från Cambridge. En intressant detalj är de officiella motiveringarna för tjänstledigheterna som förekommer i dokumenten. 1948 och 1949 tillställde von Wright kanslern en anhållan om tjänstledighet för att sköta sin professur i Cambridge. Motiveringen förekommer också i konsistoriets utlåtanden om saken. Men i kanslerns beslut har professuren ersatts med ”vetenskapligt arbete”, utan att Cambridge ens nämns, och vid förlängningen ett år senare med formuleringen ”för privat angelägenhet” (”yksityisasiain vuoksi”), fortfarande utan att någonting överhuvudtaget sägs om Cambridge. Då von Wright tredje gången anhåller om tjänstledighet, då för den första perioden 1951, använder han hybridformuleringen ”för att bli i tillfälle att ägna mig åt vetenskapligt forskningsarbete vid Cambridge universitet”.252von Wrights anhållanden om tjänstledighet 17.5.1948 (214/L/1948) och 25.4.1949 (131/L/1949), konsistoriets utlåtande 2.6.1948 (214/L/1948); kanslerns beslut om tjänstledighet 3.6.1948 (303/L/1948) och 23.5.1949 (131/L/1949); von Wrights anhållan om tjänstledighet 2.12.1950 (290/L/1950), Kanslerämbetets arkiv III, Helsingfors universitets centralarkiv. Att han själv besvärades av dessa omskrivningar framgår tydligt av ett brev han skickade till dekanus Aarne Anttila den 2 december 1950, till vilket hans ansökan om tjänstledighet för 16.1–9.3.1951 också har bifogats. Där säger han nämligen att han ansett det onödigt att specificera det angivna vetenskapliga arbetet eftersom ”det egentliga skälet för hans anhållan ändå finns annorstädes”.253von Wright till Aarne Anttila 2.12.1950, Aarne Anttilas brevsamling, 216 mf, 1110–1115, Finska Litteratursällskapets arkiv för litteratur och kulturhistoria.

152 Den besvärliga situationen med två professorstjänster löstes redan samma vår genom att von Wright sade upp sig i Cambridge i maj 1951. Frågan om hur mycket pressen att fatta ett beslut i frågan inverkade på hans avgörande är av ett visst intresse. Själv har von Wright motiverat sin uppsägning i Cambridge med faktorer som sin vilja att bidra till uppbyggandet av Finland i de i jämförelse med England optimistiska efterkrigsstämningarna, men även mera privata angelägenheter som att husbygget han påbörjat på Cranmer Road inte ville bli färdigt. Att det in i det sista fanns en ovilja hos honom att stänga dörren till Finland genom att säga upp sin professur vid Helsingfors universitet måste hur som helst betraktas som klart. Därmed bör slutsatsen nog bli att von Wright betraktade de första åren i Cambridge som en prövotid för sig själv och familjen. Eller som han skriver till Kaila redan den 7 november 1948: ”Jag kan inte tänka mig, att detta vore en permanent lösning.”254von Wright till Kaila 7.11.1948.

153 De senare breven von Wright skickar till Kaila innehåller också uppgifter om hurdant livet var för honom och familjen i Cambridge. Men beskrivningarna är inte lika ingående som de varit under besöket 1939. von Wright berättar visserligen om sin forskningsverksamhet, men utan att gå in på detaljer. Den stora upptäckten vid floden Cam kvitterar von Wright till exempel genom att, ungefär ett halvår senare, skriva så här till Kaila: ”Jag har nyligen hittat på ett system för modal logik, som jag tycker är rätt intressant och varom jag i sinom tid hoppas kunna offentliggöra en undersökning.”255von Wright till Kaila 3.7.1949. Kaila är vid denna tid mera entusiastisk i sina utläggningar om vart hans naturfilosofi är på väg, men erkänner samtidigt att han börjar röra sig allt längre från den traditionella akademiska filosofin.256Kaila till von Wright 20.9.1949.

