G.H. von Wright till Eino Kaila 5/4 1939

1 Tack för boken. Nu hoppas jag bara, att den svenska upplagans många översättningsskröpligheter inte skola kasta någon oförtjänt skugga på originalet. Ty ingenting kunde glädja mig mera än om din bok bleve en stor och blivande framgång i det filosofiskt förvildade Skandinavien. Det vore den väl värd.

2 Det är motiverat, att jag förnyar min presentation av Cambridge-filosoferna, nu då jag lärt känna dem närmare. Alltså:

3 Med Broad har jag kommit mycket väl överens, han har bjudit mig på middag flere gånger – en sannerligen icke förkastlig upplevelse i Cambridge största och mest traditionsrika college – och våra diskussioner ha varit av ganska stor nytta för mig. Han är nog ingen skarpsinnig tänkare, men en genombildad och filosofiskt lärd man, som har något att säga i nästan varje fråga. Jag hoppas verkligen, att vårt umgänge skall fortsätta lika bra nästa termin.

4 Professor Moore, som jag nämnde i mitt senaste brev, är författaren till Principia Ethica etc., Englands i detta nu kanske mest ansedda filosof. Jag har icke kommit i personlig kontakt med honom, men deltagit i ett par av hans seminarier. Intrycket var tyvärr ganska miserabelt. Professorn själv är väl nog|2| en mycket fin människa, men påminde mig väl mycket om vår egen Grotenfelt. Sorainens roll uppbars förtjänstfullt av en herre som heter Wisdom. Frågorna gingo i denna stil: Är ”Sokrates var en filosof” en tautologi?original: . Moore: ”Nej.” Är ”Sokrates hade ett huvud” en tautologi? Moore, efter lång tvekan; ”Jag vet inte”. Här faller Wisdom in med en längre utredning, vars huvudinnehåll är, att det på den filosofiska forskningens nuvarande ståndpunkt är omöjligt att slutgiltigt besvara frågan. Slutligen börjar man tröttna på diskussionen, någon berättar en god vits, och man går hem och äter frukost. – En annan gång diskuterar man, vad Wittgenstein menar med ”1 är ett tal, är ingen sats”. Ett tiotal olika förslag framställas, vilkas enda gemensamma kännetecken är, att de alla äro med säkerhet oriktiga. Att börja tala om syntaxspråk och semantiska begrepp går inte, då Carnap, Tarski, Gödel etc. äro okända figurer för deltagarena i dessa diskussioner.

5 Så har vi den stora Wittgenstein, vars föreläsningar jag nästa termin ämnar åhöra. Jag har träffat honom två gånger och måste säga, att han varit överraskande vänlig. Både till utseende och uppträdande är han världens märkligaste människa – han bor förresten inne i en butik i stadens ruskigaste fattigkvarter. Då han är fullständigt okunnig om alla filosofiska läror utom sin egen, ställer det sig mycket svårt att diskutera med honom, men får man tag på någon konkret punkt, så blir samtalet mycket intressant. Hans klarhet är genomträngande och förkrossande, och därför känner man sig snart manad att tiga. Vad han egentligen menar tror jag emeller|3|tid är något som vi måste överlämna åt kommande generationer att slutligt uttolka och tillgodogöra. Från allt vad Wiener-Kreis heter tar han avstånd med den mest fördömmande gest, han ogillar av allt att döma det syntaktiska betraktelsesättet djupt, Russells namn får inte nämnas, den enda han talar om med verkligt patos är Frege, och Ramsey anser han att hade en del ”goda idéer”. Han har äntligen en ny bok färdig, men om dess innehåll vet jag intet. Av sina kolleger är han naturligtvis bespottad – undra på då han aldrig läst en rad av vad någon av dem skrivit – , men detta är nog mest jordisk avundsjuka, man anar att han är det stora geniet bland idel myror, men det är ju alltid svårt att vara erkännsam. Även om hans filosofi är ganska avlägsen från de linjer vi i Helsingfors gå utefter, så tror jag att där dock finnes en gemensam kärna. Det vore en god uppgift att i framtiden försöka utfinna och betona detta gemensamma. Jag tror för min del att en liten kursförändring är av nöden.

6 Waismann har jag träffat några gånger, och han har givit mig många goda vinkar. Han är nog av alla filosofer här, den som kommer oss närmast. Men där ligger någon märkvärdig dunkelhet på bottnet, och jag tror det i längden kommer att bli mycket svårt att utvinna något väsentligt ur diskussionerna med honom. Han har dessutom en tråkig tendens att hålla triviala monologer, och detta är ju alltid otrevligt.

