17. Den filosofiska situationen
Kommentar
Kommentar
Kapitel 17, ”Den filosofiska situationen” grundar sig på ett föredrag som von Wright höll när han blev ordförande för Finska Vetenskaps-Societeten 1966. Föredraget publicerades i Vetenskaps-Societetens årsbok samma år. En finsk översättning, ”Tilanne filosofiassa”, har publicerats senare i Hintikka och Routila 1970.
I ”Den filosofiska situationen” återvänder von Wright till det första kapitlet av Logik, filosofi och språk (1957), som bär samma rubrik som föredraget. I boken urskiljer von Wright fyra huvudströmningar i samtidsfilosofin: existentialismen, marxismen, nythomismen och den analytiska filosofin. Liksom bokens första kapitel ger ”Den filosofiska situationen” en allmän översikt av samtidsfilosofin med särskilt beaktande av den analytiska traditionen. I sitt föredrag reviderar von Wright några påståenden som han gjorde i sin bok, men diskuterar också mer detaljerat bakgrunden till 1900-talets filosofiska huvudströmningar och de olika strömningarnas förhållande till varandra. I hans översikt av den analytiska filosofin och dess uppkomst spelar Wittgenstein en betydande roll. von Wright analyserar också de förändringar som ägt rum i filosofin sedan 1957 och menar att filosofins tyngdpunkt börjat förskjutas från teoretiska till praktiska frågor.
Texten återges efter Societas Scientiarum Fennica 44, Helsingfors 1966, s. 1–19. (Publikation nr 209 i von Wrights bibliografi, ”The Georg Henrik von Wright Bibliography”, Journal for General Philosophy of Science 36, 2005, s. 155–210.)
Litteratur
Hintikka, Jaakko & Lauri Routila (toim.) 1970, Filosofian tila ja tulevaisuus, Helsinki: Weilin + Göös.
von Wright, Georg Henrik 1957, Logik, filosofi och språk. Strömningar och gestalter i modern filosofi, Helsingfors: Söderström.
Den filosofiska situationen
Föredrag hållet vid tillträdande av ordförandeskapet i Finska Vetenskaps-Societeten den 29 april 1966
2 1. Traditionen bjuder, att den tillträdande ordföranden i sitt andragande vid Societetens årsfest håller sig till sitt eget fack, medan den avträdande ger en översikt av det som hänt inom Societeten under det gångna året. I enlighet härmed skall jag hålla mig vid min läst. Men jag skall inte tala om något särskilt problem inom min vetenskap, filosofien. Utan jag skall särskåda mitt ämne ur en mycket allmän synvinkel – en synvinkel som man sällan anlägger inför ett forum av fackmän, men som kan vara av intresse, när man – såsom här – talar främst till kolleger inom andra fack.
3 Jag skall försöka tala om någonting, som kunde kallas den filosofiska situationen i detta nu. Om några dominerande riktningar, om förhållandet mellan dem och om vissa utvecklingstendenser, som jag tror mig kunna skönja. Uppgiften är utomordentligt krävande. Jag tror, att också den mest lyckade lösning måste vara på många sätt dilettantisk och subjektiv. Det är kanske därför, som man drar sig för att presentera sådana skisser inför sina fack-kolleger. Ändå tror jag det är viktigt, att man försöker sig på uppgiften – viktigt både för ens egen orientering och som ett bidrag till utformandet av det som lite patetiskt kunde kallas en tidsålders medvetande om sig själv.
4 2. Eftersom det jag har att säga under alla förhållanden kommer att vara subjektivt, tillåts det kanske att jag tar till utgångspunkt ett eget tidigare försök att lösa samma uppgift. För 10 år sedan skrev jag en bok, som heter Logik, filosofi och språk och vars första kapitel, liksom mitt föredrag i kväll, bär rubriken ”Den filosofiska situationen”. Jag skiljde där mellan fyra huvudriktningar i nutidens – eller kanske jag borde säga dåtidens – filosofi: den marxistiska, den nyskolastiska, den existentialistiska och den (logiskt-) analytiska. Tiden torde vara inne att i viss mån revidera indelningen.
5 De fyra riktningarna har karaktäristiska samband med företeelser utanför filosofien. Gemensamt för den marxistiska och nyskolastiska strömningen är deras förbund med två socialt organiserade makter. Marxismen är den socialistiska statens, nyskolastiken – eller riktigare: den nyskolastiska riktning som kallas nytomism – åter den katolska kyrkans ”officiella” filosofi. De två riktningarna kunde kanske kallas rationella stödkonstruktioner för en praktiserad lära. Existentialismen igen bör ställas i samband med den andliga situationen i ett Europa, som skakats av två världskrig. Den är ett uttryck |4|för individens nödläge i en tid, då alla värden omvärderats, då traditionella moralnormer inte längre binder vårt handlande eller dikterar vårt val, då tryggheten i en hemvand miljö förbytts i ångest inför en föränderlig och oviss framtid. Den analytiska filosofien slutligen är, liksom existentialismen, tidstypiskt förbunden med den andliga situationen, men på ett annat sätt. Den kunde kallas en återspegling inom filosofien av den alltmer framträdande roll som vetenskapen – här närmast fattad i den engelska betydelsen av ordet science – spelar för nutidskulturen som helhet.
6 Existentialismen var väl den mest tidstypiska av de fyra huvudriktningarna – men kanske därför också den mest efemära. Den intar inte längre en lika framträdande plats i bilden av vår tids filosofi som den gjorde för tio år sedan. Dess andliga grogrund finns väl fortfarande. Men överflödssamhället har helt naturligt bragt andra värderingar och andra problem i förgrunden än de som sysselsatte reflekterande människor i den nazistiska occupationens och efterkrigsårens Europa. Den existentialistiska filosofien ter sig därför i dag närmast som en fåra inom en bredare tankeströmning, som upprinner längre tillbaka i tiden men som fortfarande har en betydande styrka. Denna bredare strömning brukar kallas den fenomenologiska. Jag ville i den, snarare än i existentialismen, se en huvudriktning i nutidens filosofi.
