3. Doktorand i Cambridge
Kommentar
Kommentar
Kapitlet är hämtat ur von Wrights självbiografi Mitt liv som jag minns det från 2001. von Wright beskriver här sin första längre vistelse i Cambridge som doktorand mellan februari och juli 1939, där han bland annat för första gången mötte Wittgenstein.
Mötet med Wittgenstein skildras också i kapitel 2 i denna utgåva. von Wright beskriver sina intryck av Cambridge och Cambridgefilosoferna också i flera brev till Eino Kaila från 1939, som har publicerats i utgåvan ”Skriv så ofta du kan” (Österman 2020, se t.ex. 5/3, 5/4, 25/4, 6/6 och 29/6 1939). Relationen mellan von Wright och Wittgenstein på våren 1939 diskuteras också i Erbacher 2016, s. 8–14.
Texten återges efter G.H. von Wright, Mitt liv som jag minns det, Stockholm: Albert Bonniers 2001, s. 71–78. (Publikation nr 515 i von Wrights bibliografi, ”The Georg Henrik von Wright Bibliography”, Journal for General Philosophy of Science 36, 2005, s. 155–210.)
Litteratur
Erbacher, Christian 2016, ”Wittgenstein and His Literary Executors”, Journal for the History of Analytic Philosophy vol. 4:3, s. 1–40.
Österman, Bernt (utg.) 2020, ”Skriv så ofta du kan”. Brevväxlingen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila 1937–1958, Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell. Webbutgåva: vonwright.sls.fi, e-bok: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-978-951-583-532-1.
Doktorand i Cambridge
1 Redan under mitt första studieår hade Kaila länkat in mitt intresse på induktionsslutens och sannolikhetsbegreppets logik och filosofi. Jag hade läst uppsatser av von Mises och Reichenbach och Poppers nyligen utkomna Logik der Forschung, som gjorde ett starkt intryck på mig och i viss mening blev grundläggande för min avhandling. Jag uppfattade varken då eller senare Popper som en kritiker av Wienkretsens filosofi – vilket han själv var angelägen att göra – utan som en nyanserad vidareförare av kretsens tankegångar. Jag tror fortfarande att detta är en riktig och rättvis syn både på Poppers och på Wienkretsens insats.
2 Vid slutet av läsåret 1934–35, innan jag reste till landet för att avnjuta ett långt sommarlov, diskuterade jag min avhandling med Kaila. Bland annan läsning satte han i min hand sitt exemplar av Keynes A Treatise on Probability och sade att jag måste läsa den. Jag svarade att jag tyvärr inte förstod engelska. Jag hade inte läst engelska i skolan och min amerikanska från tiden i Brooklyn hade rostat bort. Kaila godkände inte mitt svar och sade på sitt karaktäristiskt rättframma sätt, att när jag väl läst Keynes bok så skulle jag kunna åtminstone lite engelska. Lydig elev som jag var följde jag rådet och A Treatise on Probability blev i bokstavlig mening min lärobok i engelska språket! Snart läste jag också uppsatser i den ansedda engelska filosofitidskriften Mind av C. D. Broad och något av Richard Braithwaite. Denna lektyr i förening med omöjligheten att bege sig till Wien gjorde att det började kännas lockande att studera i Cambridge.
3 På Kailas förslag ingick bara en enda bok i min muntliga tentamen för slutexamen i filosofi: Wittgensteins Tractatus. Efter av|72|slutat förhör smickrade Kaila mig med att säga att jag hjälpt honom att bättre förstå Wittgensteins svårtolkade verk. Om det verkligen var så vet jag inte. Min egen förståelse av texten var inte djup.
4 Som en förberedelse för en längre vistelse i England tog jag privatlektioner i engelska och sommaren 1936 gick jag på ett språkinstitut i London. Efter avslutad kurs reste jag till mina förfäders Skottland och gjorde snabba visiter i Oxford, Stratford-on-Avon och Cambridge. I Cambridge stod jag med mina kurskamrater från språkinstitutet kring fontänen på den stora gården, Great Court, i Trinity College och hörde vår rektor tala om platsens lärda minnen. I min dagbok antecknade jag att jag föredrar Cambridge framom Oxford på grund av dess ”stramare vetenskapliga tradition … Trinity College har ingen jämlike i Oxford”. Föga anade jag att Cambridge och Trinity snart skulle komma att djupt prägla mitt liv.
