Tre tidningsartiklar om Wittgenstein

Ludwig Wittgenstein och den moderna filosofin

1 Det är väl riktigt att säga att det finns fyra huvudstråk i vår tids filosofi. De är: marxismen, nytomismen, existentialismen och den logiska analysen. Både andligen och geografiskt är de anmärkningsvärt skarpt avgränsade från varandra. Den marxistiska filosofins inflytande sammanfaller i stort sett med det ryska politiska systemets, nytomismens åter med den katolska kyrkans. Den moderna existentialismens moderland är Tyskland, dess provins är numera hela den latinska världen. Den logiskt-analytiska riktningen slutligen bestämmer det filosofiska klimatet i England och USA samt i de länder där anglosaxiskt inflytande är stort.

2 Jag tror man kan särskilja två huvudtendenser inom den typ av modern filosofi som här kallas logiskt-analytisk. Den första tendensen är utpräglat konstruktiv: man strävar t.ex. att visa att alla begrepp inom ett visst område kan definieras med tillhjälp av givna grundbegrepp. Ett extremt uttryck för denna tendens var den s.k. logiska positivismen eller empirismen, som särskilt på 1930-talet lät mycket tala om sig. Nämnda riktning ville, summariskt uttryckt, visa att alla begrepp som hör till verkligheten kan ordnas i ett sammanhängande system, utgående från data som våra sinnen ger oss. Begrepp som inte får plats i stamträdet måste utmönstras ur världsbilden såsom meningslösa.

3 Den andra tendensen är i mera egentlig mening analytisk. Dess strävan är att sönderdela begreppsliga helheter i delar och sålunda visa t.ex. att olika ”filosofiska förvirringar” har sin grund i ordmeningarnas dolda multiplicitet också i skenbart entydiga sammanhang. Logisk analys av denna art omtalas nu för tiden ofta under namnen semantisk eller lingvistisk filosofi. Det är klart att den kan bedrivas utan några förutfattade meningar – i stil med de logiska empiristernas – om begreppsvärldens yttersta byggstenar eller element.

4 Det är en nyttig förenkling att säga att nämnda två tendenser utgår från två stora tänkarpersonligheter i nutiden: Bertrand Russell och George Edward Moore. Från Russell härstammar idén om logiska konstruktioner ur grundbegrepp. Från Moore åter härstammar den moderna filosofins intresse för logisk analys av våra common sense-föreställningar och för utforskning av vardagsspråkets semantiska dimensioner.

---

5 Emellertid finns det ännu en tredje gestalt som haft ett avgörande inflytande på båda de logiskt-analytiska tendenserna. Det är Wittgenstein. Framstående företrädare både för den logiska empirismen och för den lingvistiskt-semantiska analysen har tillskrivit Wittgenstein faderskapet till deras metod och ledande idéer. De förra har då åberopat Wittgensteins ungdomsverk, den märkliga Tractatus logico-philosophicus; de senare dessutom den nya filosofi som Wittgenstein började utveckla i föreläsningar i Cambridge på 30-talet, men åt vilken han inte gav det tryckta ordets offentlighet under sin livstid.

6 Nu hör det till bilden att Wittgenstein själv energiskt tog avstånd från det filosofiska faderskap som andra påbördade honom. Han visste att många lärt av honom, och han delade frikostigt med sig av sina tankar åt vänner och lärjungar. Men han ansåg också att de uppslag som andra sade sig ha fått av honom och att de uttolkningar som hans lära föranlett nästan utan undantag var missförstånd och dumma ytligheter. Denna avvisande inställning var måhända överdriven. Men den var säkert inte en tom gest. Förhållandet mellan Wittgenstein och den logiskt-analytiska tankeriktningen är en gåta. Gåtan är samtidigt en uppmaning till den logiska analysen att rannsaka sina egna förutsättningar, metoder och mål. Det är sannolikt att Wittgenstein, som utan tvivel varit den starkaste enskilda inspirationskällan för den ifrågavarande riktningens uppkomst, också för lång tid framåt skall vara en medbestämmande faktor i riktningens förvandlingar.

