Eino Kaila till G.H. von Wright 13/5 1948

1 ditt brev gjorde mig både glad och sorgsen, glad för att du beslutat att stanna i Finland, sorgsen för att du tydligen haft det svårt. Vad professuren i Cambridge beträffar, tycks folk här mena att Wisdom kommer att få den. Price från Oxford är fortfarande här, jag har sammanträffat med honom ett par gånger. Tack vare Institutet for Advanced Study är ju detta Princeton nu ett av världens vetenskapliga centra (i förgår mötte jag Niels Bohr på gatan, och det är inte helt uteslutet att jag skall få se självaste Einstein). Dessa emigranter och europeiska gäster är för mig kanske det intressantaste här (inte bara därför att jag med dem kan tala tyska). I New York såg jag Hempel, som upplyste mig om den filosofiska situationen här; här i Princeton lever hans arbetskamrat Oppenheim som en (tydligen förmögen) Privatgelehrter, hos honom skall jag i morgon se Gödel och senare kanske även andra storheter. Uppriktigt sagt har jag inte lust att lämna Princeton förrän jag ung. d. 7.VI skall flyga hem. Jag bor här relativt angenämt och billigt, och den lilla staden är en fullständig idyll – fantastiskt att sådant kan finnas på endast en timmes järnvägsavstånd från det hemska New York, som i mig utlöser veritabla ångesttillstånd. Jag besväras svårt av min dövhet, jag reder mig någorlunda med min engelska, när jag sitter på tumanhand med en bildad person, men kan inte följa med till ex. en diskussion i ett sällskap, och hörapparaterna som jag provat stör mig mera än de hjälper mig. Du kan förstå att man då lätt får otäcka anfall av mindrevärdighetskänsla. Jag har nu på sätt och vis resignerat, försöker insupa allt det som är åtkomligt för mig och hoppas att det i framtiden skall bära någon frukt. Men det är tydligt att jag är för gammal för att mera resa; kanske det är sista gången jag är utanför fosterlandet; att lämna Finland synes mig omöjligare än någonsin.

2 Det som jag sett här under dessa knappa 4 veckor är ju så gottoriginal: gått som ingenting, men ändå kan man inte undgå att försöka få en sammanfattning av intrycken. En annan värld, nästan en ny planet, tycks det, när man anländer till New York i skymningsstunden och ser de illuminerade skyskraporna glittra som juveler; en bilfärd genom staden känns då som en färd i stjärnerymden. Men det är en synvilla; i dagsljus förnimmer man allt det otäcka och fula, väldiga arealer som ser ut som avstjälpningsplatseroriginal: avsjälpningsplatser, gatorna som canyons, mättade med bensinångor, man tycker att de himmelsstormande fasaderna hotar att ramla över en. Naturen i vår mening är oåtkomlig; ett område kring N.Y. stort som hela Nyland är bara bilvägar och parker, där man fåfängt söker en bänk – allt är för bilisterna; till och med här i det charmfulla Princeton; det finns inte möjligheter till promenader i vår mening. Man tycker sig ha en omedelbar känsla av hela den väldiga kontinenten, hela atmosfären är en annan, med bjärta omkastningar, livsintensiteten avgjort annan än i Europa. Vilket slöseri i alla avseenden! Värmebatterierna kan vara brännheta, trots sommarvärmen där ute. Hur skall det gå, när energiförråden inte mera är outtömliga? Det sägs att den inhemska oljan, med vilken bl.a. en del av husen eldas, räcker till endast för några år framåt, sedan skall den importeras eller med stora kostnader utvinnas ur kolet. Måste det inte bli en elak kris? Många tycks vara kritiska, bl.a. med hänsyn till samhällsmaskineriet; allt annat kan vi bemästra utom detta, läste jag i N.Y. Times. – En måhända karakteristisk detalj: inte en enda människa på tåg eller till ex. detta pensionat har jag sett läsa en bok; allt finns ju i lättsmält form i de otaliga magasinerna med de skrikande färgerna. Här i Princeton, en av de förnämaste universitetsstäderna, har jag funnit bara en liten boklåda, vid en sidogata, där får man de sista bestsellers jämte all möjlig krimskrams. – Undergraduates sitter,|4||5| om läraren inte är en speciellt respektingivande person, med fötterna på främre bänkraden, röker och avbryter föreläsaren ideligen med sina frågor. Av överströmmande vitalitet börjar de vissla och gnola i samma ögonblick läraren slutar. This people is very noisy, sade även Price (hur de slår i dörrarna!). Tempo, tempo! Husen skjuter fram som svampar ur jorden, på några veckor, men de är illa byggda, allt hörssvårtytt och kännssvårtytt. – En av de mest positiva sidorna är vänligheten, hjälpsamheten – om man stannar och ser rådvill ut, kommer det ofta någon som frågar vad man önskar. – På något sätt överväldigande, för mig övermäktigt är alltsammans!

3 Om jag förstått rätt har undervisningen i filosofi och psykologi provisoriskt ordnats ungefär så som jag föreslagit. Det enda viktiga som jag ännu inte fått veta, är, om lediganslåendet av min tjänst uppskjutits. Låt Ketonen ta Stenius’ avhandling! Du kan ju vara endast custos. Om du skriver före d. 1.VI, så skulle jag ännu hinna få ett brev.