7 I dag lunchade jag med Waismann,Braithwaite och polskan Kokoscynska – förlåt rättskrivningsfelen –. Damen var nog intresserad|4| av alla tänkbara frågor, i synnerhetoriginal: isynnerhet om det fanns syntetiska omdömen a priori, men verkade på det hela taget synnerligen naiv. Braithwaiteoriginal: Braitwaite har jag icke kommit riktigt underfund med ännu, han har åtminstone läst kolossalt mycket, och det är ju alltid en fördel, men hans egna randanteckningar förefalla nog ganska billiga.

8 Slutligen finns här professor Jeffreys, som nyligen fått ett arbete om sannolikhet färdigt. Han torde emellertid – enligt Wittgenstein – vara så styvnackad i sina idéer, att det knappast skulle löna sig att uppsöka honom. Även Keynes är Cambridge-man, men jag tror inte jag kan bli i tillfälle att se honom. Han är f.ö. en av Wittgensteins få vänner och åtnjuter ett enormt anseende. Tyvärr är han mycket sjuk, så man måste räkna med hans snara frånfälle.

9 Filosof-listan är ännu icke uttömd, och om jag får några intressanta bekantskaper längre fram skall du få höra om dem i ett senare brev. Här finns en ung man som skriver om Leibniz, en annan som på order från högre ort avrättat Gödel, en tredje som tror på kausalnexus m.fl. m.fl.

10 Mitt arbete försiggår till största delen på universitetsbiblioteket, en intellektuell helgedom i sitt slag. Katalogsystemet fungerar med blixtfart, boksamlingen är så fullständig man någonsin kan begära, läsesalen stor och ljus. En stor fördel är att man själv får söka sina böcker, på det sättet kan man göra fina fynd och titta in här och där i någon ny författare, som man annars inte skulle bry sig om att släpa ner i läsrummet. Man får hålla|5| materialet tre dagar på sitt bord, så man kan på detta sätta upp ett riktigt bibliotek framför sig.

11 Mina forskningar ha i huvudsak rört följande:

12 Jag började med att utarbeta en definition av induktionsproblemet. Därpå gick jag igenom Humesoriginal: Hume’s kritik ännu en gång och försöker formulera dess kärna så klart och universellt som möjligt. Av denna anledning blir det nödvändigt att i någon mån granska olika angrepp på Hume. Jag har undersökt i huvudsak tre typer som jag finner intressanta: Whiteheads lära om en kausal-perception, som jag tror mig kunna göra rättvisa åt som ett betydelsefullt bidrag till kausalrelationens fenomenologi, Kants lära på vilken jag fått några som jag tycker goda synpunkter i samband med vissa historiska fynd, och slutligen Meyersonsoriginal: Meyerson, Bradleysoriginal: Bradley och Bosanquets läror om kausalrelationen som en grund-följd relation, vilka läror tydligt ställa oss inför alternativet konventionalism eller syntetiska omdömen a priori. Då det senare i samband med Kant, sekunderad av Maimon,Fries,Apelt och – mycket intressant – Whewell blivit avvärjt såsom innehållslöst återstår bara det förra, vilket jag därpå gått att diskutera. Konventionalismen måste nog göras all tänkbar rättvisa, då särskilt dess psykologiska betydelse för vår tro på nödvändigt giltiga induktioner knappast kan överskattas. Cornelius har varit mycket givande, men även Le Roy, Milhaud, Ajdukiewicz ge goda synpunkter. Att däremot försöka leta ut konventionalistiska förklaringsgrunder för delar av Bacons, Mills och Whewells induktionslogik ställer sig däremot svårare än väntat, och man måste nog gå mycket|6| försiktigt till väga. Och slutligen gäller det att med övertygelse visa, att konventionalismen sin stora betydelse till trots inte kan eliminera induktionsproblemet.

13 Vi komma nu till frågan om induktiv logik. Efter en del som jag tror rätt goda fynd beträffande idéen om induktionen som en invers operation i förhållande till deduktionen och denna idées egentliga innebörd – Jevons, Leibniz – försöker jag få fram det för mitt problem väsentliga hos Bacon, Mill och Whewell, av vilka framför allt den sistnämnda erbjuder mycket av intresse.

