Eino Kaila till G.H. von Wright 7/5 1949

1 din ansökan om tjänstledighet har efter omröstning accepterats av sektionen, men hur det går i konsistoriet torde vara högst osäkert. Emellertid har jag bett Långfors uppskjuta behandlingen av ärendet (till d. 18.5), sedan jag i går av kansler Tulenheimo hörde att han kommer att avslå din ansökan, ifall inte konsistoriet framställer ett preciserat förslag om hur tjänsten under din frånvaro skall skötas. Och då konsistoriet enligt Långfors inte kan göra detta (speciellt även med hänsyn till Ahlmans fortsatta sjuklighet), så torde följden bli den, att du antingen måste återta din ansökan eller lämna professuren. Det senare alternativet är högst avskräckande, så att kanske du ännu en gång tar det förra till omprövning.

2 Det finns ju i ett fall av denna art ett celebert precedensfall: Westermarck. Han var ju under ett par årtionden under höstterminen i Åbo och under vårterminen i London. Om du för vederbörande därstädes framlägger situationen, vilken helt enkelt är den, att hela filosofiundervisningens framtid i Finland står på spel, så borde man där, tycker jag, kunna bevilja dig tjänstledighet under instundande hösttermin, så att du kan sköta om tjänsten här. Vid årsskiftet kan redan situationen vara en annan, så att du från början av nästa år kan återvända till Cambridge. Av vissa vändningar i det som kansler sade mig drar jag den slutsatsen, att något dylikt även föresvävat honom.

3 Men det finns ju en radikalare lösning av hela dilemmat, nämligen den, att du söker min professur. Eftersom Salomaa inte söker (såvitt man vet), så skulle du få den utan vidare och självfallet skulle du då tillsvidare få sköta även den svenska professuren. Om du nu skulle reflektera på detta, så bör du veta, att ansökningstiden utgår den 23 maj, det skulle alltså gälla att fatta ett hastigt beslut. (Jag antar att ett s.a.s. provisoriskt ansökningspapper vore tillräckligt med hänsyn till förhållandena, du borde be att få komplettera dem sedan senare.) Detta vore alltså den stora heroiska lösningen av alltsammans. Vore jag inte på grund av vissa förhållanden, som jag senare skall tala om, absolut beroende av min akademikerlön så skulle jag själv återgå till min professur och lämna akademien. Ketonen, som allt fortfarande tycks tro att han kommer att få professuren (vilket jag anser vara osäkert, eftersom man i honom allt fortfarande ser ”bara en matematiker”) skulle naturligtvis bli obehagligt överraskad, om du sökte professuren. Men det skall du inte fästa dig vid. K. är intet ömmande fall, han kan när som helst få större docentstipendiet, så att han som min assistent har nästan en professors ekonomiska ställning. Nästan värre vore det att Ahlman skulle gå miste om sina biinkomster, men han är sjuk och vi måste tänka på framtiden; det är brutalt, men så är livet.

4 Emellertid: låt det senast sagda förbli oss emellan.

5 Men kanske det inte alls är nödvändigt att gripa till denna radikala lösning, kanske den förra vore för oss här tillräcklig, och för dig den bästa. Skulle det inte helt enkelt vara idealiskt? Att tillbringa höstarna här, tillsvidare skötande om båda professurerna, och vårarna i Cambridge? Enligt min mening borde vederbörande där kunna förstå situationen, det är ju fråga om den vetenskapliga filosofiens vara eller icke-vara i Finland, det kan hända att hela traditionen Neiglick-Westermarck-Lagerborg-ego med ens blir avbruten och obskurantismen åter tar överhand, om man nu inte kraftigt griper an. Den enkla sanningen är att Finland (även det finska) inte kan reda sig utan dig, vi kommer att sjunka tillbaka i det arktiska mörkret, om du låter sakerna gå därhän att du är förlorad för oss. Enligt min me|2||3|ning skulle du som filosofisk kulturbärare i Finland ha en vida större uppgift att fylla än som innehavare av en än så ryktbar lärostol i Cambridge.

6 Jag anser att det är min skyldighet att säga dig allt detta. Men självfallet kan jag inte ge några garantier beträffande din framtid här. Alltså jag ber dig: när du har tänkt över allt detta som jag sagt, så ta inga hänsyn till mig och mina önskningsmål, försök att glömma att jag överhuvud finns till och lyssna bara till original: till ditt eget förstånds och ”samvetes” stämma.original: ; Vad du än besluter så förblir du min käre bror och jag är viss om att du valt det rätta.