4. Wittgenstein skakar min själ
Kommentar
Kommentar
Kapitlet är hämtat ur von Wrights självbiografi Mitt liv som jag minns det från 2001. Här redogör von Wright för sin andra resa till Cambridge mellan april och juli 1947 och berättar hur han förnyade sin vänskap med Wittgenstein. Han beskriver också hur han utsågs till Wittgensteins efterträdare som professor i Cambridge i maj 1948.
von Wrights reaktioner på mötet med Wittgenstein 1947 dokumenteras i hans brev till Max Söderman och Göran Schildt (kap. 24 och 25 i denna utgåva). Se också von Wrights brev till Wittgenstein 31/7 1947 (brev nr 370 i McGuinness 2008). Mötet har senare beskrivits av Christian Erbacher (2016, s. 21–25). Dess betydelse för von Wrights egen filosofi diskuteras i Österman 2017 och Jakola 2020. Brian McGuinness (2005, s. 80) redogör för von Wrights val till professuren i maj 1948.
Texten återges efter G.H. von Wright, Mitt liv som jag minns det, Stockholm: Albert Bonniers 2001, s. 124–137. (Publikation nr 515 i von Wrights bibliografi, ”The Georg Henrik von Wright Bibliography”, Journal for General Philosophy of Science 36, 2005, s. 155–210.)
Litteratur
Erbacher, Christian 2016, ”Wittgenstein and His Literary Executors”, Journal for the History of Analytic Philosophy vol. 4:3, s. 1–40.
Jakola, Lassi 2020, ”Wittgenstein and G.H. von Wright’s Path to The Varieties of Goodness (1963)”, Nordic Wittgenstein Review 9, s. 37–77.
McGuinness, Brian 2005, ”G.H. von Wright as Heir to Wittgenstein”, Ilkka Niiniluoto & Risto Vilkko (ed.), Philosophical Essays in Memoriam Georg Henrik von Wright, Acta Philosophica Fennica 77, s. 79–88.
McGuinness, Brian (ed.) 2008, Wittgenstein in Cambridge. Letters and Documents 1911–1951, 4th edition, Oxford: Blackwell.
Österman, Bernt 2017, ”’Jag kan inte låta bli att oupphörligt jämföra honom med Cézanne’. Hur Göran Schildt hjälpte Georg Henrik von Wright att lösa problemet Ludwig Wittgenstein”, Finsk Tidskrift 7–8/2017, s. 51–65.
Wittgenstein skakar min själ
1 C. D. Broad hade medan kriget ännu pågick publicerat tre långa artiklar i Mind om min doktorsavhandling under den en aning sökta titeln ”Hr. von Wright on the Logic of Induction”. Det är inte ofta ett doktorsarbete blir så generöst uppmärksammat, jag känner inget annat fall. Det är en rimlig förmodan att Broads artiklar varit av avgörande betydelse för min akademiska bana. Jag blev med ett slag känd i den filosofiska världen – i första hand, men inte uteslutande, i England.
2 När Broad 1946 gästade oss i Pellinge talade vi om möjligheten att jag och Elisabeth skulle komma till England inom en överskådlig framtid. På hösten samma år blev jag inbjuden att föreläsa om mina arbeten om induktionsproblemet i Cambridge, Oxford och London. Doktorsavhandlingens problematik var fortfarande aktuell för mig; jag höll på med att skriva ett nytt, mera slutgiltigt arbete i samma ämne och fick också nu råd och hjälp av Broad. Det nya verket, A Treatise on Induction and Probability, kom ut i London 1951 på Routledge & Kegan Paul. Det kan sägas avsluta den period i mitt aktiva filosofiska liv som inleddes i Helsingfors under Kailas ledning 1938. Om denna period gäller, liksom om senare skapande perioder i min utveckling, att jag också efter dess slut, tid efter annan återkommit till dess ämnessfär. Min Treatise är, som sig bör, dedicerad till C. D. B.