154 Även om Wittgenstein ofta bodde hos familjen von Wright under sina besök i Cambridge, handlar breven från von Wright sällan om honom. Sommaren 1949 skriver von Wright ändå att Wittgenstein, strax före sin resa till USA, varit på besök och tillägger: ”Han var älskad och avgudad av hela familjen. Den mest betagande människa man kan tänka sig. Och vilket ansikte att måla för någon av gångna tiders stora mästare!”257von Wright till Kaila 3.7.1949. En rolig detalj i sammanhanget är att von Wright senare också skulle uttala sig beundrande om åtminstone en annan filosofs utseende, nämligen Kaila, som han tyckte var ”exceptionellt stilig”.258”he was also exceptionally good-looking”, skriver von Wright om Kaila i von Wright, ”Introduction”, Robert S. Cohen (red.), Eino Kaila. Reality and Experience, s. xiv. von Wrights roll som arvtagare till Wittgenstein får också ett omnämnande i juni 1951, en dryg månad efter att saken blev känd. ”Jag betraktar det som den dyrbaraste gåva, jag någonsin mottagit”, skriver von Wright. Då han ska beskriva Wittgensteins betydelse för sig själv glömmer han inte, lika lite som han gjorde 1939, att samtidigt nämna Kaila: ”Vid sidan av dig var han den människa, som betytt mest för min andliga utveckling.”259von Wright till Kaila 9.6.1951.

Professorsspel

155 Eino Kaila och Georg Henrik von Wright hade ett stort inflytande på finländsk filosofi inte bara genom sina filosofiska arbeten och sin undervisning utan också som aktörer vid tillsättningen av de fåtaliga tjänster som stod till buds. Förutom i Finland spelade de en betydande roll på den nordiska arenan. Således bidrog Kaila starkt till att Ingemar Hedenius blev professor i praktisk filosofi i Uppsala 1947, medan von Wright bland annat medverkade till att Anders Wedberg kallades till professor i teoretisk filosofi i Stockholm två år senare.260Svante Nordin, Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid, Stockholm: Natur och Kultur 2004, s. 128 och 185. I den föreliggande brevväxlingen figurerar framför allt tillsättningen av Eino Kailas efterträdare på stolen i teoretisk filosofi i Helsingfors efter Kailas avgång 1948 och besättandet av professuren i praktisk filosofi i Helsingfors efter Erik Ahlmans död 1952. I det förra fallet stannade valet vid Kailas elev Oiva Ketonen, som tillträdde 1951. von Wright var en av de anlitade experterna. Till Ahlmans efterträdare utsågs von Wrights elev Jaakko Hintikka, men först 1959, efter en utdragen process där den första tillsättningsrundan 1954 blev resultatlös. von Wright anlitades som sakkunnig i den senare rundan medan Kaila var med om båda. Hans utlåtande för den senare rundan är daterat den 4 maj 1958, knappt tre månader innan han avled.261Kailas utlåtande om professuren i praktisk filosofi 4.5.1958, protokoll för fakultetsrådets möte 17.9.1959, § 178 bilaga A, Statsvetenskapliga fakultetens arkiv, Helsingfors universitets centralarkiv.