5 I slutet på februari 1939 anträdde jag den resa till Cambridge som fick avgörande konsekvenser för min utveckling och akademiska bana. Jag reste liksom så många gånger senare genom Sverige och över Nordsjön, var några dagar i Stockholm hos Ulf och landade i Tilbury Docks, varifrån jag omedelbart fortsatte till Cambridge.
6 Det är fantastiskt hur lätt och behändigt det gick på den tiden för en utländsk doktorand att slå sig ner för studier i Cambridge. Jag hade inte anmält mig på förhand och jag hade inga andra rekommendationer än ett brev från mamma till en av hennes engelska studiekamrater från tiden i Köln i seklets början, en germanist som hette Bennet och var fellow i Caius College, granne till Trinity. Hur jag fick tag på det hotell där jag tog in efter ankomsten minns jag inte. Det hette Garden House och finns fortfarande kvar fast ombyggt efter en förödande brand någon gång på 1960-talet.
7 Jag gick raka vägen att uppsöka min mammas ungdomsvän, men fann att han var tillfälligt utgången. Av en vänlig porter i hans college fick jag adresser på rum som stod att hyra. Jag tog mig en |73|titt på några av dem och redan följande dag hade jag lämnat mitt trevliga hotell och etablerat mig i ett pensionat i hörnet av West Road och the Backs.
8 I unga år hade jag ännu god hörsel och stördes därför så mycket av råkornas kraxande på West Road att jag efter en vecka såg mig tvungen att söka nytt logi. Jag fann det i hörnet där Grange Road möter Cranmer Road, den fridfulla gata där jag ett tiotal år senare lät uppföra ett eget hus för mig och min familj.
9 Flykten från nazieuropa var redan i full gång och bland gästernas post låg brev till Anna Freud och Arthur Schnitzlers änka.
10 Jag upprepade inte mitt försök att råka Mr Bennet. Redan den andra dagen efter min ankomst sökte jag i stället upp en av de yngre filosoferna i Cambridge, Richard Braithwaite i King’s College. Han tog vänligt emot mig och jag kom tillbaka redan nästa dag. Av honom fick jag höra att Wittgenstein sedan länge bodde och undervisade i Cambridge, vilket kom som en fullständig överraskning för mig. Hans person var höljd i en viss mystik, men det faktum att varken Kaila eller jag visste om hans existens i Cambridge är en talande illustration till hur outvecklade de internationella relationerna i vetenskapens värld var ännu på 1930-talet.
11 Innan jag vågade mig till lejonets kula uppsökte jag C. D. Broad, dekanus för det som numera heter faculty of philosophy, men som då ännu gick under sitt gamla namn faculty of moral sciences. Broad bodde i Trinity i rum som sades ha varit Isaac Newtons. Han tog mycket vänligt emot mig och gav mig utan vidare det tillstånd som krävdes för att gå på föreläsningar och seminarier. Troligen var det också tack vare honom som jag fick tillträde till Universitetsbiblioteket, som sedan blev min huvudsakliga arbetsplats under tiden som doktorand i Cambridge, den enda period som jag arbetat regelbundet i ett institutionsbibliotek. Där gick jag igenom en enorm litteratur på engelska, franska och tyska och var troligen under något årtionde den som visste mest om induktionsproblematikens tidigare historia. Också för övrigt fick jag goda råd och värdefullt stöd av Broad. Utan att ha några som helst |74|förpliktelser blev han min handledare och vi diskuterade igenom alla detaljer i den tilltänkta avhandlingen. Jag tror knappast att jag fick några nya idéer och uppslag av honom, däremot kritik och uppmuntran. Diskussionerna utspelades inte bara i hans rum i Trinity, utan främst under otaliga promenader och utflykter: till Byron’s Pool längre upp längs floden Cam, till the Roman Road på Gog-Magog Hills, och till platser i the Fenland, som jag inte senare kunnat identifiera på kartan.