3 Elisabeths och min första gemensamma resa till England började den 10 april 1947. Resor i efterkrigsårens Europa kunde vara besvärliga. Från Helsingfors reste vi med tåg till Åbo och därifrån med båt till Stockholm. Bara med svårighet fick vi en hyttplats. Efter tre dagar i Stockholm fortsatte vi med nattåg till Malmö och |125|därifrån över sundet till Köpenhamn, där vi skulle ta tåget vidare till Esbjerg och färdas över Nordsjön till Harwich och slutligen med tåg till London. Men färjan stötte på grund strax efter avfärden från Malmö och vi kom för sent till tåget. Nästa båttur från Esbjerg avgick först två dagar senare. Vi måste stanna i Köpenhamn och sökte oss glada i hågen till våra goda vänner Sunna och Franz From ute i Valby. Men där visade det sig att herrskapet på grund av den stränga kyla som denna vinter rådde i hela västra Europa, flytt till Ribe i Sönderjylland. En vänlig grannfru släppte in oss i deras tomma våning, där vi sedan sov två nätter. Det var fruktansvärt kallt och vi tillbringade största delen av tiden i sängen. Elisabeth hade till råga på allt svåra magplågor. Men vi kunde fortsätta till Esbjerg och Harwich och kom lyckligt till London på kvällen den 17 april, en vecka efter avfärden från Helsingfors.
4 Vi reste samma rutt flera gånger under våra engelska år, men med mindre besvärligheter. En annan förbindelse från Esbjerg som vi prövade ledde till Tilbury Docks i själva London. En tredje väg, kanske den angenämaste, gick från Stockholm med tåg till Göteborg och därifrån med båt till Newcastle och slutligen med tåg till London.
5 Resandet i Europa vid denna tid hade också positiva sidor. Turisternas lämmeltåg kors och tvärs genom vår världsdel hade ännu inte börjat. Det fanns trots krigets härjningar orörda, genuint europeiska kulturmiljöer. Tempot var ett annat. Man gav sig tid att dröja på resans olika stationer för att råka vänner och bekanta som man kanske länge varit avskuren från. Eller man hade ressällskap av landsmän som också skulle ut i världen. På vår första resa till England hade vi från Åbo till Stockholm sällskap av Anna och Eino Kaila. I Stockholm råkade vi Cilla och Eyvind Johnson, Raggen och Daisy Granit och vänner som rest från Uppsala för att träffa oss. På tåget till Malmö var Rolf Nevanlinna med och under vårt nödtvungna uppehåll i Köpenhamn uppsökte jag en gammal journalistbekant från krigsåren i Finland. Liknande erfarenheter av att resa hade vi också senare.
6 Efter några gemensamma dagar i London skiljdes Elisabeths |126|och mina vägar. Elisabeth var anmäld till ett språkinstitut i Kensington. En affärsbekant till pappa hade lovat ta emot henne i sitt hem, vackert beläget i Moor Park en kort sträcka med järnväg från Baker Street. Senare flyttade hon till ett mera centralt beläget boardinghouse.
7 Själv reste jag vidare till Cambridge. Efter några dagar i college som Broads gäst flyttade jag till Trinitys bibliotekarie Adams, som bodde idylliskt vid Newton Road. Där hade jag mitt hem i Cambridge ända tills hela vår familj flyttade över ett och ett halvt år senare.
8 I april och maj föreläste jag i Cambridge och under fem dagar i Bedford College i London. Karl Popper hedrade mina föreläsningar i London med sin närvaro. Den gången var han en odelat angenäm bekantskap.
9 Redan någon dag efter ankomsten till Cambridge sökte jag upp Wittgenstein som nu bodde i Trinity. Jag gick på hans föreläsningar om psykologins filosofi – de sista han överhuvudtaget höll. Intrycket av kompromisslöst allvar och sanningssökande var om möjligt ännu starkare än åtta år tidigare. ”Wittgenstein skakar min själ”, skrev jag i dagboken. Att höra honom föreläsa eller att diskutera med honom privat var att hålla domedag över sitt liv.
