Arvet efter Wittgenstein

1 Wittgenstein hade aldrig talat med mig om vad som skulle ske med hans litterära kvarlåtenskap. Jag visste inte att han kort före sin död låtit upprätta ett testamente. Det var en fullständig överraskning för mig när Elizabeth Anscombe – jag tror det var dagen efter Wittgensteins död – meddelade att han skänkt sin litterära kvarlåtenskap åt henne, Rush Rhees och mig, med bestämmelsen att vi skulle offentliggöra vad vi ansåg lämpligt. Jag kände mig glad och tacksam för förtroendet och anade inte vilka stora arbetsuppgifter och svåra avgöranden jag skulle bli ställd inför.

2 Vårt första problem var att samla ihop materialet och få en uppfattning om dess omfång. Det lilla som vi redan kände till var de skrivmaskinsutskrifter som vi efter en kort tid publicerade under namnet Philosophische Untersuchungen med Anscombe och Rhees som redaktörer. Dessutom fanns ett antal sena anteckningsböcker som Wittgenstein haft hos sig när han bodde hos Bevans i Cambridge de sista månaderna av sitt liv. En omfattande utskrift, som vi senare talade om som ”The Big Typescript”, hade han lämnat hos Elizabeth Anscombe i Oxford. Den är fortfarande delvis opublicerad. Wittgenstein hade delat upp den i två delar. Om den del som behandlade matematikens filosofi, hade han enligt uppgift sagt att den innehöll ett och annat av värde; om resten att det var värdelöst och kunde förstöras. Det ryktades också att Wittgenstein under sin sista vistelse i Wien kring årsskiftet 1949–1950 skulle ha låtit förstöra i Österrike bevarat material och att han på Irland, där han bodde efter att han avgått från professuren i Cambridge, skulle ha bränt hand- och kanske också skrivmaskinsutskrifter, som han ansåg gjorts överflödiga av sådant som han skrivit se|159|nare. Till dessa uppgifter, som jag fick av Anscombe och Rhees, har jag ställt mig frågande och småningom också tvivlande. I Trinity hittade man en stor låda med handskrifter. Också Russell och Moore hade ett och annat som de generöst ställde till vårt förfogande. I Österrike kom i olika repriser högst värdefulla manuskript i dagen. De nyaste fynden gjordes så sent som 1993, bland dem en tidigare okänd dagbok från 1930-talet. Den har sedermera publicerats under titeln Denkbewegungen. Det kan inte anses uteslutet att ytterligare original eller i varje fall tidigare okänd korrespondens skall komma i dagen.

3 Originalen förvarades till en början hos Elizabeth Anscombe i Oxford och Rush Rhees i London. Själv har jag aldrig, på något obetydligt undantag när, hos mig bevarat papper som skrivits eller dikterats av Wittgenstein.

4 I början av 1960-talet försvann några original. Gud ske lov fanns det kopior. Men saken oroade mig. Under en av mina återkommande, ofta flera veckor långa vistelser i Cambridge och Oxford, samlade jag ihop hela materialet och gjorde så gott jag kunde en förteckning, där varje enhet hade ett signum som blivit de beteckningar under vilka man vanligen refererar till de enskilda skrifterna. Vidare gick jag i författning om en filmning av materialet för Cornell University, där jag vid den tiden hade en sorts ambulerande professur, Professorship-at-Large.

5 Allt detta var inte så lätt att genomföra som man kunnat vänta sig. Också några lustiga episoder förekom. Sålunda hade Rhees en jättestor boxer med påtagligt god aptit på handskrifter. Varje manuskript som Rhees räckte mig från den kappsäck där han förvarade dem, högg boxern sina tänder i och försvann till ett närliggande rum varifrån den måste halas tillbaka med stora ansträngningar. Som lustigt eller i varje fall märkvärdigt kan man hålla det faktum att i Oxford, dit jag transporterat materialet, det 1967 ännu inte fanns någon xerox eller annan kopieringsmaskin. Pappren filmades i det fysiologiska laboratoriet. Förrättningen bekostades av Cornell University, som blev ägare till filmen. Tyvärr är den som helhet inte särskilt lyckad. Men den har i varje fall av|160|görande bidragit till att göra Wittgensteins efterlämnade otryckta skrifter, hans Nachlass, tillgängliga för den lärda världen. Filmen kan köpas från Cornell University Library, och olika institutioner, kanske också privatpersoner, har begagnat sig av denna möjlighet.

