25. G.H. von Wright till Göran Schildt 15.6.1947

1 Det är så länge sedan vi hört av varandra, att jag inte riktigt vet, var jag skall börja. Hur har du haft det? Antar, att din tid i Frankrike var full av starka och stimulerande intryck, som jag i sinom tid hoppas få del av. Sedan var du väl i Finland och avhämtade din nya skuta, ja, kanske seglar du den just nu över Ålands hav. Och så skulle du visst ”provsegla” den i skandinaviska farvatten för att på hösten styra ner mot sydliga nejder och stanna borta över vintern. Var det inte så, eller kommer jag orätt ihåg? Om jag har rätt, så lär det dröja länge, innan vi råkas härnäst. Måtte en liten kontakt kunna hållas per post. – Elisabeth och jag passera Stockholm på hemvägen den 11–13 juli, men då är du väl borta. Skall i varje fall ringa upp; vår adress kommer att vara c/o Frk. Christina Enroth, Fleminggatan 91 (telefon finns).

2 Hur gick det med stipendierna? Jag är mycket nyfiken.

3 Adressen här ovan har följande förklaring:

4 Efter slutfört föreläsningsprogram njuta Elisabeth och jag en kort holiday i Devonshire, i en gård just på gränsen mellan den odlade delen av landskapet och det öde Dartmoor, en av detta överciviliserade lands få återstående stora obygder. Från fönstret, invid vilket jag sitter, ser jag ut över [2]ett härligt landskap av omväxlande kullar och dalar så långt ögat når, d.v.s. till de blånande höjderna i Cornwall längst borta vid horisonten. Det är det odlade Devon med väl inrutade, häck-kantade fält och parkskogar av lövträd; här och där lyser den röda Devonshirejorden fram. Åt det motsatta hållet en helt annan syn. Här börjar Dartmoor. Bara en halvtimmes rask vandring och vi äro uppe på ”moorens” närmaste ”top”, varifrån du i klart väder ser upp till Bristol kanalen i norr och ner till Engelska kanalen i söder. Ja, nattetid lär du se ljusen från Eddystone’s fyrtorn, där väktaren i Rydbergs magnifika dikt spanar efter Den flygande holländaren. Vi vandra dagligen på mooren, där ljung och ginst är den enda vegetationen utom i floddalarna, där ormbunkar, hagtorn och rönn frodas i yppig grönska. Vi andas den härliga bergsluften, lyssna till lärkan i skyn och bergsbäckarnas brus. Ingen boning, ingen människa inom synhåll; får och vildponnies äro de enda varelser, som i större antal befolka dessa nejder. Vilken fröjd!

5 Efter några dagar återvända vi till Cambridge, där vi skola tillbringa de tre sista veckorna av vår tid i England.

6 Den yttre konturen av vår resa hittills ser ut ungefär så här:

7 Efter en ganska besvärlig färd från Helsingfors med grundstötning i Öresund och två dagars ofrivilligt uppehåll i Köpenhamn kommo vi till London den 16 april. Mötet med storstaden var ganska beklämmande; jag hade inte väntat att få se så mycket bombskador, vartill kom en nästan [3]total mörkläggning på grund av bränslekrisen. Tur, att Elisabeth inte behövde bo inne i stenöknen, utan fick vara hos en bekant familj i Middlesex, mitt i det härligaste parklandskap, men ändå med staden inom räckhåll. Hon besökte ett språkinstitut i London under hela den tid mina föreläsningar varade, – med undantag för två besök hos mig i Cambridge. Jag är säker på att hon haft mycket utbyte av sin tid här, ehuru de sista veckorna i Cambridge kanske komma att bli långa för henne.

8 Den 21 april, efter fem dagar i London, återsåg jag Cambridge. Det var nog ett ganska högtidligt ögonblick, med tanke på allt vad den staden och mötet med människor där betytt för min utveckling. De första dagarna bodde jag hos professor Broad i Trinity College, men sedan flyttade jag till samma college’s bibliotekarie, Mr Adams, i ett trevligt hus i en utkant av staden. Mina förbindelser med Trinity förblevo dock städse de livligaste; som tillfällig Member of the High Table kunde jag dinera i college, när jag ville, och konversera med eminenta män i olika fack.

