G.H. von Wright till Eino Kaila 9/7 1939

1 Tack för kort. Jag har nu läst korrektur till avsnittet om satskalkyl. Likväl skickar jag denna gång ingenting till dig, ty förlaget gav mig blott ett avdrag. Jag har bett om ett andra exemplar, som jag skall skicka till dig sedan jag infört mina rättelser. Jag vet ej hur det passar dig och förlaget bäst, men själv vore jag mycket lycklig, om jag kunde lämna ifrån mig detta första korrektur redan i slutet av denna månad. Ty jag ville så snart som möjligt läsa det andra, för att undvika kollision med terminens arbete. Det gäller nog att duktigt koncentrera sig på doktorsavhandlingen, varför jag så mycket som någonsin är förenligt med mina ”sociala” filosofskyldigheter ville ägna min tid åt denna. Det första konceptet kommer ännu den 1sta september att vara praktiskt taget opåbörjat. Däremot är den detaljerade dispositionen nu färdig. Jag avstår här från ett fortsatt referat av densamma – de återstående kapitlen behandla Keynes-Nicod problematiken, De Stora Talens Lagar och med dem sammanhängande frågor, Peircesoriginal: Peirce’s och Reichenbachs idé om induktionen som en ”självkorrigerande” procedur, samt slutligen en allmän framställning av induktionsproblemets logiska natur. Du skall få se alltsammans, så snart vi råkas. Även läsarbetet och utarbetandet av anteckningar är numera så gott som helt avslutat. En hel del goda fynd ledde mina sista biblioteksforskningar till, bl.a. i fråga om Kant.|2|

2 De två sista veckorna har jag alltså varit professor Broads gäst i Trinity College. Det har varit en oförliknelig upplevelse. Lärdom och skönhet i ädel förening. Dagliga diskussioner med Europas yppersta filosofer, matematiker, fysiker och historiker: när får jag uppleva någonting liknande igen! Ty – när jag säger dem, att jag snart tänker återkomma hit, skaka de betänksamt på huvudet. Dem får jag icke mera se är meningen. Det är egendomligt, men sant: här längtar man bara att få dö, även om England vinner kriget.

3 Utan någon överdrift anser jag mig kunna påstå, att dessa 19 veckor i England för mig inneburit en andlig pånyttfödelse. Just nu känner jag mig full av liv, full av möjligheter och entusiasm inför de väldiga uppgifterna. Jag ser problem, där jag tidigare gått belåten förbi och jag förstår, att även ett helt liv fullt av forskning aldrig skall kunna föra mig framåt mer än några få steg i riktning mot klarhet. Faran att bli mätt, att slå sig till ro med en filosofisk patentnyckel till alla frågor är för ögonblicket eliminerad.

4 Ehuru det är svårt att säga det, så att bokstaven täcker det jag vill ha fram, måste jag här få uttrycka min ovanskliga tacksamhet för den filosofiska uppfostran jag fått under din ledning i Helsingfors. Utan den hade jag troligen aldrig kunnat tillgodogöra mig ens en bråkdel av de möjligheter, som lyckan gynnat mig med under denna min första studieresa. Att kunna utveckla vidare och uppfostra andra i den filosofiska anda du gjort mig förtrogen med kommer att bliva mitt livs största uppgift.

5 Och likväl tror jag mig vara en ovärdig lärjunge av dig, om jag inte kunde bidraga med något väsentligen nytt och levande till det verk|3| du påbörjat. Jag har en känsla av att jag kommer hem med något, som kanske först skall förefalla dig främmande, men som jag hoppas att vi gemensamt skola vara i stånd att inarbeta i det stora programmet. Några ord om detta.

6 Det bekymrar mig en aning när du i ditt sista kort säger, att du förmodligen icke har samma sympati för Wittgensteins tänkesätt som jag. Det förefaller mig nämligen som om det här rörde sig icke så mycket om en smakfråga som om en fråga om rätt och orätt både intellektuellt och ”moraliskt”. I samma bemärkelse som frågan, huruvida en person föredrar, låt oss säga Mozart framom Palmgren, är mera än blott och bart en smakfråga. Valet – så ställer sig frågan för mig – mellan Wittgenstein och linjen Carnap-Tarski är valet mellan att vara en kanske ringa, men dock ärlig filosof och en urartad matematiker.

7 Säkert är det oändligt viktigt för oss att känna den moderna logik-kalkylen och teorien för matematikens grunder. Logistisk träning måste förvisso, åtminstone de närmaste tio eller femton åren, även spela en framträdande roll i vårt undervisningsprogram. Men ärligt talat: logistiken är inte mera filosofi än Darwinsoriginal: Darwin’s lära för 50 år sedan (ingen filosof kunde undvara den som material) och därför misstänker jag, att framtiden kommer att betrakta Carnaps Logische Syntax med samma medlidsamma blickar som vi skänka Haeckels monism. Alltid då filosofien kommit till ett stadium, där man försöker bevisa något, antingen deduktivt eller genom att hänvisa till fakta, har den stelnat. Den lever bara så länge den är en kamp mot oklarheterna och de falska förväntningarna som ligga under vårt systembyggande|4| i vetenskapen. En filosof är inte intresserad att veta, om man kan bevisa att aritmetiken är motsägelsefri eller ej, men om bevis i den ena eller andra riktningen väcka uppseende, är det filosofens skyldighet att undersöka vad som har bevisats. (T.ex.: vi tro oss veta, vad det innebär att ett formellt system är motsägelselöst. Om någon nu säger att han bevisat, att aritmetiken är motsägelselös, så hava vi en naturlig benägenhet att säga – även om vi icke kanske kunna överblicka det komplicerade beviset – att vi åtminstone veta, vad han bevisat. Men vi ha kanske misstagit oss fullständigt. – På samma sätt som vi måhända kommit till svårigheter i fysiken, emedan vi vänta oss att en våg skall se ut så här 〰 och en partikel så här •. – Men för att kunna reda ut saken måste man naturligtvis först behärska den teknik, som lett oss till dilemmat, och sedan genom att konstruera ett otal modeller från andra språkområden öppna ögonen för dess vilseledande implikationer.) Sålunda blir filosofien inte en lära utan en verksamhet, våra tankars klarläggande.

8 Att denna verksamhet under nuvarande förhållanden framgångsrikt skall kunna fortsättas, tyckes mig tyvärr osannolikt. Vår tid älskar icke klarhet och skyr allvaret och svårigheterna. Filosofien har varit död i hundra år. Matematiken skall knappast repa sig ur grumlet, som Cantor startade, men kanske man efter 1 000konsekvensändrat/normaliserat år med framgång skall fortsätta, där Riemann och Cauchy slutade. Att fysiken av sig själv skall upphöra är väl sannolikt, om man besinnar den begreppsförvirring, som där råder. Och när teorien ej längre har några utövare bortfaller tekniken automatiskt. Efter 150 år finns det kanske ej mera ett enda aeroplan och en enda radio i världen. Väldiga krig skola hjälpa till att draga ridån för den civilisation som alstrat Leibniz och Bach.

9 P.S. Korrektur just anlänt. Skickar det i morgon.