6 När detta var undanstökat enades vi om att alla Wittgensteins efterlämnade filosofiska anteckningar i vår ägo skulle deponeras i biblioteket i Trinity, the Wren Library. I maj 1969 undertecknade vi en överenskommelse enligt vilken alla rättigheter tillfaller Trinity sedan den sista av oss tre avlidit.

7 Depositionen i Trinity omfattar det stora flertalet, men tyvärr inte alla Wittgensteins postuma arbeten. Familjen i Österrike ansåg sig ha äganderätt, ehuru inte copyright, till det material som gradvis under åren hittats i gömmorna i deras olika hus. Några skänkte sin andel till Trinity medan andra, mera penningmedvetna familjemedlemmar, sålde sin andel i Nachlass till Österrikes nationalbibliotek. Originalutskriften till Tractatus, som funnits i Tel Aviv, hade givits till Bodleian Library i Oxford. Den högst märkliga handskrivna versionen, av oss kallad Prototractatus, som jag hittade i huset vid Kundmanngasse i Wien, hade 1965 köpts av samma bibliotek. Ägaren, en systerson till Wittgenstein, hade ingen aning om vad det var för en dyrgrip och jag hade kanske gjort klokast i att inte upplysa honom. Men jag kunde inte tygla min entusiasm.

8 Avsikten med Cornellfilmen var att göra Wittgensteins filosofiska kvarlåtenskap tillgänglig. Emellertid blev detta i visst avseende ofullständigt genomfört. Wittgenstein hade redan i unga år vanan att göra anteckningar i en kodskrift som inte var konstig att dechiffrera. Hans avsikt var inte, skulle jag tro, så mycket att hemligstämpla vissa saker som att separera den rent filosofiska texten från anmärkningar av mera allmän och personlig art. I början av 1960-talet skrev jag ut på vanlig tyska alla ställen i kod som jag kunde upptäcka i manuskripten. En betydande del av dem publicerades i Vermischte Bemerkungen. Anmärkningar av mera per|161|sonlig art ansåg vi det då inte nödvändigt att trycka. Jag tror att det var ett riktigt avgörande. Men jag ville inte utesluta dessa anmärkningar från själva filmen. Mina kolleger var av annan mening. Till straff fick vi senare uppleva en piratutgåva, Geheime Tagebücher, av en österrikisk jesuit som fått inblick i materialet. Den vimlar av biografiska och andra felaktigheter och ogrundade beskyllningar mot oss förvaltare för hemlighetsmakeri. Den stulna utgåvan skall inte förväxlas med den 1997 utgivna, mycket personliga Denkbewegungen, vars manuskript i stor utsträckning men inte helt och hållet är skrivet i kodskrift.

9 Utgivningen av Wittgensteins Nachlass påbörjades strax efter hans död. Ett första problem var valet av förläggare. Flera förlag gjorde sig påminda redan på våren och sommaren 1951. Vi stannade slutligen för Blackwells förlag i Oxford, bland annat för att Elizabeth Anscombe då ännu bodde i Oxford. Vi har inte haft anledning att ångra oss. Samarbetet med Blackwell har i det stora hela förlöpt friktionsfritt.

