G.H. von Wright till Eino Kaila september 1940

1 Den första postförsändelse, som nådde mig på denna gudsförgätna plats, innehöll ditt festtal vid vårt Universitets 300-års jubileum. Var och en som hört eller läst talet måste vara dig tacksam. Din vy över andens utvecklingshistoria var grandios och ditt försök att syntetisera våra dagars företeelser med romantikens även i sakligt avseende av största värde. Jag kan inte påminna mig, att jag någonsin skulle ha läst något så klarsynt och klokt om vår tids historiska ställning och betydelse. Allt som allt: det var en verklig själens vederkvickelse för mig att läsa ditt opus.

2 Jag är alltså nu i en militärförläggning i ödemarken i en gränssocken vid|2| vår nya östgräns. Tältet, där jag sover, ligger på sluttningen av en ås ner mot en liten idyllisk sjö. Man kan gott säga, att vi vistas i det fria dygnet om, – ty inne i ett tält känner man sig icke ”inomhus” –, och livet här är nog ganska primitivt och strapatsrikt, åtminstone för en bortklemad intellektuell som jag. Men jag njuter även intensivt av att oavbrutet få vara ansikte mot ansikte med naturen – och få följa med årstidens förvandlingar. Jag har alltid tyckt om hösten, den är så enkel, rätlinjig och rofylld. Det är vackert att se dimmorna lätta över sjön en tidig morgonstund i väntan på det högtidliga ögonblick, då de gulnade lövträden på den motsatta stranden framträda ur diset. Eller att se daggen glittra på körsbärsklasarna en septembermorgon i soluppgången.

3 Vid läkarbesiktningen framgick det, att jag ej alls borde ha intagits till|3| krigstjänst, eftersom jag fortfarande har påvisbar bronchialastma. Då jag i varje fall engång kommit hit och ej tillsvidare haft några synnerligen besvärande astmakänningar, lät läkaren det bero av mitt val, huruvida jag ville bli hemskickad eller försöka stanna kvar. Hoppas du skall förstå mig rätt, då jag säger, att jag valde det senare. Beslutet motiveras icke av några sociala eller militära ambitioner, och jag vet att jag med det försummat ett tillfälle till framsteg i studierna. Men å andra sidan vet jag, att ett beslut i annan riktning framför allt hade varit en eftergift för en stark tendens till maklighet och en viss fysisk ynkedom, som jag alltid lidit av. Därför hade jag från början lärt mig att se militärtidens uppgift för mig i motarbetandet av denna ynkedom. Under sådana förhållanden hade ett accepterande|4| av den ”lätta vägen” betytt en inkonsekvens, som jag kände mig obetingat skyldig att undvika.

4 Jag är dock osäker om, huru det slutligen skall gå med mig här. Astman besvärar mig ibland, och det är föga uppmuntrande att se, hur den ena kamraten efter den andra kroknar.

5 Vår tjänstgöring är mycket intensiv, både absolut – i förhållande till vad jag själv räknat med – och relativt, d.v.s. i förhållande till hur andra rekryter haft det enligt egna jämförelser. Man har praktiskt taget ingen fritid; vill man skriva ett brev på frukosttimmen, måste man gömma sig bakom en sten borta i skogen för att undgå att bli uttagen till s.k. ”frivillig”-arbete. Likaså äro permissioner uteslutna.

6 I dessa omständigheter får nog|5| icke filosofien luft. Ännu mindre kan jag tänka på att göra något för att befordra min doktorsavhandling nu. Om detta skall fortgå månad efter månad, kan det nog kännas ganska bittert.

7 Kanske trycket lättar något, när rekryttiden är sluttjänad. Min fästmö skrev att du för henne omtalat en kommendering, som du och Nevanlinna haft vänligheten att planera. Jag tror nog jag vore tacksam, om den kunde bli verklighet – förutsatt att jag är kompetent för det arbete det varit fråga om. Men det är kanske bäst att tillsvidare icke vidtaga några åtgärder, innan jag fått den elementära utbildningen.

8 Det har varit för mig en stor och betydelsefull sorg, att min dok|6|torsavhandling skulle bli så dålig. Jag kan icke skylla på ogynnsamma arbetsförhållanden eller upprepade sjukdomsfall, ty även om dessa hinder ej funnits, hade innehållet knappast blivit väsentligt annorlunda, – endast formen hade med all sannolikhet förbättrats. För mig själv var huvudproblemet, när jag gick till detta arbete, vad vi kort kunna kalla ”Humesoriginal: Hume’s tvivel”, d.v.s. närmast frågan om huruvida man kan tala om induktioners sannolikhet i en betydelse, som kunde ”motverka” eller ”mildra” Humesoriginal: Hume’s resultat. I denna fråga har jag, ingalunda utan ansträngningar, kommit till klarhet. Mitt program har därefter varit att i övertygande form framlägga denna insikt och samtidigt undersöka, vilken relevans vissa klassiska idéer såsom konventionalism, induktionslogik eller olika teorier om syntetiska omdömen a priori ha|7| för ovannämnda ”Humesoriginal: Hume’s tvivel”. Jag inser nu, att detta program varit alltför magert, då intet originellt eller nyskapande rymts inom dess ram. Att jag icke förstått detta tidigare, har utan tvivel varit ett graverande fel, som härlett sig ur en alltför egocentrisk entusiasm över de insikter jag själv arbetat mig fram till.

