G.H. von Wright till Eino Kaila 21/4 1939

1 Tack för ditt brev, som väntade mig vid återkomsten från London, där jag vistades några dagar tillsammans med min Fader, som var på sin sedvanliga vårresa till England. Det var mycket uppfriskande att råka honom och få resonera speciellt om den politiska situationen, som den senaste tiden t.o.m. stört arbetsfriden i denna lugna och idylliska stad. Nåja, vi få hoppas att allt reder sig, men blir situationen alldeles odräglig, flyttar jag över till Sverige och försöker fullfölja mina stipendiestudier där.

2 På filosoffronten intet nytt –, om man undantar, att jag blivit bekant med sekreteraren i Cambridgesoriginal: Cambridge’s filosofiska förening, en yngling i min ålder, elev till Broad och Wittgenstein, som gör ett synnerligen intelligent intryck. Han skriver en doktorsavhandling om Leibniz, men jag har ännu inte kommit hans problemställningar närmare in på livet. – F.ö. har påskterminen just börjat, och jag har för avsikt att följa med Wittgensteins föreläsningar, om transfinita tal utan matematiska förkunskaper, och möjligen även på Waismanns. Men om allt detta mera senare.

3 Vad mina egna problem beträffar, så skrev jag visst senast, att jag skisserat ett kapitel om de stora talens lagar och deras betydelse för induktionsproblemet. Nu har jag närmast sysslat med de försök att bestämma induktionens sannolikhet som endast göra bruk av en första ordningens sannolikhet, alltså frågan om relationen mellan en hypotes’ generalitet och dess sannolikhet, om Keynes’ m.fl. filosofers lära om ökandet av en naturlags sannolikhet genom analogiresonemang och om beviset för att en induktions sannolikhet växer med antalet verifierade fall m.m. Keynes har varit min huvudkälla och därjämte har jag haft största nytta av Nicods Foundation of Induction, ett visserligen med hänsyn till grundfrågorna helt okritiskt arbete,|2| men i fråga om skarpsinnig kritik av redan föreliggande material, främst Keynes’ teori, det kanske bästa som någonsin skrivits i dessa frågor. – Jag har ganska fullständigt penetrerat denna del av mitt ämne utan att stöta på några överraskande upptäckter, men likväl medgjort några goda fynd här och där, upptäckt felaktiga bevis hos Keynes o.s.v. Dessutom har jag försökt formulera Keynes’ viktiga princip om en ”Limited Variety” samt i åskådliga modeller klargöra vad hans rätt abstrakta bevis egentligen gå ut på. Särskilt intressant är försöket att bevisa, att en induktions sannolikhet närmar sig 1, då de verifierande instansernas antal växer mot oändligheten. Som du kanske minns, bygger detta bevis hos Keynes på två förutsättningar, vilka han anser sig kunna uppfylla genom sin princip om ”Limited Variety”. Nicod visar emellertid med stort skarpsinne att detta är möjligt bara för den ena förutsättningen, medan den andra kan uppfyllas blott om vi utgå från eller tillåta en statistisk tolkning av sannolikhetsbegreppet. Nu uppstår problemet: kunna båda förutsättningarna uppfyllas, och alltså det ovannämnda beviset genomföras, i en statistisk tolkning, varvid ”Limited Variety” är överflödig, eller kan man på något sätt modifiera den andra förutsättningen så att en tolkning enligt den Keynes’ska principen dock är möjlig? Frågan har ett ganska stort intresse i detta sammanhang, emedan det förefaller som om vi här stött på en punkt, där man lätt kan visa, att den ”subjektiva” sannolikhetsteorien leder till absurditeter.

4 Mitt huvudsakliga ”ärende” i detta brev är dock följande, och jag hoppas du inte skall finna genomläsningen alltför tröttande: jag ville delgiva dig den, efter ett fullständigt materialsamlande och skisserande, färdiga dispositionen till (enligt uppskattning) den första tredjedelen av min avhandling, i tryck beräknad till vidpass 80 sidor, knappast mindre. Det kommer mest att röra sig om ett ordagrantoriginal: ordagrannt upprepande av vad jag sade i mitt förra brev, ehuru i systematiserad form, och jag vore glad, om du kunde framställa några anmärkningar, ehuru jag förstår att det är svårt att genom ett brev bibringa s dig en riktig uppfattning|3| av mina tankar och avsikter. För översiktlighetens skull disponerar jag materialet i tilltänkta kapitel och paragrafer, ehuru denna detaljerade indelning självfallet ännu är ganska provisorisk.