---

7 På det raljanta, men samtidigt livfulla sätt som utmärker hans penna har Bertrand Russell berättat om sina första intryck av Wittgenstein. Det var i Cambridge, troligen hösten 1911. Wittgenstein, som åren före studerat flygteknik i Manchester, meddelade att han ville försöka sig på logik och filosofi. Russell var en tid osäker om den unge excentrikern var en dåre eller ett geni – alla andra möjligheter tycktes uteslutna. Han frågade sin kollega Moore om dennes intryck. Moore sade sig luta åt den senare möjligheten, emedan Wittgenstein var den ende som såg förvirrad ut på hans föreläsningar! Snart bestämde sig också Russell för samma mening. ”Att lära känna Wittgenstein”, skriver han, ”var ett av de stora intellektuella äventyren i mitt liv.”

8 Mindre än två år senare bröt den orolige Wittgenstein upp från Cambridge för att i en enslig tillflykt i Sogn i Norge börja koncipiera det verk som skulle lägga grunden till hans ryktbarhet som filosof. Vid det första världskrigets utbrott inträdde han som frivillig i den österrikiska armén. Vid vapenstilleståndet fyra år senare blev han krigsfånge hos italienarna. Först på sensommaren 1919 frigavs han och kunde återvända till sin hemstad Wien.

9 En av Wittgensteins första åtgärder efter hemkomsten blev att söka förläggare för sin bok, som han fullbordat under kriget. Det visade sig mycket svårt att få boken antagen. Wittgenstein vände till slut hela företaget ryggen. Boken utkom 1922 i England, främst tack vare Russells försorg, i en tysk-engelsk parallelltext under namnet Tractatus logico-philosophicus. Titeln var Moores förslag.

10 Under krigsåren genomgick Wittgenstein en religiös kris. I den har intryck från Tolstoj spelat en avgörande roll. Wittgenstein kom till åsikten att han borde avsäga sig världen. Ett första steg var att han skänkte bort sin ärvda del av en av de största förmögenheter som funnits i Donaumonarkin. Hans liv var från den stunden präglat av en askes och materiell torftighet som blivit legendariska. Det andra steget var att välja en verksamhet som svarade mot hans nya livsideal. Wittgenstein valde att utbilda sig till folkskollärare och gå att leva i avskildhet hos allmogen i Nedre Österrike.

---

11 Jag tror det stämmer att bara få betydande människor i nutiden varit så djupt engagerade i de religiösa frågorna som Wittgenstein. Om hans förhållande till religionen är det likväl svårt att säga något bestämt. Man kan knappast påstå att Wittgenstein hade omfattat en ”kristen tro” ens om man tar begreppet i en mycket vid mening. Det är t.o.m. osäkert om han kan sägas ha haft någon ”tro” alls. Han hade upplevt sig själv som ”kallad”, men också – och huvudsakligen – som ”fördömd”. Sannolikt var hans religiösa upptagenhet intensivast under åren efter första världskriget. Det må nämnas att de rykten om att Wittgenstein under slutet av sitt liv blivit troende katolik som varit synliga i litterära och andra magasin efter hans död saknar all grund i verkliga förhållanden.

12 Wittgensteins försök som folkskollärare utföll inte bra. År 1926 flyttade han tillbaka till huvudstaden, där han de två följande åren hade ett uppdrag som arkitekt. Vid denna tid bildades kring filosofen Moritz Schlick den s.k. Wienkretsen. Ur den framgick inom mindre än ett årtionde den filosofiska världsrörelse som kallas nypositivism eller logisk empirism. För Schlick var Wittgenstein profeten, ur vars svårfattliga Tractatus den nya filosofins grundtankar kunde uttolkas. Wittgenstein tog aldrig del i diskussionerna i Wienkretsen, men han hade under åren i Wien och senare kontakt med Schlick. Det är troligt att det tankeutbyte som återflyttningen till Wien hade till följd stimulerade Wittgenstein till hans nästa stora avgörande: att återgå till filosofin.

13 1929 kom Wittgenstein tillbaka till Cambridge. Under sin återstående livstid publicerade han ingenting, utom en kort uppsats. Men som lärare och ledare av filosofiska diskussioner fick han ett inflytande som småningom sträckte sig över hela den anglosaxiska världen. Oxford, intill det andra världskriget ett hemvist för urmodig nyhegelsk idealism, är väl den ort där Wittgensteins inflytande verkat starkast.

---

14 Mot mitten av 30-talet inträffade stora förändringar i Wittgensteins sätt att tänka. Snart var han redo att börja forma de nya tankarna till en bok. Liksom vid konceptionen av Tractatus lämnade han Cambridge och levde nästan ett år isolerad i Norge. Samma år det andra världskriget bröt ut utnämndes han till professor i Cambridge efter Moore.

