G.H. von Wright till Eino Kaila 9/12 1937
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 det stora tillfrisknandet Efter återkomsten från sin resa till Italien 1937 drabbades von Wright av hälsoproblem som diagnosticerades som ”svår överansträngning” av läkarna.Georg Henrik von Wright, Mitt liv som jag minns det, Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2001, s. 68.
4 Ty vem kunde [...] i varje människa, Föreställningen om att geniet gömmer sig i varje människa hänförde sig troligen till den schweiziska historikern Jacob Burckhardts berömda verk Die Kultur der Renaissance in Italien (1860). Göran Schildt har redogjort för hur de två unga männen i medlet av 1930-talet greps av ett renässansideal som bl.a. fick dem att intressera sig för fysisk fostran i form av spjutkastning, höjdhopp och kulstötning. En lied komponerad till en text av Heinrich Heine av den endast 16-åriga Georg Henrik, ”Wenn ich bei meiner liebsten bin”, har även bevarats för eftervärlden. Inspirationen från Burckhardt var också ett huvudsakligt motiv till att Schildt och von Wright 1937 begav sig på en gemensam resa till Italien.Göran Schildt, Lånade vingar, Helsingfors: Söderström 1995, s. 103.Bernt Österman & Risto Vilkko (red.), Georg Henrik von Wright. En filosofs liv, Helsingfors: Into 2016, s. 33, 36.
4 artifex nascitur artifex (lat.) konstnären föds som konstnär.
5 som jag funnit [...] Tschaikowskys patetiska I von Wrights digra korrespondens återfinns även andra exempel på hur han gärna använder musik och musikaliska termer för att beskriva sina intryck. 27.8.1939 skriver han till Ludwig Wittgenstein att denne givit honom en melodi att följa in i tankarnas rike och tillägger: ”That I hear the tune is enough to fill me with life-long happiness” (”Att jag kan höra melodin fyller mig med livslång lycka”).”From G.H. von Wright, 27.8.1939”, Brian McGuinness (red.), Wittgenstein in Cambridge. Letters and Documents 1911–1951, Oxford: Blackwell 2008, s. 307 f.
5 Mayas slöja Begrepp inom hiduismen som syftar på den okunnighet som lik en slöja döljer den högre och sanna verkligheten.
5 Heiliger Dankgesang (ty.) helig tacksägelsesång. Syftar antagligen på den tredje satsen av Ludwig van Beethovens stråkkvartett nr. 15 i a-moll op. 132, med tillnamnet ”Heiliger Dankgesang eines Genesenen an die Gottheit, in der lydischen Tonart”. Stycket tillhörde von Wrights absoluta favoriter och uppfördes också vid hans begravning 2003.
5 artifex (lat.) konstnär.
5 Non ha l'ottimo [...] se non circonscriva, (ita.) egentligen Non ha l’ottimo artista alcun concetto c’un marmo solo in sé non circonscriva, ”den bästa/främsta konstnären har ingen idé som inte ett enda marmorstycke skulle ha inskrivet i sig själv”, sonett av Michelangelo.Michelangelo Buanorotti, Ettore Barelli & Giovanni Testori, Rime, Milano: Biblioteca Universale Rizzoli 1975, dikt 151, s. 212.
7 det föreslagna temat Aristoteles-Galilei Distinktionen mellan den aristoteliska och den galileiska kunskapsuppfattningen spelar en framträdande roll i von Wrights avhandling pro gradu, som blev godkänd i maj 1936. Den aristoteliska kunskapsuppfattningen beskriver han där som ”ett intellektuellt ägande av verklighetens former”, medan den galileiska som en ”symbolisk beskrivning av tingens egenskaper och relationer” i den moderna vetenskapens mening. Hos den unga von Wright var distinktionen starkt kopplad till kunskapens avgränsningsproblem, dvs. kriterierna för att skilja mellan påstådd och verklig kunskap om verkligheten. I pro gradun ställer sig von Wright, i neopositivistisk anda, tydligt på Galileis sida. Distinktionen mellan de aristoteliska och galileiska vetenskapstraditionerna skulle på nytt aktualiseras för von Wright i slutet av 1960-talet när han arbetade på förklaringar inom historievetenskapen. Då tog han parti för en av Aristoteles influerad teleologisk förklaringsmodell för individens intentionala handlande, framom en galileisk förklaringsmodell i termer av historiska lagar. Förändringen i von Wrights synsätt ter sig kanske inte lika skarp om man beaktar att von Wright vid tidpunkten för pro gradu-avhandlingen i huvudsak intresserade sig för empiriskt grundad kunskap om naturen, medan det senare var humaniora som stod i fokus.Georg Henrik von Wright, De empiriska satsernas avgränsningsproblem. Undersökningar i modärn kunskapsteori, pro gradu avhandling, Helsingfors universitet 1936, von Wright och Wittgenstein-arkivet, s. 22.Georg Henrik von Wright, Explanation and Understanding, London: Routledge & Kegan Paul 1971. kap. I.
