Wittgenstein i relation till sin samtid

1 1. En liten bok av Wittgenstein, som förläggaren gett namnet Vermischte Bemerkungen [Särskilda anmärkningar, nedan SA],1Hänvisningar i texten ges till den svenska översättningen av Lars Hertzberg (1983). (Övers. anm.) har nyss getts ut. Det är en samling anmärkningar om filosofi, om arkitektur, litteratur och musik, om historia och det samtida samhället, och om religion. Anmärkningarna har skrivits vid olika tidpunkter i Wittgensteins liv, till största delen dock mot slutet av det. För min del tycker jag att de bildar de en väldigt vacker helhet, och jag hoppas att alla som intresserar sig för Wittgenstein och för det andliga sökande som filosoferandet innebär ska komma att läsa den, om och om igen. Trots att boken på intet sätt är en självbiografi, har den mer att säga oss om Wittgensteins intellektuella karaktär och hans livssyn än några andra skrivna källor vi förfogar över, och också mer om hur han förhöll sig till sin samtid. Den kommer att utgöra en oundgänglig källa för varje framtida försök att bedöma Wittgenstein och hans bidrag som geistige Erscheinung (andlig företeelse).

2 I det som följer kommer jag i stor utsträckning att referera till SA. Men på grund av den begränsade tid jag har till förfogande och det väldiga ämne som ska avhandlas, är det nödvändigt att endast välja ut några få teman ur ett rikhaltigt och varierande material.

---

3 2. Det är välkänt att Wittgensteins inflytande på tänkandet av i dag har varit minst lika stort som någon annan enskild filosofs under 1900-talet. Han är, tillsammans med Ernst Mach och Bertrand Russell, andlig fader till den mäktiga tankeströmning som benämns logisk positivism eller logisk empirism, och som en hel del av den forskning som i dag betecknas som filosofisk logik och matematikens grunder samt kunskapsteori är arvtagare till. Detta inflytande härrör sig framför allt från Tractatus, eller snarare: från andras tolkningar av den. Wittgensteins senare tankar inspirerade en tankeströmning som ofta kallats för ordinary language philosophy, och som framför allt firade triumfer i Oxford och en del andra universitet i den engelskspråkiga världen på 1950-talet och det tidiga 1960-talet. Wittgensteins inflytande tycks i dag öka i intensitet på många håll, men är mer implicit och indirekt, och därför svårt att karakterisera på ett heltäckande sätt. Allmänt sett kan man observera ett fjärmande från det inflytande som utövas av en typisk logisk-analytisk tradition och en känsla av släktskap med tänkandet i en fenomenologisk, hermeneutisk och rentav hegeliansk tradition. Att spåra upp och kritiskt granska de olika och varierande former som Wittgensteins inflytande har antagit utgör ett viktigt kapitel i historien om 1900-talets filosofi och idéer som ännu väntar på att skrivas.

---

4 3. Det är emellertid välkänt att Wittgenstein själv tog starkt avstånd från sitt eget inflytande på andra. Han såg det på det hela taget som antingen ett förvridet synsätt och en missuppfattning, eller som ett meningslöst bruk av en attraktiv jargong. Jag skulle här vilja berätta en anekdot, som jag hoppas ingen av er ska uppfatta som ett uttryck för elakhet. I mitten av 1940-talet dök det upp en välskriven och därtill mycket inflytelserik bok, som hette ”… och språk”. Författaren till den hade studerat en längre tid för Wittgenstein i Cambridge – och de hade kommit mycket bra överens med varandra. När jag uttryckte min förvåning över hur lite denna bok, i mitt tycke, hade påverkats av Wittgenstein, sade han på sitt slagfärdiga och oefterhärmliga sätt att allt författaren hade lärt sig av honom var ”… och språk”. Jag tycker den beskrivningen passar in på mycket, eller allt det, som åstadkommits inom vår tids filosofi, som hämtat sin inspiration ur Wittgensteins undervisning eller publicerade skrifter. Till hans landvinningar hör utan tvekan att omsorgen om språket kommit att bli central inom filosofin. Men endast mycket få av dem som delat Wittgensteins omsorg om språket delade också den sällsamma motiveringen till hans omsorg. Hans illa dolda avståndstagande från sin samtid utgjorde en aspekt av detta; hans känsla av att inte ens de som sade sig följa honom i spåren egentligen deltog i samma andliga sökande som han själv.

