33. G.H. von Wright till Göran Schildt 26.6.1952
Kommentar
Kommentar
I utgåvans del IV publiceras ett urval av von Wrights brev till sina nära vänner Max Söderman (1914–1947) och Göran Schildt (1917–2009). De här unika samtidsdokumenten belyser von Wrights förhållande till Wittgenstein från hans vistelse i Cambridge 1947 ända till sommaren 1952, då arbetet på Wittgensteins litterära kvarlåtenskap så småningom kom i gång. Vi har tagit med både brev som innehåller längre partier om Wittgenstein (t.ex. kap. 24 och 25) och brev som bara har kortare hänvisningar till honom. År 1949 och 1950 bodde Wittgenstein flera perioder som gäst i von Wrights stora hus Strathaird i Cambridge och umgänget med honom var således en del av familjen von Wrights vardagliga liv. Breven kastar också ljus på frågan varför von Wright 1951 beslöt att lämna Cambridge och återvända till Finland.
Likartade dokument, dvs. von Wrights brev till Eino Kaila, publicerades nyligen också i utgåvan ”Skriv så ofta du kan” (Österman 2020). Särskilt de brev som skrevs våren och sommaren 1939 innehåller von Wrights tidiga reaktioner på Wittgensteins person och hans filosofiska tänkesätt.
Både Söderman och Schildt var studiekamrater till von Wright i Helsingfors. Söderman, som hade börjat sina filosofistudier under Kaila några år tidigare än von Wright, arbetade länge på en doktorsavhandling om Bernard Bolzanos (1781–1848) logik. Under 1930-talets senare hälft tillbringade han längre studie- och forskningsperioder i Prag, Wien och Münster. Efter kriget verkade han mellan 1946 och 1947 som filosofilärare vid Åbo akademi. Söderman avled i december 1947 av lungsot, som han lidit av sedan vinterkriget. Söderman fullbordade aldrig sin dissertation. Brevet från 12/6 1947, som publiceras här som kapitel 24, är i själva verket von Wrights sista bevarade brev till Söderman. I sin självbiografi (2001, s. 60–61) beskriver von Wright Söderman som den mest lysande och begåvade unga filosofen av sin generation.
Schildt studerade konsthistoria vid Helsingfors universitet. På 1930-talet följde han också Kailas föreläsningar i filosofi, vilket inspirerade honom till några vetenskapliga färgpsykologiska experiment. År 1937 reste Schildt tillsammans med von Wright till Italien: resan var en avgörande upplevelse för dem båda och lade grunden för en livslång vänskap. Trots att Schildt blev svårt skadad i vinterkriget, disputerade han 1946 med en avhandling om Paul Cézanne. Schildt strävade dock inte efter en akademisk levnadsbana: senare verkade han som journalist, författare och debattör. På 1950-talet blev han känd för sina inspirerande skildringar av seglingar på Medelhavet med ketchen Daphne. Schildt var också nära vän till arkitekten Alvar Aalto (1889–1976): Schildts omfattande biografi om Aalto kom ut i tre delar mellan 1982–90. Henrik Knifs biografi Göran Schildt. Två liv (2020) har nyligen publicerats.
I webbutgåvan publiceras varje brev i två former: som lätt läsbar transkription och som digitalt faksimil. Brevet till Söderman (kap. 24) är hittills opublicerat och bevaras i samlingen Georg Henrik von Wrights bibliotek i finska Nationalbiblioteket (Signum Coll: 714.249–250). Breven har transkriberats av Bernt Österman. Den bevarade brevväxlingen mellan von Wright och Göran Schildt är redan tillgänglig som helhet i Erik Kruskopfs förträffliga samling En livslång vänskap (2008). Originalbreven bevaras hos Svenska litteratursällskapet i Finland. Den transkriberade texten till Schildtbreven (kap. 25–33) stammar från Kruskopfs utgåva. Vi har korrigerat några transkriptionsfel.
Litteratur
Knif, Henrik 2020, Göran Schildt. Två liv, Helsingfors: Gummerus.