156 Utgående från brevväxlingen förefaller det klart att von Wright och Kaila var mycket eniga om vilka de seriösa kandidaterna för en filosofiprofessur i Finland kunde vara, även om de knappast under den aktuella perioden längre kunde ha hittat en helt gemensam formulering om hur filosofin idealt skulle se ut. Kaila såg säkert gärna en fortsättning på den ”nya filosofiska metodologi” som han en gång försvarat i sitt genmäle till den bittra konkurrenten J. E. Salomaas överklagan vid tillsättningen av sin egen professur i teoretisk filosofi 1930. I detta hade han betonat hur filosofin endast kunde göra framsteg genom att ersätta ”den traditionella metoden och den litterära inspirationen” med en ”sträng saklighet”.262Kaila använder uttrycket ”ankarasti asiallinen harrastus”, Kaila, ”Vastine J.E. Salomaalle”, s. 536. För Kailas del innefattade den nya metoden samtidigt också den syntetiska tanken att filosofin skulle beakta de empiriska vetenskapernas resultat. von Wright kom vid tiden kring 1950 allt tydligare att framstå som en pionjär inom den filosofiska logiken, medan han stod främmande inför Kailas syntetiserande filosofi. Som den gemensamma nämnaren för Kaila och von Wright kan man kanske se en rätt allmän förkärlek för ”saklighet” och ”exakta metoder” inom filosofin, som ofta har fått gå under benämningen ”analytisk filosofi”.263Se till exempel Strang, ”Georg Henrik von Wright och Ingemar Hedenius. Rollen som intellektuell och analytisk filosof i Finland och i Sverige”, Tankens utåtvändhet, s. 198. Som brevväxlingen mellan Kaila och von Wright visar var det i alla händelser lätt för dem att enas om vem de absolut inte ville se som innehavare av en filosofisk professur i Finland, nämligen Sven Krohn, som i sin doktorsavhandling Der Logische Empirismus (1949) kritiserat den riktning som legat framför allt Kaila varmt om hjärtat. Själv hämtade Krohn inspiration från kontinentala europeiska strömningar som fenomenologin. Han var elev till samma Salomaa som förlorat mot Kaila vid professorstillsättningen 1930. Motsättningen mellan Kaila och Krohn hade också en mera personlig sida. Krohns intresse för den logiska empirismen som forskningsobjekt hade nämligen vaknat då Kaila anfört invändningar mot brodern Eino Krohns doktorsavhandling 1935, med hänvisning till att den var full av meningslösa satser.264Mikko Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 369.

157 ”På sakliga grunder kan han inte konkurrera med Ketonen och jag kan omöjligt tro, att ens det skickligaste intrigspel skulle kunna åstadkomma en osaklighetens triumf här”, skriver von Wright, med hänvisning till Krohn, till Kaila den 26 april 1949, då diskussionen kring Kailas efterträdare börjar komma igång.265von Wright till Kaila 26.4.1949. Kaila förefaller mera oroad och beskriver professorstillsättningen som en fråga om ”den vetenskapliga filosofiens vara eller icke-vara i Finland”. Faran är att ”obskurantismen nu tar överhand”, inte minst som Finlands filosofiska stjärna, von Wright, befinner sig i Cambridge.266Kaila till von Wright 7.5.1949. Han föreslår till och med att von Wright själv ska söka hans professur, utan att kanske helt beakta de praktiska svårigheter det skulle ge upphov till. Vid professorsvalet uppträdde sedan von Wright som sakkunnig tillsammans med Salomaa. von Wright menade att endast Ketonen var kompetent för tjänsten, medan Salomaa gjorde den motsatta bedömningen – Ketonen kunde på sin höjd duga för en professur i logik!267Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 383 f. I inledningsskedet var även Uuno Saarnio med i leken, men åtminstone von Wright betraktade honom som inkompetent för posten. von Wrights utlåtande är intressant, eftersom det vittnar om problem som angick hans eget tänkande och hans egen roll som filosof. Han är noga med att påpeka att Ketonens meriter ligger mera inom det ”exakt vetenskapliga” än inom det specifikt filosofiska. Om Krohn skriver han däremot så här:

158 Doktor Krohn har otvivelaktigt en filosofisk läggning – måhända i högre grad än sina två medtävlare – men jag kan inte anse, att han i sina undersökningar givit bevis på verkligt vetenskaplig begåvning.268von Wrights utlåtande om professuren i teoretisk filosofi 25.10.1950, s. 32, von Wright och Wittgenstein-arkivet, Wri-SF-052, Helsingfors universitet.

159 Processen slutade, som redan nämnts, med att Oiva Ketonen utnämndes till professor i teoretisk filosofi i Helsingfors 1951.