5 Wittgenstein hyste också stora tvivel på att han var en bra lärare. I SA skriver han (s. 48): ”En lärare som medan undervisningen pågår kan uppvisa goda eller till och med förvånansvärt goda resultat, är ännu inte för den skull en god lärare, ty det är möjligt att han lyfter upp sina elever till en för dem onaturlig nivå så länge de står under hans omedelbara inflytande, utan att dock utveckla dem till denna nivå, så att de sjunker ihop när läraren lämnar klassrummet. Detta gäller kanske ifråga om mig: det har jag tänkt på.”

6 En tänkbar reaktion på dessa fakta om Wittgensteins förhållningssätt till sitt inflytande och sin lärargärning är att ställa två frågor:

7 Varför får Wittgensteins förkastelsedom över sitt inflytande en att känna sig obekväm? Detta inflytande har varit och är fortfarande ett betydelsefullt inslag på filosofins område, och detta är det viktiga, oavsett hur troget det återspeglar sin upphovsmans intentioner och andliga hållning. De två sistnämnda måste förbli föremål för spekulationer, och det är inte alls sagt att det är filosofiskt givande att ge sig in på sådana. Jag vill för den skull inte förneka deras värde. Men däremot vill jag hävda att det är en helt annan och därav oberoende uppgift att försöka förstå Wittgenstein i relation till hans samtid, och att detta är en fråga som inte bör avfärdas som vare sig överflödig eller irrelevant. Den kanske saknar relevans med tanke på andra filosofiska inriktningar, men är förvisso relevant för att förstå Wittgensteins filosofi.

8 Den andra frågan jag funderat på är ifall Wittgensteins attityd till sina samtida över huvud taget är unik. Hur har andra stora filosofer förhållit sig till sin samtid? Har de inte alla haft en känsla av att befinna sig före sin tid, och av att de därmed inte kunde förstås rätt, innan en helt ny anda av förståelse blivit rådande? Vad upplevde Platon eller Descartes eller Kant eller Hegel i detta hänseende? Jag tror inte vi har tillräckligt med evidens för att med säkerhet kunna besvara dessa frågor. Platon och Hegel var i vart fall mästerliga lärare. Descartes undervisade inte, men stod däremot i livlig intellektuell kontakt med sin tids avantgarde. Kants fall påminner kanske lite mer om Wittgensteins. Men ändå vidhåller jag att Wittgensteins attityd till sin samtid gör honom unik bland de stora filosoferna – och jag ska här försöka säga något till försvar för mitt påstående.

---

9 4. I anmärkningar från slutet av Wittgensteins liv skrev han: ”Jag kan inte grunda en skola, eftersom jag egentligen inte vill bli efterapad.” (SA, s. 72.) Och: ”Det är över huvud taget inte klart för mig att jag mera önskar att andra ska fortsätta mitt arbete, än att en förändring i levnadssättet ska göra alla dessa frågor överflödiga.” (SA, s. 72.)

10 Wittgenstein tänkte således att de problem han kämpade med på något sätt anknöt till detta ”levnadssätt”, dvs. till vissa särdrag i vår kultur eller civilisation, som han själv och hans elever ingick i. Hans förhållningssätt till denna kultur var, som vi strax ska se, kritisk, och till och med fylld av avsky. Han önskade därför att dessa levnadssätt skulle förändras – men hyste inga förhoppningar om att vare sig han själv eller hans läror skulle förändra dem. En dag kommer det att finnas en annan kultur med andra mönster (SA, s. 123). Då kommer de frågor som ansatt honom helt enkelt inte att uppstå, säger han.