10 Wittgenstein är utan tvivel den människa som gjort starkast intryck på mig. Men hur djupt och i vilka avseenden han kan sägas ha påverkat mig låter sig knappast entydigt anges. En sak är säker, mitt filosofiska skriftställarskap, mitt sätt att ställa problemen och resonera mig fram till en lösning är mycket olikt Wittgensteins. Mina senare logiskt-filosofiska skrifter hade, tror jag, snarast väckt hans ogillande. Men jag tror också, att han i någon mening uppskattade kontrasten oss emellan. Han lär ha sagt, jag vet inte när eller åt vem, att jag var den enda av hans elever som han inte lyckats fördärva med sin undervisning, det vill säga som inte försökte imitera hans tankar och sätt att uttrycka dem. Tanken att bilda en skola var honom främmande. Han hade tydligen förtroende för mina försök att stå på egna ben.
|127|11 Grunden för vår vänskap var inte påverkan utan en oberoende, ibland rent tillfällig överensstämmelse i smak och värderingar. Under min tid i Cambridge 1939 kom jag av någon anledning att nämna Georg Christoph Lichtenberg, vars aforismer alltsedan skolåren fängslat mig. Jag hade knappt uttalat namnet förrän Wittgenstein med karaktäristisk emfas utbrast: ”Lichtenberg is immense”. Han gjorde också några påpekanden som ytterligare fördjupade mitt eget intryck.
12 Goethe säger någonstans att Lichtenberg är som en slagruta; där han gör ett skämt ligger ett problem förborgat. Filosofi är språkkritik – men kritiken måste utövas med vardagsspråkets hemvanda ord, inte med en för ändamålet uppfunnen filosofisk terminologi. Wittgenstein är en av de få som lyckats följa Lichtenbergs maxim. Därför är det för många svårt att hos honom se det filosofiska djupet under den språkliga ytan.
13 Wittgensteins Vermischte Bemerkungen publicerades 1977, utvalda av mig från manuskripten. Där nämner Wittgenstein uttryckligen Spengler bland dem som influerat hans tänkande. Själv hade jag tidigt tagit intryck av Spenglers icke-linjära, dekonstruktivistiska syn på den västerländska kulturens gradvisa fragmentering och sönderfall. Jag kunde förmoda att Wittgenstein närde liknande tankar. Men jag drog mig länge för att nämna Spenglers namn, eftersom jag fruktade att det skulle utlösa ett kraftigt fördömande från Wittgensteins sida, förutsatt att han överhuvudtaget befattat sig med den metafysiskt starkt belastade tyska historiefilosofen. När jag äntligen vågade antyda mitt eget intresse för Spenglers tankar fann jag till min förvåning att Wittgenstein hakade på med egna positiva kommentarer. Vi hade rört vid en källa som längs oberoende flöden befruktat vårt sökande. Sådana upptäckter förstärkte vår känsla av intellektuell gemenskap. Om Spenglers engelska motsvarighet Toynbee hade Wittgenstein däremot en uttalat låg tanke.
14 Den konstart som stod Wittgenstein närmast var musiken. Hans och hans syskons musikaliska begåvning var extrem också |128|mätt med de strängaste mått. En av syskonen var den enarmade pianisten Paul Wittgenstein, enligt Ludwigs omdöme den minst musikaliska i familjen. Paul var vän till Ravel som för honom skrev en pianokonsert för vänster hand.
15 Tidigare i livet hade Wittgenstein spelat klarinett, på senare år begränsade han sitt eget musicerande till att vissla. Han kunde vissla en hel konsert eller en sats ur en symfoni – med inströdda pauser för kommentarer om tempo och frasering och ofta också kritik av olika dirigenters tolkningar. Jag minns särskilt hans framförande av andantesatsen i Beethovens sjunde symfoni.
16 En nätt anekdot om Wittgensteins visslande hörde jag av Trinitys tidigare skattmästare Tressilian Nicholas, när jag hälsade på honom strax före hans död; han var då hundra år gammal. Nicholas var liksom Wittgenstein djupt musikalisk. Han berättade, att när de två möttes på Trinitys Great Court, hälsade den ene med att vissla några takter ur en av Brahms symfonier, jag tror det var den tredje, varpå den andra besvarade hälsningen med att fortsätta några takter till.
17 Jag tror inte det var påverkan från Wittgenstein som gjorde att Schubert också blev min favorit. Snarare är det ytterligare ett exempel på den likhet i smak som gjorde att våra samtal förlöpte naturligt och inte stördes av Wittgensteins ofta starkt emotionsladdade sätt att förkasta avvikande åsikter.
