Den nya filosofiens födelse

1. Den logisk-filosofiska avhandlingen

1 I Wien samma år, som det första världskriget slöts med Tysklands nederlag och den habsburgska dubbelmonarkiens sammanstörtande, daterade en då tjugonioårig österrikare vid namn Ludwig Wittgenstein företalet till en studie, vilken under titeln Logisch-philosophische Abhandlung finnes tryckt i Ostwalds Annalen der Naturphilosophie för år 1921. Till studien anslöt sig ett vidlyftigt företal av Bertrand Russell; utan denna auktoritativa rekommendation hade Wittgensteins avhandling troligen en längre tid förblivit obeaktad av forskningen. Något senare utgavs verket i en tysk-engelsk parallellupplaga med titeln Tractatus logico-philosophicus. Under detta namn har arbetet sedermera ingått i den filosofiska världens medvetande.

2 Tractatus logico-philosophicus kan anses beteckna födelsen av den riktning i samtidens filosofiska liv, som här presenteras under namnet logisk empirism. I Wittgensteins arbete ha de kunskapsfilosofiskt betydelsefulla idéer, som under slutet av föregående och början av innevarande sekel på spridda håll spirat upp, och vilka vi i det föregående omtalat, mognat till en mäktig syntes. I Tractatus ingår därjämte fröet till den idéutveckling, som den logiska empirismen sedermera genomgått. Och slutligen pekar Wittgensteins tänkargärning utöver det, vad inom den ifrågavarande riktningen hittills åstad|47|kommits, och blir på grund härav även den måttstock, varmed den nya filosofiens ensidigheter bäst kunna kritiseras och dess positiva betydelse värdesättas. Till dessa kritiska synpunkter bli vi i bokens slutavsnitt i tillfälle att återkomma.

3 Redan med hänsyn till sin språkliga form är Wittgensteins logisk-filosofiska avhandling en egenartad produkt. Boken är sammanställd av korta satser, aforismer, hierarkiskt ordnade enligt ett enkelt numreringssystem. Ehuru svårtillgänglig både på grund av arten av sitt innehåll och knappheten i sina formuleringar, utmärkes Tractatus i stilistiskt avseende av en verkningsfull enkelhet och formskön fulländning. Dessa konstnärliga egenskaper komma måhända bäst till sin rätt i de sista aforismerna, där författaren efter att ha nått sina logiska spekulationers toppunkt ännu säger några ord om livsproblemen och människans bestämmelse.

4 Författaren till den logisk-filosofiska avhandlingen ägde en arkitekts utbildning, men hade åren innan det första världskriget även studerat logik i Cambridge för Bertrand Russell. Sedan han fullbordat Tractatus, levde han ett antal år som skollärare på landsbygden i sitt hemland. Senare återvände han dock till Cambridge och accepterade anbudet att vid universitetet därstädes hålla filosofiska föreläsningar. År 1939 utnämndes han till professor efter G. E. Moore, Englands måhända främste nulevande tänkare, vars uppfattning av filosofien som en språkanalytisk verksamhet i vissa avseenden kan sägas påminna om och föregripa Wittgensteins egen.

5 Alltsedan Tractatus har någon ny bok av Wittgenstein icke sett dagen. Däremot har han med sina föreläsningar utövat inflytande i en krets av filosofer, vilka räknas till den s.k. Cambridge-skolan. Man vet, att Wittgenstein under en följd av år arbetat på ett filosofiskt verk i flere delar; det är dock möjligt, att arbetet först efter hans död kommer att givas offentlighet. Trots att |48|hans filosofiska tankar mognat och utvecklat sig under de år som gått, och oaktat hans senare formuleringar på viktiga punkter avvika från uttryckssätten i förstlingsskriften, är det likväl otvivelaktigt, att de ledande idéerna i Tractatus fortfarande äro representativa för sin upphovsmans tänkande.

2. Sanningsfunktioner

9 För att förstå Wittgensteins filosofi och därmed även den logiska empirismens senare utveckling måste vi först utvidga våra insikter i logistik med den av Wittgenstein upptäckta teorien för de s.k. sanningsfunktionerna. Denna teori är icke i sig själv någon ”filosofisk” lära, utan en rent formell konstruktion, ett slags elemen|49|tärt matematiskt system. Teoriens tillämpningar äro emellertid i eminent grad av betydelse för filosofien. Därför är det nödvändigt att ställa läsarens tålamod på prov med följande diskurs på den rena formalvetenskapens område.

10 En sats, som är singulär original: (se ov. s. 19), och varav ingen del själv är en sats, kalla vi atomar. En atomar sats eller atomsats tillägger en individ en egenskap eller ställer ett antal individer i en bestämd relation till varandra. Den är alltså i sin allmänna form original: (jmf. ov. s. 43) av typen

11 P(a1, a2, …, an).

12 Om en atomsats ingår som del i en singulär sats kalla vi den singulära satsen molekylär (en molekylsats).

13 Må p betyda ”föremålet a är rött” och p′ ”föremålet a är mörkare än föremålet b”. Satserna p och p′ äro enligt vår definition atomara. En molekylär sats, sammanställd av p och p′, vore t.ex. utsagan ”p och p′” eller, om vi för p och p′ insätta deras betydelser ovan, utsagan ”föremålet a är rött och (föremålet a är) mörkare än föremålet b”.

14 Satserna p och p′ kunna, var för sig, vara antingen sanna eller falska. Betrakta vi båda tillsammans ha vi fyra möjligheter: antingen äro både p och p′ sanna, eller p sann och p′ falsk, eller p falsk och p′ sann, eller slutligen både p och p′ falska.

15 Undersöka vi sanningsvärdet hos den molekylära utsagan ”p och p′”, finna vi, att detta på ett entydigt sätt beror av sanningsvärdet hos de två atomsatserna. Om p och p′ båda äro sanna, så är självfallet även satsen ”p och p′” sann, men om någondera av de två atomsatserna eller rent av båda äro falska, så är också ”p och p′” falsk.

16 Uttrycket ”p och p′” kallas konjunktionen av p och p′ och skrives i logistisk text vanligen p&p′. Beteckna vi ytterligare ”sann” med s och ”falsk” med f, kan sambandet mellan de två atomsatsernas och det av dem bildade molekylära uttryckets sanningsvärde åskådliggöras i en tabell:

17 Om en sats’ sanningsvärde entydigt beror av sanningsvärdet hos vissa andra satser, kalla vi den förra satsen en sanningsfunktion av de senare. – Satsen p&p′ är alltså en sanningsfunktion av p och p′. Detta är naturligtvis fallet alltid, oberoende av p:s och p′:s tillfälliga betydelse. Satserna p och p′ själva kallas även funktionens argument.

18 Av p och p′ kan man ännu bilda andra molekylära uttryck, vilka likaså äro sanningsfunktioner av p och p′. En sådan molekylsats är ”p eller p′” eller, om vi återigen beakta p:s och p′:s ovananförda betydelser, ”föremålet a är rött eller mörkare än föremålet b”.

19 Om ordet ”eller” tages i betydelsen ”antingen-eller”, latinets aut-aut, är satsen ”p eller p′” sann, om den ena av satserna p och p′ är sann och den andra falsk, och falsk, om p och p′ båda äro sanna eller båda falska. Tages åter ”eller” i betydelsen ”åtminstone den ena”, latinets vel-vel, så är ”p eller p′” sann, så snart någondera av de två atomsatserna är sann, och följaktligen falsk endast, om de båda äro samtidigt falska. I denna senare betydelse kallas ”eller” disjunktionen av p och p′ och betecknas logistiskt med v. Sambandet mellan sanning och falskhet hos två atomsatser och sanningsvärdet hos deras disjunktion åskådliggöres i följande tabell:

20 En sanningsfunktion, som i logiken är av stor betydelse, är den s.k. implikationen. Denna skrives symboliskt p→p′ och har följande sanningstabell:

21 Två satsers implikation är alltså falsk endast under förutsättning, att satsen framför tecknet → är sann och satsen efter detta tecken falsk. Härav ser man, att implikationen är besläktad med vardagsspråkets satsförbindelse ”om-så”. Påståendet ”om a är rött, så är a mörkare än b” är nämligen oriktigt endast, ifall a verkligen är rött (= p har värdet s), men det oaktat icke mörkare än b (= p′ har värdet f). Ifall a i verkligheten icke är rött, utan t.ex. blått, skulle vi troligen anse, att sanningsvärdet hos satsen ”om p, så p′” icke kan bestämmas. Logistikens tecken → skiljer sig sålunda från vardagsspråkets ”om-så” däruti, att det avlägsnar sistnämnda obestämdhet genom att |52|fastställa satsförbindelsens sanningsvärde även för det fall, att den första satsen är oriktig.

22 I praktiken kan man emellertid ignorera denna nyans, varför p→p′ utan risk för motsägelser kan utläsas ”om p, så p′”. Detta förefaller i första ögonblicket paradoxalt, just med tanke på att p→p′ förklarats vara sann, även då p är falsk. Svårigheten är dock endast skenbar, ty emedan satsen ”om p, så p′” i ingen händelse kan vara falsk, då p är falsk, så är det i grund och botten likgiltigt, om vi vilja kalla den sann i detta fall eller föredraga att inte tillerkänna den något sanningsvärde alls. Huvudsaken är, att ”om p, så p′” och p→p′ aldrig kunna få motsatta sanningsvärden.

23 Medan sålunda uttrycket p→p′ ogenerat kan identifieras med ”om p, så p′”, måste man noga akta sig för att förväxla det med ”av p följer p′”. Att implikationen icke är detsamma som logikens grund-följd-relation, framgår med önskvärd tydlighet, om man beaktar, att en implikation alltid gäller (= är sann) mellan två sanna satser, medan detta ingalunda är fallet med grund-följdrelationen. Om p betyder ”snö är fruset vatten” och p′ ”jorden rör sig kring solen”, så är den molekylära satsen p→p′ sann, ehuru mellan dess atomara argument icke råder något som helst s.k. deduktivt samband.

24 Ett ännu enklare molekylärt uttryck än de ovan nämnda är en sats’ negation. Negationen av ”a är rött” är satsen ”a är icke rött”. Betecknas den förra utsagan fortfarande med p, så skrives den senare logistiskt ~p. Uttrycket ~p läses vanligen ”non-p” eller ”icke-p”. (Att en sats’ negation faktiskt är ett molekylärt och icke ett atomart uttryck, inses därav, att den innehåller den onegerade satsen som del.)