7 Man kan också ifrågasätta, om den nyskolastiska filosofien längre bör betraktas som en med de tre andra jämbördig tankeströmning. Den fick en viss prominens i samband med reformistiska strävanden inom den katolska kyrkan mot slutet av 1800-talet. En betydande lärdom har odlats inom dess ram och riktningens stora scholares, en Étienne Gilson eller Martin Grabmann, har varit banbrytare för forskningen i den medeltida kristna filosofien – ett länge försummat och traditionellt nedvärderat kapitel i idéhistorien. Denna forskning har intresse inte minst för logikens historia – och därmed för det andliga arv, som ligger till grund för den analytiska filosofien. Men jag tror det är rätt att säga, att den nya katolska filosofien inte frambragt någon originell tänkare av stor betydelse och man kan ifrågasätta, om den är i stånd att göra det. Den religiösa världsbilden erbjuder helt enkelt inte längre, liksom under medeltiden, ett betydelsefullt stoff för rationell spekulation. Det är den vetenskapliga världsbilden, som i vår tid levererar ett motsvarande material för eftertanken. Efter det andra världskriget har sekulariseringen ytterligare framskridit. Det finns knappast anledning att tro, att processen inom överskådlig tid skall avstanna eller ändra riktning. Religionerna och kyrkorna ter sig alltmera som ”provinsialismer” inom ett universellt civilisationsmönster. Mönstret har präglats av den moderna tekniken, som i sin tur är ett utflöde av en rationell, ”vetenskaplig” inställning till verkligheten.
8 Jag tycker därför, att det är mest egentligt att räkna med tre huvudström|5|ningar i aktuell filosofi – den marxistiska, den fenomenologisk-existentialistiska och den logisk-analytiska. De tre har en anmärkningsvärd kulturgeografisk enhetlighet. Marxismen är de socialistiska ländernas filosofi – Kinas, Sovjets, satellitstaternas. Den har i dem, som sagt, en i viss mening ”officiell” ställning. Marxismen är därför en livsingripande faktor för drygt hälften av jordens befolkning. Den fenomenologiska och existentialistiska filosofien åter kan sägas dominera i både den tyska och den latinska världen i dag. Den analytiska filosofiens utbredningsområde slutligen är den anglosaxiska världen: USA, England och det brittiska samväldet. Den är också väl företrädd inom områden, där det anglosaxiska kulturinflytandet är starkt, såsom i Nederländerna och i Norden.
9 De tre riktningarnas geografiska avgränsning från varandra har sin motsvarighet i en andlig slutenhet. Deras företrädare talar s.a.s. olika språk och har därför i regel utomordentligt svårt att förstå varandra. På vildars vis ser de ofta på varandra med misstro eller rent av fientlighet. Men jag hoppas kunna visa, att en uppluckring av gränserna håller på att ske och att den spirande kontakten mellan olika riktningar hör till de intressantaste dragen i den filosofiska tidsbilden just nu.
10 3. Men låt oss först kasta en blick på de tre huvudriktningarnas genealogi. De uppvisar nämligen på det genealogiska planet likheter, som får ett särskilt intresse om man vill forska i deras kontaktytor i nuet.
11 Man kan se de tre riktningarnas ursprung som reaktioner mot en bestämd tidigare dominerande typ av filosofi och t.o.m. som reaktioner mot en bestämd företrädare för en sådan filosofi. I fråga varande filosofityp kallas idealism och den idealistiska filosof som jag här tänker på är Hegel.
12 Jag antar, att trots att jag talar inför ett höglärt auditorium en viss förklaring av termerna kan vara på sin plats. Ordet ”idealism” används – också i filosofien – i många, mer eller mindre oprecisa betydelser. I en, viktig, betydelse av ordet betecknar ”idealism” en lära, som menar att allt som är verkligt i grunden är andligt (psykiskt, själsligt, ett medvetande). En idealism av detta slag har spelat en mycket framträdande roll i filosofien under hela nya tiden. Dess tema angavs på sätt och vis av Descartes, fast han inte själv var idealist. Den kanske största och i varje fall den mest inflytelserika av Europas idealistiska filosofer var Hegel (1770–1831). Enligt Hegel består världsprocessen i andens utveckling mot allt högre grad av självmedvetenhet, vilket enligt Hegel också betyder frihet. Berömd är Hegels tes, att allt verkligt är förnuftigt och allt förnuftigt blir verkligt.
13 T.o.m. av denna summariska beskrivning torde framgå, att Hegels lära är fylld av sprängstoff. Den kan på det praktiska planet göras till utgångspunkt för en konservativ filosofi, enligt vilken allt är bra som det är – eftersom det |6|verkliga är förnuftigt. Men den kan också göras till utgångspunkt för en radikal och revolutionär filosofi, som yrkar på ökade mått av frihet för människorna i namn av det förnuft som s.a.s. väntar på att förverkligas. Ett utomordentligt exempel på hegelianismens förmåga att ge rationellt stöd åt ett handlingsprogram har vi f.ö. på nära håll i Johan Vilhelm Snellman.
14 Oppositionen mot Hegel inleddes inom en riktning av den hegelska skolan, den s.k. hegelska vänstern. Hos Karl Marx ledde oppositionen slutligen till något som kunde kallas en ”inversion” av Hegels tankegångar. I stället för anden upphöjde Marx dennas motpol, materien, till det enda eller sant verkliga. Marxismen, som fortfarande är väsentligen identisk med Marx och dennes medarbetare Engels lära, kallar sig en materialism. Men liksom begreppet ande hos Hegel är både diffust och egendomligt, så är begreppet materie hos Marx. Marxisterna är angelägna att betona att deras materialism är ”dialektisk” och något alldeles annat än den ”naturalistiska” materialism, som tagit intryck av naturvetenskaperna och som under senare hälften av 1800-talet var en modeströmning i filosofien, särskilt i Tyskland. Marx förhållande till Hegel påminner om ett kärlekshat. Marx förnekar innehållet i Hegels lära, men bejakar metoden, formerna för tankens rörelser s.a.s. Därför har marxismen i dag som är ett mycket närmare förhållande till Hegels filosofi än de två andra huvudströmningarna i modernt tänkande.
15 Den hegelska skolans upplösning skapade ett tomrum i filosofien på kontinenten. Marxismen lyckades inte etablera sig på universitetsnivå i Tyskland efter Hegel. Marx levde största delen av sitt liv i landsflykt, huvudsakligen i England. Anmärkningsvärt många av de intressantare filosoferna på kontinenten under slutet av förra seklet var freelancers utanför universitetsfilosofien. Detta gäller i eminent grad om den tänkare, som våra dagars existentialister hyllar som sin föregångare, Kierkegaard. Men omdömet gäller i viss mån också om den man, som är den fenomenologiska filosofiens anfader, Franz Brentano. Han var en kortare tid professor i Würzburg och Wien, men hade svårigheter med universitetsmyndigheterna på grund av sin brytning med den katolska kyrkan, och trädde tidigt ut ur den akademiska karriären. Trots det blev hans gärningar som lärare sällsynt fruktbringande. Brentano hade tre mycket betydande lärjungar: Meinong i Österrike, Twardowski i Polen och Husserl i Tyskland. (En stor del av Brentanos litterära kvarlåtenskap har publicerats först efter det andra världskriget – och därmed har hans namn och läror också fått en ny aktualitet.) Husserl är fenomenologiens egentliga grundläggare. En av hans elever är Heidegger, den mest inflytelserika och omstridda av existentialisterna. Det är närmast på Heideggers skuldror som Sartre står.
