G.H. von Wright till Eino Kaila 15/4 1937

1 För blott några timmar sen återkommen till min andliga födelsestad, känner jag mig av många anledningar manad att skriva till dig som den första i mitt hemland.

2 Nedresan gick alltså över Balticum och Polen till Wien. Av Polen såg jag egentligen blott Krakau, som i historiskt avseende hör till det intressantaste och mest koncentrerade jag hittills sett. Universitetetoriginal: Universitet - ett av Europas äldstaoriginal: älsta - hade ferier, men jag fick i varje fall klart för mig, att den filosofiska aktiviteten därstädes är rätt stor på alla fronter; även förekomma föreläsningar i exakt logik (Zawirski). Dock: Wien var nedresans tyngdpunkt, en tyngdpunkt, som icke saknade filosofiska inslag.

3 Jag kom tidigt en morgon till denna barockarkitekturens härliga jätteskapelse, och min första uppgift var att uppsöka Söderman. Hur han bor? Som en filosof anstår. Redan adressenoriginal: addressen är en logistisk formel med Herreng. 6, 6 Stg. T.22, vilken rätt översatt i Umgangssprache visar sig betyda: Wiens högsta hus, översta våningen. En vindskupa med vy över staden, till arealen knappast kvadraten på Södermans egna dimensioner, men för övrigt sympatisk och bra, icke minst vad läget beträffar. Och Max Ferdinand själv, visst var han densamma som förut, om möjligt än mera originell, än mera tillspetsad både till sin intellektualitet och till de drag av infantilism, som gör honom på något sätt så främmande för det jordiska. Hans andliga vitalitet var verkligen överväldigande, den har synbarligen renodlat sig och vuxit enormt detta för|2| original: för honom så innehållsrika studieår. Vad hans arbete beträffar, så känner du kanske mera om saken, än vad jag fick veta, i varje fall har han vunnit mycket ur sitt omedelbara forskningsobjekt och känner sig manad att nedlägga sina resultat i tvenne arbeten – utom det om Bolzano ännu ett om logikens utveckling från Leibniz till B. – , dessutom ligger han synbarligen storartat väl inne i den senaste filosofiska utvecklingen. – Den vetenskapliga miljö han lever i är väl dock knappast så inspirerande som den kunde vara. Det verkar som om någonting hölle på att dö ut här i Wien. Ännu finnas de, som envist fasthänga vid de dogmatiserade teserna från ”nypositivismens” tider, om ock den stora lärofadern Wittgenstein numera torde definitivt lämnat filosofin, Carnap betraktar man med misstro och oförståelse, Popper är på Nya Zeeland, Kraft är väl trots allt icke någon drivande kraft av första ordningen. Men så har Wien dock Kurt Gödel. – Motvilligt hade jag gått med på ett möte med denna märkliga man, som du förvisso känner långt bättre än jag, men som dock här måste med några ord kommenteras. Redan utseendet är ju märkligt, med ögonen som du ofta beskrivit. Vårt resonemang rörde till en början saker ”inom” kalkylen, varvid min roll självfallet närmast blev åhörarens. Senare togs sannolikhetsproblemet till diskussion, och jag frapperades av för det första, att Gödels intresse för sakenproblemet så gott som helt knöt sig till den kalkylatoriska sidan av saken – omformuleringar av v. Mises regellöshetsaxiom, sannolikhetsbegreppets axiomatisering m.m. – , medan de specifikt kunskapsteoretiska problemen, som det om sannolikhetspåståendets verifikation och falsifikation, tycktes i mindre grad väcka hans intresse och för det andra att hans direkta insikter i dessa för kunskapsteorien vitala frågor icke verkade synnerligen stora. En modärn filosoftyp alltså, hos vilken det kalkylatoriska intresset är det enda levande och för vilken andra filosofiska frågeställningar blott spela rollen av mindre väsentliga utanverk. Men dock: vår diskussion var icke slut med detta. Söderman ledde in samtalet|3| på en mera lyrisk fråga: frågan om i vilken mån den logistiska kunskapsteorien kunde anses implicera en bestämd ”världsåskådning”. Det var särdeles egendomligt att se huru främmande en sådan fråga var för Gödel, som på denna punkt verkade fullständigt som ett barn. Såvida han överhuvud tog ställning till frågor av världsåskådningsnatur skedde det närmast i den gamla Wiener-Kreis-andan. I detta sammanhang framkom en överraskande tolkning av Carnaps toleransprincip, som knappast torde träffa det riktiga. – Detta var alltså Gödel. Ur ett flyktigt möte kan man väl aldrig vinna en uttömmande bild av en människa allra minst en sådan som Gödel, men jag tror dock att våra få timmar av samvaro hunno till att giva mig en otydlig föreställning om den andliga strukturen hos detta geni, både till dess storhet och dess begränsning. Ty förvisso: lika litet som hans storhet någonsin må av oss fördunklas, lika litet må man vara blind för den egendomliga begränsningen hos hans ande, en begränsning som kommer destooriginal: dessto klarare i dagen, då den avtecknar sig mot den alltomfattande universaliteten hos en Söderman. Och må det till sist tilläggas att Gödel av allt att döma respekterar Söderman som en i diskussionen jämbördig, som en förmåga med de största utsikter till framgång.