9 Jag föreläste en (eller två) gånger i veckan under de fem veckor terminen varade. Mina föreläsningar hade jag kallat ”Some Aspects on the logic of Science”. Åhörarskaran var inte stor – den varierade mellan 7 och 15 –, ty det är inte många, som studera filosofi eller, som det heter, Moral Sciene, i Cambridge, och nivån föreföll tämligen låg. Dessutom besökte jag Wittgensteins föreläsningar och diskussionsklasser, sex ansträngande veckotimmar. Ytterligare fanns det den filosofiska föreningen, som [4]sammanträder en gång i veckan och lyckades avlocka också mig ett föredrag. Så programmet var ju ganska djupt!

10 I början av maj var jag igen fem dagar i London och höll i Bedford College tre föreläsningar under titeln ”Some Problems of Methodology”. Efter slutfört program i Cambridge överflyttade jag den 26 maj på två veckor till Oxford, där jag höll fem föreläsningar, kallade ”Induction and Probability” inför ett betydligt större och intelligentare auditorium än på de andra ställena. Jag bodde hela tiden i college – den första veckan som en professorsgäst i New College, den andra veckan hos en annan professor i Magdalen College – och levde som en prins. Tiden blev dock ganska ansträngande, ity att alla kvällar utom en, då jag dinerade hos min syster och svåger i deras gamla palats i Cumnor litet utanför staden, gingo till att dinera och diskutera med kolleger. Intet universitet i världen torde kunna uppvisa en så stor kollektion utövande filosofer som Oxford. Siffran är kring 40 och det var omöjligt att hinna med dem alla.

11 Vistelsen i Oxford avslutades med att jag höll ett föredrag i Philosophical Society. Därförinnan hade Elisabeth och jag återförenats samt avnjutit en week-end hos en av mina värdar på dennes landsställe i Berkshire. Efter en natt hos släktingarna i Cumnor reste vi sedan hit.

12 Det får inte bli onämnt, att Oxford under [5]min vistelse där hedrades med ett besök av André Gide, som fick en titel och höll ett föredrag, där jag befann mig bland åhörarna. Mina skrala insikter i franska gjorde det en aning svårt för mig att följa med. Men det var synnerligen vackert att se ett huvud som tänkt så mycket! Jag hade för resten haft en givande diskussion om problem hos Gide och Dostojevski några dagar tidigare med en djupsinnig ung man, som jag lärt känna här och som jag mycket uppskattar. Hans syn på Gide bestyrkte väsentliga punkter i din framställning.

13 En annan intressant man, som jag sett på litet närmare håll än Gide, är Bertrand Russell. Det är en stor skämtare och säkert ett av vår tids kvickaste huvuden. I logikens historia står han i varje fall som den främste förnyaren vid sidan av Aristoteles och Leibniz. Men en verkligt djup ande tror jag knappast, att han är. En sådan är emellertid en annan person här, som det nu skulle gälla att tala litet om, ehuru det är förenat med svårigheter.

14 Du vet, att den som vid sidan av Kaila betytt mest för min filosofiska utveckling är Wittgenstein. Redan som ung student anslogs jag starkt av hans enda bok, ungdomsverket Tractatus logico-philosophicus, som betecknar den egentliga upptakten till den tankeriktning eller -stil, låt oss kalla den, i brist på bättre namn, den logiskt-empiristiska, i vilken jag fått min uppfostran. När jag före kriget kom till Cambridge och, till min överraskning, fann att Wittgenstein var där, var det självklart att jag uppsökte honom och kom i åtnjutande av hans undervisning. Detta var i två avseenden av den största betydelse för [6]mig: dels emedan Wittgenstein tog mig ur en farlig filosofisk jargong, som jag, under intryck av den logiska empirismens allmänna utveckling under 30-talet förvärvat mig; dels, vilket jag insåg först långt senare, jag förvärvade mig en ny filosofisk jargong, som under många år helt klavband mitt tänkande. (Till all lycka ha nästan alla mina publikationer rört sig på ett mycket snävt område, där jag i stort sett kunnat vara mig själv.) Först de två sista åren tyckte jag mig ha nått en viss självständighet, funnit början till en egen stil.

15 Så kom den förnyade och avsevärt fördjupade kontakten med Wittgenstein, som bl.a. förskaffat mig en inblick i betydande delar av hans opublicerade verk. Denna gång kunde det ej bli fråga om ett kritiklöst mottagande; snarare blev det en kamp på liv och död. Jag säger inte utan avsikt död, ty gud vet, om jag efter detta skall kunna tänka en egen tanke mera. Varför, skall jag just försöka förklara.

