G.H. von Wright till Eino Kaila 5/3 1939 - Korrespondens

Lästext

1 Westroad, Cambridge

5.III 1939

Eino!

1 I sysslolös väntan på att komma till slutlig klarhet om vad jag kan göra här begagnar jag tillfället att skriva dig dessa rader, ehuru de knappast innehålla några värdefulla upplysningar. –– Jag börjar med en inventering av filosofiens representanter i Cambridge.

2 Först har vi professor Broad i Trinity. Han är en vänlig man med ett ytterst obetydligt utseende och fungerar som ett slags ”dekanus” för den filosofiska verksamheten här. Av honom har jag fått tillstånd att deltaga i föreläsningar och seminarier. F.ö. består hans största förtjänst däri, att han bebor Sir Isaac Newtons rum. Fin miljö!

3 Den andra professorn heter Moore. lemma start Det är icke den kända författaren till Principia Ethica etc., kommentar utan en man som just inte publicerat någonting alls, men dock åtnjuter stort anseende. Han håller filosofiska diskussioner en timme i veckan, och jag tänker i morgon åhöra en sådan. Enligt förljudande skall professor Moore snart avgå och lemma start kommer då att efterträdas av – hör och häpna – ingen mindre än Wittgenstein, kommentar som nyss återvänt hit. W. föreläser om aritmetikens logiska fundament, en kurs som jag gärna ville vara med i.

4 Sedan ha vi Mr. Braithwaite, som jag först av alla uppsökte. Han verkar ytterst sympatisk och tillmötesgåendeoriginal: tillmötes gående. Han föreläser för närvarande om induktionsproblemet, en ganska elementär kurs av allt att döma, men jag skall åtminstone sticka mig upp för att se, vad det gäller.

5 Och slutligen är här – Waismann, som föreläser om sannolikhetskalkylens axiomatik. En verklig mystifikation alltså, att ditt brev kommit tillbaka till Helsingfors. Jag har ännu inte uppsökt|2| honom, men jag har fått ett intryck av att han inte är alldeles väl omtyckt av sina kolleger.

6 Tillägger man ännu, att den kända fysikern och induktionsteoretikern Jeffreys är verksam här, så blir ju listan egentligen den bästa tänkbara. Och lägger man till detta ytterligare de två omständigheterna, att biblioteket härstädes, där synbarligen huvuddelen av mitt arbete kommer att försiggå, av allt att döma är ur filosofisk synvinkel lika gott som British Museum i London och Bodleian Library i Oxford, samt att den enda Oxford-filosof, som jag a priori siktat på att råka, nämligen Ayer, endast tidvis befinner sig vid universitetet, så förefaller det nästan, som om jag gjorde bäst i att stanna i Cambridge, om ej för hela tiden, så åtminstone för obestämd tid framåt. Den enda nackdelen är måhända, att antalet filosofistuderande här är avsevärt mindre än i Oxford, emedan filosofien där spelar en viktigare roll som examensämne. Detta skulle kanske betyda mera filosofiska bekantskaper bland jämnåriga i Oxford, men av större praktisk betydelse torde detta faktum knappast vara.

7 Efter mycket jäkt hittade jag slutligen en acceptabel bostad. Jag har ett mycket stort och ljust rum i syd-riktning med en glasdörr ut till en trädgård. Allt verkar förstklassigt. Enda felet – typiskt engelskt – är ett hål, stort som ett ansikte, i ett av fönstren. Enligt termodynamikens enklaste principer borde detta ha vissa konsekvenser för temperaturen i rummet, då man vaknar, men märkligt nog har jag inte frusit alls.

8 Vädret är soligt och varmt, crocus blommar i alléerna och småfåglarna sjunga. lemma start Min boning ligger nära floden Cam, mitt emot collegerna och blott några minuter från biblioteket. kommentar Idealiskt läge alltså, både ur praktisk och estetisk synpunkt. Skönheten här är verkligen alldeles överväldigande.

9 lemma start Om mitt arbete kan jag som antytt inte nu säga något av värde. kommentar Men nästa vecka kan jag väl börja på, och småningom får man sedan märka, hur det avancerar. Jag tror i varje fall, att jag omedelbart skall|3| sätta igång med att kompilera ihop min avhandling. Om jag lyckas få den färdig till hösten är omöjligt att säga, ty jag vill ändå under inga omständigheter göra ett dåligt arbete. Men om jag i plausibel form lyckas bevisa omöjligheten av en lemma start hypotessannolikhet kommentar , som vore av relevans för Humes problem, så borde detta dock vara ett icke alldeles förkastligt resultat, även om det är varken originelltoriginal: originelt eller överraskande. Ty det är ju att märka, att de flesta filosofer, som givit sig i kast med problemet trott sig nå positiva resultat, medan de däremot som definitivt uttalat sig avvisande om möjligheten av en hypotessannolikhet icke gjort sig mödan att grundligt bevisa detta. Alltså skulle min avhandling såtillvidaoriginal: så tillvida befinna sig i en särställning, att lemma start den är en utförlig undersökning av problemet, ehuru med negativt resultat. kommentar Men om detta skall jag skriva mer detaljerat senare.

10 Hoppas filosofien mår bra i Helsingfors. lemma start Din bok är väl nu helt färdig; kommentar jag vore mycket tacksam för ett exemplar hitsänt. Vidare är Söderman hemma nu, föreställer jag mig. Väl vore det, om han kunde disputera redan i vår. Vi får hoppas på det bästa.