8 Frågan om eliminerbarhet [...] mig i hågen.Eliminerbarhet är ett begrepp som förekommer i flera olika kontexter som har en beröringspunkt med den tidens positivistiska strömningar inom filosofin. I sin avhandling pro gradu diskuterar von Wright ”den nya kunskapslogikens berömda extensionalitetstes”, enligt vilken ett begrepps innehåll kan förstås genom att hänvisa till begreppets omfång (extension). Därmed kan frågor rörande begreppets ”väsen” elimineras ur diskussionen. Här rör det sig dock troligen om eliminerbarhet i en lite annorlunda mening. En central tanke inom den logiska positivismen var möjligheten att definiera påståenden om verkligheten i termer av satser om varseblivningsinnehåll (Kailas ”fenomella språk”, eller ”φ-språket”). Sådana definitioner tillåter också att definiendum i princip kan elimineras, alltså ersättas med definiens. Huvudidén är att hitta kriterier för meningsfulla satser och begrepp, som hänger samman med empirisk prövbarhet. Rudolf Carnap hade dock i medlet av 1930-talet påvisat att eliminerbarheten stod inför problem då det gällde dispositionella egenskaper som löslighet eller konduktivitet, som är viktiga för de empiriska vetenskaperna. I en artikel från 1990-talet minns von Wright hur detta vid tiden kom som en chock för Kaila och honom själv. Troligen är det just problemen kring denna typ av eliminerbarhet som i brevet ”leker von Wright i hågen”. I Den mänskliga kunskapen presenterar Kaila ett lösningsförslag till Carnaps problem, vilket möjligen kan vara kopplat till det som diskuteras i brevet.Eino Kaila, Den mänskliga kunskapen, övers. Georg Henrik von Wright, Helsingfors: Söderström 1939, s. 239 f.Georg Henrik von Wright, De empiriska satsernas avgränsningsproblem. Undersökningar i modärn kunskapsteori, pro gradu avhandling, Helsingfors universitet 1936, von Wright och Wittgenstein-arkivet, s. 78.Georg Henrik von Wright, ”Eino Kaila’s Monism”, Georg Henrik von Wright. The Tree of Knowledge and Other Essays, Leiden: E.J. Brill 1993, s. 81 f.
Värtsilä, den 9 december 1937
Eino!
1 Snart en månad har jag nu, i bidan på
det stora tillfrisknandet,
fördjupat mig i det finska landskapets oänsvårläst p.g.a. inbindning/konserveringdligheter, utan att dock helt och så som jag önskat kunnat låta mig fångas i de Sibelius-Gallénska stämningarna. Den klassiska marken gör ännu motstånd, Italien och Graecia Magna. Men min längtan står numera till ödemarken, mystiken, till fäderneslandet.
2 Då jag senast formade mina ord till en hälsning till dig, skedde det i en blomsterhöljd omgivning med horisonter av snöhöljda berg och djärva profiler. Det var pånyttfödelsens och hoppets årstid även för mig och drömmar om ett nytt allvaroriginal: alvar och en ny linje för livsgestaltandet. Söderns luft gör allting självklart, föresatsen lätt, och uppfyllandets problem eliminerat.
3 Nu är allt annorlunda. I synnerhet sedan vårt landskaps obligatoriska liksvepning utplånat naturens individualiseringar och framkallat den vanliga vinterbilden, tyckes vitaliteten förfrusen. Man gör inga nya upptäckter, och går man vidare sker det enligt längesedan givna impulser. Och man ser ej gärna framåt, men möjligen tillbaka.
4 Ty bakåt har jag sett nu, kanske för första|2| gången. Jag ser åren från mitt första andliga uppvaknande till nu väsentligen som ett avslutat helt. Entusiasmen inför den första världsomfamningen, problemens lösning på alla fronter och de väldiga möjligheterna blott att utveckla, utveckla.
Ty vem kunde tvivla på att snillet dolde sig i varje människa,
hemligheten låg helt i viljeansträngningen, viljan till filosof, skald, musiker eller skådespelare. Rembrandt är visst den enda av världens väldige, som jag aldrig drömde om att kunna uppnå. Samma barnatro alltså som hos mången hållit livet ut (Fröding!), och som helt visst är en livsnerv oändligt svår att undvara. Men 
artifex nascitur artifex.