14 Efter detta komma vi till sannolikhetsfrågorna, som jag ännu icke hunnit djuploda. Men jag har skrivit ner några anteckningar om skillnaden mellan generella implikationer och induktiva korrelationer - sannolikhetslagar – , vilka kunna ha ett visst värde. En intressant omständighet är framför allt, att korrelationskonstanten 1 icke betyder, att generaliseringen övergår i en generell implikation. Jag trodde först att detta var fallet endast, om man tillät ett finit antal undantag från korrelationslagen, men har nu upptäckt att detta kan vara fallet även för ett infinit antal undantag. T.ex.: i serien av naturliga tal finnes ett oändligt antal primtal. Likväl är sannolikheten för att proportionen av antalet primtal bevisligen 0, eller m.a.o. sannolikheten för att ett godtyckligt tal skall vara ett icke-primtal är 1. Nu är ju visserligen den naturliga talserien intet kollektiv i v. Mises’ mening, men om det även bland verkliga kollektiv kunde uppträda motsvarande fall, så hade vi fått det åtminstone historiskt viktiga resultatet, att maximum sannolik|7|het inte är detsamma som full visshet, eller säkerhet. - Denna fråga leder över till den, huruvida de v. Mises’ska kollektiven verkligen existera, en fråga som nog är av alldeles fundamental betydelse, emedan man eljes inte kan vara övertygad om motsägelsefriheten i v. Mises’ system. Frågan är väl ännu oavgjord, men i en uppsats i den amerikanska Journal of Mathematics av år 1936 påstår sig Copeland ha bevisat existensen av regellösa limes-serier. Jag är likväl inkompetent att ännu bedöma, om han har rätt. Någon väsentlig betydelse för induktionsproblemet har ju frågan dock icke, då man kan hålla sig till en statistisk sannolikhetstolkning utan regellöshetsaxiom, vilketoch detta ju är det enda som spelar någon roll för min undersökning.

15 Slutligen har jag skisserat ett kapitel om Ausgleich des Zufalls och vad jag kallar Principle of Maximum Likelihoodoriginal: Likelyhood, d.v.s. Laplacesoriginal: Laplace’s bekanta axiom att den frekvens, som realiserar sig de facto, med större sannolikhet än någon annan tänkbar frekvens överensstämmer med den ifrågavarande händelsens sannolikhet. Det är motiverat att skilja denna princip från de stora talens lagar eller Ausgleich des Zufalls, då denna inte gör bruk av en sannolikhet nära talet 1, men i stället – till skillnad från nämnda lagar – bygger på en karakteristisk förutsättning, som inte alls behöver original: , (detta är f.ö. en matematisk finess som ännu inte klassikerna kände tilloriginal: ,) göras då man talar om Ausgleich d.Z.

16 Till slut en mycket viktig sak. Nu då jag kommit ordentligt i gång ser jag, att det nog är för det första oförståndigt|8| och för det andra nästan omöjligt att jag skulle få min avhandling disputationsfärdig till julen. Redan min hälsa, som tyvärr inte fungerat helt tillfredsställande den sista månaden, förbjuder mig en sådan ansträngning. Men så vitt jag kan se, är det inte omöjligt att jag blir färdig med arbetet i god tid på våren. Om du är borta, vad skall jag då göra? Två alternativ finnas: antingen väntar jag ett halvår med disputationen och gör under tiden en liten undersökning, jag har f.ö. redan ett ämne, som kanske kunde förskaffa mig docentkompetens. Eller också disputerar jag för någon annan – så tråkigt det än är – om du blott tror det går för sig. Vem denna andra är kan jag ju icke säga, men tror du någon av följande tre vore möjlig; 1. Nevanlinna, 2. Din vikarie i tjänsten då du är borta. Jag förutsätter att en sådan skall finnas, förslagsvis Ahlman som senast eller Lehtovaara. 3. Söderman, ifall han är hemma och själv färdig. Då jag inte känner till bestämmelserna för en disputation, kan det ju hända, att alla dessa förslag äro a priori omöjliga eller rent av löjliga. Och även om de vore teoretiskt möjliga kan det hända, att de äro praktiskt ogenomförbara. Och vem skall sedan föra min talan i konsistoriet mot Karstens rasande angrepp? Alltnog, tag förslagen i all anspråkslöshet och förarga dig icke om de tyckas dig hjärtligt enfaldiga. Tid att vänta hade jag ju i och för sig övernog, det är blott tanken på den sjuke mannen i Åbo, som ibland framkallar vissa icke alldeles behagliga ”brödperspektiv” för min syn. Jag är därför mycket tacksam, om du nångång ville skriva din mening om saken.

17 Mycket återstode att säga och diskutera. Ditt filosofiska sällskap uppväges nog inte av den diskussionsmiljön här, även om den är nog så rikhaltig. Jag saknar både den intellektuella stramheten och de vida perspektivens patos i mitt umgänge med dessa människor. Men jag skall sluta för att återkomma efter någon månad. Jag hoppas nu bara till sist, att det snart skall se lyckligare ut i världen. Men jag har svårt att vara optimist. Så mycket man än avskyr Hitler och hans förbrytarband, tror jag likväl, att varje väpnat försvar för ”demokrati”, ”frihet” m.m. vackra saker för ögonblicket skulle vara av ondo, och därför förefaller mig Englands nya hållning, jag menar garantierna åt Polen, ganska farlig. Och dessutom: bakom alltsammans lurar nog mycken imperialism och falsk fåfänga även från denna stormakts sida.

18 P.S. Hoppas att Aalto sett en viktig artikel av en person vid namn Gerhart i Naturwissenschaften om åskådning av ett icke-euklidiskt rum.