18 Ett kapitel för sig var förhållandet till Gustav Mahler – enligt Wittgenstein den största av dirigenter men en misslyckad kompositör. Han sade en gång att Mahlers misslyckande som kompositör påminde honom om hans egen otillräcklighet som filosof.
19 Shakespeare var ett annat stort namn i konsten som beredde Wittgenstein svårigheter. Att han fanns i hans tankar visar kommentarer i Vermischte Bemerkungen.
20 Det är inte lätt att i skrift ge en föreställning om vad det var som gjorde samtalen med Wittgenstein så skakande. Vi talade mycket sällan om våra personliga livsfrågor. Naturligtvis diskuterade vi en hel del filosofi. Men det var inte huvudämnet. Våra samtal rörde sig mest om historia, musik och litteratur. Någon gång |129|hörde vi musik tillsammans på The Students’ Union.
21 Wittgenstein tyckte om att läsa högt för mig ur den tyska litteraturen. Han läste uttrycksfullt och tydligt, utan all patetik. Ofta fortsatte vi med att diskutera det lästa: någon av bröderna Grimms sagor, dikter av Gottfried Keller eller episoder ur Kellers Züricher Novellen.
22 När Wittgenstein senare låg sjuk i vårt hem i Cambridge läste han Goethes Hermann und Dorothea för mig sittande i morgonrock i sin stol och med huvudet vänt mot mig i profil. En tavla av stor skönhet.
23 Wittgenstein och jag träffades ofta denna sommartermin 1947. Under en vandring i Trinitys Fellows’ Garden talade han med mig om sina planer att avgå från sin professur och om sin önskan att jag skulle bli hans efterträdare. Intet under att samvaron med honom i hög grad upprörde mitt sinne! Jag hade också ovanligt stora svårigheter med sömnen under denna händelserika tid i England.
24 Mitt deltagande i Wittgensteins föreläsningar gav mig också nya vänner. Norman Malcolm hade varit med redan 1939 men då hade jag inte lärt känna honom närmare. Nu blev han en mycket nära vän för resten av livet. Nya vänner blev även Elizabeth Anscombe och hennes man Peter Geach. Också Georg Kreisel måste nämnas, han var under våra år i Cambridge en ofta sedd gäst och nattgäst i vårt stora hus. Kreisel var en intelligent och underhållande konversatör. Senare fjärmades vi från varandra och jag fick svårt att smälta hans svårbegripliga hatkärlek till sin forne lärare Wittgenstein.
25 Under min tid i Cambridge 1947 råkade jag i Broads sällskap också G. E. Moore och Bertrand Russell. Russell hade efter kriget återvänt till England från sina många irrfärder och hälsats välkommen till sitt gamla college Trinity, varifrån han trettio år tidigare blivit bannlyst för sina ställningstaganden mot kriget 1914–1918.
26 I slutet på maj flyttade jag på två veckor till Oxford. Först bodde jag som H. H. Price’s gäst i New College, sedan som Gil|130|bert Ryle’s i Magdalen. Båda mina värdar var jag bekant med sedan 1939. Nu lärde jag också känna ett stort antal äldre och yngre filosofer som älskvärt inbjöd mig till middag i sina college. Det var intressant att notera förändringen i det filosofiska klimatet. Före kriget dominerade ännu Oxfordidealismens kvarlevande företrädare; nu var Wittgensteins namn på allas läppar. Ryle var hans mest inflytelserika introduktör och många hade läst den Blå och den Bruna Boken, en och annan hade också hört Wittgenstein i Cambridge.
27 Jag talade i Oxford om i stort sett samma ämnen som tidigare i Cambridge och London. Föreläsningarna var väl besökta och gick enligt min mening bäst hem i Oxford. Det har varit trevligt att senare i livet råka redan etablerade filosofer som i sin ungdom hört mig tala i Oxford.
28 Elisabeth, som avslutat sin språkkurs i London, kom till Oxford när jag klarat av mitt föreläsningsprogram. Ryle bjöd oss till sitt landställe i Bucklebury över en weekend. Min syster Marianne och hennes man Bernhard var vid den tiden i Oxford och bodde utanför staden i Cumnor Place, bekant från Walter Scotts Kenilworth. Jag hade redan tidigare råkat Marianne både i Cambridge och Oxford; efter besöket hos Ryle bodde vi några dagar i Cumnor. Därifrån reste vi på en dryg vecka till ett ganska öde beläget ställe på Dartmoor i Devon där vi njöt en välbehövlig vila efter en intensiv termin i de tre universitetsmiljöerna. Månadsskiftet juni-juli var jag tillbaka i Cambridge och den 8 juli anträdde vi hemresan som via Köpenhamn och Stockholm förde oss till Helsingfors dagen för Bastiljens fall.