15 Det nästan säger sig självt att Wittgensteins kynne var ytterst illa lämpat för den akademiska rutinen. Han bar ständigt på tanken att lämna Cambridge och professuren. Det var omöjligt för honom att åse kriget från en dons ombonade collegetillvaro. Han anmälde sig till frivillig tjänst – först vid ett sjukhus i London, sedan vid ett medicinskt laboratorium i Newcastle. Två år efter krigsslutet bröt han definitivt upp från Cambridge.

16 Wittgensteins sista år var kringflackande och svåra. Från 1949 var han dödsmärkt. Under hela hans liv hade tider av intensivt skapande växlat med tider av mörker och stillastående. Det unnades honom att dö när hans hjärna arbetade som bäst. Det var i april 1951 i Cambridge – orten som så smärtsamt attraherat och repellerat honom under hela hans bana.

17 Den bok som Wittgenstein började skriva i sin ensliga stuga i Sogn år 1936 blev aldrig fullt färdig. Dess sista partier skrevs i Dublin 1949, men författaren lyckades aldrig inarbeta dem i helheten så som han önskat. Manuskriptet utgavs 1953, liksom Tractatus i tysk-engelsk parallelltext. Boken heter Philosophische Untersuchungen – Philosophical Investigations. Utom detta manuskript efterlämnade Wittgenstein flera tusen sidor anteckningar i filosofiska ämnen. Senaste år utkom en diger volym tankar om matematikens grunder. En stor del av det återstående materialet skall småningom offentliggöras.

Wittgensteins ”Tractatus”

18 Ingen allvarlig författare skriver bara för sig själv. Wittgenstein var inte ett undantag. Men han led under tanken att ingen läsare skulle förstå honom, men att många skulle missförstå och förvränga vad han skrivit. Detta förklarar delvis varför Wittgenstein inte ens genomdrev att Tractatus publicerades och varför han efter sin återkomst till filosofin som mogen man inte publicerade någon bok alls.

19 Wittgensteins avvisande hållning till publiken hindrade inte att han blev en av sin tids, om inte mest lästa, så i varje fall mest omtalade och inflytelserika filosofer. Själv betraktade han sitt inflytande främst som ett bevis på att han missförståtts. Jag är säker på att hans åsikt, åtminstone i stort sett, var riktig.

20 Jag tror man får gå tillbaka till 1600- och 1700-talens klassiker (Descartes Meditationer, Berkeleys Principer) för att finna en i förhållande till sitt ringa omfång så innehållsrik filosofisk skrift som Wittgensteins Tractatus. Boken är inte mera än 80 trycksidor. Den är också till formen ett högst egenartat verk. Tractatus är uppbyggd av enskilda sentenser och korta stycken, som har nummer. Numreringen sker enligt ett system som antyder satsernas samband och relativa vikt. Det är därför inte riktigt att beskriva boken som en samling ”aforismer”. Många av dess satser har visserligen stor aforistisk slagkraft och kan citeras också lösryckta från sitt sammanhang. Men i stort sett kan de förstås bara om man noga ger akt på deras plats i nummersystemet. Ingen läsare med känsla för stil kan undgå att fängslas av boken.

21 Med en lindrig men troligen nyttig överdrift kan man säga att Tractatus logico-philosophicus är Wittgensteins svar på en stor fråga. Helt allmänt lyder frågan: Vad är språk? Litet utförligare kan den formuleras: Vad är det att säga något? Vad för saker kan man säga och vad för saker kan man (eventuellt) inte säga? Man förvanskar inte Wittgensteins problemställning om man i stället för ”säga” sätter ”tänka”. Då ser man att Wittgensteins problem egentligen är frågan om gränsen för människotankens möjligheter.

---

22 I seklets början hade Bertrand Russell uttalat intressanta tankar om den språkliga framställningens (”symboliska representationens”) natur. De kan förenklat återges så här: En beskrivning av verkligheten måste kunna gestaltas så att varje betydelsebärande enhet (”ord”) i beskrivningen motsvaras av en osammansatt betydelse (”sak”, ”ting”) i verkligheten. Alla satser som vi skriver eller uttalar har inte denna perfekta form. Men de måste med den logiska analysens hjälp kunna ges den. Annars är de meningslösa. Villkoren för meningsfullt språk är med andra ord 1) att verklighetens ”byggstenar” är enkla och odelbara samt 2) att språkets ”byggstenar” är namn på dessa enkla ting.