10 Då vi alla tre bodde på olika orter hade det varit svårt eller omöjligt att arbeta tillsammans. En enda gång gjorde vi det; sommaren 1952 hyrde vi in oss i Gmunden i närheten av Toscana Park, det magnifika slott som tillhörde Wittgensteins syster Margarethe. I övrigt fördelade vi uppgifterna mellan oss – oftast så att två av oss tillsammans redigerade ett arbete. Sålunda utgav Elizabeth Anscombe och jag dagböckerna från första världskriget, skrifterna Zettel och Über Gewissheit och det första av de fyra banden av Bemerkungen über die Philosophieoriginal: Grundlagen der Psychologie. Allena, men med bistånd av mina assistenter som akademiledamot, gav jag ut de tre återstående delarna av Bemerkungen, Prototractatus och Vermischte Bemerkungen. För resten av utgivningen svarade Anscombe och Rhees antingen var för sig eller tillsammans.

11 Våra uppgifter i denna första runda var relativt entydiga och de sätt på vilka vi fullgjorde dem har i allmänhet inte rönt allvarlig kritik. Två undantag är boken om matematikens grunder, som be|162|står av utdrag ur manuskripten samt Big Typescript, vars första hälft ännu inte hösten 2000 kommit i tryck.

12 Inte långt efter Wittgensteins död ställde Bertrand Russell sina brev från honom till vårt förfogande. De är av största intresse för frågan om hur Tractatus kom till. Sedan jag upptäckt Prototractatus i Wien 1965 började jag på allvar intressera mig för Tractatus tillblivelsehistoria och snart också för en motsvarande skildring gällande Philosophische Untersuchungen. För Prototractatus fanns det viktigaste materialet i bevarad korrespondens. Tillsammans med en germanist vid universitetet i Innsbruck, Walter Methlagl, gav jag 1969 ut Wittgensteins brev till Ludwig von Ficker, utgivare av den på sin tid inflytelserika tidskriften Der Brenner. Fickers insats för Tractatus bestod närmast i att han refuserade den – men först efter en brevväxling av största intresse med tanke på Wittgensteins egen syn på sitt verk.

13 1973 gav jag ut Wittgensteins korrespondens med den person som slutligen befordrade Tractatus till tryckning, C. K. Ogden, känd som upphovsman till Basic English. Vi hade råkat i en långvarig och syrlig polemik, huvudsakligen i Times Literary Supplement, med Ogdens litterära arvtagare. Min roll blev att medla mellan arvtagarna till Ogden och Wittgenstein och jag lyckades till slut vinna bådas förtroende. Ett år senare utgav jag hos Blackwell Wittgensteins brev till Russell, Keynes och Moore. En utgåva av ett större urval korrespondens, som slutligen utvidgades till en volym Cambridge Letters av år 1994, gjorde jag tillsammans med Brian McGuiness.

14 Sedan några år försöker man vid Brenner-Archiv i Innsbruck under Methlagls överinseende åstadkomma en så fullständig samling som möjligt av brev till och från Wittgenstein. Själv har jag bidragit med material som bevarats i Helsingfors. I en eventuell redigering och tryckning av hela korrespondensen har jag inte tänkt engagera mig personligen.

15 Mitt samarbete med Brennerarkivet har alltid varit förtroendefullt och effektivt. När vi gav ut breven till Ficker skedde det på ett sätt att arbeta, som jag varken tidigare eller senare praktiserat, |163|men som torde vara klassiskt i tysk-österrikiska sammanhang. Under några dagar satt vi från morgon till kväll på ett kafé med våra papper utbredda på bordet framför oss. Nu och då tog vi en kopp kaffe men vi avstod från måltider. Serveringspersonalen gjorde inga otåliga miner utan var tydligen förtrogen med och accepterade denna form av skapande litterär verksamhet.

16 Den första publiceringsrundan kring Wittgensteins litterära kvarlåtenskap kan anses avslutad i och med att den fjärde och sista delen av anteckningarna om psykologins filosofi kom ut 1992.