16 Kanske kunde man – något naivt och mycket förenklande – beskriva kärnpunkten i den fenomenologiska filosofiens metod så här: Filosofen bör se |7|till var sak, sådan den är – söka förstå den i dess egenart och inte reducera den till något annat. Man tycker kanske, att ett sådant recept är självklart. Men det är det inte – varken i filosofien eller i erfarenhetsvetenskaperna. Många av de största framstegen i vetenskapens historia har tvärtom varit härledningar (reduktioner) av ett område av verkligheten från (till) något annat. Man kan tänka på härledningen av värmelärans principer ur kinematiska och statistiska, eller kemiens valensbegrepp ur mikrofysikaliska antaganden och modeller. Exemplen är legio. Också i filosofien har en liknande strävan – mot monism som den kunde kallas – spelat en betydande roll. Den idealistiska likaväl som den materialistiska filosofien är uttryck för den.
17 Strävan att förenhetliga och reducera sammanhänger nära med själva det filosofiska systemets idé. Fenomenologiens recept att se var sak i dess egenart har därför i viss mening en anti-systematisk tendens. Redan häri skiljer sig den fenomenologiska filosofien skarpt från Hegel, men också från Marx. – I ljuset av en senare utveckling kan man karaktärisera den fenomenologiska metoden hos Brentano och Husserl som en föregångare till det tillvägagångssätt som vi numera skulle kalla logisk analys.
18 Den analytiska filosofiens uppkomst är ännu mera intimt än den fenomenologisk-existentialistiska förbunden med upproret mot Hegel. Hegels död följdes visserligen av den hegelska skolans sönderfall i Tyskland – men också av dess utbredning utanför det tyska kulturområdet. Sålunda kom det sig bl.a., att en idealistisk filosofi i hegelsk anda blev dominerande i hela den anglosaxiska världen från mitten på 1800-talet till in i vårt sekel. Vår landsman Edvard Westermarck berättar, hur han som ung magister reste till England, utled vid tysk metafysik och full av entusiasm för engelsk empirism. Till sin besvikelse fann han, att filosofien på modet där var hegelianismen. Särskilt var detta fallet i Oxford – och Westermarck citerar den gamla elakheten, att filosofiska system brukar bege sig till Oxford för att dö. Men det kan tilläggas att döden för hegelianismen i Oxford inträdde mycket långsamt. När jag själv som ung magister för första gången besökte Oxford mer än femtio år efter Westermarck, så var fortfarande – på tröskeln till det andra världskriget alltså – den idealistiska traditionen tongivande där. Men när jag återkom åtta år senare, efter kriget, hade en fullständig scenförändring ägt rum. Nu var Wittgenstein filosofen på modet.
19 Den idealistiska filosofiens vedersakare i England blev i seklets början en ung man i Cambridge, George Edward Moore. Tillsammans med Bertrand Russell är han grundaren av den riktning i nutidstänkandet, som jag här kallar den analytiska filosofien. Moore studerade klassiska språk och Russell matematik, men de brukade disputera med en don i deras college, Trinity, vid namn McTaggart, en originell och skarpsinnig hegelian. Moore berättar i sin själv|8|biografi, hur en sådan diskussion om ett hegelianskt favorittema: tidens overklighet, blev den egentliga påstöten till hans bana som filosof. Gentemot idealisternas paradoxer ville Moore försvara ”sunda förnuftets” meningar om de materiella tingens existens, tidens realitet mm. Moores genombrott som filosof skedde med uppsatsen ”The Refutation of Idealism” i tidskriften Mind år 1903, och en av hans mest berömda uppsatser från ett senare skede (1925) bär titeln ”A Defense of Common Sense”.
20 Stort inflytande på det engelska kulturklimatet i seklets början fick Moores bok Principia Ethica. (Jag förmodar, att titeln inspirerade Bertrand Russell till att kalla sitt filosofiska storverk Principia Mathematica.) Den har som motto ett citat av den engelska 1700-tals moralisten biskop Butler ”Everything is what it is, and not another thing”. Jag har nyss indirekt antytt, att mottot också kunde gälla för den fenomenologiska filosofiens metod. Moore och Russell kan inte kallas lärjungar till Brentano. Men de har båda tagit intryck av Brentanos österrikiske elev Meinong. Moore och Meinong delar äran att vara den filosofiska värdelärans grundare. Och Moores etiska åskådning företer, som han själv medgivit, förbluffande långt gående paralleller med Brentanos.
21 Tack vare Moore och Russell upprann en ny linje i engelsk filosofi, som småningom började omtalas under namnet den analytiska skolan i Cambridge (”the Cambridge School of Analysis”). Moore dog vid nära 85 års ålder 1958. Hans ett år äldre kamrat Russell förbluffar i dag som är världen med nya utslag av en till synes outsläcklig vitalitet – men inte längre med nya filosofiska idéer.
22 Man tänker gärna på Russell och Moore som ett filosofiskt brödrapar. Tanken har sitt berättigande. Men den får inte undanskymma, att de två är mycket olika till sin typ som tänkare. Moores filosofi är ”anti-systematisk” i samma mening som Brentanos och vissa fenomenologers. Också Russells livsverk är allt annat än monolitiskt. Men hans tendens har genomgående varit konstruktiv och systematiserande. Om Russell inte går till historien som byggare av ett stort filosofiskt system, så är orsaken delvis den att han under sin bana som tänkare presterat eller skisserat en hel bunt av system, utan att definitivt försvära sig åt något enda. Man kan ställa skiljelinjer inom modern analytisk filosofi i relation till dessa olikheter mellan de två män, som är denna filosofis andliga fäder. Den analytiska filosofien blev tack vare dem laddad med potenser i olika riktningar. Detta är, tror jag, av viss betydelse, när man försöker förstå den filosofiska situationen i dag.