5 Denna insikt mognad under studieåren, förfullständigad genom mitt livs största upplevelse,
resan till Italien
, spontaneitetens och genialitetens land, tycker jag mig nu ha genomlevat till dess yttersta konsekvenser. Därav förtvivlan och den stämning, 
som jag funnit bäst målad i första satsen av Tschaikowskys patetiska
: minnets vemodsfulla skimmer över bleckets ångestrop och ödestema. Men jag stannar här och följer ej den ryska mästaren vidare. Ty än finns det hopp, tror jag, men på nya vägar. Jag talar nu med Schopenhauer, såsom jag tidigare talat med Nietzsche-Fröding. Då jag är som bäst, tycker jag mig ha genomskådat 
Mayas slöja
, man avlägger sin personlighet, alla lustar slockna, och det enda som förbinder en med verkligheten är den saktmodiga och varma känsla, vars väsen är kärlek och förståelse inför fenomenvärldens alla manifestationer. Fenomenkärlek, låt mig kalla den. Och i de nya marker jag penetrerar hör jag 
Heiliger Dankgesang
och i uppsluppnaoriginal: uppslupna stunder herdepipornas glada låtar. Så tror jag mig trots allt på detta plan|3| ha återfunnit den jag kände från det tidigare, den lidande, sökande, i ”själens obotliga ensamhet” irrande tonernas mästare. - Men viktigare är det kanske, att jag här tillika finner en ny hållpunkt för mina vetenskapliga imperativ. Det finns en det opersonligas forskarglädje och en tänkarhåg, som icke drives av handling och vilja till det stora, utan av det stilla hoppet om nåd, gratia. Uppgiften löser sig själv en dag kanske mitt för ens ögon, oberoende om man varit född 
artifex
eller inte. Ty säger Michelangelo: 
Non ha l’ottimo artista alcun concetto che ’un marmo solo in se non circonscriva,
och det samma förkunnade väl redan Sokrates. Så äro vi blott grovarbetare i vetenskapens Carrara och om bilden, som sover i marmorblock vi fått att bearbeta, är vacker, kommer även dess skönhet i dagen, blott vi förstå att hugga tillräckligt länge.
6 Men vadan denna citathunger, frågar du, och varför dessa fadda metaforer? De tala kanske trots allt blott det osjälvständigas och oupplevdas språk. Men ehuru det visserligen står fast, att jag långt mera maskerat mig bakom andras tankar och ord än ärligt och utan omsvep försökt lösa de fördömda frågorna, så har jag dock velat säga något, som jag tror är djupt upplevat och genomkänt. Den krystade formen härflyter ur min oförmåga att uttrycka det outsägbara annat än genom att hänvisa till vissa objektiviteter, som utgöra så att säga klaver i det känslornas notsystem jag vill beskriva. Och om du undrar, varför jag valt att formulera dessa bekännelser just för dig, så må det svaras, att det sker, emedan under alla dessa studieår, fyllda av mycken längtan,|4| litet hopp som det varit, din varma förståelse och det intresse du visat min ringa personlighet förvisso skola varablivit till en av de största behållningarna från min ungdom.
7 Jag torde återkomma till staden nästa vecka och skulle gärna råka dig för att få tala närmare om det kommande arbetet. Troligen blir det bäst, att till en början angripa låt oss säga två någorlunda välformulerade och tillräckligt vida uppgifter för att sedan efter ungefär ett halft års läsande definitivt besluta sig för något ämne. Sålunda kunde man tänka sig, att jag närmast samtidigt skulle bedriva filosofihistoriska studier med tanke på
det föreslagna temat Aristoteles-Galilei
och logistiska med tanke på jämförelsen Russell-Hilbert. Båda sakerna äro ju nyttiga och nödvändiga för mig nu.
8
Frågan om eliminerbarhet har ännu lekt mig i hågen.
Jag har därvid gjort den för mig ganska förkrossande upptäckten, att min invändning mot din definition icke håller streck. (Däremot är det riktigt vad Carnap säger på det diskuterade stället, men din definition undgår angreppet). Dock måste saken ännu undersökas, ty jag tror den föreslagna definitionen har angreppspunkter, ehuru den är betydelsefull som vägvisare. Idéen med en bunden variabel av Q-typ var förträfflig. Och kunna vi fullständigt reda ut saken, så vore det ett ganska fint resultat!
Georg Henrik