9 Under arbetets lopp kom jag att göra vissa upptäckter av formallogisk art – rörande teorien om nödvändiga och tillräckliga villkor samt den s.k. hypotessannolikhetens formella natur. Då dessa saker, som egentligen lågo på sidan om det väsentliga i avhandlingen, togos med, splittrades helheten och bristerna framträdde skärande klart. Det blev nu tydligt, att en avhandling om induktionsproblemet av vetenskapligt värde från början hade bort inrikta sig just på dessa formella och axiomatiska problem och låta ”Humesoriginal: Hume’s tvivel” endast bilda en|8| s.a.s. självskriven filosofisk bakgrund för verket. Jag kan icke utsäga, hur förtvivlad jag är över att denna insikt framstått för mig så sent. I den omarbetning, som jag ännu hoppas bli i tillfälle att giva min avhandling, skall jag försöka gottgöra några detaljer. En väsentlig omarbetning avstår jag emellertid ifrån efter moget övervägande. Den skulle taga minst ett år i anspråk, och jag tror det vore viktigt att jag småningom kunde vända mig till något annat problem. Om jag emellertid icke blir i tillfälle att omarbeta min avhandling så önskar jag att ingenting av densamma, även om möjlighet därtill funnes, måtte publiceras. Ingenting däri är av sådant värde att det icke saklöst kunde glömmas, ingenting däri gör heller i sin nuvarande gestalt rättvisa åt författarens intentioner.

10 Mitt misslyckande är icke bara en rent personlig sorg. Jag förstod av|9| dina ord, att resultatet varit en besvikelse för dig. Över detta är jag uppriktigt bedrövad. I sex år har du med nästan faderlig omsorg lett mig i mina studier. Du behöver icke tveka om min tacksamhet – av dig har jag mottagit mera än av någon annan människa –, men det är icke nog med detta; jag hade även bort visa mig värdig denna omsorg genom att prestera något i objektiv mening värdefullt i gengäld. Det finns inga ursäkter för att jag icke lyckats med denna prestation. Alltså har jag varit ovärdig.

11 Under sådana omständigheter måste jag naturligtvis fråga mig, om det icke vore min skyldighet, att avstå från filosofkallet. Jag vill emellertid genast framhålla, att denna fråga åtminstone i ett avseende får nekande svar: Filosofens verksamhet är den enda som kan skänka mig glädje i mitt sökande och|10| är som sådan något som jag icke kan avstå från att utöva. En annan sak är sedan, om jag även har rätt att utöver denna verksamhet i ”offentlig” form, d.v.s. som universitetslärare. Tyvärr vet jag icke, om jag har mod och klarsynthet nog att ärligt taga ställning till denna senare fråga. Det får kanske därför bero av mina domare, hur den skall lösas; själv vill jag icke uppträda med några anspråk, men jag vill icke heller avstå från konkurrensen om akademiska ämbeten i den mån jag anser mig formellt kompetent att bekläda dem.

12 Slutligen hoppas jag, för en händelse vi icke mera skulle bli i tillfälle att diskutera dessa saker, att jag icke måtte fortleva i ditt medvetande som företrädare för en sådan och sådan, från din egen avvikande, åsikt om|11| vad filosofi är och hur den bör bedrivas. Visst tror jag att vi ha olika mening om den saken, men alla försök att doktrinärt utforma denna divergens måste på närvarande stadium resultera i onödiga missförstånd. Jag vore även glad, om du icke ville se mig i starkt beroende av någon annan filosofs idéer och metoder. Jag erkänner villigt, att jag tagit stöd i mitt sökande, där jag trott mig finna ett gott sådant, men allt som jag verkligt funnit har varit mitt eget. Man kan kanske förebrå mig för bristande allvar, men knappast för bristande ärlighet på den punkten.

13 Hoppas du har det drägligt, och att ditt arbete löper som du bäst önskar. Min fästmö sitter nu på dina föreläsningar: måtte hon klara sig bra med dem, hon är nog en klok och|12| samvetsgrann flicka. Hälsa tant Anna och var själv hälsad från din numera i ödemarkens svårmodiga ensamhet försjunkna vän