160 Att finna en efterträdare till Erik Ahlman som professor i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet visade sig ännu svårare än att hitta en efterträdare till Kaila. Åter var Sven Krohn ”huvudmotståndaren”. Men processen komplicerades ytterligare av att den kandidat Kaila och von Wright favoriserade, Jaakko Hintikka, var en spirande stjärna inom logiken som knappast kunde sägas ha entydiga meriter inom den mot etiken och samhällsfilosofin orienterade praktiska filosofin. I det första försöket som påbörjades genast efter Ahlmans död 1952 var Hintikka ännu inte aktuell. von Wright, som skötte även denna professur efter Ahlmans död, var inte heller anlitad som sakkunnig i den första rundan. De sakkunniga var Ketonen och Kaila, medan tjänsten söktes av Sven Krohn, Arne Runeberg och Kalle Sorainen.269Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 384. Efter att Ketonen och Kaila bedömt att alla sökande saknade kompetens för tjänsten, drogs fler sakkunniga in i leken efter ett genmäle av Krohn.270Enligt Mikko Salmela handlade det om den svenska filosofiprofessorn Torgny Segerstedt (ofta skrivet som Torgny T. Segerstedt för att undvika sammanblandning med hans far med samma namn), Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 385. Enligt statsvetenskapliga fakultetens mötesprotokoll kallades dock även Rafael Karstén och Erik Stenius in, protokoll för fakultetsrådets möte 12.3.1955, § 12, Statsvetenskapliga fakultetens arkiv, Helsingfors universitets centralarkiv. Resultatet förblev oförändrat. Som en sista utväg försökte man locka von Wright till tjänsten, men han avböjde. Professuren utlystes därefter på nytt 1956. Som sakkunniga kvarstod Ketonen och Kaila, utökade med von Wright. De sökande var nu Krohn, Jussi Tenkku, Urpo Harva och Jaakko Hintikka.271Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 386.

161 Det enda spåret den första ansökningsrundan har lämnat i brevväxlingen mellan Kaila och von Wright är ett tillbakablickande sammandrag von Wright den 6 april 1958 gör i sitt brev från Ithaca i USA där han lyfter fram en, i synnerhet för den andra ansökningsrundan, besvärlig omständighet i de kriterier Kaila tillämpat 1954: ”du ansåg, om jag nu minns rätt, att sökande måste ha dokumenterat sin kompetens med den del av produktionen, som föll inom den praktiska filosofien.”272von Wright till Kaila 6.4.1958. Kriteriet var av största vikt, eftersom det var detta Kaila använt för att inkompetensförklara särskilt Krohn.273”Huvudparten av hans produktion tillhör inte den praktiska filosofins område, och publikationen som tillhör detta, är svag”, skriver Kaila i sitt utlåtande, kopia av Eino Kailas sakkunnigutlåtande för professuren i praktisk filosofi daterad 20.1.1954, Finska Litteratursällskapets arkiv för litteratur och kulturhistoria, Eino Kailas arkiv. Min översättning av citatet. von Wright vill nu, när utlåtandena för den nya ansökningsrundan ska skrivas, åtminstone för egen del stödja sig på de kriterier Ketonen använt 1954: ”att meriter i filosofi skulle beaktas som meriter i praktisk filosofi och att det endast var ett minimivillkor, att sökande också måste ha ’författat meriterande skrifter inom den praktiska filosofiens särskilda område’.”274von Wright till Kaila 6.4.1958. Ketonens ursprungliga formulering från 1954 återfinns i Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 386. I klartext betydde det alltså att en filosofiskt välmeriterad sökande kunde kompetensförklaras bara det fanns någon form av meriter också på den praktiska filosofins område, medan Kaila tidigare menat att grunden för kompetensförklaringen uteslutande borde utgöras av meriter i praktisk filosofi.