29 Läsåret 1947-48 skötte jag igen mina två professurer i Helsingfors – den svenskspråkiga i filosofi och den finskspråkiga i praktisk filosofi. Max Södermans oväntade död hösten 1947 och Eino Kailas utnämning till Finlands Akademi året därpå hade till följd att jag också fick ta på mig filosofiprofessuren vid Åbo Akademi och den teoretiska lärostolen i Helsingfors.
30 Under detta läsår umgicks jag intensivt med Mario de Mello |131|och det var då jag påbörjade min essäcykel om Jaegers Paideia för Nya Argus och blev tidskriftens chefredaktör.
31 Vad jag framför allt minns från denna tid är att jag greps av en besatthet av mina forskningar i logik. Den började efter min hemkomst sommaren 1947 och varade i två–tre år. Jag ville visa att Wittgensteins idé i Tractatus, att logiskt nödvändiga sanningar är tautologier, kunde utsträckas till det som är den formella logikens egentliga kärnområde, teorien om kvantifikatorer, det vill säga begreppen ”alla”, ”någon” och ”ingen”. Denna generalisering skulle, menade jag, öppna ett helt nytt perspektiv på das Entscheidungsproblem, uppgiften att avgöra om ett givet uttryck i logiken är en tautologi eller inte. Jag lyckades visa att alla uttryck i kvantorlogiken kan framställas som en räcka av varandra uteslutande alternativa fall. Om följden täcker alla över huvud möjliga alternativ, kan man vara viss om att uttrycket är en tautologi, en logiskt nödvändig sanning. Jag kallade en sådan framställningsform en ”distributiv normalform”, ett namn som kom upp i ett samtal med min kollega Oiva Ketonen. Logikerna hade tidigare huvudsakligen studerat normalformer av ett annat slag, som kallas ”prenexa”. De distributiva normalformernas teori systematiserades av min dåvarande elev, Jaakko Hintikka, som vanligen också gäller som deras upptäckare. Men detta är alltså inte bokstavligt sant.
32 I min entusiasm för distributiva normalformer trodde jag att jag redan hade en generell lösning av Entscheidungsproblem i mina händer. I min dagbok, som i allmänhet inte befattar sig med min strängt professionella verksamhet, skriver jag den 28 september 1947: ”I mitt arbete har jag oroats av min besatthet för logiken. Brottats med Entscheidungsproblem som jag nu tror mig kunna lösa generellt.”
33 Men detta var ett misstag. I den räcka av alternativ, som är ett uttrycks distributiva normalform, kan det förekomma självmotsägande led som måste elimineras för att man skall få ett inte bara tillräckligt utan också nödvändigt kriterium på tautologicitet. Senare visade jag att en sådan elimination är möjlig för logiska formler som inte innehåller flera än två på varandra följande kvan|132|tifikatorer. Men generellt låter det sig inte visa. Min målsättning hade byggt på en illusion. Men min besatthet hade inte varit förgäves. De distributiva normalformerna har varit av betydelse för senare forskning i allmänhet och för mina egna fortsatta bemödanden i synnerhet.
34 Efter hemkomsten från Cambridge var vi på Vålö ända till mitten på september – längre än någonsin förr eller senare. Min norska kollega Arne Naess kom ut till oss och i gästboken tackade han för omhyggelig filosoferen. Han disponerade också vår våning i staden under en del av sin vistelse i Finland. Senare bodde han hos oss i Cambridge.
35 Under hela läsåret 1947–48 ansattes jag av tanken på Wittgensteins avgång och möjligheten att jag skulle bli hans efterträdare. Elizabeth Anscombe höll mig underrättad om utvecklingen och önskade att jag skulle söka professuren när den lediganslagits. Från Broad fick jag ett uppmuntrande brev; han bedömde mina chanser att få posten som relativt goda.
