28. G.H. von Wright till Göran Schildt 30.6.1949
Kommentar
Kommentar
I utgåvans del IV publiceras ett urval av von Wrights brev till sina nära vänner Max Söderman (1914–1947) och Göran Schildt (1917–2009). De här unika samtidsdokumenten belyser von Wrights förhållande till Wittgenstein från hans vistelse i Cambridge 1947 ända till sommaren 1952, då arbetet på Wittgensteins litterära kvarlåtenskap så småningom kom i gång. Vi har tagit med både brev som innehåller längre partier om Wittgenstein (t.ex. kap. 24 och 25) och brev som bara har kortare hänvisningar till honom. År 1949 och 1950 bodde Wittgenstein flera perioder som gäst i von Wrights stora hus Strathaird i Cambridge och umgänget med honom var således en del av familjen von Wrights vardagliga liv. Breven kastar också ljus på frågan varför von Wright 1951 beslöt att lämna Cambridge och återvända till Finland.
Likartade dokument, dvs. von Wrights brev till Eino Kaila, publicerades nyligen också i utgåvan ”Skriv så ofta du kan” (Österman 2020). Särskilt de brev som skrevs våren och sommaren 1939 innehåller von Wrights tidiga reaktioner på Wittgensteins person och hans filosofiska tänkesätt.
Både Söderman och Schildt var studiekamrater till von Wright i Helsingfors. Söderman, som hade börjat sina filosofistudier under Kaila några år tidigare än von Wright, arbetade länge på en doktorsavhandling om Bernard Bolzanos (1781–1848) logik. Under 1930-talets senare hälft tillbringade han längre studie- och forskningsperioder i Prag, Wien och Münster. Efter kriget verkade han mellan 1946 och 1947 som filosofilärare vid Åbo akademi. Söderman avled i december 1947 av lungsot, som han lidit av sedan vinterkriget. Söderman fullbordade aldrig sin dissertation. Brevet från 12/6 1947, som publiceras här som kapitel 24, är i själva verket von Wrights sista bevarade brev till Söderman. I sin självbiografi (2001, s. 60–61) beskriver von Wright Söderman som den mest lysande och begåvade unga filosofen av sin generation.
Schildt studerade konsthistoria vid Helsingfors universitet. På 1930-talet följde han också Kailas föreläsningar i filosofi, vilket inspirerade honom till några vetenskapliga färgpsykologiska experiment. År 1937 reste Schildt tillsammans med von Wright till Italien: resan var en avgörande upplevelse för dem båda och lade grunden för en livslång vänskap. Trots att Schildt blev svårt skadad i vinterkriget, disputerade han 1946 med en avhandling om Paul Cézanne. Schildt strävade dock inte efter en akademisk levnadsbana: senare verkade han som journalist, författare och debattör. På 1950-talet blev han känd för sina inspirerande skildringar av seglingar på Medelhavet med ketchen Daphne. Schildt var också nära vän till arkitekten Alvar Aalto (1889–1976): Schildts omfattande biografi om Aalto kom ut i tre delar mellan 1982–90. Henrik Knifs biografi Göran Schildt. Två liv (2020) har nyligen publicerats.
I webbutgåvan publiceras varje brev i två former: som lätt läsbar transkription och som digitalt faksimil. Brevet till Söderman (kap. 24) är hittills opublicerat och bevaras i samlingen Georg Henrik von Wrights bibliotek i finska Nationalbiblioteket (Signum Coll: 714.249–250). Breven har transkriberats av Bernt Österman. Den bevarade brevväxlingen mellan von Wright och Göran Schildt är redan tillgänglig som helhet i Erik Kruskopfs förträffliga samling En livslång vänskap (2008). Originalbreven bevaras hos Svenska litteratursällskapet i Finland. Den transkriberade texten till Schildtbreven (kap. 25–33) stammar från Kruskopfs utgåva. Vi har korrigerat några transkriptionsfel.
Litteratur
Knif, Henrik 2020, Göran Schildt. Två liv, Helsingfors: Gummerus.
Kruskopf, Erik (red.) 2008, En livslång vänskap. Brevväxlingen mellan Göran Schildt och Georg Henrik von Wright 1937–2001, Ekenäs: Christine och Göran Schildts stiftelse.
von Wright, Georg Henrik 2001, Mitt liv som jag minns det, Stockholm: Albert Bonniers.