17 Jag kan inte påminna mig när vi första gången på allvar diskuterade en utgivning i bokform av Wittgensteins samlade verk jämte en textkritisk apparat. Till en början vaga planer tog fastare form tack vare två betydelsefulla innovationer på textbearbetningens område. Den ena var kopieringsmaskinerna som gjorde sitt intåg på 1960-talet. Snart fanns de till och med i Oxford! Cambridge hade varit lite alertare på utvecklingens väg vilket gladde mitt hjärta. Den andra ännu märkligare nyheten var datorn och möjligheten att elektroniskt bearbeta texter.

18 I mitten på 1970-talet kontaktades vi av en grupp forskare med huvudort i Tübingen, som anhöll om vårt tillstånd att elektroniskt – eller som det på den tiden ofta hette ”kybernetiskt” – bearbeta Wittgensteins litterära kvarlåtenskap. Vid ett möte i början av 1974 i Cambridge med medlemmar av gruppen beviljades begäran. Jag anade inte då att detta var det första steget på en via dolorosa som ännu inte vandrats till slut. Jag skall här så gott jag kan återberätta dess viktigaste etapper.

19 En professor i germanistik vid universitetet i Tübingen skulle vara ansvarig övervakare. Det praktiska utförandet skulle dirigeras av en från Östtyskland flyktad sorb, som presenterade sig som ”Doktor Nedo”. Det framgick senare att han inte hade någon lärd grad alls! Arbetet kom i gång och gruppen, som tydligen hade fått rikliga anslag, arrangerade i slutet på 1970-talet två ganska påkos|164|tade Wittgensteinseminarier i Tübingen. Jag deltog i båda och hade ingenting att anmärka på deras nivå. De handlade emellertid mera om Wittgensteins filosofi än om utgivningen av hans kvarlåtenskap.

20 Resultatet av textbearbetningen lät vänta på sig och jag började bli otålig. Snart visade det sig att de två huvudaktörerna inte drog jämnt. Vid ett möte i Oxford sprack samarbetet mellan dem totalt. Jag var inte närvarande. Mina kolleger tog ensidigt parti för ”doktorn” mot professorn, ett ställningstagande som jag definitivt ogillade. Jag ansåg att vi inte skulle blanda oss i gruppens interna tvister utan avvakta en försoning mellan de stridande. Om den lät vänta på sig borde vi återta vårt tillstånd till dem alla. Jag kunde därför inte underteckna den skrivelse som Anscombe och Rhees tillställde ledningen för Tübingens universitet.

21 Lite senare kom den dåvarande presidenten för universitetet, Thies, till Cambridge för att förmå mina kolleger att försona sig med gruppen. Men förgäves! Jag var inte heller nu närvarande. Jag fick del av det digra diskussionsprotokollet och kunde bara konstatera, att om jag deltagit hade jag företrätt en helt annan ståndpunkt än mina engelska kolleger.

22 Härmed var den första etappen på totalutgivningens törnbeströdda väg avslutad. Varför jag hållits utanför själva upplösningen, om avsiktligt eller oavsiktligt, vet jag i den dag som är inte, men det har förvånat många.

23 Nedo visste emellertid var han hade sina vänner. Efter någon tid återkom han med en ny plan. Eftersom Wittgenstein var österrikare, vore det inte onaturligt om man i Österrike snarare än i Tyskland skulle känna ett visst ansvar för kvarlåtenskapens öde. En potentiell finansiär av fortsatt elektronisk bearbetning var den österrikiska Fonds zur Förderung der wissenschaftlichen Arbeit. Jag fick del av de nya planerna och fann dem helt rimliga. Bearbetningen skulle göras i Cambridge. Trinity, där huvuddelen av originalen fanns, ställde frikostigt arbetsutrymmen till förfogande. Elizabeth Anscombe hade blivit min efterträdares efterträdare som professor och bodde nu i Cambridge. Också Rhees |165|flyttade för en tid till en by nära Cambridge – eller också kom han ofta resande från det ställe där han råkade bo.