Hjärtliga hälsningar till Dig, din familj och våra filosofiska kretsar. Din

Georg Henrik

Kommentar

3 Det är icke [...] Principia Ethica etc., Av någon anledning misstog sig von Wright först beträffande professorn Moores identitet. Det handlar om G.E. Moore, författaren till bl.a. . Misstaget korrigeras i von Wrights brev till Kaila 5.4.1939.

3 kommer då att [...] än Wittgenstein, Ludwig Wittgenstein blev Moores efterträdare som professor i filosofi i Cambridge 1939. ”Hör och häpna” kan syfta på att von Wright skulle ha varit ovetande om att Wittgenstein befann sig i Cambridge vid denna tid, något han senare uppgav bl.a. i sin självbiografi. Uppgiften om att Wittgenstein verkade i Cambridge återfinns något överraskande i von Wrights pro gradu-avhandling från 1936. ”Cambridge” har dock tillfogats för hand i den i övrigt maskinskrivna texten, vilket kan innebära att den tillkommit i ett senare skede. Georg Henrik von Wright, , avhandling pro gradu, Helsingfors universitet 1936, Wri-SF-170, von Wright och Wittgenstein-arkivet, s. 48.Georg Henrik von Wright, , Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2001, s. 73.

3 som nyss återvänt hit. Wittgenstein bodde sedan januari 1938 åter i Cambridge och hade börjat föreläsa efter en paus från juni 1936, då hans femåriga ”fellowship”-stipendium löpt ut. Under mellantiden hade Wittgenstein periodvis vistats i Skjolden i Norge.Ray Monk, , London: Vintage 1991, s. 304, 363 f.Georg Henrik von Wright, , Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2001, s. 73.”Ludwig Wittgenstein Chronik”, Brian McGuinness & Joseph Wang (red.) , 2nd Release, Innsbrucker Electronic Edition, Intelex 2011.

8 Min boning ligger [...] från biblioteket. Under sitt besök i Cambridge bodde von Wright först på 1 West Road. Han tvingades dock snart flytta eftersom han stördes av kråkornas kraxande. Den andra bostaden fanns i början av Cranmer Road, på samma gata som von Wright 10 år senare skulle påbörja ett husbygge.Georg Henrik von Wright, , Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2001, s. 73.

9 Om mitt arbete [...] något av värde. Avsikten var att von Wright skulle arbeta med sin doktorsavhandling under tiden i Cambridge. Avhandlingen fick med tiden namnet och disputationen ägde rum 26.5.1941.

9 hypotessannolikhet Med ”hypotessannolikhet” avses tanken om att även om vetenskapliga satser aldrig konklusivt kan bevisas så kan de åtminstone tillskrivas grader av sannolikhet. För frågan om induktiva slutledningars berättigande är detta relevant genom att det i så fall även förefaller möjligt att tala om nivåer av berättigande. Utgående från den historiska erfarenheten skulle vi alltså t.ex. kunna säga att det finns en så och så stor sannolikhet för att en given nulevande människa också är dödlig, även om vi inte kan tala om absolut säkerhet.

9 Humes problem Humes problem, som härstammar från den skotska 1700-tals filosofen David Hume, handlar om frågan hur induktiva slutledningar kan rättfärdigas. Det vill säga, hur vi vet att vi är berättigade att utgående från det som är känt om medlemmarna av en klass kan dra slutsatser om det som gäller för ännu okända medlemmar av denna klass, som då vi går från konstaterandet att alla människor vi känner till i historien förr eller senare har dött till påståendet att även nulevande och kommande människor är dödliga.

9 den är en utförlig [...] negativt resultat. von Wright har för avsikt att visa att induktionsproblemet inte går att lösa genom att tillskriva hypoteser sannolikheter som baserats på erfarenheten (experimentella utgångar). I avhandlingen kommer han till den generella slutsatsen att själva på att induktiva slutledningar borde kunna berättigas involverar en kontradiktion. Det betyder att problemet inte kan lösas i egentlig mening, men fås att försvinna. ”It from itself as being devoid of object”, skriver han i avhandlingens avslutande kapitel. Eftersom tanken om att problemet kan fås att låter Wittgensteinskt, väcker den frågan om von Wrights doktorsavhandling influerades av mötet med Wittgenstein i Cambridge våren 1939. Det är i alla fall uppenbart att föredraget von Wright höll på Moral Sciences Club 25.5.1939 (se bilagor), under vilket också Wittgenstein var närvarande, bär tydliga spår av Wittgensteins uttryckssätt. Ett exempel är hur von Wright avslutade föredraget med att jämföra induktionsproblemet med en , som bör skingras: ”to solve the problem is merely to make the mist disappear”.Georg Henrik von Wright, , Acta Philosophica Fennica 3, 1941, s. 193.

10 Din bok är väl nu helt färdig; Syftar troligen på Eino Kailas bok (1939). Boken utkom samma år på svenska med titeln i översättning av von Wright. Arbetet med översättningen diskuteras i flera av de närmast påföljande breven mellan von Wright och Kaila.

10 om han kunde disputera redan i vår. Max Söderman, som avled 33 år gammal i lungsot 1947, fullbordade aldrig sin doktorsavhandling. Frågan om doktorsavhandlingen är, särskilt under Södermans sista år, ett återkommande tema i korrespondensen mellan von Wright och Söderman (uppbevaras på Nationalbiblioteket i Helsingfors).Georg Henrik von Wright, ”Wienin piiri - henkilökohtaisia muistoja”, Ilkka Niiniluoto & Heikki J. Koskinen (red.), , Helsinki: Gaudeamus 2002, s. 199.Georg Henrik von Wright, , Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2001, s. 60 f.