25 Även negationen är en sanningsfunktion. Funktionen har blott ett argument: den negerade utsagan. Sanningsberoendet framgår av tabellen

26 Uttrycken p och ~p ha med andra ord motsatta sanningsvärden: om p är sann, så är ~p falsk och omvänt. Detta är alldeles självklart, då man tänker på, vad ordet ”icke” betyder.

27 Partiklarna ”och”, ”eller”, ”om-så”, ”icke” – logistiskt: &, v, → samt ~ – kallas logiska konstanter. De nämnda konstanternas funktion är att av atomsatser uppbygga molekylära uttryck, som äro atomsatsernas sanningsfunktioner. Två andra logiska konstanter, med vilka vi redan tidigare stiftat bekantskap, äro orden ”alla” och ”det finns”. Dessas uppgift är att av singulära, alltså atomara och molekylära uttryck, uppbygga generella satser.

28 Mellan de fyra konstanterna &, v, → samt ~ råda ett flertal intressanta samband. Låt oss t.ex. med varandra jämföra de två uttrycken ~p→p′ och pvp′, i ord: ”om icke p, så p′” och ”p eller p′”. Vi veta, att det förra uttrycket är falskt, endast om ~p är sann och p′ falsk. Likaså veta vi, att det senare uttrycket är falskt, endast om p och p′ båda äro falska. Men om ~p är sann, så är p falsk. Alltså är även satsen ~p→p′ falsk blott, om p och p′ båda äro falska. Av detta se vi, att de två uttrycken ~p→p′ och pvp′, trots att de till formen äro olika, påstå precis samma sak om verkligheten. Satser, som äro till formen olika, men till innehållet (betydelsen, meningen) identiska, sägas ha samma logiska struktur. Påståendena ”om icke-p, så p′” och ”p eller p′” ha sålunda samma logiska struktur, ehuru detta först efter en omsorgsfull överläggning framgår ur deras form i vardagsspråket.

29 Strukturlikheten mellan uttrycken ~p→p′ och pvp′ kan utnyttjas för att definiera tecknet v, språkets ”eller” på basen av tecknen ~ och →, språkets ”icke” och ”om|54|så”. Varje sats, som innehåller disjunktionen ”eller”, kan nämligen utan att förändra betydelse ersättas med en annan sats, där i stället för ”eller” ingå orden ”icke” och ”om-så”. Tecknet v kan m.a.o. elimineras ur de uttryck, där det förekommer, genom att dessa översättas till uttryck med tecknen ~ och →; detta är just vad man menar med en definition av v genom ~ och →.

30 Läsaren uppmanas öva sitt öras lyhördhet för logiska nyanser genom att med varandra jämföra innehållet i satserna ”a är rött eller mörkare än b” och ”om a icke är rött, så är a mörkare än b”, tills deras betydelselikhet framstår fullt klar. Likaså må läsaren undersöka den logiska strukturen hos ”a är rött och mörkare än b” och ”a är varken icke rött eller icke mörkare än b” och därav härleda en allmän definition av ”och” genom ”eller” och ”icke”. Slutligen torde läsaren på egen hand uppgöra en sanningstabell för uttrycket ~(p→~p′) och jämföra den med konjunktionens sanningstabell ovan.1Vägledning. Man utgår från att p→~p′ är sann i alla fall utom det, att p vore sann och ~p′ falsk (= p′ sann). Därpå beaktar man, att negationen av p→~p′ har motsatt sanningsvärde mot p→~p′ självt; alltså är falsk i alla fall utom det, att p och p′ båda äro sanna. Jämförelsen bör leda till en ny definition av ”och”, denna gång genom ”icke” och ”om-så”.

31 Utom att man sålunda kan definiera de fyra logiska konstanterna, &, v, → samt ~ genom varandra, kan man ännu med deras tillhjälp definiera nya logiska konstanter. En amerikansk logiker vid namn Sheffer har visat, att man utgående från en enda, här icke omtalad, konstant kan definiera alla överhuvudtaget tänkbara logiska konstanter, med vilka sanningsfunktioner kunna uppbyggas ur atomsatser. Sheffers upptäckt är ett av de vackraste bevisen för den logistiska analysens överlägsenhet framom skollogikens vid vardagsspråket bundna metod att undersöka de formella tankeoperationerna.

32 Det finnes ännu ett annat sätt att definiera de logiska konstanterna, helt olikt det som nyss beskrivits. Enligt denna andra metod definieras ifrågavarande konstanter med tillhjälp av sina sanningstabeller. Detta innebär t.ex., att konjunktionen ”och” definieras som den förbindelse mellan satser, vilken råder (= är sann) endast och allenast, då samtliga de förbundna satserna var för sig äro sanna, disjunktionen ”eller” som den förbindelse, vilken gäller, så snart åtminstone en av de disjungerade utsagorna är sann, och negationen ”icke” som den logiska operation, varmed en sats’ sanningsvärde förbytes i det motsatta.

33 Den senast beskrivna definitionsmetoden är den, som i första rummet skulle komma till användning, om vi i vardagslivet ställdes inför uppgiften att för någon klargöra innebörden i orden ”och”, ”eller”, ”icke” och liknande partiklar. Detta se vi av ett exempel.

34 Antag, att vi önska utröna, huruvida ett barn förstår, vad ordet ”röd” betyder. För detta ändamål skulle vi visa barnet ett antal olikfärgade föremål och be det utpeka dem, som äro röda. Ett fåtal försök är i regel nog för att tillfredsställande visa, om barnet kan riktigt bruka ordet ”röd” eller inte.

35 Antag åter, att vi ville förvissa oss om, att barnet fattar betydelsen hos ordet ”och”. I detta fall kunna vi icke ty oss till definitionsmetoden genom ostention, uppvisande av det med definiendum betecknade objektet. Ty en logisk konstant kan icke uppvisas eller utpekas i den konkreta verkligheten på samma sätt, som man uppvisar t.ex. en färg. För att få svar på vårt spörsmål måste vi undersöka, huru de sammanhang, i vilka barnet brukar ordet ”och”, förhålla sig till sant och falskt. Visar det sig, att barnet bejakar konjunktionen av två satser endast i det fall, då vardera satsen är sann, och aldrig annars, skulle vi anse, att barnet vet, vad ”och” är. Kriteriet på att barnet förstår och kan riktigt använda en logisk kon|56|stant är alltså, bildlikt talat, att konstanten i fråga har samma ”sanningstabell” i barnets praktik som i vår.

36 I ett senare avsnitt skola vi få se, att metoden att definiera de logiska konstanterna med tillhjälp av deras sanningstabeller även har en djupgående filosofisk betydelse.

3. Verifierbarhet och mening

37 En sats, som uttrycker ett enda möjligt eller tänkbart sakförhållande, kallar Wittgenstein en elementarsats. Ifall det faktum, som elementarsatsen uttrycker, verkligen består, är satsen sann, i annat fall är den falsk. Det vi kalla världen eller verkligheten kan definieras såsom inbegreppet av alla bestående sakförhållanden (= sanna elementarsatser).

38 I formellt avseende utmärkes en elementarsats av att den är singulär och att ingen del av densamma själv bildar en sats. Elementarsatser äro m.a.o. atomsatser. Deras allmänna logiska form är P(a1, a2 …, an).

39 Denna formella karaktäristik är likväl ur kunskapsteoretisk synpunkt ofullständig. Ty alla atomsatser äro ingalunda elementarsatser. Tvärtom uttrycka de flesta i språket förekommande utsagor av atomar typ icke ett, utan flere sakförhållanden. Tag t.ex. påståendet ”jordens bana är elliptisk”. Detta påstående betyder, för det första att jordbanans alla punkter ligga i samma plan, och för det andra att summan av deras avstånd från två fasta punkter är konstant. Påståendet om jordbanans geometriska form täcker sålunda ett helt komplex av sakförhållanden. En undersökning skulle ge vid handen, att även påståenden av långt mera ”elementär” art än vårt ovannämnda exempel kunna uttrycka mera än ett enda, isolerat faktum.

40 För att uttömmande karaktärisera elementarsatserna |57|borde vi sålunda till det formella kännetecknet, att de skola vara atomara, d.v.s. av formen P(a1, a2, …, an), foga ett materiellt kriterium, som anger, huru predikatet P bör vara beskaffat. En dylik materiell karaktäristik saknas emellertid hos Wittgenstein. Vi skola senare se, att denna ”lucka” i hans system blivit en utgångspunkt för den logiska empirismens fortsatta utveckling.

41 Vi kalla de predikat, vilka kunna förekomma i elementarsatser, elementära predikat eller elementarpredikat. Diskussionen om, vilka predikat som äro elementära, uppskjutes till ett senare kapitel. Den del av vårt språk, som utom namn på individer (a, b, x, …) och möjligen logiska konstanter (”och”, ”eller”, ”om-så”, ”icke”, ”alla”, ”det finns”) endast innehåller elementära predikat, vilja vi benämna den omedelbara erfarenhetens språk. Av vår definition följer, att alla elementarsatser och dessutom alla sanningsfunktioner, vilkas argument äro elementarsatser, tillhöra den omedelbara erfarenhetens språkområde.

42 En elementarsats, kunde vi med Wittgenstein säga, avbildar den yttersta eller omedelbara verkligheten. Den verklighet, som en elementarsats avbildar, är elementarsatsens realinnehåll eller mening (”Sinn”).

43 Nu uppstår följande problem: Om en sats icke är en elementarsats, vari består då dess realinnehåll, och huru kunna vi veta, om den överhuvudtaget har någon mening? Wittgensteins svar på denna filosofiskt viktiga fråga är en tillämpning av hans lära om sanningsfunktionerna.

44 En av de centrala teserna i Tractatus logico-philosophicus säger nämligen, att varje meningsfull utsaga, som icke är en elementarsats, är en sanningsfunktion av elementarsatser. Omvänt följer, att ifall ett påstående icke är en elementarsats eller en sanningsfunktion av sådana, så är det meningslöst. (Meningsfullhetstesen.)

