G.H. von Wright till Eino Kaila 9/5 1949

1 Tack för ditt brev av den 7 dennes. Det rörde mig naturligtvis djupt; jag har tänkt på dessa saker dag och natt de senaste veckorna, ja egentligen ända sedan den fatala dag för två år sen, då Wittgenstein väckte hos mig tanken, att jag skulle bli hans efterträdare. Jag skall nu försöka fatta mig så kort som möjligt.

2 I. Först om tanken att söka din professur. Den har mången gång lekt mig i hågen och det behöver knappast sägas, att den på många sätt tjusat mig. Såsom din efterträdare skulle jag på det mest direkta sätt kunna fortsätta de traditioner, som du skapat vid Helsingfors Universitet. Och posten skulle också ge mig det större andliga svängrum i hemlandet, som följer med att man vänder sig till sina elever på det språk som är den överväldigande folkmajoritetens.

3 Emellertid kan jag inte längre gå in för detta alternativ. Det var jag själv som efter moget övervägande, inför eventualiteten av ditt inval i akademien och med egna flyttningsplaner i huvudet, senaste vinter hos Ketonen väckte tanken, att han skulle bli din efterträdare. Det är därför en hederssak för mig att inte företaga mig något, som kunde korsa Ketonens linjer. Om jag skulle ångra mig, kunde jag i ingen|||2| händelse göra något utan att ha Ketonens fulla stöd och välsignelse.

4 Min mening om Ketonen är, att han inte är och knappast någonsin blir en ”filosof” i ordets fulla bemärkelse. Men han är en hederlig och intelligent karl, en god pedagog och en gedigen och redan internationellt ansedd forskare i sitt specialfack, logiken. Vad hans utsikter att få professuren beträffar, så tycker jag de borde vara tämligen goda. Jag har mycket noga vägt hans chanser för och emot. Det kan hända, att jag misstar mig, vilket skulle vålla mig en oändlig besvikelse och sorg, men jag är säker på att mina sannolikhetskalkyler inte bygga på önsketänkande.

5 II. Så om tanken, att jag skulle ”dela mig” mellan Helsingfors och Cambridge. Min situation kan nog inte jämföras med Westermarcks. Han hade en professur, vars första innehavare han var och som väl inrättats mer eller mindre med tanke på just honom och hans välbefinnande. Min tjänst här kräver nog obönhörligen en hel man.

6 En helt annan sak är emellertid följande, som ibland leker mig i hågen: Kanske kunde jag senare, när min ställning här stabiliserats, taga avsked från min Cambridge-professur och i stället mottaga ett lektoratoriginal: elktorat här eller i Oxford med förpliktelse att vistas i England bara en del av året och möjlighet att ha en befattning i Finland vid sidan. Men nu går detta inte: lägger jag in om avsked, blir jag nog utsparkad under allmän förbannelse och måste avklippa alla mina förbindelser med detta land för återstoden av min bana.

7 III. Sedan planen, att jag skulle vara hemma i höst och åtnjuta tjänstledighet från befattningen i Cambridge. Jag är mycket osäker, om detta skulle gå att ordna, men jag är beredd att som en yttersta utväg göra ett försök. Då måste man emellertid ha klart för sig följande:

8 Blotta faktum, att jag är hemma i höst och sköter undervisningen samt sedan i januari återvänder hit, skulle inte väsentligt kunna påverka det som för mig är huvudfrågan, nämligen hur det skall gå med din professurs framtid. Däremot skulle ett sådant arrangemang – om det alls ginge att förverkliga – vara förenat med verkligt stora praktiska olägenheter för mig. Då jag självfallet inte skulle åtnjuta min lön i Cambridge eller ens en del därav under denna tid, skulle jag tvingas taga min familj med till Helsingfors. Redan resorna av och an på billigaste sätt skulle kosta oss minst 70–75 tusen mark. För barnen skulle ett avbrott vara högst ohälsosamt, då de redan båda gå i skola här, och också familjen skulle ett sådant kringflackande gå betänkligt på nerverna.

