G.H. von Wright till Eino Kaila 10/10 1940

1 Tack för ditt brev. Du kan knappast ana, hur glad jag är över varje hälsning från civilisationen. Ditt brev lät mig igen för ett ögonblick svalkas av fläktarna från den värld, där jag bäst känner mig hemma, och lät mig med förnyad kraft se uppåt ur denna hopplösa misär mot en högre och ädlare tillvaro. Ac in Arcadia ego säger jag ibland med en viss förvåning, när jag påminner mig, att jag faktiskt nångång har skådat Italiens himmel och lyssnat till Beethovens violinkonsert.

2 Många tecken tyda på att uppbrott från denna förläggning före|2|står i närmaste framtid. Kanske kommer jag bara ur askan i elden, men tanken på förändringen som sådan gläder mig i varje fall. Om man frånser den stora behållning jag haft av den intima kontakten med naturen och den fysiska uppfriskning, som de intensiva övningarna i skog och mark inneburit, så har vistelsen här endast negativa moment att uppvisa.

3 Jag tror mig berättigad påstå, utan att klaga eller överdriva, att jag hamnat i en ovanligt otrevlig förläggning. En särskilt deprimerande omständighet är den nästan totala avsaknaden av användbar fritid. Frukostpausen går ofta helt till att skala potatis eller tvätta underbefälets matkärl eller något annat lika otrevligt göromål. Och tiden efter klockan 6 på eftermiddagen, då vi mestadels äro lediga, går till spillo på grund av|3| mörkret. Besinna, att det i hela lägret icke finnes en enda lykta, vid vars sken man kunde läsa eller skriva brev. Som det nu är måste den, som icke vill ligga på britsen i det rökiga tältet och lyssna till smutsiga historier, tillbringa timmarna före kvällstaptot i mörkret under ett träd, djupsinnigt mediterande över ödets skiftningar och livets fåfänglighet. Ja, någon annan tanke har jag verkligen icke kunnat prestera i denna situation.

4 En annan källa till dysterhet är mina medmänniskor här. Jag är den enda bildade i kompaniet, och redan det gör, att jag icke kan nå någon närmare kontakt med kamraterna. Men icke nog med detta. En mycket stor del av manskapet – alla lantvärnsmän – äro antingen gamla rödgardister eller i varje fall anhängare av någon mot det fria Fin|3|lands och alla icke-proletärers existens riktad samhällsåskådning. (Kanske är det med tanke på denna medborgarkategoris talrikhet här, som man försökt göra förläggningen i möjligaste mån lik en straffångkoloni.) Det är kusligt att höra dem fantisera om den förestående hämnden på alla ”kapitalister” och Mannerheims ”sotarosvot” eller att prisa de idealiska förhållandena i landet österut.

5 Intet under om denna miljö ger näring åt apokalyptiska fantasier och undergångsmålningar. I närvarande stund kan jag inte förstå annat än att den virvelstorm, som nu svepertillagt av utgivaren över jordklotet och utplånar de sista resterna av den kristna moralen, den liberala samhällsuppfattningen och den västerländska andliga kulturen, måste uppsluka det arkaistiska samhälle, som|4| det fria Finland representerar, och slutligen förstöra även vår personliga existens. (Ursäkta inhomogeniteten i skrivpappret. Den skylles som mycket annat här ”tidens ondska”.)

6 Till sist några ord om ditt vänliga förslag, att du skulle försöka ordna en kommendering åt mig till en räknebyrå. Om du med beaktande av att mina matematiska insikter äro små och dito talanger obefintliga tror mig vara kompetent att med heder sköta mitt uppdrag, så är jag dig mycket tacksam, om du gör ett försök att få mig lös. Med beaktande av den militära långsamheten torde det vara bäst att icke töva med saken. Troligen måste det hela gå genom staben för Helsingfors skyddskårsdistrikt (major Tulppala, eller vad han nu heter).

7 Jag kan likväl icke underlåta att ännu till den eventuella planen på förflyttningen bifoga några personliga reflexioner, som jag hoppas du icke skall finna överflödiga.

8 Min hälsa tålte till en början överraskande väl militärlivets påfrestningar. Även senare har jag hållits frisk från direkta sjukdomsfall, men i stigande grad besvärats av astma vid mera ansträngande stridsövningar och marscher. Jag tror mig därför om min egen krigsduglighet kunna fälla följande omdöme:

9 Till krigstjänst i infanteriet är jag icke skickad. Möjligen skulle jag duga som vanlig soldat, men i ingen händelse som reservunderofficer eller officer. Men även om detta är fallet, tror jag, att min rätta plats i händelse av krig dock är i fält och icke i någotslags intellektuellt arbete bakom fronten. (Det finnes ändå många, om vilka man med full säkerhet kan säga, att de icke skulle utstå|5| fältlivets påfrestningar, och bland dem finner man säkerligen tillräckligt med arbetskraft för alla icke-frontuppgifter.) Av denna anledning har jag inlämnat en ansökan om transport till tunga artilleriet, ett vapenslag, som jag tror lämpar sig bäst för min fysik, och där jag dessutom kunde ha lämplig användning av min matematiska skolning.

10 Tyvärr förefaller chanserna för att min transportansökan skulle bifallas att vara fullkomligt minimala. Jag föreställer mig därför, att om jag blir kommenderad till ifrågavarande räknearbete, som – förmodar jag – har åtminstone i någon form kontakt med artilleriberäkningar, denna kommendering kunde vara en merit för en förnyad transportansökan och sålunda tjänstgöra som ett språngbräde från ett slag av fälttjänstgöring till ett annat.

11 Jag har ansett det vara av en viss betydelse att för dig klargöra mina intentioner i denna fråga. Men kanske finner du mina utgjutelser endast vara onödiga egocentriska manifestationer. Jag har på något sätt förlorat förmågan att bedöma proportioner i denna omgivning.

12 Av Saxénoriginal: Saxen hörde jag, att Söderman äntligen befriats från militärtjänstgöringen. Annat var ju icke heller att vänta i hans fall. Nu kommer han visst snart till Helsingfors och få se, om han icke snart är klar med sin Bolzano.

13 Hos mig själv tynar filosofien|6| under trycket av de yttre omständigheterna. Endast vissa synpunkter på omarbetningen av min avhandling ha klarnat för mig; deras utförande kommer nog att ta en dryg tid i anspråk.

14 När jag genomläser mitt brev ser jag att det är fullt av lamentationer. Men jag har förlorat alla ambitioner att visa prov på manlighet eller heroism. Överhuvud känner jag mig nu mycket ovärdig och ynklig. Hoppas bara att icke någonting positivt inom mig skall för alltid vissna bort här i denna andliga frost!

15 Jag försöker samla av allt gott och mänskligt, som jag ännu bär inom mig, till en riktigt varm hälsning åt dig med önskningar om god vigör och arbetsglädje.

16 P.S. Skriv icke mera till mig under denna adressoriginal: address. När jag får veta vart vi flyttar skall jag genast sända dig ett kort.