4 Samvaron med Söderman hade även andra aspekt än de rent filosofiska. Vi besågo en konstutställning tillsammans (engelska klassiker), hörde en mässa av Mozart i Burg-kapellet, sågo Die Braut von Messina i Burgtheater och slutade sista kvällen (på) i en stämningsfull vinkällare, varifrån en gemensam hälsning torde ha nått dig. Den sändes i ett inspirerat moment, i ett ögonblick då denna tredje person, som hälsningen gällde, tycktes oss på något sätt närvarande, som en väsentlig del av hela wiener-miljön sådan Söderman och jag tillsammans upplevat den.

5 På en dag Wien-Salzburg-Innsbruck-Brenner, det var ett maximum av naturscenerier, där alla övergångar från det ljust lyriska till det dystert sublima genomlöptes. Intåget i Italien skedde dock i mörker och regn och alltfort är vädret bedrövligt.

6 Jag är nu åter – efter ett kort uppehåll i staden med det filosofiska namnet: Bolzano – i Meran, staden där jag tidigare tillbringat det kanhända betydelsefullaste och vackraste året i min levnad. Det var vintern 28-29. Sedan dess har jag alltid längtat åter hit, en längtan som blott vuxit sig starkare med åren. Och återseendets många intryck hava icke inneburit någon besvikelse eller ett försvagande av till äventyrs överkonstruerade minnen. Redan detta med de lodräta dimensionerna. Huru lätt hade jag icke kunnat överdriva dem i min barnsliga fantasi och förskjuta proportionerna mellan höjd och yta. Jag hade befarat så. Men i stället tyckes hemlandsnaturens ödsliga dimensionslöshet ha verkat förflackande på minnesbilderna, ty nu kan jag ej annat än förundra mig över att jag engång levat i denna omgivning av oupphörlig strävan mot himlen. Jag försöker uppleva allt på nytt med barnets omedelbarhet, en omedelbarhet som är mitt väsen mycket främmande, men som jag alltid haft en stark längtan efter. Och jag gläder mig över naturens underbara skönhet och känner förvåning vid tanken på att det finns människor som faktiskt få bo här, på ett ställe, som andra måste besöka. Starka vågor av inspiration i djupaste bemärkelse genomsvalla mig vid inlevelsen i allt detta. Vilken annan människa vore man icke, om man fötts och uppvuxit i denna natur. Men kanske ginge man då trots allt miste om något, som den främmande förmår utvinna, kanske äro bäckarna och blommorna, vingårdarna och fruktträden, dalarna och de snöklädda alperna som aprioriska element i en människas liv mera narkotiska än till kraftutveckling inspirerande. I varje fall: mannen från Norden väcka de även i andligt avseende. Varför icke behålla denna|5| inspirationskälla för evigt, när man engång funnit den? Låt vetenskapsmännen komma från norr, men förlägg universiteten i söder, flytta ut dem från städerna, upp i bergen, på gröna sluttningar bland skogkantade klippor. Dock detta är icke nog. Naturen som inspirationskälla kan aldrig vara blott turistobjekt. Då sinar denna källa förvisso snart. Naturen måste bli ett led i det jag ville kalla vetenskaplighetens katolicism, det unum necessarium, som våra dagars frigjorda vetenskapsman så ofta saknar. För munken i klostret är den levande naturen kring honom blott en variation av gudomens oändligaeviga tema. Vilken ensidighet!, säga de upplysta, och dock: hur värdefull är icke denna ensidighet för det mål munken fullföljer: Herrens lovsjungande. Även för den sanna vetenskapsmannen, filosofen, existerar – tror jag – ett obevekligt ”porro unum necessarium” och ensidig är icke den som uppgår däri, utan fastmer den för vilken allt här i världen blott blir strödda och förströende melodier, oförmögna att uppgå i en enda symfoni.– – – – –

7 Dessa barnsliga tankar, knoppade i Norden, utsprungna i Södern, framstå för mig som ett resultat av ett både i inre och yttre avseende sällsynt splittrat och famlande studieår. Om jag i en framtid skall kunna realisera min dröm om en vetenskaplighetens katolicism genomträngande mitt liv, så skall jag tillika veta, att du varit en av de stora pilarna i vägriktningen.