162 Slutresultatet blev att von Wright inte hade någon svårighet att betrakta såväl Hintikka som Krohn och Tenkku som kompetenta för professuren i praktisk filosofi, samtidigt som Hintikkas redan omfattande vetenskapliga publikationer kunde användas för att bestyrka valet av honom till professor, trots att de inte omedelbart framstod som publikationer i just praktisk filosofi. Minimivillkoret uppfyllde Hintikka, enligt von Wright, med en publikation i samhällsvetenskapernas metodologi och en annan som berörde deontisk logik.275von Wrights utlåtande om professuren i praktisk filosofi 10.9.1958, von Wright och Wittgenstein-arkivet, Wri-SF-052, Helsingfors universitet. Kailas position var besvärligare i vad som sannolikt var hans sista sakkunnigutlåtande, eftersom han inte längre såg det som möjligt att följa sina egna kriterier från 1954. Det är också den frågan som fick inleda hans utlåtande, i och med att han konstaterar att hans tidiga ”hårda villkor” om tillräckliga meriter i praktisk filosofi kanske är opraktiska, eftersom villkoret kan försvåra tillsättningen av tjänsten. Nu menade han i stället att alla filosofiska meriter borde beaktas vid tillsättningen, utan att explicit nämna Ketonens och von Wrights minimivillkor om meriter i praktisk filosofi. Då han i sitt utlåtande kommer till Hintikka för han ändå fram samma artiklar som von Wright nämnt som Hintikkas dåvarande bidrag till praktisk filosofi. Kailas slutsats är att endast Hintikka är kompetent för professuren i praktisk filosofi.276Kailas utlåtande om professuren i praktisk filosofi 4.5.1958, protokoll för fakultetsrådets möte 17.9.1959, § 178 bilaga A, Statsvetenskapliga fakultetens arkiv, Helsingfors universitets centralarkiv.

163 Till skillnad från den tidigare tillsättningen av en efterträdare till Kaila som professor i teoretisk filosofi var såväl Kaila och von Wright alltså sakkunniga 1958. Den öppna diskussionen som förekommer om tillsättningsprocessen i brevväxlingen framstår därför som rätt förvånande. De båda männen förefaller inte heller omedvetna om att det kanske inte är fullt passande. ”Jag vill naturligtvis inte försöka påverka dig att nu intaga en annan ståndpunkt i denna principfråga än förra gången”, säger von Wright då han uppmärksammat Kaila på att han ämnar följa Ketonens mildare kriterier vid tillsättningen.277von Wright till Kaila 6.4.1958. ”Det är ingalunda min avsikt att med det följande försöka påverka dig, men vore det ändå inte önskvärt, att åtminstone ditt och mitt utlåtande inte fullständigt skall gå isär? I varje fall skall jag nu nämna detta: Konfidentiellt!” skriver Kaila i sin tur i ett brev från Teneriffa där han i praktiken accepterar kriterierna von Wright lägger fram, samtidigt som han uttalar sig nog så negativt om två av de sökande.278Kaila till von Wright 20.4.1958. I något skede tycks von Wright särskilt tydligt ha uttryckt en viss oro över förhandlingarna. ”[D]ina bekymmer beträffande den omständigheten, att vi diskuterat kompetensfrågan, är obefogade”, lugnar Kaila honom, i sitt troligen sista brev till von Wright den 13 juni 1958.279Kaila till von Wright 13.6.1958.

Kailas sista år: ”Jag är även själv ett fallande blad”

164 I denna inledning har jag tidigare påvisat hur de två männens inbördes relation förändras då man jämför den tidiga delen av korrespondensen med den senare. Från att ha varit en ung student som ivrigt beskriver sina intryck av resor och politik samt ingående redogör för sin sina forskningsplaner och sin syn på filosofin, förvandlas von Wright till en internationellt erkänd forskare som tillsammans med Kaila dryftar praktiska bekymmer som hör till deras tjänster och frågor gällande filosofins utveckling i Finland med särskilt intresse för tjänstetillsättningar. Kaila går för sin del från faderlig omsorg om sin begåvade student och bollplank för den unga von Wrights forskningsidéer till att själv bli den som presenterar sina naturfilosofiska tankar för von Wright. Läsaren kan nog inte heller undgå intrycket av att Kaila efter kriget är den av de två som har ett större behov att beskriva sina egna upplevelser av till exempel naturen för den andra. Ett exempel på detta är det brev Kaila skriver på pingstmorgonen den 25 maj 1947, i vilket han bland annat jämför ”bastardnäktergalens drillar” med sången hos en italiensk tenor.280Kaila till von Wright 25.5.1947. Under den senare delen av brevväxlingen ger von Wright däremot aldrig mera uttryck för en naturinspiration lik den som fick honom att skriva meningar som den följande under sin resa till Italien 1937: ”Och jag gläder mig över naturens underbara skönhet och känner förvåning vid tanken på att det finns människor som faktiskt få bo här, på ett ställe, som andra måste besöka.”281von Wright till Kaila 15.4.1939. Platsen von Wright inspireras av är den Norditalienska staden Merano. I brevväxlingen används stadens tyska namn Meran.