45 Emellertid äro de flesta i vårt språk förekommande |58|satser, åtminstone till sin yttre form, varken elementarsatser eller sanningsfunktioner av elementarsatser. Vanligen tillhöra de icke alls den omedelbara erfarenhetens språk, utan röra sig i ”högre” språksfärer. Tillämpad på dessa utsagor betyder nu Wittgensteins tes, att de, om de äro meningsfulla, måste utan att förändra betydelse kunna ersättas med eller utbytas mot sådana utsagor, som antingen äro elementarsatser eller sanningsfunktioner av dylika. Beakta vi, att elementarsatser och deras sanningsfunktioner tillhöra den omedelbara erfarenhetens språkområde, kunna vi även säga, att meningsfulla utsagor måste kunna översättas till den omedelbara erfarenhetens språk. (Översättbarhetstesen.)

46 I fråga om singulära påståenden stöter Wittgensteins tes om satsers mening icke på några logiska svårigheter. Ifall ett dylikt påstående icke kan ersättas av en elementarsats, måste det kunna utbytas mot ett molekylärt uttryck av elementarsatser och logiska konstanter. Annars saknar det singulära påståendet mening.

47 Mera invecklad ställer sig saken beträffande generella satser. Ett generellt påstående kan naturligtvis aldrig betyda detsamma som en enda elementarsats, emedan den senare uttrycker något enskilt och det generella påståendet något allmänt. Frågan är då, huruvida en generell sats kan uppfattas som en sanningsfunktion av elementarsatser, alltså som ett molekylärt uttryck.

48 Denna fråga ansåg sig Wittgenstein kunna besvara jakande. De generella satserna äro enligt honom speciella slag av molekylära utsagor: all-satserna konjunktioner, existenssatserna disjunktioner av singulära satser. Satsen ”alla svanar äro vita” betyder detsamma som ”x1 är vit och x2 är vit och …”, varvid x1, x2 o.s.v. beteckna samtliga förekommande enskilda svanar. Satsen ”det finns svarta svanar” åter är likabetydande med ”x1 är svart eller x2 är svart eller …”, där x-värdena |59|ha samma betydelse som i föregående fall. För att en generell sats skall vara meningsfull är det alltså tillfyllest, att de singulära utsagor, varav den generella satsen är antingen en konjunktion eller en disjunktion, äro meningsfulla. Översätta vi de singulära satserna till den omedelbara erfarenhetens språk, så är därmed även den generella satsen översatt.

49 Det förtjänar påpekas, att ehuru översättbarhetstesen är en konsekvens av Wittgensteins meningsfullhetstes, den förra har en större allmängiltighet än den senare. Med andra ord: Wittgensteins tes om satsers mening är icke en logisk konsekvens av kravet, att varje meningsfull utsaga bör kunna översättas till den omedelbara erfarenhetens språk. Det är nämligen möjligt, att så som detta språkområde ovan definierats, det skulle innehålla även andra satser än elementarsatser och dessas sanningsfunktioner. Därför kan man tänka sig, att även för den händelse vi senare önska förkasta Wittgensteins meningsfullhetstes, vi likväl skulle bibehålla översättbarhetsidén.

50 Wittgensteins åsikt, att alla meningsfulla satser måste kunna tolkas såsom sanningsfunktioner av den omedelbara verkligheten avbildande elementarsatser, accepterades av de tidigare logiskt-empiristiska filosoferna, de s.k. nypositivisterna, och fick hos dem en något tillspetsad formulering, som icke förekommer i Tractatus, men som likväl kan utläsas ur Wittgensteins tankegångar. Man utgick från att antalet elementarsatser, av vilka en utsagas sanningsvärde avhänger, måste vara ändligt, och att det sålunda är möjligt att känna sanningsvärdet hos envar av dem. Men känna vi sanningsvärdet hos elementarsatserna, så kan även sanningsvärdet hos den sats, som är deras sanningsfunktion, entydigt bestämmas. Därmed ha vi nått den formulering av Wittgensteins meningsfullhetstes, som är känd under namnet verifierbarhetspostulatet:

51 Varje meningsfull utsaga måste genom att återföras på elementarsatser kunna verifieras (eller falsifieras); är detta icke fallet, så är utsagan meningslös.

52 Det är av vikt att från första stund hålla klart för sig, att i dessa sammanhang med verifierbarhet avses principiell och icke faktisk förmåga att avgöra ett påståendes sanningshalt. Man kan m.a.o. bilda utsagor, som äro meningsfulla, trots att deras sanning och falskhet icke de facto kan fastställas. Ett sådant påstående vore t.ex.: ”på den sida av månen, som icke synes från jorden, finnes ett 6 000 m högt berg”. Denna sats kan icke i praktiken bestyrkas, ej heller vederläggas, men är likväl uppenbart meningsfull. Vi kunna nämligen i detalj ange de konkreta betingelser (= de elementarsatser), under vilka dess sanningshalt vore möjlig att kontrollera, t.ex. enligt följande schema: Om vi konstruera en månraket och utrusta oss med för ändamålet nödiga instrument, skulle vi kunna begiva oss till månen och utföra de för ifrågavarande kontroll erforderliga fysiska bestämningarna. Att vi i verkligheten icke (ännu) kunna realisera detta experiment, har sin grund i tekniska, icke i kunskapsteoretiska svårigheter.

53 Satsen, att det på den från jorden vända sidan av månen finnes ett 6 000 m högt berg, betyder alltså, att om de och de försöken verkställdes, så borde de och de sakförhållandena kunna konstateras. Att karaktärisera en sats’ mening eller realinnehåll, är att beskriva dess verifikationsmetod, det sätt på vilket vi hade att pröva dess sannningshalt. Kan en dylik beskrivning givas, är satsen meningsfull (har realinnehåll), likgiltigt om den angivna metoden i praktiken kan tillämpas eller ej.

54 Ett påstående, som varken faktiskt eller principiellt kan verifieras, vore t.ex. satsen, att alla våra handlingar i verkligheten dirigeras av en osynlig demon och endast |61|skenbart äro verkningar av vår vilja. Ty själva ”vitsen” med demonens osynlighet är i så fall ej, att demonen till följd av tekniska bristfälligheter i våra observationsinstrument vore omöjlig att iakttaga, utan att den, ehuru allestädesnärvarande och i stånd till godtyckliga ingripanden i min livsföring, likväl till följd av sin natur är skyddad för att ertappas s.a.s. ”på bar gärning”. Men därför vore även en dylik demonhypotes enligt Wittgenstein ett meningslöst antagande.

55 Enligt en även bland filosofer utbredd uppfattning vore vissa metafysiska frågor – t.ex. om alltings yttersta orsak, om livets uppkomst eller om förnimmelsernas födelse ur materiella processer i hjärnan – att anse såsom principiellt olösbara problem, inför vilka vi måste stanna med ett resignerat: ignoramus et ignorabimus, vi veta icke och skola ej heller få veta. En dylik agnosticism beror emellertid, enligt Wittgenstein, på en missuppfattning av de ifrågavarande problemens logiska natur. Där ett svar icke finnes, där kan heller ingen fråga ställas, säger han. Detta följer av själva frågandets innebörd.

56 Antag, att man frågar, vilken färg en citron har. Detta betyder detsamma som, att man vill veta, för vilken betydelse hos x uttrycket ”x är citronens färg” blir en sann sats, då för x efter hand insättas de olika färgernas namn. För varje enskilt x-värde kan man avgöra, om satsen ”x är citronens färg” är sann eller falsk, och därav följer, att frågan om citronens färg kan besvaras.

57 Låt oss emellertid göra tankeexperimentet, att man icke kunde avgöra, om en sats av typen ”x är citronens färg” är sann eller falsk. En sådan sats vore då overifierbar och följaktligen meningslös. Att fråga efter citronens färg vore i så fall detsamma som att fråga efter sanning och falskhet hos meningslösa uttryck. Men detta är självt meningslöst, ty ett uttryck, som ingenting betyder, kan icke ha något sanningsvärde.

58 Om en fråga de facto icke kan besvaras, så beror detta på att den är för svår i förhållande till vårt skarpsinne eller våra tekniska resurser. Men om en fråga i princip är obesvarbar, så gäller den något meningslöst. Något principiellt ignoramus et ignorabimus, några problem, som det definitivt låge utanför mänsklig förmåga att lösa, existera således ej. Detta höga betyg åt förnuftet är, som synes, en konsekvens av Wittgensteins lära om verifierbarhet och mening.

59 Verifierbarhetspostulatet leder osökt tanken till pragmatisternas tes, att ett påståendes mening är dess praktiska konsekvenseroriginal: (se ov. s. 29). Ty vad äro dessa ”praktiska konsekvenser” annat än de satser om den omedelbara verkligheten, de elementarsatser, vilka utgöra prövostenarna för det ifrågavarande påståendets sanning? Wittgensteins och nypositivisternas lära om satsers mening kan helt naturligt uppfattas som en med tillhjälp av teorien för sanningsfunktionerna genomförd logisering av pragmatismens försök att bestämma våra föreställningars realinnehåll.

60 Slutligen betecknar Wittgensteins meningsfullhetstes ett stort anlagt försök att beskriva de mellan olika ”skikt” i vår kunskap rådande logiska relationerna på ett sätt, som låter hela den mänskliga kunskapsbyggnaden framstå som en enhetlig struktur, uppförd av endast två begreppsliga element: elementarsatser och dessas sanningsfunktioner. Senare få vi visserligen konstatera, att Wittgensteins idé icke i sin ursprungliga form mera accepteras av forskningen, men detta hindrar icke, att den givit avgörande impulser för den nya filosofiens fortsatta utveckling.

4. Den logiska kunskapens natur

62 Det är en av logistikens stora förtjänster att med den axiomatiska metodens tillhjälp ha systematiserat logikens sanningar till en lärobyggnad av samma art som matematikens deduktiva system. Frågan om de logiska sanningarnas natur, jämförd med övriga slag av kunskap, besvaras emellertid ej av logistiken. Denna fråga tillhör kunskapsläran och har sedan gammalt varit föremål för filosofisk utredning.

63 Goda exempel på ”logiska sanningar” äro några av den klassiska logikens ”tankelagar”. En celeber sådan är lagen om det uteslutna tredje. Denna säger, att varje omdöme är antingen sant eller falskt, någon tredje möjlighet finnes ej. Beteckna vi ett godtyckligt omdöme med p, påstår alltså lagen, att pv~p (p eller icke-p) är en logisk sanning.