23 Wittgenstein godtar i Tractatus de två villkoren. Men han anser att de inte är tillräckliga. De förklarar inte hur det är möjligt för ett antal (betydelsebärande) ord att bilda en sats. Det skulle alltså ännu gälla att besvara frågan: Hur kan ord ge upphov till satser?

24 Svaret trodde sig Wittgenstein få en dag i en skyttegrav på östfronten under det första världskriget. Han fördrev några sysslolösa stunder med att titta i en bildtidskrift. Hans uppmärksamhet fångades av en bild som föreställde det rekonstruerade förloppet vid en bilolycka. Bildens element motsvarande vissa saker: bilar, gator, hus, i verkligheten. Bildens struktur åter eller dess delars inbördes förhållande beskrev ett möjligt sakförhållande mellan motsvarande delar i verkligheten. Bilden var liksom en sats som sade att olyckan tillgått så och så. Wittgenstein slogs nu av tanken att man kunde vända om jämförelsen mellan sats och bild. En räcka ord är en sats när man i ordens gruppering i räckan ser en bild av de mot orden svarande betydelsernas gruppering (strukturering) i en föreställd verklighet.

---

25 Wittgensteins teori om språket som bild är svår att förstå – och därför också att angripa. Den är inte menad att vara en ”metafor”. Utan Wittgenstein anser att en sats är en bild i alldeles samma mening som t.ex. ett fotografi. Detta kan låta paradoxalt. Men i vilken mening är ett fotografi en bild? Börjar man reflektera inser man snart att också bildens begrepp är ett problem. Man kan i själva verket säga att Wittgensteins teori lika mycket är ett försök att förklara bildens som att förklara satsens begrepp.

26 I en sats sammanställs ord till en ”modell” av verkligheten. Det ligger i en bilds natur att man inte bara genom att titta på bilden kan se om den stämmer med verkligheten. Man måste jämföra den med tingens faktiska ordning. Det finns ingen a priori sann bild. Om nu en sats är en bild, så följer att det inte heller kan finnas någon a priori sann sats. Eller annorlunda: aprioriska sanningar kan man inte säga, uttrycka i språket. Man kan därför inte heller tänka dem.

27 Men är inte logikens och matematikens sanningar a priori? Är det inte sant att det antingen regnade eller inte regnade i Stockholm kl. 8 på morgonen den 1 juli senaste år – och vet vi inte detta, utan att fråga meteorologerna, a priori på grund av ”lagen om det uteslutna tredje”?

28 Wittgensteins förklaring av den logiska sanningens egenart har troligen blivit mera berömd och haft större inflytande än någon annan av lärorna i Tractatus. – Satserna ”det regnar” och ”det regnar inte” är meningsfulla, bilder av möjliga saklägen. Deras sanning eller falskhet beror av verkligheten. Men om jag av dem och ordet ”eller” bildar satsen ”det regnar eller det regnar inte”, så får jag en ordräcka vars delar så att säga släcker varandras mening. Den nya satsen är faktiskt meningslös. Den säger ingenting om världen (vädret). Därför kan den inte heller vederläggas. Den logiska sanningen köper sin aprioriska giltighet till priset av sin tomhet. Den logiskt sanna satsen skiljer sig från annat nonsens bara på grund av det egenartade sätt på vilket den uppstått ur meningsfulla delar. Wittgenstein kallar logiska sanningar (satser) tautologier.

29 Tautologierna är bokstavligt utan mening. Men de är inte för den skull utan nytta. När vi från meningsfulla premisser drar meningsfulla slutsatser, så sammanställer vi satser till strukturer som är tautologier. Att ”dra” slutsatsen är att lösgöra en meningsfull beståndsdel från den i sig själv innehållslösa strukturen. Och logiskt slutande är som känt en operation av allra största betydelse både i vardagligt och vetenskapligt tänkande.

30 Jag skall inte här gå in på Wittgensteins åsikter om värdets, d.v.s. estetikens och etikens, samt religionens a priori. Värdet hör inte till världen. S.k. värdeomdömen är inte meningsfulla satser. De kan inte ”tänkas”. Wittgensteins värdelära har intressanta likheter med Axel Hägerströms.