11 För att se hur Wittgenstein kunde tänka så här, måste man för det första observera att det var hans filosofiska övertygelse att enskilda människors liv och därmed också alla enskilda kulturella uttryck är djupt inbäddade i grundläggande strukturer av social karaktär. Ifrågavarande strukturer är vad Wittgenstein kallar ”Lebensformen”språk: annat, livsformer, och de kommer till utryck i vad han kallar ”Sprachspiele”språk: annat, språkspel. De är ”das Hinzunehmende, Gegebene”språk: annat, det som vi tar för givet i alla våra omdömen och allt vårt tänkande. (Jfr Philosophische Untersuchungen, s. 226, Über Gewißheit 559.) Denna grund är förvisso varken evig eller oföränderlig. Den har frambragts av vår historia som mänskliga varelser och genom historiska förändringar. Den är en mänsklig skapelse, och något som människan förändrar. Men hur det går till är, enligt Wittgenstein, inte något som man kan förklara, eller förutse, på teoretisk väg. ”Vem känner de lagar, enligt vilket samhället utvecklas?” frågar han (SA, s. 71) och tillägger ”Jag är övertygad om att inte ens den intelligentaste har en aning om dem” (ibid.).

---

12 5. Wittgensteins syn på individen som djupt rotad i en social verklighet är nära förbunden med hans syn på filosofins natur. Filosofiska problem har sin upprinnelse i en förvrängning eller felaktig användning av ett eller flera språkspel, vilket i sin tur är ett tecken på att någonting är fel i människors sätt att leva. På ett intellektuellt plan består den felaktiga användningen i vissa osunda invanda tänkesätt, Denkgewohnheiten, som genomsyrar andan i en epok.

13 Wittgensteins filosoferande kan till stora delar ses som en kamp mot sådana tankesätt. (Jfr SA, s. 54.) Detta är kanske mest uppenbart i fråga om matematikens filosofi hos honom. Den motsätter sig mängdlärans inflytande på forskningen kring matematikens grunder och på tänkandet om denna fråga. Det gäller också den andra grenen i hans verk, psykologins filosofi. Men här har vi en mer komplex situation, eftersom Wittgenstein för ett tvåfrontskrig: dels mot behaviorismen, och dels mot mentalismen.

14 Det är mot denna bakgrund vi måste förstå hur det kommer sig att Wittgenstein, mitt i ett avsnitt om mängdlära och begreppet det aktuella infinita, har tecknat ner följande, ofta citerade, anmärkning: ”Sjukdomen i en epok botas ofta genom en förändring i den mänskliga levnadsformen, och det var endast möjligt att bota den sjukdom de filosofiska problemen bestod av genom ett förändrat tänke- och levnadssätt; inte genom en medicin uppfunnen av en enskild person. – Anta att bruket av bilar medför eller bidrar till vissa sjukdomar, och att mänskligheten plågas av en sådan sjukdom tills den, på grund av en eller annan förveckling, slutar köra bil.” (Bemerkungen über die Grundlagen der Mathematik, s. 57.)

15 Meningen är imponerande, också när den citeras utan kontext. Men den får en ny dimension när vi läser den i sitt egentliga sammanhang. För Wittgenstein var mängdlära en cancer med djupa rötter i vår kultur, och har lett till förvrängningar i det delområde inom kulturen som utgörs av vår matematik. Hade han fått leva länge nog att få se vilken roll mängdläran sedan dess har kommit att spela i flera eller de flesta länder, där den kommit att bilda fundamentet för matematikundervisningen för barn, skulle han utan tvekan ha varit upprörd, och kanske sagt att detta var ett tecken på slutet för det som hittills kallats matematik.

---

16 6. De invanda tänkesätt som Wittgenstein bekämpar är emellertid inte i första hand det osunda inflytande som vårt tänkande utsätts för genom vissa högtflygande intellektuella skapelser, såsom t.ex. Cantors. Mängdlära och behavioristisk psykologi är bara symptom på en sjukdom, inte själva orsaken till den. Orsaken har sin grund i språkspelen, och de i sin tur återspeglar våra levnadsvanor.