23 4. Russells storverk i filosofien är hans insats som logiker. Mer än någon annan enskild man har han bidragit till att den formella logiken igen blivit en levande disciplin efter ett halvt årtusendes törnrosasömn. Russell var dock inte utan föregångare. Redan i mitten på 1800-talet hade den engelska matema|9|tikern George Boole visat, att logiska lagar och operationer kan tolkas som en sorts algebra (”Booles algebra”). Russell beträdde i viss mening den omvända vägen. Hans idé var att visa, att hela matematiken kan härledas ur en smal bas av formal-logiska begrepp och regler. Denna idé försökte han – i samarbete med en annan engelsk matematiker och filosof, Whitehead – genomföra i detalj i det aldrig fullbordade mammutverket Principia Mathematica. Dess tre första delar utkom åren 1910–1913. Det torde vara svårt att bestrida, att Principia är en av vårt sekels – kanske en av alla tiders – största intellektuella prestationer.
24 Russell hade också en annan föregångare utom Boole. Denne var en tysk matematiker vid namn Frege. Liksom Brentano tjugo år innan Moore hade beträtt liknande vägar i etiken och kunskapsläran, så hade Frege tjugo år innan Russell hyllat tanken på matematikens härledning ur ett fundament i den rena logiken. I ingetdera fallet förelåg påverkan. Men liksom Moore var också Russell medveten om parallellerna. Mellan Russell och Frege utväxlades en historiskt ryktbar korrespondens.
25 Man kan säga, att den moderna logiken framvuxit ur ansträngningar – huvudsakligen bland matematiker, i mindre omfattning också bland filosofer – att klarlägga matematikens grunder. Men forskningen i en vetenskaps grunder, vilkensomhälst, kan inte skarpt skiljas från filosofisk forskning. Det var därför naturligt, att den pånyttfödda logiken skulle etablera sig som en ny disciplin på gränsen mellan filosofi och matematik. Den kallas numera allmänt matematisk logik – tidigare kallades den också ofta logistik.
26 5. Russell såg klart, att den nya logiken kunde användas för att klarlägga, inte bara matematikens grunder, utan filosofisk och vetenskapsteoretisk problematik över huvud. En av hans tidiga uppsatser, ”On Denoting” (i Mind 1905), är banbrytande på det område som sedermera kallats logisk semantik och som skjöt ny fart från slutet på 30-talet, främst tack vare polska och amerikanska forskare. Russell ivrade också tidigt för logikens tillämpning på analysen av den fysikaliska världsbildens grundbegrepp.
27 Det var en betydelsefull ödets skickelse, att Russell under sina mest aktiva och briljanta år som filosof och logiker fick en genial elev, som förde vidare de konstruktiva och systematiska impulserna från sin lärare i en syntes, som i omfattning och stringens har bara få motstycken i filosofiens historia. Denna elev var österrikaren Ludwig Wittgenstein. Efter ingeniörsstudier i Berlin och Manchester hade denne först sökt sig till Frege i Jena för att studera logik – men av Frege s.a.s. skickats vidare till Russell i Cambridge. ”Getting to know Wittgenstein was one of the most exciting intellectual adventures of my life”språk: annat, skrev Russell 40 år senare i sin nekrolog över Wittgenstein i Mind.
28 Det vore kanske förmätet av mig att påstå, att Wittgenstein är den största |10|filosofen i vårt sekel. Ty påståendet skulle förutsätta, att jag hade en så intim förtrogenhet med alla betydande moderna tänkares verk, att jag kunde rättvist jämföra dem. Det har jag inte – och jag är inte säker på om någon kan ha det. Men kanske vågade jag säga, att om det funnits många filosofer av samma storleksordning i vår tid, så har den varit ovanligt och överraskande rik på stora filosofer. Ty jag är säker på att Wittgenstein hör till den utvalda skara av föga mer än en handfull tänkare, som i alla tider kommer att studeras och provocera till nya ställningstaganden och tolkningar.
29 Av många orsaker är Wittgensteins verk ytterst svårt att karaktärisera. Det innehåller till synes oförenliga element. Wittgenstein var på samma gång logiker och mystiker har det sagts – inte utan berättigande. Dessutom faller hans verk i två delar eller faser: den tidiga Wittgenstein, vars Tractatus logico-philosophicus var en frukt av kontakten med Russell i Cambridge före första världskriget, och den sena Wittgenstein, vars Philosophische Untersuchungen publicerades posthumt 1953. Om frågan, hur dessa två faser förhåller sig till varandra – om de bildar en helhet eller om de är två oförenliga poler – kommer det troligen alltid att förfäktas olika meningar.
30 Ville man kort säga, vad nytt Wittgenstein tillfört filosofien, så tror jag det bästa svaret är: han ställde språket (språkbegreppet) i filosofiens centrum. Det är klart, att filosoferna sedan urminnes tider grubblat över språket och dess förhållande till den utomspråkliga verkligheten, ordens och satsernas betydelser. Det är också säkert, att den moderna logiken helt oberoende av Wittgenstein hade tillfört både språkfilosofien och lingvistiken nya impulser. Ändå står det utom tvivel, att frågor om språk och mening skulle ha en långt mindre framträdande ställning inom modern filosofi än vad nu är fallet, om inte Wittgenstein funnits.
31 I Tractatus förfäktade Wittgenstein åsikten, att språket är en bild av verkligheten. Idén kan i första hand tyckas antingen banal eller paradoxal. Den måste, såsom Erik Stenius visat i sin utomordentliga bok om Wittgensteins Tractatus, förstås mot bakgrund av det begrepp om avbildning eller strukturlikhet (isomorfi), som den projektiva geometrien känner sedan gammalt och som sedermera fått en framträdande plats i matematiken överhuvud. Då blir idén, om ock diskutabel, allt annat än trivial. Wittgenstein vill med dess hjälp förklara, hur det kommer sig, att en serie ljud eller tecken kan ha en mening; kort sagt, hur språk är möjligt. (Man kan i denna frågeställning hos Wittgenstein se en intressant parallel till Kants grundproblem om olika kunskapsformers möjlighet.)
32 Wittgensteins bildteori leder till en mycket restriktiv syn på gränserna för meningsfullt språk. Det som språket kan uttrycka är objektiva sakförhållanden. Om dessa sakförhållande råder eller inte, måste erfarenheten utvisa. Det |11|finns ingen sanning a priori, som den rena tanken kan utleta. Allt mänskligt vetande kunde, i en något tillspetsad men knappast oegentlig mening av ordet, kallas naturvetenskap. (Wittgenstein säger själv så.)