---

31 Originellast av alla slutsatser som Wittgenstein drar av sin lära om språket som bild och aprioris osägbarhet gäller filosofin. Varpå beror filosofernas notoriska oenighet om ”de yttersta frågorna”: om kunskapens grund, om det verkligas natur, om vår viljas frihet o.s.v.? Ifall filosofins satser ägde ett faktiskt innehåll borde väl den empiriska forskningen för länge sedan ha avgjort deras sanning. Filosofer har också ibland framställt läromeningar som har ett klart faktiskt innehåll. Hegel ”bevisade” att det inte kunde finnas någon himlakropp mellan Mars och Jupiter – samma år som Piazzi upptäckte Ceres! Andra filosofer har varit mera framgångsrika empiriker. Men i stort sett har filosoferna varken varit eller önskat vara empiriker. Utan de har framträtt med anspråk på att förkunna insikter a priori.

32 Wittgenstein är fullt villig att placera sin egen filosofi i denna tradition. Hans lära om språket som bild är inte ett stycke ”språkvetenskap”, utan en åskådning a priori. Inga lingvistiska rön kan bestyrka eller vederlägga den. Men enligt samma lära är det omöjligt att uttrycka i ord ett a priori. Alltså är satserna i Wittgensteins liksom i varje annan filosofi meningslösa. De försöker artikulera något som av sin egen natur är dömt att vara osägbart. Författaren till Tractatus slutar sin bok med meddelandet att bara den läsare förstått honom rätt som insett att allt det författaren sagt i själva verket inte kan sägas!

---

33 Vad är nu detta för nonsens och paradoxmakeri? frågar någon otåligt. Det går säkert inte att lugna honom i en handvändning. Men följande vink kan kanske hjälpa honom att se vad det är fråga om:

34 Wittgensteins kanske viktigaste ärende – inte bara i Tractatus, utan också senare – var att visa hur olika varandra positiv (empirisk) vetenskap och filosofi är. Vetenskapens provins är den objektiva sanningen. Filosofins, liksom också etikens och religionens, ärende är inte att meddela kunskap om sanningen. Att vetenskapen ibland häver upp sin stämma också i filosofiska och religiösa spörsmål, och filosofin eller religionen i vetenskapliga, beror på en bristande medvetenhet om den egna kompetensens gränser. En gränsuppgång ligger därför i den intellektuella renhållningens intresse. Filosofins uppgift är just att skapa klarhet om gränserna. Wittgensteins särskilda sätt att gripa sig an uppgiften i Tractatus var att anställa överläggningar om språkets väsen.

35 Man kan diskutera om Wittgensteins gränsdragning är riktig och om hans skäl för den är klara och övertygande. Framför allt har man anledning att fråga hur filosofin, om den är osägbar, kan ha den rationella funktion som Wittgenstein tilldelar den. Till denna fråga skall jag återkomma i nästa artikel.

Filosofins passion och problem

36 I Tractatus sökte Wittgenstein ett svar på filosofernas gamla fråga om tankens gräns. Han fann något mycket märkligt. Nämligen att filosofin, som skulle ge svaret, själv låg bortom gränsen. Om man med det ”tänkbara” förstår allt som kan förhålla sig ”si eller så” beroende på det verkligas beskaffenhet, och med ”vetenskap” menar en systematisk verksamhet i avsikt att få reda på de sanna tankarna, så är filosofi inte en vetenskap. Dess resultat kan inte tänkas, artikuleras i språkets former.

37 Så dubiöst detta än kan tyckas, är det otvivelaktigt just med sin uppfattning om filosofins egenart som Wittgenstein djupast inverkat på nutidens filosofi. Inte så att hans åsikt om vad filosofi är, än mindre hans motiveringar för denna åsikt, allmänt hade godtagits. Utan på ett mera negativt, men för den skull inte mindre betydelsefullt sätt. För en vars tanke skolats i modern analytisk filosofi måste det mesta av det som för två tre generationer sedan gick – och en god del av det som fortfarande går – under namnet filosofi te sig som en förvirrad blandning av empirisk vetenskap (främst psykologi) och begreppsutredning. En tidsenlig filosofi måste avstå från alla anspråk på att uppträda som ”auktoritet” i empiriskt-vetenskapliga frågor. Den måste söka sig ett jobb på annat håll. En sådan nyorientering i fråga om filosofins anspråk och mål har också skett på bred front. Utan att önska underkänna värdet av tidigare släktleds filosofiska bemödanden kan man kalla denna nyorientering en sanering av tänkesätten. Att den inträffat är Wittgensteins förtjänst mera än någon annan enskild filosofs.