36 Saken komplicerades av politiska omständigheter. Våren 1948 gjorde Sovjetunionen en stor framstöt i Mellaneuropa. Också Finland inviterades till förhandlingsbordet. Vi levde i en spänd och hotfylld stämning. Jag kände mig fruktansvärt kluven och hade många samtal med Kaila och de Mello. I slutet på januari skickade jag in min ansökan. Wittgenstein skrev ett förordande intyg till lärostolens elektorer; jag har aldrig sett det och förmodar att det inte längre finns i några arkivgömmor.
37 I samma veva fick jag ett erbjudande från Oxford om ett senior lectureship i vetenskapsfilosofi, som Ryle stod bakom. Jag kände mig lockad och trodde att ett lektorat i Oxford bäst skulle motsvara vad jag ville och ansåg mig kapabel till. Det kunde också, sade Ryle, förenas med fortsatt innehav av professuren i Helsingfors.
38 I början av april föreläste jag i Stockholm och Uppsala om den moderna logikens problemvärld. Både då och senare blev jag tillfrågad om mitt intresse för en professur i Sverige.
39 Emellertid lugnade sig det politiska stormvädret för Finlands |133|del. Man kunde igen andas ut. Som en följd av den lättnad jag kände återtog jag min ansökan till Cambridge och tackade ja till erbjudandet från Oxford.
40 Den 15 maj fick jag två telegram. Det ena var från vicekanslern för universitetet i Cambridge som också var ordförande för elektorsgruppen för professuren i filosofi. Det andra var undertecknat av Gilbert Ryle. Vicekanslern meddelade att elektorerna, medvetna om att jag återtagit min ansökan, likväl inbjöd mig att motta kallelse till den lediga professuren. Ryle, som var en av elektorerna, sade att mitt ja till Oxford inte fick påverka mitt ställningstagande till kallelsen till Cambridge. Han uppmanade mig också att inte låta betänkligheter om min ålder och lämplighet för professuren i Cambridge påverka mig. ”You will be respected for your work and welcomed for yourself”, slutade telegrammet från Ryle.
41 Under dessa nya omständigheter var det inte enbart fåfänga som ledde mig till att tacka ja till Cambridge. Jag har aldrig ångrat mitt beslut – och inte heller att jag tre år senare bestämde mig för att återvända till Finland.
42 I något skede under detta händelserika år hade Elisabeth och jag börjat planlägga en längre resa till Frankrike sommaren 1948. Motivet var främst att vi ville förkovra oss i franska. Vi tog språklektioner och läste, delvis i form av högläsning, fransk litteratur. Resan skulle också koordineras med Göran Schildts färd i båt genom Frankrike ner till Medelhavet och med deltagande i den internationella filosofkongressen i Amsterdam i augusti. Den nya situationen i Cambridge ingrep i planerna bara så, att jag från Amsterdam skulle fortsätta direkt till England, för att påbörja min undervisning och förbereda familjens överflyttning.
43 Vi reste i början av juni 1948 med lastbåt till Antwerpen och vidare till Bryssel där Ragnar Numelin residerade som Finlands minister. Efter några dagar med Numelins fortsatte vi till Paris där Jan-Magnus Jansson mötte oss på Gare du Nord. Han var vår första introduktör i storstaden; vi bodde på samma enkla hotell med det |134|ståtliga namnet Grand Hôtel Pension de l’Odéon, helt nära teatern. Mot slutet av vår vistelse, som varade drygt tre veckor, kom Göran seglande med Daphne från Finland. I mitten på juli återvände Elisabeth till Helsingfors. Vår skilsmässa räckte hela fem månader; den längsta tid vi varit skilda åt sedan vår förlovning.
44 Jag känner mig mera skamsen än imponerad när jag i dagboken läser om våra intensiva veckor i Paris. Jag släpade min stackars Elisabeth till alla museer och sevärdheter i Paris och dess omgivningar. Jag måtte ha varit fången i samma illusion som under resan i Italien, att jag borde och kunde se allt, förstå allt och minnas allt. Vi började ofta dagen med att vandra ner till Louvren och Jeu de |135|Paume där dåförtiden impressionisterna hängde. Efter en torftig lunch på hotellet genomvandrade vi sedan successivt stadsdel efter stadsdel, där redan gatunamnen väcker associationer till ett stort folks stolta historia. Vi fortsatte att ta franska lektioner och vi övade vår språkförståelse på eleganta Molièreföreställningar på Théâtre Français.