17 Det är fåfängt att tro att man skulle kunna bota sjukdomen genom att bekämpa symptomen. För att råda bot på den måste man förändra språkspelet, reformera språket – och därmed samhällets Denk- und Lebensweise, tänke- och levnadssätt. Wittgenstein ansåg definitivt inte att detta var möjligt genom en enskild individs ansträngningar. Han är oerhört bestämd på den punkten. Allt en filosof kan göra är att visa på vad som inte fungerar i språkspelet, beskriva det och därigenom befria sitt sinne från de plågor den icke identifierade sjukdomen gett upphov till. Men denna intellektuella kur – ”frid i tankarna”, vilket enligt honom (SA, s. 53) är målet för dem som filosoferar – kommer inte att ha några betydande konsekvenser av social natur, vare sig för vårt sätt att tänka eller för vårt sätt att leva.

18 Wittgensteins förhållningssätt till språket är således en kamp, men inte i syfte att reformera det. ”Vi kämpar med språket. Vi befinner oss i kamp med språket”, skriver han (SA, s. 20). Vad han avser kan ytterligare belysas med en passage från ungefär samma tid, tidigt 1930-tal – som inte finns i tryck i SA, eftersom den är inbäddad i andra frågor – där han övergår till att skriva om filosofins karaktär: ”Människorna är djupt inbäddade i filosofiska, dvs. grammatiska missförstånd. Och att befria dem från dessa förutsätter att man rycker dem ur de otroligt komplicerade förbindelser som de är fångna i. Man måste så att säga omgruppera hela deras språk. – Men språket har ju blivit sådant, eftersom människor haft – och har – en tendens att tänka just så. Därför kan man endast rycka loss dem som lever i en rent instinktiv revolt mot språket. Inte dem, vars hela instinkt går ut på leva i den flock, som har tillägnat sig detta språk som sitt egentliga uttryck.”2Denna anmärkning finns numera publicerad i Wittgensteins The Big Typescript. TS 214, Oxford: Blackwell 2005, s. 311. (Utg. anm.)

---

19 7. När Wittgenstein skrev ovannämnda reflexion stod kanske inte sambandet mellan språk och livsform lika klar för honom som längre fram. Med avseende på hans senare filosofi kunde man säga att hans ”revolt mot språket” var ett avståndstagande från den intrikata väv av livsformer som utgör den moderna västerländska civilisationen.

20 Därom vittnar Wittgensteins liv – och det gjorde också hans ord, inte endast i samtal med honom, utan också i det han skrev – kanske mest explicit i det tryckta förordet till Philosopische Bemerkungen och i olika utkast till den i manuskriptform. Andan han skriver i, säger han, ”är en annan än andan i den europeiska och amerikanska civilisationens huvudström”. Den andan är för honom ”främmande och osympatisk” (s. 14). Vår civilisation karakteriseras av tron på framsteg (s. 15) – framsteg framför allt annat, tack vare vetenskapens tekniska tillämpningar. Wittgenstein misstrodde det djupt. Många läsare måste ha blivit konfunderade av mottot för Filosofiska undersökningar: ”Med framsteget är det över huvud taget så att det ser mycket större ut än det verkligen är.” Om man läser det i sin rätta kontext, i Nestroys pjäs Der Schützling [”Skyddslingen”], kanske man förstår det bättre. Framsteget, får vi höra, är endast den grönskande utkanten av ett kolonialt territorium med ett vidsträckt uppland av ogenomtränglig vildmark. År 1947 skrev Wittgenstein:

21 ”Det är t.ex. inte nonsens att tro att den vetenskapliga och tekniska tidsåldern är början till slutet för mänskligheten; att idén om det stora framåtskridandet är en förblindelse, liksom idén om ett slutligt upptäckande av sanningen; att det inte ligger något gott eller önskvärt i den vetenskapliga kunskapen, utan att mänskligheten i sin strävan efter den löper i en fälla. Det är ingalunda klart att det inte förhåller sig så.” (SA, s. 67.) Wittgenstein kallar det för ”den apokalyptiska synen på världen”.