Kruskopf, Erik (red.) 2008, En livslång vänskap. Brevväxlingen mellan Göran Schildt och Georg Henrik von Wright 1937–2001, Ekenäs: Christine och Göran Schildts stiftelse.
von Wright, Georg Henrik 2001, Mitt liv som jag minns det, Stockholm: Albert Bonniers.
Österman, Bernt (utg.) 2020, ”Skriv så ofta du kan”. Brevväxlingen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila 1937–1958, Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell. Webbutgåva: vonwright.sls.fi, e-bok: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-978-951-583-532-1.
Wien,
den 26 juni 1952
Kära Göran!
1 Under min resa denna sommar har jag ofta, ja dagligen haft anledning att tänka på vår stora färd för 15 år sen. Jag skall därför kort berätta om mina intryck. Skriver till Stockholm i brist på bättre adress, i hopp att du får brevet i höst, när du återvänt från dina resor.
2 Den 15 maj reste Elisabeth och jag från Helsingfors, gjorde ett två dagars besök på den danska landsbygden på vägen, och kommo till Wien den 20. Efter en vecka här som gäster hos Ludwig Wittgensteins syster, Mrs. Stonborough, voro vi en vecka i Salzkammergut vid den vackra Gmundenersee, fortfarande som Mrs. S’s gäster. Sedan opererade vi en tid på egen hand. Efter en dag i Salzburg och två i Innsbruck följde en vecka i Venedig med talrika utflykter i omgivningarna, bl.a. Padova. Från Venedig reste vi med buss över Cortina och Dolmiterna till Innsbruck och vidare med tåg till Zürich. I Schweiz voro vi fem dagar med Zürich som högkvarter. Den 15 juni reste Elisabeth hem från Basel medan jag två dagar senare återvände till Österrike. Här skall jag vara till [2]10 juli för att tillsammans med två kolleger från England arbeta på Wittgenstein-manuskripten. Tillsvidare är jag i Wien, men vid månadsskiftet är det vår avsikt att överflytta till Gmunden, där vi hyrt rum i en bondgård. – Detta är den yttre konturen.
3 Wien gör på mig i stort sett samma intryck som för 15 år sen. Ren då hade man en stark känsla av dödens närhet; nu är denna känsla ännu mycket starkare. Allt vackert här är en påminnelse om det som varit. Till det tragiska intrycket bidrar krigets förödelse, som märks i nästan varje kvarter i staden. Likaså naturligtvis ockupationstruppernas närvaro.
4 Det finns något i atmosfären här, som är mig oändligt sympatiskt och som kanske bäst kunde beskrivas med ordet ”mänsklig”. Ett drag som f.ö. är gemensamt med atmosfären hemma. Människorna se ut som människor – och inte, t.ex. som skyltfönsterdockor – och visa sina svagheter, olycka eller liknöjdhet i ansiktet. Jag tror, att jag skulle trivas i Wien också en längre tid. Likväl skulle ingen makt i världen kunna förmå mig att flytta hit; tanken att ens barn skulle växa upp här vore avskräckande.
5 Förhållandena vid universitetet äro beklämmande; åtminstone i fråga om filosofien har man en stark känsla av att man ser kulturens yta krympa ihop i detta hörn av Europa med alarmerande hastighet. Man har svårt att fatta, att två så viktiga [3]andliga rörelser som psykoanalysen och nypositivismen utgått från Wien mellan de två världskrigen.
6 Kontrasten mellan Zürich och Wien kunde knappast vara större. Det är lätt att se ner på schweizarnas materialism och omusiska nationalkaraktär, men för mig var nog bekantskapen med Schweiz främst något mycket positivt. Den kolossala accumulationen av europeisk historia i orter som Zürich och Basel skulle vara imponerande även som död och det är ännu mera i förbindelse med den intensiva aktivitet, som åtminstone på det vetenskapliga området ännu utvecklas här. Opulensen är oerhörd, men mindre skrikande än i Stockholm eller Bryssel.