33 Av denna restriktiva syn följer, att mycket – kanske det mesta – av det som vi försöker artikulera i form av språk i själva verket är sådant som inte kan sägas. Hit hör t.ex. alla värdeomdömen – uttalanden om det sköna eller det goda och rätta – alla religiösa satser eller, som Wittgenstein kallar dem, satser om ”det högre”, all metafysik, men också all filosofi – inklusive Wittgensteins egen i Tractatus. Den märkliga boken slutar med liknelsen, att när man på dess satser stigit till en utsiktspunkt varifrån man ser världen riktigt, måste man kasta bort stegen – och med de ofta anförda orden ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen”språk: annat.
34 I konsekvens med sin position drog sig Wittgenstein tillbaka från filosofien, när han skrivit färdig Tractatus. Men han återkom efter drygt tio år. Han publicerade ingenting mera under sin livstid. Men från mitten av 30-talet började hans nya idéer från Cambridge, där han lärde, spridas i den anglosaxiska filosofvärlden.
35 Också i Wittgensteins senare filosofi är språket huvudtema. Men nu ser han sakerna i ett annat ljus. Man kunde säga, att den statiska synen på språket som bild, en spegling av verkligheten, ger rum för en dynamisk syn på språket som verksamhet och som ingrepp i verkligheten. Han förliknade språket vid olika slags spel (”språkspel”) som vi spelar med våra medmänniskor – ibland också med oss själva, liksom en patience. I den filosofiska betraktelsen kan man inte isolera orden och satserna från vad vi gör med dem. Ett ords betydelse är dess användning, lyder en känd sentens hos den senare Wittgenstein. Språklig kommunikation förutsätter en gemensam livsform. ”Om ett lejon kunde tala, skulle vi inte förstå det.” Detta är varken ett skämt eller en djurpsykologisk hypotes – utan ett aforistiskt uttryck för en djup filosofisk insikt.
36 Filosofiska problem, menar Wittgenstein, har sin grund i förväxlingar mellan olika språkspel. De är en sorts språkliga missförstånd, kunde man säga. De försvinner, när de olika språkspelens art och samband med varandra klarlagts. Idén om en ”överskådlig framställning” (übersichtliche Darstellung) av ett begreppsfält är en central metodisk tanke hos Wittgenstein. Den har beröringspunkter med fenomenologernas metod. Detta har kanske inte tillräckligt betonats. Däremot har det funnits en tendens att snarast överbetona likheten mellan Wittgensteins syn på det filosofiska problemet och psykoanalysens behandling av traumatiska själstillstånd. Att här föreligger en analogi är likväl obestridligt. Wittgenstein framhåller den själv, när han säger, att man behandlar en filosofisk fråga liksom man behandlar en sjukdom: man vill få den att försvinna.
|12|37 6. De två mest markanta faserna i den analytiska filosofiens utveckling har varit den s.k. Wien-skolan och den s.k. Oxford-skolan. Den förra växte ut till en riktning, som kallas logisk empirism eller positivism. Den dominerade den filosofiska scenen på 1930-talet. Riktningen i Oxford omtalas ofta som lingvistisk filosofi eller det vanliga språkbrukets filosofi (”ordinary language philosophy”). Den stod i sitt flor på 1950-talet. Vid sidan av existentialismen är den efterkrigstidens mest framträdande skolbildning inom filosofien.
38 Båda dessa riktningar har fått sina tändande impulser från Wittgenstein. Den logiska empirismen fick dem från Tractatus, den lingvistiska filosofien från den senare Wittgenstein. Russells inflytande på Wien-skolan var också betydande, Moores obefintligt. Den lingvistiska filosofien igen har lärt åtskilligt av Moore, men förhållit sig avvisande till Russell.
39 Den logiska empirismen tog den restriktiva synen i Tractatus på meningsfullt språk till utgångspunkt för en skarp vidräkning med all metafysik och överhuvud det mesta i traditionell filosofi. ”Die Wende der Philosophie” och ”Überwindung der Metaphysik durch logische Analyse der Sprache” är betecknande rubriker på uppsatser av riktningens två mest betydande tänkare, Moritz Schlick och Rudolf Carnap. Den logiska empirismen var en i hög grad militant och radikal skola. Tidens stormar for hårt fram med den. Schlick blev mördad; Carnap och flera andra av skolans medlemmar fann en fristad i Förenta Staterna.
40 Det förtjänar nämnas här, att den logiska empirismen satt särskilt djupa spår i den filosofiska odlingen hos oss tack vare Eino Kaila, som under en tid tillhörde kretsen i Wien och blev en av riktningens ledande företrädare i Europa. Att det var utomordentligt stimulerande att få sin filosofiska uppfostran under Kailas ledning torde de flesta av dem, som nu står för filosofien i Finland, kunna intyga. Man hade intrycket, att man var med om något absolut nytt och oerhört betydelsefullt i den intellektuella odlingens historia.
41 Wittgenstein hade själv använt uttrycket, att det meningsfulla språkets område sammanfaller med naturvetenskapens. Carnap sade, att filosofi är det vetenskapliga språkets logiska syntax. Lite uppmjukat kunde man säga, att den logiska empirismen framför allt ville vara den vetenskapliga världsbildens filosofi. Många av riktningens företrädare hade en gedigen matematisk och naturvetenskaplig skolning. Till de mest solida resultaten av deras filosofiska mödor hör ett antal bidrag till den rena logiken respektive till problemen om matematikens och fysikens grunder. I Russells och Wittgensteins anda använde man sig av den nya logiken som ett instrument för begreppsanalysen. En ledande tanke blev att klarlägga begrepp genom att ge satser, där de användas, formelform och ordna dem i axiomatiska system. En sådan strävan behöver inte vara försvuren till ett filosofiskt program i likhet med den logiska |13|empirismens om gränserna för meningsfullt språk. Den kan odlas självständigt som en ”vetenskap om vetenskapen”. Vetenskapsteori håller på att etablera sig som ett nytt ämne vid universiteten. I Norden har det nyligen fått en första lärostol vid Göteborgs Universitet. Man kan säga, att den logiska empirismens på lång sikt viktigaste bidrag till nutidskulturen har varit, att den verkat för en integration av de specialvetenskapliga intressena inom ramen för en allmän teori om vetenskaplig begreppsbildning och metod.