22 Lite senare skrev han: ”Kanske är det så att vetenskapen och industrin, och deras framsteg, är det varaktigaste i dagens värld. Att varje förmodan om ett sammanbrott för vetenskap och industri tills vidare, och för en lång tid framåt, är en dröm, och att vetenskap och industri efter och genom en tid av jämmer kommer att förena världen, jag menar, sammanfoga den till ett, i vilket visserligen allt annat än frid därpå kommer att råda. Ty vetenskapen och industrin avgör ju krigen, eller så förefaller det.” (SA, s. 74.) Hade Wittgenstein levt så länge att han hade fått se 1960- och 1970-talen, skulle han säkerligen ha hittat mycket som hade förstärkt hans uppfattning om riskerna för självdestruktivitet som karaktäriserar det moderna industrisamhället.

23 Trots dessa dystra framtidsprospekt är Wittgensteins världsuppfattning allt annat än ”profetisk”. Där ingår inga framtidsvisioner, utan snarare ett inslag av längtan till det som varit. Wittgenstein kände sig inte, i stil med Nietzsche, som en ”längtans pil till den andra stranden”, eftersom detta hade förutsatt visionen om en avlägsen strand, där den skeppsbrutne kunde börja ett nytt liv. För Wittgenstein var framtiden något oförutsebart. Han har flera anmärkningar kring detta tema. ”Moln kan man inte bygga. Och därför blir den drömda framtiden aldrig sann”, skriver han (SA, s. 51). ”När vi tänker på världens framtid, så menar vi alltid den ort där den kommer att befinna sig om den löper vidare så som vi nu ser den löpa, och tänker inte att den inte löper rakt utan i en kurva, och att dess riktning konstant ändrar sig.” (SA, s. 10.) En filosof som tänker så avstår inte bara från att uttala sig om framtiden, han lever inte heller i illusionen om att det kommer att bli en fortsättning på det verk som han själv påbörjat men kanhända inte lyckats slutföra. (SA, s. 53, se även s. 113.)

---

24 8. Många läsare kommer säkerligen att slås av hur starkt Wittgensteins inställning till sin samtid påminner om Spenglers. Denna iakttagelse skulle kanske inte vara så intressant, om det inte vore för det faktum att Wittgensteins attityd är nära förbunden med hans filosofi. Wittgensteins filosofi var inte samtidskritisk på det sätt som till exempel Nietzsches var det. Inte heller utvecklade han någon historiefilosofi, som Spengler. Men man skulle kunna säga att han genomlevde ”Untergang des Abendlandes”språk: annat (västerlandets undergång). Han genomlevde det, inte bara i sin avsky för den samtida västerländska civilisationen, men också i sin djupa vördnad och förståelse för denna civilisations storslagna förflutna. Hur skulle han annars ha kunnat skriva följande ord, som jag finner djupt berörande: ”Den tidigare kulturen kommer att bli en ruinhög och till slut en askhög, men andar kommer att sväva över askan”? (SA, s. 11.)

25 Eftersom dessa likheter med Spengler kanske inte är välbekanta för alla, och för vissa kan verka egendomliga, kräver jämförelsen ytterligare dokumentation. Faktum är att Wittgenstein hade tagit intryck av Spengler. Det finns ett avsnitt i SA (s. 27) där han omnämner dem som influerat honom. Det är väl värt att här återge listan i sin helhet: Boltzmann, Hertz, Schopenhauer, Frege, Russell, Kraus, Loos, Weininger, Spengler, Sraffa. Det är i denna ordningsföljd som Wittgenstein räknar upp dem, och jag tror att den motsvarar den kronologiska ordningsföljd i vilken han tagit intryck av dem. Anmärkningen är nedtecknad 1931, men jag betvivlar att Wittgenstein skulle ha lagt till någon ytterligare längre fram i livet.