7 Entusiasmen för Wilhelm Tell-landskapets skönhet var allmännare på våra far- och morföräldrars tid. Åtminstone hos mig är den svår att återuppväcka (utan att jag för det ville förneka, att Vierwaldstättersjön är särdeles vacker). De tomma jättehotellen och livlösa byarna på Rigi och dess sluttningar voro kuriösa vittnesbörd om turistströmmarnas riktningsväxling. Om Zürich kunde jag däremot säga, att dess läge kommer mitt ideal för landskapsskönhet nära: de skogsklädda kullarna på tre sidor kring staden, den vida sjön och så alpkedjan diskret i en avlägsen bakgrund. Basel är en ålderdomlig och pittoresk stad, das Münster där föreföll att vara konsthistoriskt särdeles intressant. – F.ö. ha mina starkaste konstintryck från länderna norr om Alperna under denna resa varit Franciskanerkyrkan i Salzburg och bronsstatyerna på Maximilian I:s gravmonument i Innsbruck.
[4]8 Det var först efter stor tvekan som vi beslöto oss för att rycka in ett sydländskt intryck i denna germanska resa, men jag ångrar mig inte. Det var säkert lyckligt att vi valde en så lätt isolerbar punkt som Venedig. En suck var tillräcklig för att uppliva alla gamla intryck och komplettera dem med nya bilder (främst från lagunerna). Till min glädje lyckades jag också återkalla mina italienska språkkunskaper så att jag hade glädje av dem. – Ja, någon ny synpunkt skänkte mig veckan i Venedig egentligen inte, men väl väckte den en stark längtan efter att få se mera av Södern. Likväl misstänker jag, att det kan dröja länge innan denna längtan blir tillfredställd. Rena turistresor avskräcka mig. Bara en givande mänsklig kontakt gör en resa till en verkligt djup upplevelse.
9 Och just i sistnämnda avseende har resan till Österrike (och delvis också Schweiz) varit lika givande som någon tidigare studieresa. Jag kan inte vara nog tacksam för att ha fått lära känna också andra medlemmar av den Wittgensteinska familjen än den store Ludwig. Det är häpnadsväckande vilka gåvor av intelligens, smak, karaktär och talang som naturen överhopat denna familj med. Mrs Stonborough är vad jag föreställer mig att kungligheter i forna dagar kunde vara, när de voro som bäst. Av att tala med henne har jag lärt mig lika mycket som av någon annan nära vän eller lärare. Inte minst för att få fördjupa denna kontakt har jag funderat på att nästa sommar med hela familjen hyra ett hus nära hennes ställe i Gmunden, Salzkammergut.
10 I sitt slag en upplevelse har det också varit att bo (först med Elisabeth i maj och nu allena) i det hus, som Ludwig Wittgenstein ägnade tre år av sitt liv åt att rita och uppföra. [5]Jag skall inte försöka beskriva denna byggnad av en egenartad, sträng skönhet, men jag önskar du kunde få se den.
11 Som sagt arbetar jag som bäst på att iordningställa en andra volym av Wittgensteins posthuma verk. Då jag är alldeles allena i huset och ej heller känner behov av mera sightseeing har jag också haft god tid för läsning och jag försöker utfylla de mest gapande luckorna i min kännedom om den tyska litteraturen. Från Walter von der Vogelweide till Rilke. Det går lättare för mig att läsa nu än på många herrans år, och jag har lyckats sluka en hel del. Mest behållning har jag kanske haft av Gottfrid Keller. Också tycker jag mycket om Wilhelm Busch verser. Om Rilke hoppas jag få diskutera med dig senare.
12 När jag kommer hem till Finland skall jag först segla litet, sedan vila en månad på Vålö och så börja arbeta igen. Hoppas varmt att du kommer till Finland i höst och att du inte skall känna dig jäktad också på denna sida Ålands hav. Jag hoppas och tror, att du som vanligt varit med om underbara äventyr också denna sommar och längtar efter att få höra närmare därom. Likaså om, hurudan du fann Mario.
13 Skriv nångång, om du hinner. De hjärtligaste hälsningar, också till Mona,
från vännen
Georg Henrik