9 Därför har jag skrivit till Kansler och utförligt redogjort för mina synpunkter samt framkommit med följande förslag:

10 Ahlman, som jag hörde ifrån i dag, skulle som förut representera mitt ämne i sektionen samt hålla seminarier och sköta tentamina. Stenius – denna tanke framkastades i själva verket av Ahlman – skulle vidtalas att hålla föreläsningar, t.ex. någon grundkurs två timmar i veckan. Själv skulle jag lova att – såframt inte force majeur tillstöter – vistas i Finland en månad antingen i december eller på våren och därvid hålla|||4| koncentrerade föreläsningar samt även på alla andra tänkbara och önskvärda sätt bidraga till undervisningen. Kanske jag även kunde hålla en del finska föreläsningar.

11 Jag vet, att Ahlman är villig, men om Stenius vet jag ju inte något. Jag vore mycket tacksam, om du ville känna dig för hos honom.

12 IV. Slutligen möjligheten att jag skulle avgå från min tjänst i Cambridge och helt enkelt återgå till mina gamla näringar i Helsingfors. Också detta är en allvarlig tanke. Men vilket fruktansvärt uppgivande av möjligheter innebär den inte. Först och främst är det en ekonomisk fråga. Också om jag inte är någon Croesus i England, så har jag i varje fall en fullt betryggad ekonomisk ställning här. Utan tanke på biförtjänster kan jag nu, första gången i mitt liv, helt ägna mig åt mina forskningar och min undervisning. Den senare har jag dessutom frihet att ordna praktiskt taget hur jag vill; en professor här har ingen föreskriven undervisningsskyldighet och i varje fall sju månaders fullständig ledighet. Det är på sätt och vis förargligt att inom dessa sju månader – från 1 december till 15 januari, från början av mars till slutet på april, samt från 10 juni till 10 oktober – inte någon längre undervisningsperiod får plats. Du säger, att jag som filosofisk kulturbärare i Finland har en vida större uppgift än som professor i Cambridge. Jag vill minnas de orden så länge jag lever, och hoppas du har rätt. Men även om jag själv skulle vara fullt övertygad om deras riktighet – vilket jag väl är i djupet av mitt hjärta –, så tror jag inte detta faktum borde få hindra mig att för en tid uppgå i de|||5| forskningar, som jag nu håller på med och som jag här har idealiska möjligheter att koncentrera mig på. Det är hemskt att veta, att man har bara ett liv att leva.

13 Här slutar jag nu för denna gång. Vad säger du nu med anledning av allt detta? – När jag skriver igen, skall jag tala om trevligare saker.

14 |||5|Låt mig nu till sist få väcka ännu en fråga. Då mina betänkligheter att återvända till Finland i väsentlig utsträckning ha ekonomiska orsaker, skulle – visserligen knappast just nu, men väl kanske vid en senare den tidpnkt den tidpunkt, då jag slutligt och obönhörligt står inför valet mellan att taga avsked från min professur i Helsingfors eller återvända till den – mina överväganden starkt påverkas av betryggande garantier för en dräglig ekonomisk tillvaro i Finland. Vore det helt otänkbart, att du – sedan Ketonen, som vi hoppas, blivit professor – skulle taga mig till din assistent såsom akademiker samtidigt som jag ärtillagt av utgivaren professor vid universitetet. Detta är naturligtvis ett högst okonventionellt förslag, som säkert strider mot alla bestämmelser om dessa assistenters ställning, men tror du verkligen inte man kunde få vederbörande att ge med sig på denna punkt om de menade, att landet kanske skulle ha någon nytta av att på detta sätt försäkra sig om mina tjänster? Jag antar nämligen att en full professorslön plus assistentlön skulle göra det möjligt för mig att avkoppla från de förskräckliga bekymren för ”biinkomster”. Saken måste naturligtvis utredas och så kan det ju hända att förslaget inte alls tilltalar dig.

15 Ja, vad säger du nu med anledning av allt detta?