16 Med ett allvar, ett djupsinne och en grundlighet, som jag tror har sin motsvarighet bara hos historiens största tänkare, har Wittgenstein under sin snart trettioåriga tystnad i alla riktningar genomkorsat den filosofiska domän, till vilken hans ungdomsverk öppnat porten. Matematikens grundbegrepp, det logiska tänkandets natur, medvetenhetstillståndens filosofi, de semantiska kategorierna: språk, sats, begrepp, mening, sanning, allt har han genomlyst med sin tanke. Mot bakgrunden av detta enorma livsverk ter sig allt [7]annat som skapats i samma riktning, d.v.s. en huvuddel av vår tids tänkande, som en urartning, som manierism, som ett utnyttjande, i en eller annan form, av ”trick” som man uppsnappat ur hans outtömliga repertoir. Detta helt enkelt, emedan han fullbordat en viss linje, lika väl som han öppnat den. Detta hindrar naturligtvis ej, att tänkandet framgent, kanske i flera generationer, kommer att plöja i hans fåror.

17 Jag kan inte låta bli att oupphörligt jämföra honom med en man, som du känner bättre än jag, Cézanne. Kan man inte med viss rätt om Cézanne säga följande:

18 Han betraktade sitt eget livsverk som ett provisorium, som förberedelse för något bättre. I själva verket var han inte bara banbrytaren, utan också fullbordaren i den mening att hans egen stil inte kunde ”förbättras” eller ”vidareutvecklas”, utan bara stelna i olika manér och -ismer. Inte desto mindre kan knappast någon enda målare än så länge lyfta en pensel utan att vara under inflytande av Cézannes demon. God konst skapas naturligtvis också på denna väg och intressant konst, men det nästa stora geniet i måleriets historia måste, i viss mening, gå mot och inte med Cézanne. Alla ha lärt av Cézanne, men ingen har kunnat lära sig något, som låtit sig omsättas i förbättrade produkter. Det skulle inte förvåna mig, om man kommer att kunna säga detsamma om Wittgenstein om 40 år.

19 Man frestas att tala om två typer av utveckling: en regressiv och en progressiv. Måleriet i Italien från Giotto till Masaccio var ett slags regression under det mäktiga intrycket av en oöverträffbar mästare. (Detta vore en ny parallell mellan Giotto och Cézanne.) Måleriet från Masaccio till Rafael var en progression, ett gradvis uppnående av större och större fulländning. Fugans utveckling från Buxtehude till Bach var detsamma. I filosofiens historia går en vacker progressiv linje från Locke över Berkeley till Hume. Men det finns starka exempel på regressiv utveckling: den post-aristoteliska filosofien under antiken, som urartade under trycket av Platons och Aristoteles’ ouppnåbara storhet.

20 Men nu sätter jag punkt för min tankes utsvävningar. Jag har emellertid känt ett oemotståndligt behov att meddela mig med dig och jag sörjer mycket, att jag mänskligt att döma inte skall få se dig på länge. Uppriktigt sagt: jag har varit förfärligt nere de senaste månaderna och kommit att tänka på många saker, som jag aldrig tänkt på eller talat om tidigare. Märkvärdigt: men jag tycker mig plötsligt förstå på ett alldeles nytt sätt män som Augustinus och Pascal. Men jag skall inte tala om detta här.

21 Tyvärr har jag inte haft mycken tid för besök i muséerna. Men nu och då vandrar [9]jag genom den härliga Fitz William-kollektionen i Cambridge. Före kriget hade de en liten Cézanne, som jag ej återupptäckt. Nu ha de emellertid tre stora: en från den period, då han klistrade tjockt med färg på duken samt två underbara landskap, – det ena av dem en St Victoire tavla.

22 För övrigt har jag kunnat konstatera att ens smak utvecklas, som jag hoppas till det bättre. 39 var jag mycket förtjust i en stor Venus (med landskapsbakgrund) av Palma Vecchio, men kunde inte nämnvärtoriginal: nämvärt uppskatta samma motiv av Tizian (en av hans berömdaste). Nu är jag fullkomligt bedövad av Tizian, en för mig alldeles ny upptäckt. (Här finns också en annan stor sak av honom.) Han hör nog till de obegripligt väldigaste som funnits.

23 Engelsk konst lämnar mig ganska oberörd. Men i museet, som jag talade om, finns det fina sienesare, spanjorer, Rembrandt’ar m.m.

24 Hoppas få höra av dig snart. Må väl! Elisabeth och jag hälsa Mona och dig.