24 Åren gick men några redigerade texter syntes inte till. Jag började gripas av tvivel på Nedos förmåga att behärska den nödvändiga tekniken. Slutligen såg jag mig föranlåten att meddela den österrikiska fonden att jag inte längre kunde ge mitt förord för ytterligare beviljande av pengar. Fonden drog in sitt stöd. Detta utlöste i sin tur en storm av förebråelser mot mig från mina två kollegers sida. De ville inte tvivla på Nedos upprepade försäkranden om snar leverans av redigerat material.

25 Den outtröttlige Nedo hittade snart en ny bundsförvant, det ansedda förlaget Julius Springer. Förlagets direktör i Wien tog kontakt med oss och lovade överta ansvaret för en Wiener Ausgabe av Wittgensteins skrifter redigerade av Nedo. Överenskommelsen gällde till en början bara den del av Nachlass, som härstammade från åren närmast efter Wittgensteins återkomst till Cambridge i slutet av 1920-talet, en mellan- eller övergångsperiod i hans utveckling från Tractatus till det som brukar kallas ”den sena Wittgenstein”.

26 Arbetet på Wiener Ausgabe har när detta skrivs pågått i sex år. Ungefär hälften av den uppgift som specificeras i avtalet med Springer har fullgjorts. Resultatet får anses kvalitativt tillfredsställande. Av redigeringen framgår alla Wittgensteins tillägg och strykningar i den ursprungliga handskriften samt alla alternativa formuleringar som lekt författaren i hågen. Textbilden kommer så nära ett faksimil som man rimligen kan önska. När uppgiften fullgjorts ankommer det på oss att besluta om arbetet skall fortsätta. Men troligen kommer det att dröja flera årtionden innan resultatet blir en Gesamtausgabe och den andra rundan i publiceringen ur Wittgensteins Nachlass kan anses fullbordad.

27 På senare år har Nedo funnit ytterligare en bundsförvant. Den kände brittiske arkitekten Colin Wilson har upplåtit ett hus i Cambridge för det Wittgensteinarkiv som Nedo byggt upp. Det omfattar i huvudsak biografiskt material, men där bedrivs också genuin Wittgensteinforskning.

28 Den som inte själv varit engagerad i utgivningen av Wittgensteins kvarlåtenskap, finner det säkert förvånande att inte relationerna mellan Nedo och The Wittgenstein Trustees för länge sedan avbrutits utan tvärtom efter kriser alltid återknutits. Förklaringarna är många och förutsätter utredningar som jag här skall förbigå. Det är nog inte bara Nedos enastående förmåga att entusiasmera sina kontaktpersoner som är orsaken, utan också en äkta iver för uppgiften från hans sida. Hans kännedom om Wittgensteins postuma skrifter och deras biografiska bakgrunder är långt ifrån felfri men också värdefull och den kan inte ignoreras. Men jag vill inte heller förneka att Nedo i mitt eget liv varit en källa till stor smärta och besvikelse.

29 Rush Rhees dog på försommaren 1989. The Wittgenstein Trustees är en församling som kompletterar sig själv mellan minimum två och maximum sex medlemmar. Rhees hade uttalat en önskan att han skulle efterträdas av sin mest betydande elev, Peter Winch. Det skedde också. Senare invaldes på mitt förslag Anthony Kenny och, efter att Winch gått bort i förtid, på Elizabeths förslag Nicholas Denyer, Fellow of Trinity och specialist på antikens filosofi. 1998 invaldes Joachim Schulte och Peter Hacker. Därmed var församlingen fulltalig.

30 Men redan avsevärt tidigare hade den tredje rundan i Wittgensteinutgivningen inletts.

31 Wittgenstein hade bott långa tider i Norge. Hans vistelser där var viktiga för tillkomsten av Tractatus och Untersuchungen. Det var därför att vänta att det från norsk sida skulle visas ett intresse också för utgivningen av Wittgensteins postuma verk. Det första initiativet togs av en fyramannakommitté med företrädare för universiteten i Oslo, Bergen, Trondheim och Tromsö. Företaget strandade närmast på finansiella svårigheter. En effektiv efterträdare blev universitetet i Bergen, som påtog sig ansvaret för en fullständig textkritisk elektronisk bearbetning av hela Nachlass. Ett Wittgensteinarkiv grundades där det också bedrivs forskning oberoende av utgivningen. Syftet var att framställa en CD-ROM |167|som består av en faksimil och av utskrifter av samtliga bevarade manuskript och skrivmaskinsutskrifter. Arbetet är numera slutfört. Jag tror att förvaltarna av arvet efter Wittgenstein kan vara nöjda med resultatet. Därmed har den tredje rundan i utgivningen fullföljts.