64 En annan berömd tankelag är lagen om den uteslutna motsägelsen, som påstår, att ett omdöme och dess negation aldrig båda kunna vara sanna. Eller i logistisk formulering: ~(p&~p) är en logisk sanning.

65 Ytterligare exempel på logiska sanningar äro den traditionella logikens slutledningsschemata. En slutledning av central betydelse för allt deduktivt resonerande är modus ponens. ”Om detta är metall, så leder detta elektricitet. Nu är detta metall. Alltså leder detta elektricitet.” Beteckna vi ”detta är metall” med p′ och ”detta leder elektricitet” med p″, består alltså modus ponens däri, att vi från de två premisserna p′ och p′→p″ draga slutsatsen p″. Att denna slutledning är en logisk sanning betyder, att om dess premisser äro sanna, så är även dess slutsats sann. Eller logistiskt uttryckt: satsen (p′&(p′→p″))→p″ är sann oberoende av betydelsen hos p′ och p″.

66 En viktig slutledningsform är även det s.k. kedjeslutet, som är av typen: ”Om detta är järn, så är detta metall. |64|Om detta är metall, så leder detta elektricitet. Härav följer, att om detta är järn, så leder detta elektricitet.” Beteckna vi ”detta är järn” med p och låta p′ och p″ betyda detsamma som tidigare, består alltså kedjeslutet däri, att vi från de två premisserna p→p′ och p′→p″ sluta oss till p→p″. Om de två första uttrycken äro sanna, så är även det tredje riktigt. Uttryckt symboliskt:

67 ((p→p′)&(p′→p″))→(p→p″).

68 Kedjan kan självfallet innehålla ett godtyckligt antal atomara leder; slutsatsen är alltid en implikation mellan den första och den sista av dem.

69 De ovan anförda logistiska uttrycken äro sanningsfunktioner. Vi ha nu att närmare undersöka sambandet mellan funktionernas sanningsvärde och de variabla satsernas.

70 Vi betrakta först formeln pv~p. Enligt den sanningstabell som definierar disjunktionstecknets betydelse, är en disjunktion falsk endast, om dess båda leder äro falska. Å andra sidan veta vi, att negationen av en sats är sann, om satsen själv är falsk, och omvänt. Av detta följer, att den ovanstående disjunktionens båda leder aldrig samtidigt kunna vara falska. Alltså är pv~p en sanningsfunktion, som under alla förhållanden får värdet ”sann”. Detta kan även åskådliggöras i en tabell:

71 En sanningsfunktion, som är sann oberoende av hur sanning och falskhet fördela sig på dess argument, kallar Wittgenstein en tautologi. pv~p är m.a.o. en tautologi.

72 Man kan även lätt visa, att ~(p&~p) är en tautologi. Konjunktionen av två satser är per definitionem sann endast, då de båda satserna var för sig äro sanna. Men av definitionen på ”icke” följer, att om p är sann, så är ~p falsk. Alltså är konjunktionen p&~p alltid falsk och följaktligen dess negation, d.v.s. motsägelselagen, alltid sann.

73 Vi betrakta formeln (p′&(p′→p″))→p″. Emedan en implikation är falsk endast, om dess förra led är sann och dess senare led falsk, så följer, att modus ponens icke vore en logisk nödvändighet, ifall det kunde tänkas, att en godtycklig sats p″ vore oriktig, ehuru uttrycket p′&(p′→p″) är riktigt. Men om p′&(p′→p″) gäller, så måste enligt konjunktionstecknets definition både p′ och p′→p″ vara sanna, och om p′ är sann, så bör även p″ vara sann för att jämväl p′→p″ skall hålla streckoriginal: sträck. Satsen p″ kan m.a.o. aldrig vara falsk, om satsen p′&(p′→p″) är sann. Därmed är bevisat, att modus ponens är en tautologi. Resultatet kunde även tabellariskt framställas sålunda:

74 Läsaren uppmanas själv klargöra för sig, att den allmänna formeln för kedjeslutet är tautolog, och att uppställa en sanningstabell för specialfallet

75 ((p→p′)&(p′→p″))→(p→p″).

77 Sedan länge har det bland filosoferna varit en allmänt utbredd åsikt, att logikens sanningar äro giltiga oberoende av verklighetens beskaffenhet eller, för att bruka ett klassiskt uttryck: i alla tänkbara världar. Grunden för denna allmängiltighet har man likväl icke tidigare kunnat på ett bindande sätt utreda. Den traditionella karaktäristiken av logikens lagar såsom tankenödvändigheter eller såsom evidenta grundsanningar är otillfredsställande redan på den grund, att den genast låter frågan om den logiska sanningens natur uppdyka under en ny formulering.

78 För vår uppfattning om den formella kunskapens natur har Wittgensteins lära om logikens satser såsom tautologier varit epokgörande. Hans betraktelsesätt, som bygger på teorien för sanningsfunktioner, leder icke endast till, att de logiska sanningarna äro allmängiltiga, utan förklarar även, varför de äro så. Logikens lagar äro tautologier, sanna oberoende av faktiska förhållanden, på grund av betydelsen hos de logiska konstanterna. Av betydelsen hos orden ”eller” och ”icke” följer, att lagen om det uteslutna tredje måste vara sann, av betydelsen hos ”om-så” och ”och” åter, att slutsatsen i modus ponens eller i kedjeslutledningen med tvingande nödvändighet följer ur premisserna, o.s.v.

79 Bland filosofer och skolastiker har man tidigare disputerat om, huruvida en allsmäktig gud kunde skapa en värld, där logikens lagar icke gällde. I denna fråga, som många av det exakta tänkandets klassiska stormän med säker instinkt ansett sig böra besvara nekande, kunna vi numera ge klart besked. Så länge vi tala om världens beskaffenhet och Guds möjligheter på ett språk, i vilket orden ”och”, ”eller”, ”icke”, ”om-så” ha sin sedvanliga be|67|tydelse, så måste i en hur beskaffad värld som helst – även t.ex. i en värld, där våra kunskapsorgan systematiskt bedroge oss – logikens lagar: motsägelselagen, satsen om det uteslutna tredje, modus ponens o.s.v., gälla. Vi kunna helt enkelt icke säga om något, att det undandrar sig logikens allmängiltighet, ty att tala korrekt betyder att bruka sitt språk i överensstämmelse med logiken.

80 Vi ha tidigare omtalat distinktionen mellan analytiska och syntetiska satser. En sats är analytisk, om den är sann på grund av betydelsen hos sina ord, annars syntetisk. Eftersom logikens lagar äro sanna på grund av betydelsen hos de i dem ingående logiska konstanterna, äro de alltså analytiska. Å andra sidan veta vi, att de logiska sanningarna enligt Wittgenstein äro tautologier, d.v.s. sanningsfunktioner, som äro sanna oberoende av sanningsvärdet hos sina argument. Man frågar sig nu, om begreppet tautologi kan tillämpas på alla analytiska satser, även sådana som icke äro ”logiska sanningar” i ordets sedvanliga bemärkelse.

81 Såsom exempel på en analytisk sats nämnde vi tidigare (s. 18) ”järn är metall”. Satsen är analytisk, emedan ”järn” betyder ”metall med de och de kännetecknen”. Men är den även en tautologi?

82 Man inser omedelbart, att satsen ”järn är metall” icke är singulär, utan generell, ehuru detta icke explicit framträder i dess språkdräkt. Ty att järn är metall, betyder ju, att alla föremål, som äro av järn, även äro av metall. Detta sakförhållande kan uttryckas i form av en implikation: för alla föremål gäller, att om de äro av järn, så äro de av metall. Beteckna vi ”järn” med J, ”metall” med M och ett godtyckligt föremål med x, skriva vi på logistiskt språk: (x)(Jx→Mx), varvid x:et inom parentes före implikationen anger, att denna tänkes gälla för alla värden av x original: (jmf. ov. s. 43). Det logistiska uttrycket kallas en generell implikation.

83 Vi nämnde i föregående avsnitt, att enligt Wittgensteins åsikt i Tractatus all-satserna äro konjunktioner av singulära utsagor. Den generella implikationen (x)(Jx→Mx) är med andra ord konjunktionen av alla enskilda implikationer Jx→Mx eller annorlunda: ”järn är metall” är konjunktionen av utsagorna ”om föremålet x1 är järn, så är det metall”, ”om föremålet x2 är järn, så är det metall” o.s.v., varvid x1, x2 o.s.v. beteckna samtliga enskilda föremål.

84 Låt oss antaga, att den fullständiga definitionen på ”järn” vore ”metall med specifika vikten 7,9”. Satsen ”x är järn” (= Jx) är då likabetydande med konjunktionen av satserna ”x är metall” (= Mx) och ”x har specifika vikten 7,9”. Den sista satsen beteckna vi kort med Sx. Ersätta vi Jx i implikationen Jx→Mx med den nämnda konjunktionen, få vi alltså (Mx&Sx)→Mx. Man bör observera, att uttryckets betydelse icke förändras av substitutionen: även satsen (Mx&Sx)→Mx betyder, uttryckt i ord, ”om föremålet x är järn, så är det metall”.

85 Men (Mx&Sx)→Mx är en tautologi. Ty denna sats vore falsk blott, om konjunktionen Mx&Sx vore sann, men Mx det oaktat falsk, vilket är omöjligt, eftersom enligt definitionen på ”och” en konjunktion är sann endast, ifall dess båda leder äro sanna. Alltså är (Mx&Sx)→Mx alltid sann, d.v.s. en tautologi. Men om alla enskilda implikationer av samma typ äro tautologier, så är även deras konjunktion, d.v.s. den generella implikationen (x)((Mx&Sx)→Mx) och den därmed likabetydande (x)(Jx→Mx), en tautologi. Satsen ”järn är metall” är med andra ord en tautolog utsaga.

86 Medelst analoga resonemang kan man om varje analytisk sats visa, att den efter substitutioner, som icke förändra dess betydelse, övergår i en tautologi. Detta faktum är det precisa uttrycket för vad det innebär, att de analytiska satserna äro sanna på grund av betydelsen hos sina ord, eller som man även plä|69|gar säga: att de analytiska satserna följa ur sin egen betydelse. Analytiska satser definieras alltså som utsagor, vilka, uppfattade som sanningsfunktioner, kunna givas formen av tautologier.