5 Kapitel 1. §1. Definition av begreppet ”inductive inference”. Frågan om dessas ”justification” är induktionsproblemet. Här kan det vara på sin plats att påpeka, att induktionsproblemet inte, som man ibland påstått, sammanhänger med frågan om naturlagarnas finita eller infinita form eller verifierbarhetsproblemet. §2. Diskussion av induktioners eller naturlagars logiska form. Jag skiljer mellan ”Universal inductions” d.v.s. generella implikationer och ”Inductive correlations”, vilka lämpligen kunna betecknas med Reichenbachs sannolikhetsimplikation. I detta sammanhang berör jag frågan, huru dessa två former förhålla sig till varandra, m.a.o. om de generella implikationerna kunna uppfattas såsom specialfall av korrrelationslagarna, vilken uppfattning, ehuru mycket allmän, är oriktig. Om sannolikhet talas här ännu intet, avsikten är blott att från början pointera, att man kommer att behandla induktionsproblemet med hänsyn till båda dessa huvudslag av naturlagar. §3. Slutligen tror jag det är nödvändigt att säga några ord om själva termen ”induktion”, då ju min ovan givna definition hänför sig endast till s.k. ofullständig eller problematisk induktion. Detta blott som ett litet tillägg.

6 Kapitel 2. §1. I detta kapitel undersökes möjligheten av en ”justification” a priori för åtminstone vissa fall av induktivt slutande, t.ex. då vi tala om kausalsammanhang. Kort refererat av Humesoriginal: Hume’s kritik av kausalrelationen, belyst med ett exempel. Detta vill tillika visa, att Humesoriginal: Hume’s kritik bygger på hans empiristiska tes, att han sammanblandar logiska aspekteroriginal: aspekt med psykologiska, och icke skiljer tillräckligt mellan fenomenellt och fysiskt. Därpå försöker jag logisera Humesoriginal: Hume’s resonemang och visa, att dessa begränsningar och defekter äro oväsentliga, att hans kritik icke bara är tillämpbar på kausalrelationer, utan på alla fall av s.k. nödvändigt förknippande, och att dess slutliga innehåll är, att omdömen som äro syntetiska inte kunna vara aprioriska.