165 Även om den livliga brevväxlingen mellan Kaila och von Wright sträcker sig över en tidsperiod om mera än 20 år, bör korrespondensen nog inte uppfattas som en huvudsaklig kommunikationskanal för de två männen. Under perioden mellan breven ryms med säkerhet otaliga möten i Helsingfors, som kunde äga rum till exempel i anslutning till Filosofiska Föreningens möten. Det är också tydligt att det fysiska avståndet som skapas genom utnämningen av von Wright till professor i Cambridge är någonting båda beklagar. ”Jag har förfärligt ledsamt efter dig och många andra människor”, skriver von Wright i september 1948, omedelbart efter att han anlänt till Cambridge.282von Wright till Kaila 12.9.1948. Kaila åter talar om ett ”egendomligt vakuum” han upplever efter att von Wright lämnat Helsingfors.283Kaila till von Wright 17.9.1948. Då han utropar att han är både lycklig och glad efter att von Wright meddelat att han avsagt sig professuren i Cambridge, är det nog inte bara framtiden för filosofin i Finland han tänker på.284Kaila till von Wright 17.6.1951.

166 I Kailas fall kan tomrummet han upplever efter von Wright dock även ses som ett uttryck för en mera personlig kris. Det råder nämligen stor enighet om att någonting hände med Kaila under hans tio år som ledamot av Finlands Akademi, som också blev hans sista. I inledningen till artikelsamlingen Eino Kaila and Logical Empiricism skriver Ilkka Niiniluoto om Kailas ökande filosofiska isolering under de sista åren, som berodde på faktorer som den analytiska filosofins förskjutning mot språkfilosofi samt engelskans framväxt som inriktningens huvudsakliga språk – med dramatiska konsekvenser för en forskare som Kaila vars internationella språk förblivit tyska.285Ilkka Niiniluoto, ”Opening Words”, Ilkka Niiniluoto, Matti Sintonen & G.H. von Wright (red.), Eino Kaila and Logical Empiricism, s. 11 f. Som ett tecken på att den sena Kailas naturfilosofiska tankar inte riktigt väckte genklang kan man se den amerikansk-österrikiska filosofen Gustaf Bergmanns recension av den enda fullbordade delen av Kailas Terminalkausalität als die Grundlage eines unitarischen Naturbegriffs (1956). Bergmann konstaterar nämligen att ett så förvirrat begrepp som terminalkausalitet i Kailas tappning inte kan användas för att klarlägga någonting överhuvudtaget.286”A notion inherently confused cannot be used to clarify anything”, Gustaf Bergmann, ”Review of Eino Kaila’s Terminalkausalität als die Grundlage eines unitarischen Naturbegriffs”, Philosophical Review, vol. 68, 1958, s. 425. Enligt Raimo Tuomela och Marja Leena Toukonen har Bergmann helt missförstått Kaila, Tuomela & Toukonen, ”Kaila’s Notion of Terminal Causality”, Ilkka Niiniluoto, Matti Sintonen & G.H. von Wright (red.), Eino Kaila and Logical Empiricism, s. 144. Eftersom recensionen utkom i juli 1958, samma månad som Kaila avled, är det möjligt att Kaila aldrig såg Bergmanns text. En betydligt positivare recension av boken hade ett par år tidigare publicerats av von Wright i Nya Argus. Men även här framgår det att von Wright har problem med att följa Kailas tankegångar. ”Jag måste tillstå, att jag inte vill få ett fast grepp om saken”, skriver von Wright uttryckligen med hänvisning till begreppet terminalkausalitet, men prisar i stället – något överraskande – Kailas försök att bidra till tolkningen av kvantmekaniken genom att införa en idé om partiklar som oscillatorer i stället för den accepterade vågbilden.287von Wright, ”Kaila som Lucretius”, s. 177 f.