---

38 Jag skall i det följande också säga några ord om de faror och svårigheter som är förbundna med den Wittgensteinska rågången mellan filosofi och (positiv) vetenskap.

39 Två reaktioner är tänkbara som följd av denna rågång. Den ena kunde kallas ”nykter”, den andra ”svärmisk”. Den nyktra reaktionen är att man bara erkänner det sägbara och stämplar det osägbara som ”nonsens”, ”tom spekulation” eller ”känslotänkande”. Det är en reaktion som spelat en stor roll i vår tids filosofiska liv. Den är känd under namnen logisk positivism (nypositivism) och logisk empirism.

40 En del av den logiska empirismens mest kända läror är att bara satser som kan empiriskt verifieras eller åtminstone bestyrkas (konfirmeras) är meningsfulla. Logikens och matematikens sanningar är emellertid inte empiriska, utan ”a priori”. Detta har man på logiskt-empiristiskt håll velat förklara så att den logiskt-matematiska sanningen är ”formell”, utan innehåll eller, som Wittgenstein sade, ”tautolog”. Men hur är det med filosofin? De logiska empiristerna har varit mest benägna att anse filosofin för en del av logiken. Filosofi är det vetenskapliga tänkandets logik, det vetenskapliga språkets logiska syntax eller semiotik, har man sagt – och säger fortfarande på en del håll.

41 Den ”svärmiska” reaktionen skulle vara att man uppfattade filosofin som en mystisk insikt om vissa ”yttersta ting” som inte kan uttolkas i ord. I Tractatus talar Wittgenstein om ”det mystiska”, som han säger finns, men inte kan uttalas. Han kallar det en åskådning av världen utifrån, ”sub specie aeterni”, som ett begränsat helt.

42 Det finns säkert något väsentligt gemensamt mellan den syn på tingen som tolkas av författaren till Tractatus och traditionell filosofisk mystik (Mäster Eckehart, Johan av Korset o.a.). Ändå vore det fel att föra Wittgensteins filosofi till denna kategori. Och minst av allt kunde hans personlighet kallas svärmisk. Av sig själv och andra fordrade han städse den strängaste saklighet, matter of factness. Det är mycket belysande för hans lynnesart att han var i sitt esse om han under timslånga vandringar i det tekniska museet i South Kensington för en vän fick förklara ”allt om ångmaskinen”.

43 Jag tror att Wittgensteins bemödanden under den senare delen av hans liv delvis kan uppfattas som ett försök att finna en utväg ur filosofins dilemma i Tractatus. Han ville visa att det finns ett sätt att bedriva filosofi som varken är empirisk vetenskap eller logik eller ett mystiskt skådande av tingen. Detta sätt sammanhänger med en särskild uppfattning om det filosofiska problemets natur.

---

44 Det typiska problemet i en vetenskap är en fråga, på vilken det kan ges ett svar. Det typiska filosofiska problemet är enligt Wittgenstein inte en fråga, utan en förvirring (”perplexity”, ”puzzlement”). Orsaken till våra filosofiska förvirringar ligger i språket. Jag skall kort försöka belysa saken med ett exempel:

45 Vi vet av erfarenhet att man ibland har anledning att tvivla på det som kallas ”sinnenas vittnesbörd”. Staven som är delvis nedsänkt i vatten är inte bruten; solen rör sig inte runt jorden etc. Var går gränsen för det som kan betvivlas? Några filosofer menar att man kan tvivla på allt – åtminstone på allt empiriskt. Jag kan inte veta något med ”full säkerhet”, inte ens att jag har fem fingrar på vardera handen. Detta är en inte ovanlig läromening bland filosofer också i nutiden.