45 Efter några ensamdagar i Paris anträdde jag resan på Daphne med Göran och hans hustru Mona. Vi följde Canal de Bourgogne som förbinder Seines vattensystem med Saône och Rhône och vidare till Medelhavet. Vår färd har Göran skildrat i Önskeresan. Jag har förstått att man fortfarande kan göra den i lustbåt och an|136|senligt bekvämare. Vi var tvungna att veva upp flera hundra slussportar och sedan tillsluta dem igen.
46 Det var ett bra sätt att resa och uppleva landskap. Det kunde hända att man mot kvällen såg ner på ställen där man själv varit på morgonen och varifrån man sedan vevat upp sig ett hundratal meter. Vi kunde också göra avvikelser från rutten längs kanalen. Vi medförde nämligen cyklar. Bland annat gjorde vi en avstickare till Avallon och fortsatte därifrån till Vézelay, som blev en av de absoluta toppunkterna på hela resan. Efter Dijon lämnade vi kanalen och styrde in i Saône och ner för floden under en veckas tid. Kort före den punkt där Saône flyter in i Rhône tog jag avsked av Göran och Mona och återvände till Paris, varifrån jag några dagar senare fortsatte till Amsterdam.
47 Världskongressen i filosofi i Amsterdam var den första efter kriget. Den var intressant också som generalmönstring av hur filosofien överlevt kriget. Jag bodde hos en familj nära Haarlem där både familjefadern och hans bror var filosofer.
48 En annan gäst i samma hus var Popper; under kongressen var jag mera tillsammans med honom än med någon annan av deltagarna. En liten anekdot från vårt gemensamma kamperande må här återberättas:
49 Det måste ha varit den första kvällen efter vår ankomst. Vi hade redan sagt godnatt och dragit oss tillbaka till våra rum – Poppers på nedre botten, mitt i den övre våningen. Jag hade som ofta på den tiden svårigheter med sömnen. Jag hade inte legat länge förrän ett öronbedövande snarkande hördes från något av de andra rummen. Ingen tanke på sömn. När jag lyssnat till snarkningarna någon timme hörde jag en knackning på dörren och skymtade Poppers ansikte i dörrspringan. ”He snores”språk: annat, sa Popper och avsåg tydligen sin rumskamrat, en annan filosof. Han frågade försynt om han fick ligga i den andra av de två sängar som fanns i mitt rum. Självfallet. Popper steg på. Han var på älskvärt humör och inledde strax ett samtal om musik, närmare bestämt Schubert. Han utbredde sig med stor sakkunskap om ämnet och illustrerade |137|sina ord med att gnola partier ur nottexten. Plötsligt slutade han, lade sitt huvud på kudden, somnade – och satte igång ett ljudligt snarkande, lika starkt som det han flytt från. Jag fick inte mycket sömn den natten – men min rumskamrat sov, tror jag, tungt till uppstigningen.
50 Jag råkade också Russell och Ryle och andra bekanta från England. Jag är inte säker på att tyskarna fick vara med; inte heller kommer jag ihåg någon från Sovjet. Spänningen mellan öst och väst låg redan i luften men jag blev naivt förvånad när jag råkade människor som befarade ett nytt världskrig. Jag blev på fullt allvar tillfrågad om jag hade något dödande gift som jag kunde ta ”när ryssen kom”.
51 Den holländske matematikern och filosofen L. E. J. Brouwer, professor i Amsterdam, blev min största personupplevelse – också hans kranium och anletsdrag imponerade. Hans föredrag var en för honom karaktäristisk blandning av matematik, filosofi och mystik. Förvirrande men intressant! Brouwer visade sig sedermera vara en ganska ofta sedd gäst i Cambridge där jag lärde känna honom närmare.
52 Den 19 augusti bröt jag upp från Holland för att bege mig till den stad som jag trodde skulle bli min och min familjs nya hemvist för resten av livet. Jag hade ressällskap av Ryle. Vi skildes i London varifrån jag omedelbart fortsatte till Cambridge.