167 Kailas isolering gällde dock inte enbart hans vetenskapliga verksamhet. En annan omständighet som betonats är att ställningen som ledamot av Finlands Akademi under de tio sista åren i praktiken innebar att han slutligt tappade kontakten med den för honom så viktiga föreläsningsvärlden.288Se till exempel Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata, s. 136 f. Till von Wright skriver han redan i oktober 1948 att det ”numera” blivit mest festföredrag inför snyftande studentskor – ”de torde ha missförstått mig så grundligt som möjligt”.289Kaila till von Wright 28.10.1948. I samma brev nämner Kaila ett rent fysiskt problem i form av kraftigt nedsatt hörsel. Också von Wright skulle senare mena att detta nog bidrog till Kailas isolering.290von Wright, ”Introduction”, Eino Kaila. Reality and Experience, s. xi. Problemet kunde få smått komiska drag, som då Kaila i sitt troligen sista föredrag på Filosofiska Föreningen i slutet av april 1958 fick en fråga om var Gud fanns i hans system. Så här skriver Hufvudstadsbladet den 24 april 1958 om händelsen: ”Den numera döva Kaila fick frågan skriken i sin hörselapparat, men satt bara kvar på stolen och skakade betänksamt på huvudet.”291”Eino Kaila: Jämviktsträvandet primus motor i allt levande och skeende”, Hufvudstadsbladet 24.4.1958.

168 Att det förekommer en mörkare ton i Kailas senare brev till von Wright går inte att ta miste på. Då Kaila hösten 1948 tar upp tomrummet efter von Wright beskriver han det som att ”sakna luft under vingarna”. Det handlar om att inte ha kontakt med ”de här andra”, han känner sig inte heller motiverad att undervisa – ”Jag har ingen lust att föreläsa, inte ens att hålla övningar, det är så att säga ingen vits när du är borta”.292Kaila till von Wright 17.9.1948. I samma oktoberbrev använder han en vacker poetisk formulering för att beskriva sin förändrade position. Det handlar om en promenad till Fölisön under vilken Kaila ser de sista löven falla från träden. ”Jag är även själv ett fallande blad”, konstaterar han sedan, ”men nog av detta.” Det som kan te sig som en flyktig association under en höstlig vandring blir mera betydelsefullt om man erinrar sig Aristofilos reflektioner om åldrandet i Tankens oro:

169 Sådant är livet. Insikter och färdigheter har vi samlat, vi börjar se klart och förstå, vad det är fråga om. Och nu, när vi skulle kunna på ett anständigt sätt göra allt det som vi tidigare famlande har försökt, håller vi redan på att som vissna löv falla från livets träd, för att förmultna till jord och förena oss med hela detta bestånd av livets rester, som bildar ”moder jorden”. Detta är historien om vårt öde.293Kaila, Tankens oro, s. 26.

Tidslinje

Material och redigeringsprinciper

171 Utgåvan ”Skriv så ofta du kan” med Georg Henrik von Wrights och Eino Kailas brevväxling inbegriper 85 brev, av vilka 41 är skrivna av von Wright och 44 av Kaila. Breven bevaras i samlingen Georg Henrik von Wrights bibliotek i finska Nationalbiblioteket. Breven utges både i tryck och i digital form. Digitalt ges brevväxlingen ut dels i webbformat på adressen vonwright.sls.fi, dels som en e-bok som kan laddas ner på sls.fi. Den tryckta utgåvan presenterar breven i etablerad form tillsammans med inledningen av Bernt Österman. I webbutgåvan ingår dessutom faksimil, kommentarer och person-, plats- och verkupplysningar till breven. Kommentarerna ger tilläggsinformation och bakgrund till detaljer som avhandlas i breven. Webbutgåvan erbjuder möjligheter till olika slag av sökningar bland breven via sökfunktionen, register och ämnesord. Här återges också ett föredrag von Wright höll för Moral Sciences Club i Cambridge 1939 och Kailas festtal vid Helsingfors universitets 300-årsjubileum 1940 som bilagor. I e-boken ingår brev, inledning, kommentarer och bilagor men inte register eller faksimil.

Noter