Eino Kaila till G.H. von Wright 28/10 1948

1 jag hade just i dag beslutat att skriva några rader till dig, och nu kom ditt brev (det föregående torde vara obesvarat). Det blir skönt att få se dig. Så vitt jag vet är hälften av din lön obegagnad, så att du borde kunna få en rundlig ersättning, bäst att bara rappa till ordentligt. Kanske det är skäl att i god tid skriva till dekanus (A. Anttila), men det är måhända oklokt att meddela att du kommer först så sent som d. 6 eller 7 december, då ju terminen slutar ett par dagar senare, skriv i stället bara att du skulle vara i tillfälle att ännu denna termin hålla en föreläsningsserie på 16 timmar (inte dubbeltimmar), men att du då förutsätter att du får ett ordentligt honorar. Jag förmodar att sektionen kommer att visa sig någorlunda liberal. Jag kommer att tänka på, att Nevanlinna för någon vecka sedan hos statsrådet anhöll om ”tjänstledighet” från akademikerskapet för att under ett halvt år ännu få sköta sin tjänst i Zürich, han fick det utan vidare. För resten har N. givit ett överraskande positivt utlåtande om Stenius (privat till mig), jag misstänker att N., som tidigare behandlade St. med en nästan brutal ringaktning, i Zürich blivit imponerad av hans framgångar i Dürrs, Bernays & Co.s filosofiska klubb och där givit honom original: honom några löften, som han nu i denna form infriar. Detta är en lättnad för Ketonen och mig, vi skall nu, om sektionen inte gör svårigheter, av St. göra dr. fil. så att han sedan småningom kan bli professor. Ketonen må bli opponent. – Ja, 75-årsjubileet blev nu sedan firat, jag hoppas tillfredsställande, åtminstone vad den luxuösa festmiddagen beträffar, Ketonen hade samlat ihop en massa pengar från höger och vänster, så att vi kunde betala räkningen. Här är nu allt så dyrt att om du på ett hotelloriginal: hotel höjer ett finger så kostar det många hundra mark. Med Hedenius och inte minst fru H. hade vi mycket trevligt, trots att min existens just under deras härvaro besvärades av en elak katarr. Jag hör numera så illa, att jag inte uppfattade mycket av hans föredrag (jag tycker att alla människor har börjat tala viskande), men jag misstänker att det var torrt. I studentkårssektionen var det helt trevligt, efter föredraget en sammandrabbning mellan ”lagerborgare” och troende, jag anslöt mig (med vissa reservationer) till de förra, med den följden att vi nu åter är vänner med L.borg, det är ju alltid något, en vacker dag far jag kanske till hans vackra hem i Borgå för att få tala om alltets fåfänglighet och andens härlighet. Om detta talade jag senaste söndag, det var s.k. humanistdagar, studentskorna snyftade, de torde ha missförstått mig så grundligt som möjligt (men jag fick tack av många som hade fuktiga ögon), jag är numera så att säga philosophus laureatus, mycket farligt, ideligen festföredrag, jag tror jag måste fara över till Sverige på någon tid för att få vara i fred. – Efter regn och rusk är det en härlig senhöstdag, med stora svärmar av sidensvansar i den avlövade Sibeliusparken, med blånande dagrar mellan de vita stammarna, jag vandrade i morse ända till Fölisön, fuktig mossa med smaragdskimrande metafysiska djup, gyllene blad, de sista, som sakta faller ned. Jag är även själv ett fallande blad, men nog av detta. – Vi har med Anna ont samvete över att vi inte sammanträffat med din Elisabeth, men vi skall ta det igen, när du är här.