42 7. Den moderna riktningen i Oxford har inte i högre grad intresserat sig för begreppsbildning och metod i vetenskaperna eller för den vetenskapliga världsbildens filosofiska uttolkning. Den har inte heller nämnvärt odlat den nya logiken – varken för dess egen skull eller för dess tillämpningars. För dessa underlåtenhetssynder har den utsatts för kritik av logiskt och vetenskapsteoretiskt orienterade analytiska filosofer. Motsatsförhållandet mellan de två huvudgrenarna av den analytiska filosofien har stundom en styrka, som påminner om motsatsen mellan existentialistiska och marxistiska filosofer. För en del analytiker är den senare Wittgenstein, inspirationskällan för Oxfordfilosofien, röda klädet.
43 Den nya filosofien kom till Oxford främst tack vare Gilbert Ryle, som på 30-talet hört Wittgenstein i Cambridge. Hans bok The Concept of Mind bygger på ett centralt tema hos den senare Wittgenstein. Det är den klassiska frågan om förhållandet mellan den yttre och den inre verkligheten, mellan medvetenhetstillståndens privata, jag-bundna värld och de fysiska skeendenas publika eller inter-subjektiva verklighet. Ryle vill i Wittgensteins anda förneka själva uppdelningen i de två världarna, det han kallar den cartesiska myten om ”the ghost in the machine”språk: annat. Han kommer nära en ståndpunkt, som i psykologien kallas behaviorism och som är släkt med materialismen.
44 Den gestalt, som mer än någon annan personifierar Oxford-skolan, är utan tvivel den i förtid bortgångne John Langshaw Austin. Det är framför allt tack vare Austin, som filosofien i Oxford gjort sig förtjänt av attributet ”lingvistisk”. Titlarna på några av Austins uppsatser och arbeten är också belysande för hans temperament och tendens: British Academy föreläsningen ”Ifs and Cans” och de posthumt publicerade William James Lectures i Harvard How to do Things with Words.
45 Austins filosofi uppfattas ibland som enbart ett eko av den senare Wittgenstein. Detta är fel. Austin var en självständig tänkare. Till Wittgenstein förhöll han sig snarast avvisande. Det hindrar inte, att likheterna mellan dem båda är långtgående och påfallande.
46 En likhet är de båda filosofernas intresse för språket som aktivitet. Tidigare språkfilosofer, bland dem Frege, Russell och författaren till Tractatus, hade ensidigt uppmärksammat språkets beskrivande eller deskriptiva funktioner. |14|Bildteorien är ett typiskt uttryck för åsikten, att språket främst är en beskrivning av verkligheten. Försöker man se alla språkets användningar under beskrivningsaspekten, får man lätt en förvrängd bild av vår begreppsvärld. Austin kallar denna förvrängning ”the descriptivist fallacy”språk: annat. Hans eget mest betydelsefulla och omtalade bidrag till att retuchera bilden är hans lära om s.k. performativer. Ett gott exempel på ett performativ är en löftes-sats, ”jag lovar att komma i morgon”. Den som uttalar satsen avger ett löfte. Han gör något med orden, men han beskriver inte något. Därför säger han inte heller något som är sant eller falskt. Däremot är satsen ”han lovar att komma i morgon” deskriptiv. Den beskriver något som en annan person gör kanske genom att uttala just orden ”jag lovar att komma i morgon”. En sådan beskrivning är naturligtvis sann eller falsk. Man får en uppfattning om den filosofiska betydelsen av Austins iakttagelse, om man beaktar, att filosofer i alla tider varit starkt benägna att uppfatta satser och omdömen under aspekten sant-falskt. Detta gäller också satser som uttrycker t.ex. löften, normer och värderingar. När man ser, att många av dessa satser har performativ karaktär bortfaller deras sanningsfråga. Man ser nu sakerna i ett nytt ljus.
47 Om Austin fått leva längre, hade han kanske systematiserat sina iakttagelser till något som kunnat kallas en allmän teori om språkhandlingar. Ansatser till en sådan systematisering märker man i How to do Things with Words.
48 Austin såg annorlunda på språkanalysen än Wittgenstein. Han betraktade den som en del av lingvistiken, vetenskapen om språket, snarare än som en ny metod att behandla traditionella filosofiska problem med. Han talar också ibland om sina forskningar som en (ansats till en) lingvistisk fenomenologi.
49 Efter Austins död (1960) är filosofien i Oxford inte längre lika särpräglad och tongivande som på 1950-talet. ”Skolan” har snarast gått mot en upplösning. Det språkfilosofiska intresset på olika håll i världen har ytterligare förskjutits i riktning mot teoretisk lingvistik. Mycket betydelsefulla impulser har kommit från Noam Chomskys banbrytande arbete Syntactic Structures (1957) och av forskningen inom det fält, som kallas algebraisk lingvistik. En del av det andliga arvet efter Austin och Wittgenstein har övertagits av en forskning, som väl förtjänar att kallas filosofiskt intressant men knappast längre kan och vill gälla som en del av filosofien.
50 8. Man indelar filosofien traditionellt i ”teoretisk” och ”praktisk”. Skillnaden har ingenting att skaffa med den som man stundom gör mellan ”ren” och ”tillämpad” vetenskap, t.ex. mellan ren och tillämpad matematik eller mellan teoretisk och tillämpad fysik. Skillnaden ligger inte i betraktelsesätt eller metod, utan i undersökningens föremål. Den teoretiska filosofiens objekt är kunskapen och varat kunde man säga schematiskt. Den praktiska filosofiens |15|är handlandet (grekiskans praxis) och det som kunde kallas handlandets riktpunkter och rättesnören, d.v.s. normer och värden.
51 Den troligen största förändringen i det filosofiska klimatet under det senaste kvartseklet, sedan det andra världskriget alltså, har varit en förskjutning av intressets tyngdpunkt från teoretisk till praktisk filosofi. Förändringen är påtaglig inte bara inom den analytiska filosofien. Den gäller i lika mån den fenomenologiska. Däremot vet jag inte, om saken har en motsvarighet inom marxismen. Man kan kanske säga, att marxismen redan från början haft en aktivistisk och dynamisk prägel, som gör skillnaden mellan teoretisk och praktisk filosofi svår att tillämpa på den.
52 Husserl, den fenomenologiska riktningens nominella grundare, var i sitt tänkande utpräglat kunskapsteoretiker – med starka anknytningar till Descartes och till Kant. Heideggers tänkande åter s.a.s. pendlar mellan varats begrepp och dess motpol: intet (das Nichts). Kärnan i sin filosofi kallar Heidegger fundamental-ontologi. Sartre är den första fenomenolog, som ställt handlandets begrepp i sin filosofis centrum. Ur denna kärna växer fram den frihets- och val-problematik, som i den existentialistiskt inspirerade dramatiken och romanlitteraturen – inte minst i Sartres egna skönlitterära alster – tagit sig verkningsfulla och djupt väsentliga uttryck.