26 Det är däremot inte säkert att Wittgenstein i ovannämnda avsnitt avsåg att säga att Spengler influerat hans syn på livet; snarare har Spenglers verk förstärkt den, och hjälpt honom att formulera sin egen livssyn. Själva inflytandet består, verkar det som, i en tanke som återfinns i Wittgensteins senare filosofi, och som faktiskt är en av de mest karakteristiska tankerörelserna i den. Det handlar om idén om ”familjelikhet”. Den verkar ha sin upprinnelse i Spenglers idé om en ursymbol, som karakteriserar var och en av de stora kulturerna och bildar vad Wittgenstein, när han skriver om detta, faktiskt kallar en familjelikhet (SA, s. 22 f.) mellan de olika uttryck som en civilisation tar sig – dess matematik, arkitektur, religion, sociala och politiska organisation etc. En kulturs undergång är på många vis en upplösning av de likheter som sammanbinder dessa Lebensweisen (levnadssätt), och bidrar till att dessa, som Wittgenstein formulerar det, i stället ”under okulturens tid … bara strävar mot privata mål” (SA, s. 14 f.).

---

27 9. Det är inte många idéer som har blivit så grovt missförstådda och vulgariserade som Spenglers begrepp om ”västerlandets undergång”. Många tenderar att läsa det som en profetia om en förestående förödelse – någonting i stil med en jordbävning eller en syndaflod. Det handlar det inte alls om. Inte heller handlar det om en förutsägelse om ett krig eller en ekologisk kris som förorsakats av människans tanklösa exploatering av naturen, även om båda säkerligen är drag som hänger samman med västerlandets undergång, liksom de var drag hos den grekisk-romerska kultur som försvann innan vår egen. Förfallets perspektiv, en undergång, är vad Wittgenstein, på tal om Spengler, kallar för en princip för betraktelseformen eller betraktelseform (SA, s. 35, 22), och han kritiserar Spengler för en tendens att blanda ihop urbilden, ”jämförelseobjektet, det föremål från vilket man härlett detta betraktelsesätt” med ”det objekt på vilket jämförelsen tillämpas” (SA, s. 23, 35). Man kan inte tala om sant och falskt som attribut hos ett betraktelsesätt. Men detta får, naturligtvis, sin mening från det fenomen som det belyser och dess berättigande beror på hur mycket det bidrar till vår historieförståelse.

28 För många människor är detta betraktelsesätt helt enkelt obegripligt; andra kan finna det konstlat eller överdrivet. Hur attraktivt det ter sig för dem som finner det naturligt beror delvis på karaktärsdrag och temperament, men också på bakgrund och traditioner samt på livserfarenhet. Det är förvisso mycket betydelsefullt för hur Wittgensteins syn på det samtida samhället tog form att han växte upp i den märkliga och motsägelsefyllda smältdegel av nationer och idéer som det sena habsburgska imperiet utgjorde, och att han under sin livstid plågades av det barbari som förintade den säregna surdeg i vår kultur som den centraleuropeiska judendomen stod för. (Det finns ett rikt flöde av reflexioner kring det judiska i SA.) Wittgenstein var djupt rotad i något som blev fullständigt uppryckt med rötterna; för att kunna uppskatta hans sätt att se på världen måste man förstå denna dubbla aspekt av tradition och upplösning av det förgångna som påverkade även hans eget liv.

---

29 10. Jag har här uppehållit mig vid tre aspekter av Wittgensteins tänkande; två av dem har jag tagit upp helt kort, eftersom de är välbekanta, och därtill en tredje, mindre känd, som behandlats något utförligare. Den första är uppfattningen att en enskild individs föreställningar, bedömningar och tankar är inbäddade i språkspel som accepterats utan att ifrågasättas och är socialt sanktionerade livsformer. Den andra är uppfattningen att filosofiska problem är tankefel som förorsakas av någon störning i språkspelet och därmed i samhällets livsform. Den tredje är Wittgensteins förkastande av de industrialiserade samhällenas vetenskapligt-teknologiska civilisation, som han betraktade som kulturens förfall.