12 Det uppstod snart en varm vänskap mellan Broad och mig. I hans förhållande till mig kan man tala om en äkta och ren kärlek, som dock måste förbli obesvarad då jag inte själv har några homoerotiska böjelser. Detta skapade samtidigt en viss distans, som jag var angelägen om att iaktta. Vår vänskap bestod provet och när vi råkades igen efter kriget var det emotionella förhållandet mellan oss strikt symmetriskt.
13 Också Wittgenstein var homosexuell. Jag tror det är riktigt att säga att han höll av mig som människa, liksom jag höll av honom. Men i vårt förhållande fanns, så vitt jag kan bedöma, ingen erotisk spänning. Vår ömsesidiga sympati hade sin grund i gemensamma icke-filosofiska intressen, i liknande moraliska attityder och konstnärlig smak och i vår gemensamma mellaneuropeiska kulturbakgrund.
14 Det akademiska livet i Cambridge vid tiden för min första vistelse där var ännu starkt präglat av universitetets monastiska ursprung. Det fanns visserligen två kvinnliga college, Girton och Newnham, men den manliga dominansen var total. En kvinnlig don kunde invitera en manlig gäst till middag i sitt college – men inte tvärtom! Under sådana förhållanden är det begripligt att homoerotiken framstår som något helt naturligt och normalt. Jag upplevde den inte som obehaglig, men som för mig främmande. Den var inte heller något som man talade tyst om, vilket kontrasterade mot de absurda lagar, som ännu var i kraft i England och som kunde för livet brännmärka den som i offentligheten ertappades för homosexuellt beteende. Oscar Wilde är det klassiska exemplet. En annan som fick bittert lida för samma sak var mate|75|matikern och filosofen Alan Turing, som jag lärde känna på Wittgensteins föreläsningar före kriget.
15 Lika betydelsefullt för min utveckling som Broads välvilliga intresse för mitt doktorsarbete var att han introducerade mig i Trinity College – Cambridges största och mest ärorika vetenskapliga samfund. Han tog mig ofta med som sin gäst till middagen vid The High Table – en favör som inte förunnats mig om jag haft en fastslagen status som studerande vid universitetet. Som utlänning var jag en främmande gäst.
16 Vid middagarna och efteråt i The Combination Room eller un|76|der promenader i The Fellows’ Garden lärde jag känna flera framstående personer, som det matematiska ”tvillingparet” Hardy och Littlewood, fysiologerna Adrian och Rushton, och astronomen och fysikern Eddington, som svarade mot mina egna idealbilder av ett liv vigt åt vetenskapen. Det var naturligtvis ytliga bekantskaper, men många av dem fick jag efter min återkomst till Cambridge efter kriget anledning och möjlighet att fördjupa. De flesta var mycket äldre än jag, med undantag av fysiologerna Hodgkin och Huxley, båda senare Trinitys Master och nobelpristagare. Master 1939 var den gamle J. J. Thomson, en av atomfysikens banbrytare. Honom lärde jag inte känna – däremot hela raden av hans efterträdare från George Trevelyan till Amartya Sen.
17 Jag skulle inte tillåta mig denna namedropping om jag inte upplevat så många av dessa bekantskaper som inspirerande förebilder i mitt eget liv som vetenskapsman.
18 Att jag redan som doktorand blev introducerad hos fellows vid Trinity High Table gjorde att jag inte fick så många jämnåriga och yngre bekantskaper. Undantagen var Casimir Lewy och Theo Redpath, som förblev mina vänner till slutet av sina liv.
19 Förutom Turing som redan var ett stort namn, gick också bland andra Rush Rhees och Norman Malcolm på Wittgensteins föreläsningar. Malcolm kom senare att komma mig nära, men då lärde jag knappast alls känna honom.