53 Inom den analytiska riktningen har vi redan noterat en vändning, som sammanhänger med orienteringen från teoretisk mot praktisk filosofi. Jag tänker på utvecklingen hos Wittgenstein från bildteorien mot läran om språkspelen samt på Austins kartläggning av det performativa språkbruket och hans ansatser till en lära om språkhandlingar. Men detta är bara en sida av en mera omfattande nyorientering av intresset.
54 1944 utkom en bok av den amerikanska filosofen Charles Stevenson med titeln Ethics and Language. Den kan sägas vara upptakten till en renässans för etiken inom den analytiska filosofien. Titelhälften ”and Language” är belysande. Författaren hade studerat för Wittgenstein i Cambridge under flera år på 30-talet. Samma eko från urkällan hörs i titeln på den bok av R. M. Hare, The Language of Morals, som är den nya Oxford-filosofiens troligen mest betydande bidrag till den moralfilosofiska debatten.
55 Andra filosofiska analytiker har visat, att den moderna logiken är ett användbart instrument också för klarläggandet av handlings- och valbegreppen samt för studiet av normer och värderingar. Dessa forskningar har till en del sitt ursprung i traditionella frågeställningar i moralfilosofien. Men deras riktning kan sägas gå mot mera omfattande sammanhang: mot något som kunde kallas en allmän teori för handlande och en allmän norm- och värdelära. (Den polska filosofen Kotarbiński har kreerat termen praxiologi för detta forskningsområde.) Därmed har den analytiska filosofien i sitt nyaste skede |16|trätt i nära beröring med modern beteende- och samhällsvetenskap – och sålunda kompletterat sin äldre anknytning till forskningen om matematikens och den naturvetenskapliga världsbildens grunder.
56 Nyorienteringen mot praktisk-filosofisk problematik sammanhänger med allmänna drag i tidsbilden. Om här finns ett samband med yttre händelser är svårt att säga; kanske är det mest en tillfällighet, att skiljelinjen i tiden markeras av andra världskriget. Däremot består ett påtagligt samband med utvecklingslinjer inom vetenskaperna. Ser man sakerna i stort, kan man våga generaliseringen, att de största förändringarna i den vetenskapliga världsbilden från sekelskiftet till andra världskriget inträffade i fysiken. Det var dels relativitetsteorien, dels kvantumfysiken. Den förra har inverkat djuptgående på våra föreställningar om rum och tid, den senare på våra föreställningar om kausaliteten. Det är naturligt om dessa omstöpningar av den naturvetenskapliga begreppsvärlden, när de inträffade, skulle djupt engagera filosoferna och avsätta spår också i den allmänna kulturdebatten. Jag tror, att en förändring av motsvarande storleksordning i den vetenskapliga världsbilden har inträffat eller håller på att ske i våra dagar. Den berör människan och hennes plats i naturens kausala sammanhang – och därmed också hennes förhållande till ”maskinen”. Den kan betecknas som ett genombrott för exaktvetenskapliga betraktelsesätt inom studiet av beteendemönster och verksamheter. Det är fråga om en hel familj av besläktade nya teorier. En är spel- och beslutteorien eller den matematiska läran om strategiskt tänkande som den också kunde kallas. En annan är informationsteorien. Denna är i sin tur grundläggande för det område som kallas kybernetik och som kan definieras som teorien om målsinriktade processers automatiska dirigering och kontroll. Alla dessa läror och teorier är nära förbundna med den moderna logiken och kan i vissa avseenden betraktas som dess utflöden.
57 Man frestas jämföra det exakt-vetenskapliga genombrottet i vetenskaperna om människan med den revolution, som i nya tidens början inträffade i vetenskaperna om naturen tack vare uppkomsten av en matematisk fysik. Hur därmed än må förhålla sig, så är det givet, att här är fråga om företeelser av primär betydelse både för den filosofi, som sysslar med vetenskapernas begrepps- och metodlära, och för den som intresserar sig för djupperspektiven på människans villkor och hennes civilisations öde.
58 9. Med omorienteringen från teoretisk- mot praktisk-filosofisk problematik sammanhänger den viktiga roll som det s.k. intentionalitets-begreppet kommit att spela i den nyaste filosofiska debatten. Begreppet håller på att bli något av en vattendelare mellan delvis nya strömningar i nutidstänkandet.
59 Man kan kanske lättfattigt förklara, vad som avses med ”intentionalitet” på följande sätt: Att intendera är att avse eller åsyfta – man kunde ofta |17|också säga: mena – något. Mänskliga handlingar åsyftar (vanligen) ett visst resultat eller mål. Språkets ord och satser syftar (vanligen) på en utomspråklig verklighet. Våra föreställningar, känslor och tankar har (vanligen) ett föremål, som de angår eller avser. Våra förnimmelser slutligen är (vanligen) ett medvetande om någon sak utanför dem. Man kan betrakta alla dessa fall som former av intentionalitet.
60 Inom den fenomenologiska riktningen har intentionalitetsbegreppet alltid spelat en central roll, från Brentano och Husserl till Merleau-Ponty och Sartre. Numera hör det till de flitigast debatterade också inom den analytiska filosofien.
61 Man kan schematiskt indela analytikernas ställningstaganden till frågor om intentionalitet i två grupper. Den ena typen av ställningstaganden är besläktad med fenomenologernas och påträffas särskilt, men inte uteslutande, hos analytiker vars tänkande inspirerats av Moore, Wittgenstein eller den lingvistiska ”ordinary language” filosofien. På detta håll tenderar man att i intentionaliteten se ett oreducerbart kännetecken hos alla eller en stor del av de företeelser som hör samman med det psykiska livet. Dessa företeelser, menar man, måste förklaras och förstås finalistiskt eller teleologiskt, d.v.s. som uttryck för målsinriktade intentioner. Men sådana förklaringar har vetenskapen alltsedan nya tidens början betraktat med misstro. Strävan har varit att utmönstra dem – först från vetenskaperna om den döda naturen, sedermera också från biologi och psykologi. Ingen kan förneka, att denna strävan, som varit en kungsåder i vetenskapernas utvecklingshistoria, krönts med stor om också ännu inte total framgång. Den andra typen av filosofiskt ställningstagande till intentionaliteten vill s.a.s. gå denna strävan till mötes på det filosofiska planet. Detta kan man göra antingen så att man analyserar intentionalitetensbegreppen i icke-intentionalistiska termer eller visar att intentionaliteten i intet fall lägger principiella hinder för ett restlöst genomförande av rent kausala, icke-teleologiska betraktelsesätt i vetenskaperna.