Österman, Bernt (utg.) 2020, ”Skriv så ofta du kan”. Brevväxlingen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila 1937–1958, Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell. Webbutgåva: vonwright.sls.fi, e-bok: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-978-951-583-532-1.
”Strathaird”, Lady Margaret Road, Cambridge
30. VI 1949
Kära Göran,
1 Jag har dröjt mycket längre än jag avsett med att besvara ditt brev från slutet av maj. Och jag fruktar, att detta brev blir tämligen torftigt emedan jag efter två bättre månader (april och maj) igen är i lågvatten. Men jag skriver i varje fall och lugnar därmed mitt dåliga samvete. Brevet adresseras till Tällberg, men jag hoppas det lyckligen når dig i sinom tid.
2 Det var trevligt att få höra om dina resor, sysselsättningar och planer. Jag tänker ofta på dig ombord på Daphne på Medelhavet, när jag suckar av en otillfredsställd havslängtan här på landbacken. (Cambridge, som ligger i en sumpmark, kan vara kvävande på sommaren.) Jag hoppas inte bara att er seglats varit givande utan också att den inte blivit alltför påkostande för dig. Jag är nyfiken på dina intryck från Spanien och deras inverkan på dina konst- och idéhistoriska studier. Måtte din plan att besöka England på hösten bli verklighet för min skull; för din egen hoppas jag snarast att du skulle få se detta land och speciellt Cambridge vid en fördelaktigare årstid.
[2]3 Jag blev mycket glad, när jag hörde, att du vore villig att söka professuren i konsthistoria i Helsingfors, och nu hoppas jag bara, att ett nytt tillfälle skall erbjuda sig. Tre olika personer har i brev hemifrån uttryckt samma förhoppning. Tolvanens avhandling måtte vara mycket svag. Den torde dock ha blivit godkänd. I vilket skede frågan nu är, vet jag inte, men det är väl antingen så, att man utsett sakkunniga, eller så att professuren vid respitårets slut (i maj) ånyo ledigförklarats. Jag tror inte det senare är fallet: om det varit fallet hade du igen försuttit din chans. Om det förra är fallet, kan man motse en inkompetensförklaring följd av professurens lediganslående på nytt. Håll dig därför noga underrättad! Man brukar bara ha en månad på sig, och ansökningsformaliteterna äro många och krångliga. Du kan söka ett års respit för att bestyrka din kompetens, men då saken redan dragit så långt ut på tiden, är det ej säkert, att din ansökan beviljas. Jag vet ej varifrån du hört, att ett förlängt anstånd med det besvärliga språkprovet kunde ifrågakomma. Ryktet låter i mina öron fantastiskt, så bygg ej några luftslott!
4 Saken intresserar mig i allra högsta grad. Den är inte utan sammanhang med mina egna framtidstankar, som du kanske kan förstå.
5 Marios besök här i april var en stor ljuspunkt. Han föreföll att tilltalas av platsen och talade mycket om att komma hit för studier. Jag hoppas han kunde få ett stipendium, som gör det möjligt för honom att vistas flera år i [3]Europa och eventuellt förbereda sig för en akademisk karriär. Om Cambridge är rätta platsen, vet jag dock inte; jag skulle snarare gissa på Sorbonne.
6 I april och maj arbetade jag bättre än på vintern, utan att dock åstadkomma något märkligt. Arbetet på mina Dostojevskij-studier för Argus skrinlade jag helt, men hoppas kunna återupptaga det nu i sommar. Istället höll jag på med min logik och skrev en installationsföreläsning, som jag höll i slutet på maj. Just nu har jag en elev till mig från Finland här på ett 10 dagars besök (på hemväg från Amerika, där han varit ett år); han håller på med samma problem som jag och det är mycket nyttigt för mig att utbyta tankar. Men ganska ansträngande! I huset finns också en annan långvarig gäst, nämligen Wittgenstein. Han är här på några veckor innan han anträder en längre resa till Amerika. Vi äro naturligtvis väldigt glada att ha honom hos oss och jag har det största utbyte av att få diskutera med honom. Tyvärr är han sjuk och trött och gud vet, hur länge han orkar mera.