87 Läsaren torde observera, att en väsentlig förutsättning för riktigheten av ovanstående resonemang är, att de generella satserna uppfattas såsom konjunktioner (resp. disjunktioner) av singulära uttryck. Vi skola senare få se, att detta uppfattningssätt icke är strängt riktigt. Även Wittgenstein själv har senare tagit avstånd från detsamma. Enligt den nu förhärskande åsikten kan man icke tolka analytiska satser, vilka äro generella, såsom tautologier i här definierad bemärkelse. Den modifikation av den logiska kunskapens teori, som på denna punkt är nödvändig, är emellertid av underordnad betydelse för den ”filosofiska” kärnan både i ovan återgivna och i nedan följande tankegångar.

88 Vi nämnde tidigare, att de analytiska satserna i motsats till de syntetiska icke utvidga vårt vetande. Även denna tanke kan formuleras precisare med tillhjälp av begreppet sanningsfunktion. Att en sanningsfunktion är en tautologi betyder ju, att den är sann oberoende av hur sanning och falskhet fördela sig på dess argument. En tautologi föreskriver m.a.o. verkligheten inga villkor och upplyser oss följaktligen icke heller om, hur verkligheten faktiskt är beskaffad. Detta är innebörden i talesättet, att de analytiska satserna icke ”utvidga” kunskapen.

89 Likaså inser man, varför en sats som är syntetisk, alltså som sanningsfunktion betraktad icke en tautologi, ”utvidgar” vår kunskap. Ty att en sats icke är tautolog, betyder, att man kan ange, dels de betingelser (sanningsfördelningar), under vilka den vore sann, dels de, under vilka den vore falsk. Lyckas vi avgöra den syntetiska satsens sanningsvärde, ha vi således visat, vilket av ett antal möjliga tillstånd, som är det faktiska, och följaktligen utvidgat vår kunskap om världen.

90 Wittgensteins betraktelsesätt ger icke endast nyckeln till förståelsen av logikens lagar och de analytiska satserna i allmänhet. Det kan även tillämpas på den tankeprocess, som kallas logiskt eller deduktivt slutande, och får tack vare denna omständighet stor betydelse för klarläggandet av den matematiska kunskapens väsen.

91 Matematikens satser äro icke ”logiska sanningar” i sedvanlig mening. De behöva icke ens nödvändigt vara analytiska. Däremot är en matematisk lärobyggnad, med tanke på det sätt varpå dess olika satser, sanningar, sammanhänga med varandra, ett s.k. logiskt-deduktivt system. Vad detta betyder, skall i det följande närmare utredas.

92 I sin ideala form är den deduktiva kunskapen axiomatisk. Detta innebär, att samtliga fakta inom ett område ordnats så, att de framstå som logiska konsekvenser av ett begränsat antal utgångssanningar eller axiom. Vi nämnde tidigare, att logistikens system är uppbyggt enligt strängt axiomatiska principer. Utmärkta exempel på kunskap i axiomatiserad form äro vidare geometriens system, sannolikhetskalkylen, den ”klassiska” mekaniken och relativitetsteorien. Den axiomatiska metoden har under de senaste decennierna utvecklats framför allt tack vare den tyske matematikern Hilberts banbrytande insats. Till denna skola vi ännu få anledning att återkomma.

93 Vi använde redan tidigare original: (s. 42) benämningen ”tautolog” för härledningen av följdsatser ur grundsatser i ett axiomsystem. Bevisföringen, sade vi, bringar ingenting nytt i dagen, utan utsäger endast explicit sådant, som i axiomen ingår implicit. Detta logiska sakförhållande, om vilket redan Galilei och Leibniz voro fullt på det klara, kunna vi nu med tillhjälp av den exakta logikens tautologibegrepp förträffligt belysa.

94 För vårt ändamål vilja vi utgå från ett konkret exem|71|pel på matematisk bevisföring. Vi skola studera beviset för den kända satsen ur Euklides’ geometri, att vinkelsumman i en (plan) triangel är 180°. Det förtjänar uttryckligen påpekas, att den följande framställningen är avsevärt förenklad, och att förty även vissa inexaktheter häfta vid densamma.

95 Vi kalla teoremet om vinkelsumman Tn, det n:te teoremet. Idén med beviset kan i förenklad form beskrivas sålunda: Vi visa, att Tn följer ur ett teorem Tn−1, som tidigare bevisats. (Tn−1 är, som känt, satsen, att s.k. ensliggande vinklar vid parallella räta linjer äro lika stora.) Att Tn−1 bevisats, innebär, att detta teorem i sin tur följer ur någon redan bekant sats Tn−2, vilken följer ur Tn−3 o.s.v., tills vi komma till ett första teorem T1, som följer direkt ur axiomen A.

96 Vår närmaste uppgift är nu att klarlägga den logiska strukturen hos den relation, som består mellan två satser i matematiken, då vi säga, att den ena satsen ”följer ur” den andra.

97 Det är tydligt, att ifall Tn följer ur Tn−1, detta innebär, att om Tn−1 är sant, så måste även Tn vara riktigt. Med andra ord: om Tn följer ur Tn−1, så gäller implikationen Tn−1→Tn. Emellertid framhöllo vi tidigare (s. 52) med eftertryck, att relationen ”följa ur” icke är detsamma som en implikation. Ty en implikation gäller mellan vilka sanna satser som helst, alltså även t.ex. mellan satserna ”snö är fruset vatten” och ”jorden rör sig kring solen”, vilka icke ha något deduktivt samband med varandra.

98 Vari skiljer sig nu en implikation mellan två satser i största allmänhet (t.ex. ”snö är fruset vatten” → ”jorden rör sig kring solen”) från en implikation mellan två satser, av vilka den ena följer ur den andra (t.ex. Tn−1→Tn)? Däri, säger Wittgenstein, att implikationen i det senare fallet är tautolog, i det förra ej. Att Tn följer ur Tn−1 betyder, att satsen Tn−1→Tn är en tautologi.

99 Man inser utan vidare, att satsen ”’snö är fruset vatten’ → ’jorden rör sig kring solen’”, ehuru sann, icke är en tautologi. Ty dess sanning beror på de två omdömenas ”snö är fruset vatten” och ”jorden rör sig kring solen” rent ”tillfälliga” egenskap att vara sanna. Om jorden till följd av en naturkatastrof lösrycktes från solsystemet, skulle implikationen icke mera gälla.

100 Svårare är det att inse, att satsen Tn−1→Tn är en tautologi, alltså sann alldeles oberoende av, huruvida de två teoremen själva äro sanna eller falska. För att nå klarhet på denna punkt måste vi undersöka närmare, hur man bevisar satsen om vinkelsumman.

101 Beviset bygger, som känt, på en hjälpkonstruktion. Genom ett hörn A i en godtycklig triangel ABC drages en parallell till sidan BC. Enligt satsen om ensliggande vinklar vid paralleller äro de två vinklarna α lika stora och likaså de två vinklarna β. Den raka vinkeln vid A består alltså av tre delar, α, β och γ, vilka tillsammans representera triangelns vinkelsumma. (Fig. 1.)

102 Satsen om vinkelsumman ”innehålles” alltså i satsen om ensliggande vinklar vid paralleller. Att med detta ”innehållande” menas ett tautologt samband, inser man enklast, om man uppfattar det förstnämnda teoremet som ett specialfall av det senare. Detta tillgår på följande sätt:

103 Teoremet om ensliggande vinklar täcker, åskådligt sett, ett flertal geometriska situationer. Den enklast tänkbara |73|bild, som vi kunna göra oss av teoremets innehåll, är att en enda rät linje skär två paralleller. (Fig. 2.) En annan situation, som teoremet täcker, är den, då två paralleller skäras av två räta linjer, vilka i sin tur skära varandra. (Fig. 3.) På detta sätt kan teoremet uppfattas såsom en konjunktion av alla de otaliga geometriska situationer eller specialfall, vilka det täcker. Bland dessa specialfall återfinnes det, som illustreras av fig. 1 ovan, då de varandra skärande räta linjerna i fig. 3 ligga så, att deras skärningspunkt befinner sig på den ena parallellen. Men detta fall av teoremet om de ensliggande vinklarna är identiskt med teoremet om vinkelsumman, ty i denna situation säger oss det förra teoremet, att summan av de tre vinklarna i triangeln ABC är lika med den raka vinkeln vid skärningspunkten A.

104 Teoremet Tn−1 kan alltså uppfattas som en konjunktion av ”delteorem”, av vilka ett är Tn. Men därav följer, att Tn−1→Tn är en tautologi. Ty eftersom Tn−1 kan uppfattas som en konjunktion, där Tn ingår som en led, och eftersom en konjunktion är sann endast under förutsättning, att samtliga dess leder äro sanna, kan det aldrig inträffa, att Tn vore falskt, om en gång Tn−1 är sant. (Jmf. ovan.)original: (Jmf. ov. s. 68.) Härmed ha vi visat, att uttrycken ”Tn föl|74|jer ur Tn−1” respektive ”Tn innehålles i Tn−1” betyda detsamma som att Tn−1→Tn är en tautologi.

105 Analogt kan man om varje annat bevissteg i den kedja av deduktioner, som från axiomen A leder till det slutliga teoremet Tn, ådagalägga, att det är en tautolog implikation mellan två satser. Sålunda få vi en kedja av uttryck, A→T1, T1→T2, …, Tn−1→Tn, vilka alla äro tautologier. Emedan en konjunktion är sann, då alla dess leder äro sanna, så är även konjunktionen av nämnda uttryck en tautologi.

106 Från våra tidigare undersökningar veta vi, att formeln för logikens s.k. kedjeslut är en tautologi. (Se ovan.)original: (Se ov. s. 65)) Tillämpad på axiomen A och teoremen T lyder denna formel: ((A→T1)&(T1→T2)& … &(Tn−1→Tn))→(A→Tn). Nyss visade vi, att konjunktionen inom de yttre parenteserna är en tautologi. Emedan, om en implikation är sann och dess första led sann, även dess senare led måste vara sann, så följer att A→Tn är sann. Men då detta sista uttryck är sant alldeles oberoende av, om A och Tn själva äro sanna eller falska, så är också det en tautologi.