7 §2. Jag går nu att diskutera in concreto olika invändningar mot Hume. Som en första typ tar jag invändningar, som sammanhänga med rikta sig mot Humesoriginal: Hume’s defekta psykologi, men inte förstå att skilja logiskt från psykologiskt. Denna typ exemplifieras bra av Whiteheads teori om en kausalperception, på vilken jag fått några i mitt tycke goda synpunkter, vilka för det första gör teorien rättvisa som en värdefull korrektion av Humesoriginal: Hume’s bristfälliga korrektion fenomenologi, men för det andra visa, att denna teori, om den utsträckes till det logiska kausal- eller induktionsproblemet, gör sig skyldig till en petitio principii. §3. Följande typ är Kants försök. Jag startar med skillnaden mellan Wahrnehmungsurteile och Erfahrungsurteile, denna viktiga distinktion som Hume förbisett och som Kant nu tror att är av ödesdiger betydelse för induktionsproblemet. Huru skall man tolka Kants tes, att erfarenheten är möjlig bara på basen av vissa syntetiska omdömen med aprioriskoriginal: a priorisk giltighet, som t.ex. det att varje företeelse har en orsak? Efter mycken eftertanke har jag snarast kommit till slutsatsen, att saken är så dunkelt framställd såväl hos Kant själv som hos hans anhängare och interpreter, att man icke kan, ej heller behöver ge den någon definitiv ”tolkning”, men att man kan bedöma hans försök ungefär så: Den fundamentala skillnaden mellan fenomenellt och fysiskt har Kant med full tydlighet insett och likaså anat, att den fysiska världen är fenomenvärldens ”lagbundenhet” eller invarians. Det är denna senare tanke, vilken ju redan tidigare filosofer klart formulerat, som han i sin transcendentala dialekti logik försöker ”begrunda”. Man kunde därför uppfatta hans kategorier, respektive syntetiska omdömen a priori som metalogiska begrepp resp. satser, vilka klarlägga för oss det fysiska språkets struktur. Som sådana kunna de emellertid höra hemma i detta språks rena syntax eller i dess deskriptiva: i det förra fallet äro de aprioriska och syntetiska analytiska, i det senare aposterioriska och syntetiska. Dels emedan dessa båda aspekteroriginal: aspekt nära sammanhänga med varandra, dels emedan Kant på grund av sin bristfälliga logik har en alltför snäv uppfattning om vad ett analytiskt omdöme är, dels slutligen emedan hans lära om modaliteter är bristfällig, är det svårt att förstå, hur|5| han kommer till åsikten att de äro både syntetiska och aprioriska. §4. Föregående paragraf vill visa, att Kant icke lyckats lösa induktionsproblemet genom sin transcendentalism eller riktigare att han inte lyckats ”begrunda” t.ex. kausallagen som en syntetisk sats a priori. Omöjligheten av en sådan ”begrundning” är ju härmed dock icke bevisad. Antag därför, att kausallagen faktiskt vore syntetisk och apriorisk. Då uppstår, vad vi kunde kalla tillämpnings- eller användningsproblemet, vilket Kant, som du många gånger framhållit, förbisett här och annorstädes. Och likväl ser man av många uttalanden hos honom, att han uppenbarligen trodde på möjligheten av konkreta tillämpningar av lagen, utan vilka den ju ingenting säger om verkligheten och följaktligen ej heller hjälper oss i induktionsproblemet. Att tillämpningsproblemet är en av huvudsvårigheterna i Kants lära har f.ö. Maimon insett och med full tydlighet formulerat. M:s egen lösning sker genom införande av en ”Grundsatz der Bestimmtheit”, som starkt påminner om någonslags konventionalism. Samma problem angriper även Fries och hans skola, och här finna vi påtagligen det mest allvarliga försök att ”begrunda” tillämpa de syntetiska omdömena a priori som någonsin gjorts. Det är tacksamt att i detta sammanhang diskutera detta läsningsförsök ifrågavarande lära, då densamma av Apelt tillämpats speciellt på induktionsproblemet. Vi se här apriorismen i dess mest fruktansvärda form: icke blott matematiken, utan hela den tillämpade matematiken, alltså den matematiska naturvetenskapen anses nu bestå av syntetiska omdömen a priori. Ett exempel: Bradleys upptäckt av aberrationen Den underliggande, skäligen primitiva tanken tycks vara denna: vi kunna visserligen icke ur aprioristiskaoriginal: a prioristiska system härleda existensen i rum och tid av det ena eller det andra faktum, men så snart vi i naturen konstaterar ett sammanhang, som kan förklaras, d.v.s. deduktivt härledas ur mera generella satser, så kunna vi vara förvissade om, att vi funnit en lag, d.v.s. att sammanhanget var nödvändigt,att alltid om ifrågavarande företeelser uppträda igen, de skola sammanhänga på samma sätt som tidigare. Här är det alltså uttryckligen angivet, huru vi skola tillämpa syntetiska omdömen a priori på erfarenhetssammanhang. Men det enda framsteget i förhållande|6| till Kant består däri, att man sett tillämpningsproblemet och ”löst” det genom att göra de syntetiska omdömena a priori mera ”innehållsrika”, d.v.s. utöka dem med mekanikens grundlagar o.s.v. Men några garantier för att denna tillämpning är möjlig finner man ingenstädes. Här kommer man sist och slutligen inte ett steg längre än Kant. Utan att alls gå in på en principdiskussion av om möjligheten av syntetiska omdömen a priori, anser jag mig efter dessa exempel berättigad till följande slutsats: Vi utgingo från att induktionsproblemet skulle lösas och antogo för detta ändamål existensen av syntetiska omdömen a priori. Detta antagande är emellertid värdelöst, om vi inte kunna garantera dessa omdömens tillämplighet. Men denna garanti kunna vi ge först när vi löst induktionsproblemet, åtminstone för vissa specialfall. Alltså är hela läran om lösningen av induktionsproblemet med tillhjälp av syntetiska omdömen a priori en petitio principii, d.v.s. vi förutsätts ”lösa” detta problem genom att förutsätta, att det redan för vissa specialfall blivit löst. Mot denna formulering kunde man kanske invända, att den egentligen bara är en ordlek, och det är kanske bäst därför, att försöka säga saken ännu på ett annat sätt: eftersom svårigheten i läran om syntetiska omdömen a priori är att garantera dessa omdömens giltighet i erfarenheten, och eftersom problemet att garantera universella erfarenhetsomdömens giltighet är detsamma som induktionsproblemet, så är frågan huru de syntetiska omdömena a priori skola ”begrundas” identisk med frågan huru induktionsproblemet skall lösas, med denna formulering har jag alltså s.a.s. säkrat mig mot hugg i ryggen, ty nu kan ingen mera säga – om jag kommer till ett negativt resultat i induktionsproblemet – att jag lämnat möjligheten obeaktad, att detta problem kan lösas med hänvisning till syntetiska omdömen a priori obeaktad. Detta är en stor teknisk vinning, då man eljes i varje enskild situation måste vederlägga denna möjlighet. §4. Följer om några dagar i ett fortsättningsbrev.