7 Vi bo fortfarande kvar i det stora huset, men våra lidanden ha blivit ansenligt mindre sedan årstiden blivit sådan att vi kunna tillbringa våra dagar ute i den härliga trädgården. I viss mening är vi t.o.m. tacksamma över att ha fått bo här, då vi betänka att vi nog aldrig senare komma att ha en likadan blomsterprakt alldeles inpå oss. I mars var det crocusarna, som gladde vårt öga, när Mario var här blommade påskliljorna och narcisserna, sedan blev det tulpanernas tid och nu ha rosorna just haft sin kulmen. Vi [ha] också iståndsatt tennisplanen framför huset och ha sålunda gott om tillfälle till vederkvickande motion. Glada ha vi också varit över vår nästan obegränsade förmåga att mottaga gäster, även om det blivit väl påkostande i längden för Elisabeth. – Mot hösten bli emellertid perspektiven [4]igen dystrare och hur vi skola ställa det för nästa vinter, veta vi ej ännu. Våra planer på längre sikt ha emellertid fått en fastare kontur, sedan myndigheterna godhetsfullt beviljat oss tillstånd att uppföra ett eget hus. Många svårigheter måste dock övervinnas, innan den planen blir verklighet. Vi hoppas att vårt hus skulle kunna ritas av en ung arkitekt, som vi råkat här, och som jämte maka hör till de få ljuspunkterna i vårt Cambridgeumgänge.
8 Cambridge är nog inte något särdeles sprittande ställe. Umgängeslivet har två former: tea-parties och sherry-parties. Till de förra får man en skriftlig inbjudan två veckor på förhand, till de senare en tryckt fyra veckor på förhand utfärdad av någon av M. Firmin Roz’ tallösa småkusiner här i staden. Man träffar ett myller av människor, tömmer några glas, dunkar någon person som råkar stå nära en i ryggen och säger ”How nice to see you again” och går sedan hem. Ett givande utbyte av tankar och mänskliga känslor m.a.o. På kvällarna umgås inga respektabla människor. Men några mindre respektabla finns det ju gudskelov på alla orter, också här. Dit höra ett svenskt par Paulsson (Gregor P:s son), som vi kommit på verkligt god fot med men som tyvärr nu försvinna härifrån, ovannämnda arkitekt med fru samt vår husläkare med fru: ett okonventionellt och trevligt par. Med de sistnämnda ha vi planerat en bilfärd i Syd-Frankrike i slutet på september.
9 För övrigt hoppas jag du förberedde tanten i Fiesole på att vi mycket gärna skulle tillbringa påsken nästa år i Florens. Vi glädja oss mycket åt tanken och när jag litet bättre kan överblicka situationen skall jag skriva till henne. Men på vilket språk? Undrar just, om hon förstår engelska?
10 Elisabeth reser hem till Finland i mitten på juli för att avnjuta en välförtjänt holiday i [5]hemlandet med segling och andra nordiska sommarfröjder. Själv kommer jag med barnen att resa på några veckor till en bondgård i norra Wales vid havet; det borde vara en mycket vacker trakt.
11 Till de tankar, som mest av allt sysselsätta mig, höra givetvis mitt förhållande till hemlandet. Jag lever i ett ständigt dilemma. Å ena sidan och å andra sidan. Jag kan inte blunda för de stora fördelar, varmed min nuvarande ställning är förbunden. Sju månaders hel ledighet, ringa undervisning och praktiskt taget inga administrativa skyldigheter. Tillfälle till god diskussion och stimulerande kontakter, större möjligheter att resa. Likväl vet jag, att dessa fördelar inte i längden kunna kompensera nackdelarna och att hemlängtan kommer att taga överhand i sinom tid. Men, medan jag nu skulle kunna återvända till min gamla plats i Helsingfors, är det ingalunda sagt att en motsvarande möjlighet står öppen, när jag senare vill återvända. Därav omöjligheten att klart se vägen framför sig och känslan av att man utlämnat sitt liv åt ödet. – Men jag skall ej mera utbreda mig om mina kval. Hoppas få diskutera sakerna med dig inom en överskådlig framtid.
12 Som jag anat blev detta ett alltför fragmentariskt och innehållsfattigt brev. Kanske kan jag åstadkomma något bättre nästa gång, t.ex. om du lyckas inspirera mig med någon [6]lysande skildring från dina resor. Låt mig i varje fall höra i god tid, om och när du kommer till England!
13 Elisabeth sänder Mona och dig sin hjärtliga hälsning.
Din vän
Georg Henrik
14 P. S. Henri Bouilhets bror tror jag tyvärr inte att har stora chanser att bli antagen här för ett år. Jag försökte ge hans mamma alla goda råd jag kunde, men jag vet ej om hon har fullt klart för sig, hur konstig saken är. Kanske lyckas hon trots allt, hon förefaller att vara ett målmedvetet fruntimmer.