107 Vi ha alltså bevisat, att satsen A→Tn eller påståendet, att om axiomen hålla streckoriginal: sträck, så gäller även det ifrågavarande teoremet, är en tautologi. Detta är undersökningens slutpunkt. Bevisföringen, kunde vi även säga, har bestått av två faser: en ”matematisk”, i vilken ådagalades att vissa satser följa ur andra eller, precisare uttryckt, att vissa implikationer äro tautologa, och en ”logisk”, som bestod i tillämpningen av formallogiska slutledningsformer på de implikationskedjor, som det matematiska arbetet givit oss. En följande fas vore frågan om axiomens och de bevisade teoremens faktiska sanning eller falskhet. Denna fråga, matematikens tillämpningsproblem, ligger emellertid utanför den logiskt-deduktiva sfären. I den rena matematiken bli vi stående vid den tautologa insikten, att om axiomen stämma, så stämma även följdsatserna.

108 Den matematiska bevisföringen opererar sålunda enbart med tautologier. Detta är den exakta innebörden i uttryckssättet, att teoremen logiskt ”ingå” i axiomen, och att bevisföringen därför icke bringar något i sak ”nytt” i dagen. Av detta följer naturligtvis inte, att den matematiska verksamheten vore trivial och dess resultat i psykologisk mening ”självklara”. Ty även om den matematiska tankeprocessen efter logisk analys avslöjar sig som en räcka av tautologier, så är själva upptäckten av de deduktiva sambanden något, som icke kan ske enligt mekaniska regler, utan ett tankearbete, vilket i sin högsta form kräver den förnäma syntes av fantasi, skarpsinne och gestaltningskraft, som kallas matematiskt geni.

109 Det slag av giltighet, som utmärker de analytiska satserna, kallas även nödvändig sanning. Likaså kallas det deduktiva slutandet i motsats till det induktiva original: (se ov. s. 19) nödvändigt slutande.

110 Karaktäristisk för båda dessa slag av nödvändig kunskap är deras tautologa natur. Nu frågar man sig: finns det en nödvändig sanning, som icke är tautolog? Existerar det vid sidan av en logisk, ”formell” nödvändighet även en empirisk, ”materiell” nödvändighet? Eller i Kants terminologi: äro syntetiska omdömen a priori möjliga?

111 Vi ha tidigare förberedelsevis konfronterats med denna fråga, vilken vi även kallat Humes problem. original: (Se ov. s. 20–27) Vi funno, att den karaktär av oavvislig ”nödvändighet”, som tillkommer vissa allmänna lagar och principer i naturvetenskapen, har sin grund i att empiriska samband upphöjts till konventioner, d.v.s. regler för vårt sätt att tala om företeelserna i naturen. Fysikens skenbara ”naturnödvändigheter” demaskeras alltså av kunskapskritiken såsom analytiska satser, nödvändigheter om ord, icke om saker.

112 Vi önska nu medelst ett begreppsanalytiskt konstgrepp utsträcka det resonemang, som tidigare tillämpades på en princip i fysiken, att gälla varje slag av en påstådd s.k. ”materiell” nödvändighet.

113 För att vi om ett sakförhållande S skola kunna säga, att det gäller med ”nödvändighet” och ej av en ”tillfällighet”, så måste, om de betingelser B, under vilka S en gång inträffat, upprepas, även S upprepas. Med andra ord: det måste a priori vara uteslutet, att S i något enda fall icke skulle vara förhanden under betingelserna B.

114 Vad innebär det emellertid, att ett dylikt negativt fall a priori är uteslutet? Det kan uppenbarligen icke endast betyda, att vi tro eller känna oss förvissade om, att S under alla förhållanden skall inträffa, om B realiseras. Ty vår tro eller förvissning är någonting subjektivt och psykologiskt, medan ”nödvändigheten” vill vara något objektivt, något slags rationell grund eller logisk garanti för det berättigade i vår personliga inställning till saken.

115 För att få svar på vår senaste fråga, låt oss göra följande tankeexperiment:

116 Vi antaga å ena sidan, att S är nödvändigt under betingelserna B, och å andra sidan, att någon påstår sig ha erfarit ett fall, då S trots att B varit förhanden uteblivit. För att dessa två antaganden icke skola vara en motsägelse måste vi på något sätt konciliera dem med varandra. Detta kan endast tillgå på ett sätt, nämligen sålunda, att det föregivna negativa fallet i något avseende visas vara endast skenbart: antingen däruti att betingelserna B blott skenbart varit förhanden i hela sin utsträckning, eller däruti att S endast skenbart uteblivit.

117 Dylika skenbara vederläggningar av en allmän princip inträffa ofta såväl i vetenskapsmännens praktik som i vardagslivet. De kunna t.ex. bero på att vi icke utfört våra observationer med tillräcklig omsorg eller att vi feltolkat våra rön. Mellankomsten av oförutsedda ”störin|77|gar” kan vara en annan orsak. Men det kan naturligtvis också tänkas, att det trots ihärdigt efterforskande skulle ställa sig praktiskt omöjligt att påvisa, vari det skenbara i det negativa fallet ligger.

118 För att a priori kunna beteckna negativa fall såsom uteslutna måste vi alltså även taga den sistnämnda möjligheten med i räkningen: att vi icke de facto kunna avslöja ett föregivet negativt fall såsom skenbart. För detta ändamål måste vi giva begreppet ”skenbart negativt fall” en så vidsträckt betydelse, att det automatiskt omfattar alla fall, som kunna ifrågasätta nödvändigheten av sakförhållandet S, alldeles oberoende av om vi i verkligheten kunna avslöja dessa fall såsom skenbara eller icke.

119 Nu är det likväl tydligt, att om gränsen mellan ”sken” och ”verklighet” drages så, att en situation, där S icke tyckes inträffa under betingelserna B, utan vidare betecknas såsom skenbar, så är påståendet, att S ”i verkligheten” alltid inträffar, då B är förhanden, en analytisk sats. Ty dess nödvändiga giltighet följer ju då helt enkelt av vad det betyder, att B (verkligen) är förhanden, respektive att S (verkligen) inträffar.

120 Med ovanstående resonemang ha vi sökt visa omöjligheten av syntetiska omdömen a priori eller av en annan nödvändighet än den logiskt-analytiska. Tankegången har varit den, att om vi noga undersöka, vad vi mena, då vi säga, att något är nödvändigt, så visar det sig, att vi avse analytisk giltighet. Ur själva betydelsen av begreppet ”nödvändighet” följer med andra ord, att en sats icke samtidigt kan vara syntetisk och nödvändigt sann, ty att satsens sanning är nödvändig innebär, att den icke är syntetisk, utan analytisk. Endast analytisk sanning är nödvändig sanning, syntetisk eller faktisk sanning är ”tillfällig”. Detta insåg i viss mening redan Leibniz.

121 Emedan insikten i omöjligheten av syntetiska omdö|78|men a priori vunnits efter logisk analys av själva nödvändighetsbegreppet, så följer, att denna insikt icke representerar någon kunskap om den s.k. ”verkligheten”, utan blott om vårt sätt att uttrycka oss om verkligheten. I denna sin verbala natur påminner vårt senaste kunskapsfilosofiska resultat om det, som Mach nådde i frågan om förhållandet mellan fysiskt och psykiskt i tillvaron, ävensom om Peirces analys av sanningsbegreppet. Med dessa exempel på filosofisk analys i minnet kunna vi nu följa Wittgenstein i en allmän undersökning av vad filosofi är.

5. Vad är filosofi?

124 På skillnaden mellan syntetiska och analytiska omdömen bygger vetenskapernas indelning i empiriska (reella, materiella) och logiska (formella, rationella). Till formalvetenskaperna räkna vi matematik och formell logik. Realvetenskaperna åter plägar man indela i två huvudslag: naturvetenskaper och andevetenskaper. En särställning bland de empiriska forskningsgrenarna intar psykologien, vilken å ena sidan såsom biologisk disciplin tillhör naturvetenskapen, men å andra sidan i den mån den undersöker den mentala grunden för olika kultur|79|yttringar – samhällsskick, seder och bruk, rätt och moral, historiska och estetiska företeelser – även hör hemma bland andevetenskaperna.

125 Vilken är filosofiens ställning i kunskapens system? Äro de filosofiska sanningarna formella och analytiska eller materiella och syntetiska, är filosofisk forskning en logisk eller en empirisk gren på vetandets träd?

126 Tanken, att filosofien vore en empirisk vetenskap, stöter oss omedelbart tillbaka. Empiriska forskningsresultat ha något ”tillfälligt” över sig, som tyckes oförenligt med det filosofiska kunskapssökandets ”absoluta” aspirationer. Empirisk kunskap i generell form, kunskap om allmänna lagar, bygger dessutom på induktion, varav, som vi sett, följer, att den städse är hypotetisk och därför möjligen oriktig.

127 Snarare tyckes filosofiskt vetande vara av det logiskt-deduktiva slaget. Många av filosofiens klassiska systematiker ha rest sina tankebyggnader med matematiken som förebild. Spinozas huvudarbete bär den för sin tids filosofiska anda betecknande titeln Ethica ordine geometrico demonstrata.

128 Likväl är åsikten, att filosofien vore en logisk vetenskap, vid närmare eftertanke lika svår att acceptera som alternativet, att filosofien vore en empirisk disciplin. Ty den formella kunskapen – detta veta vi icke minst tack vare Wittgenstein – är tautolog, utan materiellt innehåll. Satserna i en filosofisk lärobyggnad däremot, tyckes det, äro till sin natur reella, kunskapsutvidgande.

129 Till detta dilemma skulle man tidigare bland filosofer allmänt ha tagit ställning på följande sätt:

130 Filosofien är i likhet med de formella vetenskaperna apriorisk, dess resultat giltiga oberoende av erfarenhetens vittnesbörd. Däremot skiljer sig den filosofiska kunskapen från den logiskt-deduktiva och överensstämmer med den empiriska däri, att den är syntetisk, har ett materiellt innehåll. Filosofien, skulle man sagt, är en ”för|80|nuftsvetenskap” av syntetiska omdömen a priori. Detta svar täcker t.ex. Kants och hans efterföljares åsikt i frågan.