62 Sålunda har tack vare intentionalitetsbegreppet de gamla frågorna om finalitet och kausalitet, om frihet och determinism, och om förhållandet mellan kropp och själ fått ny aktualitet. Det har idéhistoriskt intresse att notera, att materialismen, som efter en renässans på 1800-talet länge ansågs som en död åskådning, igen levat upp. Åsikten, att medvetenhetsakterna är bokstavligt identiska med tillstånd i hjärnan (nervsystemet), intill nyss allmänt stämplad som en begreppsförvirring, har bland de vetenskapsteoretiskt orienterade moderna analytikerna förespråkare, som måste tas på allvar.
63 10. Det är tvivel underkastat, om denna nya form av materialism har mera än namnet gemensamt med den, som marxismen bekänner sig till. (Jmf. ov. avsnitt 3.)original: (Jmf.ov.s. 6.) En annan sak är, att liksom den ”lingvistiska” falangen inom den ana|18|lytiska filosofien har beröringspunkter med fenomenologien, så har den vetenskapsteoretiskt orienterade logiska analysen inneboende förutsättningar att möta en moderniserad och odoktrinär marxism.
64 Mötet har försvårats av marxismens allians med världsliga makter – först den socialistiska arbetarrörelsen, senare framför allt den kommunistiska staten. Alliansen har förvandlat marxismen från filosofi till ideologi. En sådan förvandling måste med nödvändighet leda till en stagnation för den filosofiska tanken – ideologien må vara än så dynamisk, progressiv eller revolutionär till sin anda. Därpå beror det, att den marxistiska filosofien utan tvivel varit den mest stelbent konservativa av alla i modern tid.
65 I en av sina filosofiska huvudskrifter riktade Lenin ett ursinnigt angrepp mot filosofen och fysikern Ernst Mach. Mach är vid sidan av Russell och Wittgenstein den tänkare, som starkast inspirerat den logiska empirismen. Han är också en föregångare till Einstein. Till stor del emedan Lenin stämpat Machs tänkande som borgerlig idealism, blev både den matematiska logiken, den logiskt-analytiska vetenskapsteorien och den relativistiska fysiken misstänkliggjorda i Sovjet. Hegels logik har där hållits i större ära än Russells – ett i sanning paradoxalt förhållande. Den nya logiken har, såvitt jag kan se, odlats huvudsakligen ”under täcket” i samband med elektronik och kybernetisk forskning.
66 Spänningen mellan filosofi och ideologi, mellan tankens strävan vidare och den praktiska nödvändigheten att bevara andan oanfrätt av kompromisser och tvivel, har genom marxismens hela historia tagit sig karaktäristiska uttryck i det som kallas revisionism. Termen kreerades på 1890-talet med anledning av Bernsteins ”avfall” från den ortodoxa linjen efter Engels död. Den västereuropeiska socialdemokratien är en frukt av denna första revision av läran. Revisionismen har av det marxistiska arvets renläriga världsliga förvaltare hållits för en dödssynd och bekämpats med de mest brutala medel. Beskyllningen för ”revisionism” i det marxistiska lägret är f.ö. en trogen motsvarighet till beskyllningen för ”kätteri” i den kristna kyrkans maktvärld på sin tid.
67 I Sovjet har man inte efter kriget sett markanta avvikelser från ”partilinjen” inom filosofien. Det är främst i konst och litteratur, som den revisionistiska hydran stuckit upp huvudet här. Men på ett annat håll inom östblocket, i Polen, har man de senaste åren kunnat notera tydliga symptom på en nyorientering inom den marxistiska filosofien.
68 Den filosofiska situationen i Polen har en intressant historisk bakgrund. Den ledande filosofen i landet i seklets början var Twardowski, en lärjunge till Brentano. (Jmf. ov. avsnitt 3.)original: (Jmf.ov.s. 6.) Den utveckling vartill han lade grunden gick emellertid inte i fenomenologisk riktning. Den gick mot matematisk logik, |19|begreppsanalys och radikal empirism. Under decennierna mellan de två krigen blev Polen det ledande landet i Europa på logikens område. Mellan kretserna i Warszawa och Wien etablerades nära samarbete. Över båda gick den nazistiska kulturförstörelsen skoningslöst fram.
69 Efter kriget har den logiska och begreppsanalytiska traditionen fortsatt i Polen, trots landets anslutning till östblocket. Friktioner med den marxistiska filosofiens representanter och med regimen har inte kunnat undvikas. Men redan den nationella stoltheten torde garantera, att analytisk filosofi och logik har en framtid här. Det är därför inte överraskande, att landets marxistiska filosofer visat tilltagande intresse för västerländsk filosofi. Det mest uppseendeväckande symptomet på denna orientering är Leszek Kołakowskis filosofiska författarskap. En samling essayer av Kołakowski, som utkommit på många språk bl.a. också på svenska under titeln Människan utan alternativ med underrubriken ”Om det möjliga och det omöjliga i att vara marxist” har blivit något av en cause celèbre, om inte i filosofien, så i varje fall i de senaste årens kulturdebatt. Hos Kołakowski finner man också en orientering mot fenomenologi och existentialism. Här kunde man parentetiskt tillägga, att i Sartres senare verk Hegel och Marx alltmer kommit i förgrunden.
70 Det återstår att se, om Kołakowski skall bli en vägvisare för det marxistiska lägret i filosofien – eller om han och de tendenser han företräder skall nedkämpas som så månget tidigare revisionistiskt kätteri. Det är också än så länge omöjligt att bedöma vart de nya tendenser skall leda, som vi spårat inom analytisk filosofi. Kanske leder de bara till en omgruppering av de filosofiska fronterna. Eller kanske är de början till en integration av hittills antagonistiska och separata riktningar i nutidsfilosofien. En sådan integration skulle ligga i linje med den unifiering av världscivilisationen, som den vetenskapligt-tekniska utvecklingen verkar för. Men det finns en gräns, över vilken utvecklingen mot enhet på det andliga området knappast kan gå utan att urarta i en själlös synkretism eller stelna i formalistiskt sofisteri. Eros, längtan efter harmoni, förblir vital i filosofien bara om det också finns en Eris som sår tvivel hos de enskilda tänkarna och manar till kamp mellan skolorna.