46 Låt oss nu, i stället för att strax fråga om ett sådant ”högtravande” tvivel är berättigat eller inte, fråga: Under vilka ”vardagliga” förhållanden säger vi att vi tvivlar på något? Låt oss med andra ord innan vi angriper den filosofiska frågan om tvivlets möjlighet och gränser undersöka det ofilosofiska tvivlets art och förutsättningar. Det skulle gälla att översiktligt beskriva de typiska (språk)situationer där order ”tvivel” är på sin plats. Vi finner då någonting i stil med följande (vi måste naturligtvis vara alltför kortfattande här):

47 Det är möjligt (”meningsfullt”) att tvivla på något bara där vi redan har ett referenssystem av godtagna sanningar, som kan upplysa oss om det berättigade eller oberättigade i vårt tvivel. Att man kan betvivla att en sedel är äkta beror på att det finns metoder att skilja äkta sedlar från falska. Metoderna behöver inte vara effektiva i varje enskilt fall. En metods tillförlitlighet är också något som kan betvivlas. Men detta förutsätter i sin tur tillförlitliga metoder att pröva metoders tillförlitlighet.

48 Våra tvivel berör så att säga enskilda punkter i ett system av solid verklighet. Att ifrågasätta allt eller ens det mesta, t.ex. i erfarenhetsvärlden, är inte bara en praktisk orimlighet – utan en teoretisk meningslöshet. Filosofens universella tvivel var följden av ett oförsiktigt jonglerande med ett ord, glömsk av dess användning i den vardag där han själv har lärt sig bruka det. När han påminns om vardagen besväras han inte längre av sitt tvivel eller ens av frågan om dess möjlighet. Hans förvirring är botad.

---

49 Wittgensteins uppfattning att det typiskt filosofiska problemet är ett skenproblem missförstås ofta. Den är inte ett försök att avvisa filosofins frågor såsom ovidkommande eller mindrevärda. Ej heller menade Wittgenstein att dessa frågor en gång för alla kunde skaffas ur världen. De filosofiska problemen måste lösas på nytt av varje filosof. Lösningen är inte den ”objektiva sanningen”, utan den ”subjektiva insikten” att frågorna är meningslösa. Vi får här en ny synpunkt på filosofins ”osägbarhet”. Och det blir också klart varför filosofins frågor – om yttervärldens existens, om kunskapens säkerhet, om viljans frihet etc. – på ett annat sätt än vetenskapens problem är eviga objekt för mänsklig eftertanke.

50 Det är intressant att jämföra verkningarna av Wittgensteins senare filosofi med verkningarna av Tractatus. De logiska positivisterna gjorde Tractatus lära om tankens gränser till utgångspunkt för en begreppslogisk konstruktivism, som på ett hälsosamt sätt befordrat filosofins och specialvetenskapernas självkritik, men som också med sin dogmatism om ”the meaning of meaning” avskärmat den filosofiska horisonten på ett i längden ohållbart sätt. Våra dagars ”semantiska” och ”lingvistiska” filosofer – främst den s.k. Oxfordriktningen – har i arv av Wittgenstein ett fördomsfritt, av inga meningsfullhetsmyter kringskuret intresse för det faktiska språkets logik, inte bara i teoretiska (vetenskapliga), utan också i estetiska, moraliska och olika ”praktiska” sammanhang. Ingen kan förneka nyttan och nödvändigheten av en sådan utvidgning av horisonten inom modern logiskt-analytisk filosofi. Men den har också sina faror. Den filosofiska passionen hotar att tyna. Wittgenstein upplevde filosofins klassiska problem som språkets ”förhäxningar” (Verhexungen) av tanken. Med en lidelse och kraft som finns bara hos andens giganter kämpade han sig ”ins Freie” ur förhäxningarna till en klarsyn inför vilken problemen upphörde att finnas till. Vad man ofta saknar hos moderna analytiker är just problemet, ”sjukdomen som skall botas”. Faran blir att skarpsinnet förnötes på petitesser och att tanken mister det allvar ”på liv och död” som gör filosofin betydelsefull för kulturens större sammanhang.

51 Dessa antydningar om hur Wittgensteins insats befruktat och hämmat hans samtids filosofiska liv förklarar kanske till en del Wittgensteins avvisande hållning till de ”skolor” som han inspirerat. Jag tror för egen del att Wittgenstein hör till de filosofer som aldrig blir identifierade med en bestämd tid och en bestämd riktning i tänkandets historia. Han kommer att locka filosofer i alla tider och alla läger till förnyade positionsbestämningar, utan att någonsin bli inringad. Däri skall han spela den typiska roll som historien tilldelat de stora filosoferna.