131 Enligt Wittgenstein och de logiska empiristerna är emellertid gränsen mellan den formella och den empiriska kunskapen samtidigt en gräns mellan nödvändigt och ”tillfälligt” vetande. All apriorisk, nödvändig sanning är analytisk och formell, all syntetisk och materiell kunskap är aposteriorisk, ”tillfällig”. Filosofiens ställning bland vetenskaperna kan icke längre karaktäriseras med en hänvisning till syntetiska omdömen a priori. Därmed stå vi åter inför det ursprungliga dilemmat: är filosofien en vetenskap, måste den vara antingen logisk eller empirisk, och vartdera alternativet tyckes oantagligt.

132 För att finna en utväg ur detta tvångsläge gå vi ännu en gång tillbaka till Wittgensteins lära om sanningsfunktionerna.

133 Som känt är enligt Wittgenstein en gemensam egenskap hos alla meningsfulla satser, att de äro sanningsfunktioner av en bestämd grupp atomara utsagor, de s.k. elementarsatserna, vilka handla om en tänkt eller faktisk verklighet original: (se ov. s. 56 f.). Av en orsak, som senare blir uppenbar, vilja vi kalla alla satser, som äro sanningsfunktioner av verklighetsavbildande elementarsatser, objektsatser. Objektsatserna äro analytiska eller syntetiska beroende på, om de sanningsfunktioner, som de representera, äro tautologier eller ej.

134 Vi rikta nu blickarna på de satser, som enligt Wittgenstein äro meningslösa. En granskning av dem är mera givande än man kanske i första hand skulle vänta. Även av meningslösa utsagor finnas nämligen olika logiska typer.

135 Först och främst ha vi satser, vilkas meningslöshet består i att ord sammanställts till en utsaga i strid med grammatiska och logiska regler för satsbildningen. |81|Till exempel: ”Sokrates är och”. Även satsen ”Sokrates är ett primtal” är på logiskt-syntaktiska grunder meningslös och inte, som man måhända i vardagligt tal vore böjd att säga, falsk. (Av samma orsak är satsen ”Sokrates är icke ett primtal” likaså meningslös och ej sann.)

136 En annan typ av meningslösa påståenden äro sådana satser, vilkas sanningsvärde icke kan fastställas, emedan de innehålla någon begreppslig beståndsdel, som endast skenbart har betydelse. Ett exempel vore den tidigare original: (s. 60 f.) nämnda, principiellt overifierbara hypotesen om en ”osynlig” demon, som kontrollerar våra handlingar. Ett mycket stort antal populär-metafysiska omdömen äro skensatser av ifrågavarande kategori. Till detta skola vi återkomma i ett senare kapitel.

137 Slutligen ha vi en art av meningslösa påståenden, som här påkallar vår speciella uppmärksamhet. De äro satser, som handla om andra satser.

138 Låt oss med varandra jämföra satserna pv~p och ”pv~p är en tautologi”, varvid p må betyda ”föremålet x är rött”. Den förra satsen är visserligen analytisk, men handlar dock i viss mening om verkligheten, d.v.s. om föremålet x, beträffande vilket den påstår, att det är rött eller icke rött. Den senare satsen däremot handlar alls icke om föremålet x eller några andra erfarenhetsobjekt, utan om betydelsen hos orden ”icke” och ”eller”, om vilken den säger, att då ”icke” och ”eller” uppbygga en sanningsfunktion pv~p, så får denna värdet sann oberoende av de faktiska förhållanden, varom p handlar. Men sanningen hos en sats, som handlar om betydelsen hos några ord, kan självfallet icke vara en funktion av sanningsvärdena hos satser om verkligheten. Ty ords betydelse är något konventionellt, men sanning och falskhet hos en elementarsats något, som dikteras av en av oss oavhängig verklighet. Alltså är satsen ”pv~p är en tautologi” i motsats till satsen pv~p icke en sanningsfunktion av elemen|82|tarsatser. Men under sådana förhållanden är den även enligt Wittgenstein – meningslös.

139 Vi konfronteras här med den i viss mening paradoxala konsekvensen av Wittgensteins lära om satsers mening, som kunde uttryckas i orden: om språket kan man icke tala (sc. på ett meningsfullt sätt). Att pv~p är en tautologi, kan alltså egentligen icke sägas, utan är ett faktum, som visar sig i det sätt, varpå vi bruka vårt språk. Uttrycket ”pv~p är en tautologi” är ingen riktig sats, utan snarare ett slags ”gest”, en hänvisning i avsikt att uppmärksamgöra oss på en egenhet i vårt språks logiska byggnad.

140 Sett från vardagstänkandets horisont måste det förefalla egendomligt, för att icke säga absurt, att satser, vilka fylla en bestämd funktion och ha ett för envar begripligt innehåll, betecknas som meningslösa. Man vore kanske böjd att invända, att nämnda konsekvens av Wittgensteins lära om satsers mening är ett direkt bevis för att kriterierna på meningsfullhet valts oriktigt, och att teorien sålunda måste vara falsk.

141 En dylik konklusion vore likväl förhastad. Ty det väsentliga är ej, huruvida vi önska kalla satser om språket meningsfulla eller meningslösa. Det är otvivelaktigt, att det sätt, varpå Wittgenstein i Tractatus använder ordet ”meningslös”, i vissa avseenden är mindre lyckat, och det förtjänar uttryckligen påpekas, att han själv icke längre önskar tillämpa denna benämning på satser om språket. Det väsentliga är, att vi ha klart för oss den fundamentala logiska skillnad, som består mellan utsagor, vilkas sanning beror av verklighetsavbildande satser och utsagor om språket, mellan det vi kallat objektsatser och det vi vilja benämna språksatser.

142 För undvikande av missförstånd må det parentetiskt påpekas, att filologiens eller språkvetenskapens påståenden icke äro ”språksatser” i här avsedd betydelse. Filologien är, grovt taget, en erfarenhetsvetenskap, som un|83|dersöker de mänskliga idiomen såsom empiriska företeelser, m.a.o. såsom delar av verkligheten. Filologiska satser och teorier äro därför i huvudsak syntetiska verklighetsutsagor.

143 Typiska ”språksatser” i vår mening äro däremot de filosofiska åskådningar, som vi i det föregående lärt känna, t.ex. verifierbarhetspostulatet och påståendet, att nödvändig sanning är analytisk. Samma karaktär av språkförklaring är enligt Wittgenstein utmärkande för alla resultat av filosofiskt sanningssökande.

144 Accepterar man denna ståndpunkt, så försvinner dilemmat beträffande filosofiens ställning bland vetenskaperna. Filosofien, säger Wittgenstein, är alls icke en vetenskap, d.v.s. en lärobyggnad av (objekt)satser, utan en verksamhet. Syftet med denna verksamhet är att uppmärksamgöra oss på språkets logik och att befria oss från de tankesvårigheter, till vilka bristande insikt i språkliga betydelsesammanhang ge upphov.

145 För att förstå, vad den filosofiska verksamheten egentligen går ut på, måste man beakta, att i vardagsspråket gränsen mellan objektsatser och språksatser icke skarpt framträder. Satser om språket ha en märklig benägenhet att maskera sig som utsagor om verkligheten, varför det kan vara förenat med betydande svårigheter för den logiska analysen att avslöja deras rätta natur. Vi påminna här om ett exempel, som vi känna redan från det föregående och som är utomordentligt karaktäristiskt i detta avseende.

146 I meteorologien tala vi om, hur elektriska och magnetiska företeelser sammanhänga med och påverka vädret. Utsagorna om elektricitet, magnetism och väder äro alla typiska (för det mesta syntetiska) objektsatser, och det samband eller den påverkan, varom det är fråga, är av det slag, som den empiriska forskningen uppdagar.

147 Frågar man nu med filosoferna, hur fysiska tillstånd i vår hjärna kunna utlösa psykiska fenomen, så ser det |84|förvisso i första hand ut, som hade vi att göra med ett problem av logiskt sett samma slag som frågan, hur elektro-magnetiska företeelser i atmosfären sammanhänga med väderleken. Visserligen anar man en skillnad mellan de två problemens art, och denna aning yttrar sig i en instinktiv vägran att låta empiriska rön bliva utslagsgivande för uppfattningen av den psyko-fysiska relationen, men samtidigt är man dock benägen att vänta sig, att svaren på de två frågorna skola ligga i samma logiska plan, d.v.s. i vartdera fallet för oss klarlägga någon betydelsefull sida av verklighetens beskaffenhet.

148 Så länge man framhärdar i denna inställning, måste gåtan om växelverkan mellan kropp och själ evigt gäcka vår tankes ansträngningar, och utlöser måhända till slut ett resignerat ignoramus et ignorabimus. Nu visar emellertid en logisk analys, att det problem om förhållandet mellan fysisk retning och psykisk reaktion, vilket man förlagt utom räckhåll för den empiriska forskningens kompetens, alls icke är ett problem om verklighetens beskaffenhet, utan en fråga om den sakliga innebörden i språkets distinktion mellan kroppsligt och själsligt. När man lär sig att explicit ställa detta senare problem som en ”språkfråga” i stället för en ”sakfråga”, inser man det illusoriska i de traditionella metafysiska förklaringarna, och vägen till den sanna filosofiska insikten öppnar sig för sökaren.

149 Denna rekapitulation i korta drag av hur den tidigare behandlade frågan om den kroppsliga verklighetens förhållande till den andliga uppstår och upplöses, har velat beskriva ett tankeläge, som enligt Wittgenstein är typiskt för varje filosofisk problemsituation. Filosofiens problemställningar uppkomma, när vårt språk vilsefört oss att formulera en fråga om verkligheten, där ingen fråga kan göras. Filosofiens problemlösningar består i insikten i de ursprungliga problemställningarnas innehållslöshet och i ett tillrättaläggande av språkbruket, |85|så att detta icke mera leder vår tanke på avvägar. De filosofiska problemen äro sålunda i en karaktäristisk mening skenproblem.