30 Det kan knappast förnekas att dessa tre aspekter är nära förbundna med varandra och djupt integrerade delar av Wittgensteins intellektuella personlighet. Varje försök att förstå denna utan att ägna detta faktum tillbörlig uppmärksamhet, är dömt att misslyckas. Det problematiska är emellertid huruvida, och i vilken grad, dessa tre aspekter kan särskiljas från varandra i tanken, eller om det även föreligger något slags begreppslig förbindelse mellan dem. Särskilt relevant är frågan huruvida den tredje aspekten, den spenglerska, endast står i förbindelse med de två andra i Wittgensteins tänkande tillfälligt, dvs. av historiska eller psykologiska orsaker. Om förbindelsen endast är slumpartad eller kontingent, skulle man kunna säga att Wittgensteins relation till sin samtid är irrelevant för att förstå hans filosofi, även om den kan vara mycket viktig för att förstå hans personlighet.

31 Jag önskar att jag visste svaret på dessa frågor. De är ett problem för mig. Om det bara vore frågan om relationen mellan den första och den tredje aspekten – det individuella livets inbäddning i samhällslivets realiteter å ena sidan, och förkastandet av den samtida civilisationen å den andra – så vore det en enkel match. Det finns inte större anledning att tänka sig att dessa två hänger ihop med varandra. Svårigheten uppstår på grund av den andra aspekten, Wittgensteins märkliga uppfattning om filosofins natur. Den utgör en länk mellan de två andra aspekterna. Eftersom språket är förbundet med livsformerna återspeglar en störning i det förra störningar i de senare. Om filosofiska problem är symtomatiska för ett språk som ger upphov till maligna utväxter som förmörkar vårt tänkande måste det finnas en cancer i livsformerna också.

32 Jag tror inte att Wittgenstein skulle ha påstått att hans syn på filosofi gällde för alla historiska fenomen som vi samlar under etiketten ”filosofi”. Det är allmänt känt att han brukade säga att det han höll på med var en ”legitim arvinge” som via en familjelikhet var besläktad med det som filosofer före honom hade ägnat sig åt. Filosofi var inte en ”historisk konstant” mer än naturvetenskap eller konst är det. Wittgenstein är mycket djupare ”historiskt medveten” än man i allmänhet insett eller erkänt. Hans sätt att betrakta filosofi var inte ett försök att, en gång för alla, berätta för oss vad filosofi är, utan att uttrycka vad det mot bakgrunden av hans samtid för honom måste vara.

33 Om Wittgenstein hade hävdat en icke-historisk, tidlös giltighet för sin uppfattning om filosofi skulle det, återigen, inte ha funnits mer än en psykologisk förbindelse mellan denna och hans relation till sin samtid. För i det fallet skulle av påståendet ha följt att all god filosofi hörde ihop med kulturens förfall. Detta är uppenbart fel: stor filosofi är kännetecknande för en kulturs höjdpunkt, eller på sin höjd för början på dess nedgång. Men Wittgenstein hävdade ingenting sådant. Hans syn på filosofi är nära förbunden med ett betraktelsesätt på den samtida civilisationen. Så mycket måste vi acceptera. Men huruvida denna måste motsvara ett spenglerskt sätt att betrakta vår tid som en tid av upplösning av de traditioner inom konst, vetenskap och filosofi som bildat det relativt enhetliga historiska fenomen hos den västerländska kulturen utgör, är naturligtvis en annan fråga. Vilket svaret än är, förtjänar frågan att tänkas igenom och tillhör ett hittills nästan outforskat problemområde som Wittgenstein efterlämnade till filosofin.

 

 

1. 1Hänvisningar i texten ges till den svenska översättningen av Lars Hertzberg (1983). (Övers. anm.)
2. 2Denna anmärkning finns numera publicerad i Wittgensteins The Big Typescript. TS 214, Oxford: Blackwell 2005, s. 311. (Utg. anm.)