G.H. von Wright till Eino Kaila 25/4 1939

1 Jag fortsätter här mitt brev av den 21. Under tiden som gått har Cambridge Moral Science Club haft ett möte, där Moore höll ett föredrag om ”Certainty”, och man diskuterade tesen: satser om sinnesimpressioner äro absolut sanna, emedan det är meningslöst att förneka dem, varför är det meningslöst? Moore själv var nämligen av åsikten, att satser om sinnesdata äro absolut sanna, och likaså att det är meningslöst att förneka dem, men kunde inte säga, varför det var så. Jag deltog inte i diskussionen, som var skäligen black. Mitt enda eventuella svar på frågan kan vara, att om satser om sinnesdata anses som absolut sanna, måste de betraktas som analytiska ”grundkonventioner” s.a.s. och att det därför , ifall man vill uttrycka sig så,är meningslöst att förneka dem eller betvivla dem efteråt, dåemedan man först kommit överens omper definitionem utgått från deras orubblighet. Men dylika förslag tror jag skulle mötas av största oförståelse.

2 Vidare har Wittgenstein haft sin första föreläsning: han talar, åtminstone tills vidare icke om det jag sade sist, utan om de logiska sanningarnas natur. Man kan egentligen icke kalla det hela föreläsningar, ty han riktar oavlåtligt frågor till auditoriet, ca. 10 personer, och man får även avbryta honom och framkomma med egna förslag. Man kunde kalla det ”undervisning i konsten att filosofera”, och jag tror nog att han är en utmärkt pedagog. Om hans idéer, såframt jag förstår dem, skall jag tala om senare.

3 Jag kom alltså i mitt referat av avhandlingens planerade innehåll till den punkt, där jag avfärdat de syntetiska omdömena a priori som argument mot Hume. Jag fortsätter nu med Kapitel II. §4. Det gäller ännu att bemöta några invändningar mot Hume av en tredje typ, nämligen sådana som angripa hans formuleringar av själva kausalrelationen|2| och hävda, att denna är en logisk relation. Meyerson är ett gott exempel. Man ser lätt, att den nödvändighet han inlägger i förbindelsen mellan orsak och verkan är en nödvändighet i deduktiv bemärkelse, vad M. kallar ”explication” är ett deduktivt satssammanhang. Som ett sådant sammanhang är förvisso en ”explication” uttrycket för vad vi söka i vetenskapen, men denna ”förklaring” säger ingenting om sin tillämplighet på nya fall. Denna svårighet tyckes Meyerson aldrig helt ha realiserat, och de försök han gör att bemästra den äro icke lika mycket värda diskussion som motsvarande försök hos Oxford-metafysikerna Bradley och Bosanquet, vilkas lära om kausaliteten starkt påminner om Meyersons, och vilka filosofer som försökt garantera motsvarigheten mellan de deduktiva sammanhangen och verkligheten genom sin lära om ” concrete universals” d.v.s. ungefär samma sak som Mills ” natural kinds”. Vad äro dessa universalier? Antingen äro de, som Mill menade, empiriska regelbundenheter: då uppstår induktionsproblemet med hänsyn till dem själva. Eller också äro de de syntetiska och aprioriskaoriginal: a prioriska regelbundenheter: men detta svar är, som visats, lika otillfredsställande. Återstår möjligheten att de äro definitioner: då komma vi till konventionalism. Vad jag här har velat visa, är alltså, att dessa andra försök att gendriva Hume, vilka icke tro sig omedelbart kunna kringgå Kants lära om de syntetiska omdömena a priori, antingen icke alls lösa induktionsproblemet eller föra åter till läran om syntetiska och aprioriskaoriginal: a prioriska satser eller föra till den nya, inte hittills beaktade möjligheten, nämligen den konventionalistiska. Denna sistnämnda skall nu diskuteras.

