G.H. von Wright till Eino Kaila 6/4 1958

1 Tack för ditt långa, fina brev från Tenerifa, så fullt av liv och tankar. Det hade gjort mig enbart lycklig, om det inte haft ett så vemodigt slutaccord. Jag kan bara önska, att det skall bli många vårar ännu för dig, – också på de Lyckliga öarna i Atlanten. Vad du skrev visar, att det ännu jäser i dig av nya idéer, nya också i den meningen att det kommer att ta sin tid, innan det allmänna tänkesättet bland filosofer och fysiker växer in i dem. Men jag känner mig ganska förvissad om att detta skall inträffa, – kanske inte i fråga om alla detaljerna i din naturfilosofiska tankebyggnad, men väl i fråga om dess allmänna drag och anda. Det är ganska klart, att den lavinartade utveckling, som ägt rum i naturvetenskaperna under detta sekel, måste totalt förändra begreppsbildningen och de till denna knytande filosofiska frågeställningarna; det är därför nästan beklämmande att finna att det allra mesta som skrivs – både av filosofer och fysiker – om de naturfilosofiska problemen fortfarande opererar med de gamla urmodiga kategorierna och indelningarna (determinism-indeterminism, ting-fenomen, miljö-anlag, etc.). Det behövs antagligen en generationsväxling, – men hur hjälplös också en yngre generation kan vara i dessa frågor, visas drastiskt av det du skrev om vissa ungdomars dragning till den marxistiska ideologien som underbyggnad för en naturfilosofi. Jag kan dock inte tro annat än att dessa förvillelser äro kuriosa.

2 Ja, jag är alltså sedan början av februari igen vid Cornell University, där jag föreläser om induktiv logik (ett ämne som jag finner ganska uttröskat numera) och håller seminarier om Wittgensteins logiska och matematiskt-filosofiska läror. Seminarierna (som mest bestå i att jag föreläser) äro mycket nyttiga för mig själv, men också mycket krävande och jag känner att jag inte alltid kan prestera det som jag önskade. Deltagare äro flera av lärarna här och ett 20-tal graduate students, de flesta från andra universitet än Cornell. Nivån i department är nog synnerligen hög, främst tack vare Malcolm och Rawls, – det finner man också lätt vid en jämförelse med några andra (inte i och för sig dåliga) ställen som jag besökt. Förra månaden var jag rest till Södern, till Duke University och University of North Carolina. Duke hade ett gott department under ledning av|2||3| Ch. Baylis, en av de mera framstående logikerna av en äldre generation. Det var också ur andra än filosofiska synpunkter intressant att få se en glimt av Södern, – mycket olik livet här uppe. Man hade ett starkt intryck av efterblivenhet och svåra sociala missförhållanden. – För några dagar sen var jag rest till Chicago, där jag besökte vänner, och till Columbus, Ohio där jag höll en föreläsning. Av Chicago var jag mera imponerad än jag väntat; det är en verklig storstad, inte en stor småstad som Baltimore och Pittsburgh. Under vårens lopp är det ännu meningen att jag skall besöka Princeton, Yale och Harvard. På det första stället hoppas jag råka Valpola och på det sista Hintikka.

3 Under mina besök vid andra universitet har jag talat om negationens logik och om paradoxerna, två ämnen där jag tycker att jag har något nytt att säga. Det är nyttigt att få sina tankar på detta sätt exponerade och kritiserade, man inser att man ännu har många spadtag att gräva, innan man når botten.

4 Jag bor tillsammans med en grupp studenter, som vänligt nog inbjudit mig att bo med dem denna gång liksom för tre år sen. Det är en mycket högtstående grupp representerande alla ämnen och intresseriktningar, flera av dem komma säkert att bli ytterst framstående representanter för sina fack. Särskilt imponerad är jag av deras allmänbildningsnivå, som står högt över det man är van vid hemifrån. Men jag vill inte heller påstå, att denna grupp är representativ för medeltalet. Amerika förefaller överhuvud att vara extremernas land: den finaste bildning florerar här i omedelbar närhet till den djupaste vulgaritet.

5 Innan jag slutar skall jag ännu göra följande digression till trivialiteternas värld. Det gäller sakkunniguppdraget i praktisk filosofi. Senaste gång försvårades proceduren av att de sakkunniga voro särdeles oeniga om själva bedömningsgrunderna: Karsten ansåg, att kompetens i teoretisk filosofi utan vidare innebar kompetens också i praktisk filosofi; du ansåg, om jag nu minns rätt, att sökande måste ha dokumenterat sin kompetens med den del av produktionen, som föll inom den praktiska filosofien (och att alltså meriter i teoretisk filosofi endast kunde tillmätas sekundär betydelse); medan slutligen Ketonen och Segerstedt ställde sig på ståndpunkten, att meriter i filosofi skulle beaktas som meriter i praktisk filosofi och att det endast var ett minimivillkor, att sökande också måste ha ”författat|4||5| meriterande skrifter inom den praktiska filosofiens särskilda område”, som det heter i Segerstedts utlåtande. Fakultetens majoritet ställde sig också på den Ketonen-Segerstedtska ståndpunkten i fråga om kompetenskraven, och för egen del finner jag detta vara riktigt. Jag vill naturligtvis inte försöka påverka dig att nu intaga en annan ståndpunkt i denna principfråga än förra gången, men det kan kanske vara klarläggande om jag underrättar dig om de olika åsikter som här gjort sig gällande.

6 När ditt brev kom, hade jag redan kuvertet med adressen till detta utskrivet. Våra tankar hade sålunda korsat varandra över Atlanten. Troligen väntar dig detta vid hemkomsten till Helsingfors. Hoppas ni hade en angenäm och vilsam resa över vattnet och att våren skall bli vacker i Finland. Här ha vi haft en otroligt snörik vinter, först nu börja de första vårtecknen visa sig. Till midsommar bör jag vara hemma igen. Såframt jag inte strax reser ut till landet, vilket är mindre sannolikt, skall jag försöka få kontakt med dig efter hemkomsten.