32 Arbetet på den första rundan höll mig sysselsatt i fyrtio års tid – från början av 1950-talet till början av 1990-talet. Tidvis var det mycket tidskrävande. Det förutsatte längre vistelser i England – tidigare för det mesta i Oxford, senare i Cambridge. I arbetet på den andra och tredje rundan har jag deltagit närmast bara som kritiker och rådgivare.

33 I anslutning till min uppsamling och katalogisering av materialet, huvudsakligen på 1960- och 1970-talen, har jag byggt upp ett Wittgensteinarkiv också vid Helsingfors Universitet. Under några år kunde jag säga att arkivet var den mest fullständiga och bäst ordnade samlingen av kopior av Wittgensteins litterära kvarlåtenskap. Kanske är det fortfarande så. Senare har också kopior av en stor del av Wittgensteins korrespondens fogats till samlingen.

34 Det säger sig självt att arkivet under årens lopp besökts av ett stort antal Wittgensteinforskare. Några har dröjt här ett år eller en termin; ibland har Filosofiska institutionen eller Finlands Akademi kunnat ställa rum till deras förfogande. Några systematiska försök att av arkivet göra ett verkligt centrum för Wittgensteinforskning har jag likväl inte gjort.

35 I mitt eget arbete med arkivet har jag biträtts av Tauno Nyberg, André Maury och Heikki Nyman, de tre forskningsassistenter, som jag hade före min pensionering 1986 från Akademin. En uppgift för oss har varit att ordna materialet kronologiskt, en annan att fastställa de olika, av Wittgenstein dikterade, skrivmaskinsutskrifternas ursprungskällor i manuskripten. En frukt av framför allt Maurys arbete är fullständiga listor över manuskriptkällorna för de enskilda anmärkningarna i Untersuchungen och i den fascinerande men problemfyllda samling som vi publicerade under namnet Zettel. Maurys listor har sedermera tryckts. Det förtjänar |168|påpekas att de manuskriptkällor som förtecknats är de i tiden senaste, alltså de som kommer den maskinskrivna texten närmast. En ofullbordad uppgift är att identifiera eventuella tidigare källor. Jag föreställer mig att denna mycket krävande uppgift med tiden kommer att kunna lösas med hjälp av den i Bergen gjorda elektroniska bearbetningen.

36 En annan uppgift som engagerat oss i Helsingfors är att rekonstruera de olika stadier som Wittgensteins Philosophische Untersuchungen kan sägas ha genomgått. Arbetet har resulterat i sex digra volymer skrivmaskinsutskrifter med tillhörande kommentarer och förklarande inledningar. Kommentarerna har i huvudsak gjorts av Heikki Nyman, ett jättearbete. I kommentarerna jämförs varje sida i de tidigare versionerna med den slutliga formuleringen i den tryckta Untersuchungen.

37 Exemplar av rekonstruktionerna har av oss deponerats i några bibliotek i England, USA och Tyskland. Till en början hade jag inga planer på publicering. I början av 1990-talet blev jag av professor Eike von Savigny i Bielefeld, författare till en kommentar i två band av innehållet i Untersuchungen, övertygad om önskvärdheten av att också publicera de tidigare versionerna med textkritiska kommentarer. Deutsche Forschungsgemeinschaft ställde på hans initiativ upp som finansiär. En finslipning och komplettering av materialet var nödvändig och den gjordes i Bielefeld av Joachim Schulte. Själv var jag endast rådgivare.