4 Kapitel III. §1. Den konventionalistiska lösningen av induktionsproblemet illustreras för ett speciellt fall med tillhjälp av exemplet om fosforns smältpunkt, varefter man kan ta några andra exempel på konventionernas faktiska betydelse i vetenskapen ävensom visa, att dessa exempel ofta äro utomordentligt ägnade att eliminera ett psykologiskt förbluffande ”induktionsproblem”. Dessa eliminationer i speciella fall göra tanken på en universallösning av induktionsproblemet på konventionalistisk bas naturlig. §2. Cornelius’ och Dinglers teorier|3| äro goda exempel på dylika lösningsförsök, men de tankar som de explicit formulera återfinnas mindre klart uttryckta hos många ”klassiska” induktionslogiker. Då jag tror, att dessa idéer äro av utomordentlig betydelse för en rätt förståelse av hela induktionsproblemet, skulle det gälla att göra dem största tänkbara rättvisa. Icke blott är en radikalt konventionalistisk uppfattning av naturlagarna möjlig, den är även ett adekvat uttryck för vår behandling av dessa lagar i långt större utsträckning än man i allmänhet kanske anser. ,på den grund nämligen, Detta beror väl främst därpå, att vi ytterst sällan formulera naturlagar fullständigt, med uppräknande av alla de betingelser vi anse eller ”misstänka” att äro nödvändiga för att det eller det skall inträffa, varför om ett skenbart falsifierande fall inträffar vi icke alls förfoga över några bestämda kriterier, som låta oss avgöra entydigt om det är fråga om en falsifikation eller om vi har att göra med ”ouppfyllda betingelser”, ”störningaroriginal: störingar” eller vad vi vilja kalla dem. Jag tror man icke behöver tveka att påstå, att vi i de flesta fall föredraga det senare alternativet, vilket för till en allt precisare formulering av lagarna. Nu ligger det nära till hands att tänka sig en ideell gräns för denna precisering; då vi nått den ha vi en sanns.a.s. fullständig lag. Men när har vi nått gränsen? Enda kriteriet är att lagen stämmer i fortsättningen: detta svar är den radikala konventionalismens. Antag nu, att vi skulle svara så i alla fall. Då skulle vi aldrig mera säga, att en lag falsifierats, utan antingen att tidigare lagar preciserats (eller att man upptäckt nya). §3. Men har induktionsproblemet blivit eliminerat? I en viss mening förvisso: vi behöva nämligen aldrig frukta en falsifikation, utan kunna på förhand garantera att lagen är sann. Att den radikala konventionalismen i denna mening eliminerar induktionsproblemet är ett faktum av största psykologiska betydelse, och det är tydligt att anhängarna av denna teori varit så ”impressed” av detta, att de ansett hela svårigheten med dettaproblemet eliminerad. Men följande svårighet kvarstår: huru förklara att vi de facto reda oss så bra med våra ofullständiga lagar och blott relativt sällan behöva tillgripa korrektioner? Härtill skulle väl en konventionalist svara, att detta är ett fak|4|tum – och därmed punkt. Och svaret är ju fullständigt riktigt. En annan sak är, att en filosof, som söker en ”syntetisk” lösning av induktionsproblemet, icke skulle vara nöjd med det. Men det är intressant att här, anteciperadeoriginal: anticiperande fortsättningen, se, att konventionalismen faktiskt löser allt det som faktiskt kan ”lösas” i induktionsproblemet, nämligen frågan varför vi åtminstone i vissa fall kunna garantera icke-falsifierbarheten hos generella satser, vilka i den mån de är formulerade äro syntetiska utsagor.

5 Jag har en känsla av att jag inte lyckats formulera mina tankar fullt tillfredsställande. Men jag skall göra mitt yttersta för att få dem klart uttryckta i själva avhandlingen, då jag tillmäter denna punkt avgörande betydelse för en riktig förståelse av vad induktionsproblemet egentligen är. Jag hoppas i varje fall, att skillnaden mellan min nuvarande formulering och den jag betjänade mig av i mitt Hume-föredrag i huvudsak blir klar. Då sade jag, efter en idé hos Poincaré, att, om alla naturlagar uppfattas som analytiska satser eller som definitioner, så kunde man till flertalet av dem koordinera syntetiska satser, som säga någonting om dessa definitioners ”sannolika” tillämpbarhet. Detta är väl nog riktigt, men går icke till roten med svårigheterna. Man förutsätter då, att naturlagarna äro ett givet system av exakt formulerbara satser. Det som gör saken psykologiskt intressant, är att vi synbarligen ytterst sällan betraktar en naturlag som en fullständigt formulerbar sats, och för att möta denna eventualitet måste man tillgripa ovanstående mera komplicerade resonemang. I detta senare fall blir den konventionalistiska positionen även mycket ”starkare”. I det förra fallet nämligen ”löser” konventionalismen induktionslogiska problem genom att visa, hurusom på basen av singulära syntetiska satser vi ibland stiga upp till generella analytiska satser. I det senare åter hjälper oss konventionalismen i det ännu mycket allmännare fallet, att vi på basen av singulära syntetiska satser formulera generella syntetiska satser, vilka emellertid betraktas endast som fragment av en ideal ”fullständig” naturlag, som vi genom approximationer närma oss.