150 Filosofiens klassiska frågor, såsom realitetsproblemet, den psyko-fysiska svårigheten och frågan om viljans frihet, ha uppstått ur bristande insikt i vardagsspråkets logik. Ett icke ringa antal filosofiska problem av mera speciell natur ha emellertid sin grund i missbruk av vetenskapliga, särskilt matematiska, språkvanor. Så långt ifrån att representera ett klarhetens förlovade land, gömma matematik och exakt naturvetenskap, betraktade ur filosofisk synvinkel, på fröen till oklarheter av vittgående betydelse. Under senare år har Wittgensteins skarpblick alltmer koncentrerat sig på de utsikter, som här öppna sig, och hans stränga språkanalytiska tillrättagående med de föreställningar, varpå det specifikt ”vetenskapliga” tänkandet bygger, har närmat hans nuvarande åsikter till den i viss mening ”negativistiska” tankelinje, som likt en underton går genom matematikens historia från Zenon till våra dagars s.k. intuitionister.

151 För att förtydliga Wittgensteins svar på frågan: vad är filosofi? och samtidigt tillbakavisa en nära till hands liggande invändning, skola vi ännu en gång betrakta det exempel på begreppsanalys, varmed vi i föregående avsnitt sökte ådagalägga omöjligheten av syntetiska omdömen a priori.

152 Grundtanken i vårt resonemang var, att begreppet nödvändig sanning visas enligt sin definition betyda detsamma som analytisk sanning. Mot ett sådant förfarande kunde man invända, att det är ett alltför billigt sätt att lösa den nödvändiga kunskapens problem. Definitioner äro konventionellt valda överenskommelser. Naturligtvis kunna vi definiera våra ord på ett sådant sätt, att det blir en motsägelse att tala om nödvändiga och syntetiska sanningar. Men därmed kringgår man själva kär|86|nan i problemet, ty det är uppenbart, att de filosofer, vilka förfäktat möjligheten av syntetisk kunskap a priori, inlagt i nödvändighetsbegreppet en annan betydelse än vi. Vår lösning av problemet är därför inte endast trivial, ett uttryck för stelbent konventionalism, den är dessutom blott skenbar.

153 Denna invändning opererar med fullt riktiga argument. Men den förbiser det väsentliga i vår tankegång och hugger därför i sten. Det är självfallet, att de filosofer, som slagit sig till ro med läran om nödvändig verklighetskunskap, med nödvändighet menat, icke analytisk, utan faktisk, ”reell” giltighet. I och för sig finnes heller intet att invända mot ett sådant språkbruk. Däremot påstå vi, att de svårigheter, till vilka teorierna om nödvändigt syntetiskt vetande givit upphov och till följd av vilka frågan intill senaste tid förblivit ett aktuellt filosofiskt problem, bero på att man icke varit tillfreds med nämnda språkbruk, utan i kunskapens nödvändighet önskat inlägga något ”mera” än blott faktisk allmängiltighet. Detta ”mera”, göra vi gällande, har emellertid varit ett analytiskt element. Inser man detta, så framgår även det kontradiktoriska i vår önskan, och därmed bortfalla de filosofiska svårigheterna automatiskt: hädanefter antingen tillerkänna vi i likhet med Wittgenstein blott den analytiska kunskapen nödvändighet eller också göra vi en skarp åtskillnad mellan olika slag av ”nödvändigheter”, så att fara ej mera föreligger för intrång från den analytiska sanningen på den syntetiska eller tvärtom.

154 Det är sålunda i viss mening likgiltigt, om vi beteckna syntetiska omdömen a priori som möjliga eller ej, blott vi ha klart för oss, vad vi i respektive fall mena med våra termer. Det väsentliga i behandlingen av den nödvändiga kunskapens problem var icke våra definitioner, utan den insikt i tidigare oklara språksammanhang, för vilken definitionerna voro ett uttryck. Mot bakgrun|87|den av detta förstå vi bättre, varför Wittgenstein säger, att filosofiens sanningar icke kunna formuleras såsom äkta satser, utan blott manifestera sig som ”gester”, ”fingervisningar”, avsedda att underlätta vår orientering i frågor, där språket fört vår tanke på villovägar. Filosofiens mål är icke teser, satser såsom sådana, utan tesers, satsers klargörande. Detta är innebörden i Wittgensteins ord, att filosofien icke är en vetenskap, utan en verksamhet, och i hans åsikt, att filosofiens problem äro frågor utan (verklighets)innehåll och dess formuleringar inga riktiga satser.

155 Wittgensteins åsikt, att filosofi är språkkritik, kan i första ögonblicket tyckas innebära ett radikalt avståndstagande från tänkandets klassiska traditioner. Vi ha vant oss att i filosofien se en vetenskap om vissa ”yttersta frågor”, en världsåskådningslära, som på basen av specialforskningens och den dagliga erfarenhetens resultat skall sammanfoga kunskapsstoffet till en systematisk helhet. Är icke den logiska empirismens filosofibegrepp en enorm trivialisering i jämförelse med denna upphöjda mission?

156 Denna invändning mot det logiskt-empiristiska filosofibegreppet bygger på den felaktiga föreställningen, att man tidigare hade uppfattat filosofien som en lära om verkligheten i uttrycklig motsats till en lära om språket. Att en dylik tillspetsning av motsatsförhållandet mellan den ”traditionella” och den ”nya” uppfattningen av filosofien är anakronistisk inses, om man beaktar, att det först är Wittgenstein, som upptäckt den fundamentala logiska skillnaden mellan språksatser och satser om verklighetsobjekt. Därtill kommer, att filosofiens uppgift redan tidigare, åtminstone sedan den egentliga kunskapsteoriens uppkomst hos John Locke och hans efterföljare bland de engelska empiristerna, rätt allmänt ansetts till väsentlig del bestå i logisk analys av begrepp, tankar och omdömen. Men denna begreppsanalytiska upp|88|fattning av filosofien är egentligen blott en psykologiserande form av den åsikt, vars logiserande gestalt framträtt med Wittgensteins och de logiska empiristernas språkanalytiska betraktelsesätt. Förskjutningen från de psykologiska objekten ”begrepp”, ”tanke”, ”omdöme” till dessas språkliga motsvarigheter ”ord” och ”sats” är för övrigt symptomatisk för den utveckling mot större formell stringens, som kan konstateras inom olika områden av teoretiskt tänkande i våra dagar.2Man ville måhända fråga, om allt som kan tänkas och erfaras (upplevas), även kan sägas, och om sålunda all kunskapsanalys verkligen kan transponeras till språkanalys. För att få svar på frågan, är det viktigt, att man skiljer mellan principiell och faktisk formulerbarhet. Det är tydligt, att i många fall, t.ex. i analysen av ett konstverk, den psykologiska upplevelsen svårligen låter sig de facto adekvat uttryckas i ord. Men detta betyder ej, att upplevelsen skulle innehålla begreppsliga beståndsdelar, som vore principiellt oformulerbara. Ty om ett begrepp överhuvudtaget skall tillerkännas en saklig och ej endast känslomässig betydelse till skillnad från andra begrepp, så måste det vara principiellt möjligt, ehuru kanske faktiskt ogörligt, att determinera eller definiera denna sakliga betydelsenyans i intersubjektivt begripliga termer. Av begreppens principiella determinerbarhet följer sålunda kunskapsinnehållens principiella formulerbarhet och därmed även kunskapsanalysens ekvivalens med språkanalysen.

157 Det är därför förhastat att i tidigare filosofiska system utan vidare se verklighetsteorier. En kritisk granskning av filosofiens historia lär oss tvärtom, att flera stora framsteg i tänkandets utveckling helt naturligt låta sig tolka såsom fördjupade insikter i språksammanhang, och att ett betydande antal klassiska filosofiska teorier kunna uppfattas som försök att korrigera vardagsspråket. Detta gäller i eminent grad sådana åskådningar i filosofien, vilka från vardagstänkandets horisont te sig paradoxala eller absurda, t.ex. Berkeleys immaterialism, Humes kausalitetsteori, Hegels lära, att allt verkligt är förnuftigt, eller Schopenhauers åsikt, att världen är min föreställning. Kants transscendentalfilosofi kan svårligen |89|tolkas annorlunda. Även väldiga metafysiska konstruktioner, sådan som Platons, Spinozas och Leibniz’, få delvis för en modern människa mening först, när de inpassas i språkkritiska sammanhang.

158 Tolkningen av filosofiens historia i språkkritisk anda får naturligtvis icke överdrivas. Lika skevt som det är att beteckna tidigare filosofiska åskådningar såsom renodlade teorier om verkligheten, lika missvisande vore det att förklara, att filosofi djupast sett städse varit språkanalys. En dylik tolkning är långt ifrån alltid möjlig ens i fråga om den begreppsanalytiskt bedrivna filosofien. Vi ha endast velat antyda, att den logiska empirismens uppfattning organiskt ansluter sig till en klassisk linje i tänkandets utvecklingshistoria och, tack vare distinktionen mellan satser om språket och satser om verklighetsobjekt, kan betraktas som ett steg, – men ingalunda det första –, mot rikare differentiering av ett äldre, mera komplext filosofibegrepp.

159 Den filosofiska aktivitetens natur av språkkritik är alltså ingalunda en trivialisering av tänkandets uppgift. Man känner sig tvärtom frestad påstå, att först när man konsekvent söker tolka filosofernas ansträngningar som en strävan mot klarhet för tankens uttryck, den två och ett halvt årtusende långa vandringen från jonisk naturfilosofi till modern spekulation framstår som ett i alla avseenden meningsfullt skeende.

160 Vad slutligen de ”yttersta frågorna” angår, – frågor om rum och tid, om substansen eller den yttersta verkligheten, om alltings orsak och ändamål o.s.v. –, så är det icke svårt att inse, att många av dem äro typiska språkproblem. Vi ha tidigare original: (s. 25) sett, att då vi i specialvetenskaperna stiga upp till alltmera allmänna lagar, våra formuleringar slutligen lösgöras från beroende av verkligheten och bli konventioner. Likaså inträffar det, då vi från konkreta frågeställningar höja oss mot allt mera generella vetenskapliga problem, att problemens verklighets|90|halt s.a.s. uttunnas för att slutligen omärkligt försvinna, varvid kvar blir en fråga om ord i stället för en ursprunglig fråga om sak. Ett klassiskt exempel härpå är den i en analys av rum-tids-begreppen kulminerande problemutveckling, ur vilken Einsteins relativitetsteori framgått.