20 Ett kapitel för sig är mitt tidiga möte med Wittgenstein. Efter att ha inhämtat Broads tillåtelse gick jag full av förväntningar först till G. E. Moores seminarium och därifrån till Wittgensteins föreläsning. Där fick jag en kalldusch. När jag presenterade mig för Wittgenstein mumlade han något, som jag inte kunde uppfatta men som jag förstod inte var välkomnande. Då det inte heller var uttryckligen avvisande tog jag plats bland de andra åhörarna. Vi var knappast fler än ett tiotal. Jag hörde fascinerad på utan att förstå mycket, men ändå tillräckligt för att i min dagbok samma dag anteckna att det varit ”det märkligaste intryck jag någonsin haft av en människa”. Föreläsningen slutade med en straffpredikan |77|som riktade sig mot ovidkommande visitors som ingenting hade där att göra. Jag förstod att hans ursinne var riktat mot mig och blev djupt chockerad. Senare erfor jag att där också varit en annan utomstående, som tydligen blev så förskräckt att han aldrig mera vågade visa sig för Wittgensteins ögon.
21 Vad skulle jag göra? Uppge alla tankar på ett närmande? Det hade kanske varit mest i samklang med min lite timida läggning. Men lyckligtvis gav jag inte upp, utan skrev ett brev till den förskräcklige och försökte förklara allvaret i mina avsikter. Något svar väntade jag egentligen inte. Min förvåning var därför stor när jag några dagar senare fick ett vänligt svarsbrev. Wittgenstein inviterade mig till te i sin bostad i en ganska förslummad del av Cambridge och vårt första sammanträffande på tu man hand blev odelat angenämt. Vi talade mest om arkitektur och om Norge, där Wittgenstein bott i ensamhet en lång tid i mitten på 1930-talet. Om föreläsningarna sade han bara, att det inte var någon idé för mig att höra på de få som var kvar under vinterterminen, men att jag efter påsklovet skulle vara välkommen. Han lovade söka upp mig senare. Samma innehållsrika dag åt jag för första gången middag som Broads gäst i Trinity, i vad jag i dagboken kallar ”en mycket intrycksbjudande omgivning”.
22 Jag gick alltså på Wittgensteins föreläsningar under påskterminen. Dialogerna mellan honom och Turing var dramatiska dueller mellan två skarpa hjärnor. Av själva föreläsningarna förstod jag inte särskilt mycket. Jag hörde också Wittgenstein diskutera i den förening som fortfarande bär namnet The Moral Science Club. Under sommaren hade vi också ett antal enskilda samtal. Wittgenstein sökte övertala mig att stanna kvar över höstterminen och lovade att som nyutnämnd professor stöda min vistelse ekonomiskt. Men jag avböjde och i mitten på juli begav jag mig hemåt – först på en vecka till Bryssel, där Ragnar Numelin då var stationerad och sedan med båt från Antwerpen till Helsingfors.
23 Under min tid i Cambridge skockade sig orosmolnen över Europa. Jag minns det ständiga surret av stridsflyg till och från baserna i the |78|Fenland. I april ockuperade tyskarna vad som återstod av Tjeckoslovakien. Med anledning av krigshotet delades det ut gasmasker i Cambridge. Jag greps av samma obestämda skräck som under Münchenkrisen och funderade allvarligt på att återvända hem. Jag var rädd för kriget. I min omgivning såg man delvis annorlunda på vad som förestod. Jag frågade en gång Wittgenstein om Europa behövde ett nytt storkrig. ”Inte bara ett utan två eller tre”, svarade han. Han förskräckte mig och jag fann hans åsikt obegriplig. Först långt senare har jag lärt mig förstå den.
24 Till min lycka var pappa i England på en av sina regelbundna affärsresor. Han sökte upp mig i Cambridge och vi var tillsammans några dagar på ett hotell i Gerrards Cross, där han spelade golf i en naturskön omgivning. Vi diskuterade världsläget och pappa rådde mig att inte tänka på hemresa. Jag har anledning att vara djupt tacksam för rådet, hade jag inte följt det så hade de kontakter som jag lyckats knyta i Cambridge troligen avbrutits och mitt fortsatta liv blivit helt annorlunda. ”Samvaron med Pappa”, skriver jag i dagboken, ”har varit mycket välgörande för mig.”
25 När jag på sensommaren planenligt reste hem, var jag helt övertygad om att det skulle bli krig. Men när jag ventilerade en sådan åsikt bland bekanta i hemlandet blev jag utskrattad. ”Man får inte vara pessimist!” Hur ofta har jag inte fått den frasen kastad i ansiktet, när jag i mitt senare skriftställarskap uttryckt oro för människans framtid på jorden.