27. G.H. von Wright till Göran Schildt 19.10.1948

1 Tusen tack för ditt långa brev från Portofino Mare av den 4 dennes. Det nådde mig just när terminen började och detta måste få ursäkta att jag inte svarade genast och också att det brev jag nu skriver blir tämligen slarvigt. Jag hade ofta tidigare tänkt skriva, men de sju veckorna från min ankomst hit till terminens början arbetade jag av alla krafter på min bok, vars fjärde version jag hade önskat fullborda i höst – en önskedröm som jag knappast mera tror att skall uppfyllas. Och nu när allt kommit igång här är jag tämligen jäktad; det är så mycket som måste ske nu i början, innan man riktigt kommit in i förhållandena här.

2 Visst var det synd, att jag inte fick vara med om färden ner för Rhône, som måtte ha varit enastående spännande. Tänk att få köra ut i Medelhavet genom en sju kilometer lång tunnel! Jag förstår, att det måtte ha varit trevligt att i Marios sällskap få se om så mycket av vad vi sågo tillsammans i Italien för 11 år sen. Och nu sitter du alltså i din paviljong hos Olga från Volga, nästan på samma ställe, där vi tillbringade två av de underbaraste veckorna i mitt, kanske vågar jag säga vårt, liv. Du kan tro, att jag tänker på dig alla dagar och undrar vad du har för dig och hur du har det. Paideia II och III, som jag så när glömt bort, har jag låtit sända till Fiesole. Du borde få böckerna i början av november – ett kort erkännande av ankomsten skulle glädja mig – och jag hoppas du skall ha fröjd av dem. Jag får kanske i gengäld fröjda mig åt fina fotografier från vår franska resa.

3 Tiden har gått så fort att jag knappast hunnit blicka tillbaka på den innehållsrika sommaren i Paris, kanalfärden, Amsterdam. För någon tid sen fick jag ett brev från gumman de Coppetoriginal: Copet som hade vänligheten skicka mig några fotografier. Min velociped, som låg i dödsrosslingar i backarna i Burgund, har mot förmodan levt upp – utan att jag låtit den undergå någon översyn! – och tycks stortrivas med det horisontala landskapet här i trakten. Det är mitt universalfortskaffningsmedel på orten och dessutom har jag på söndagarna gjort fina färder ganska vida omkring i omgivningarna. Man kan inte säga, att landskapet kring Cambridge är vidare vackert, men det som är förtjusande är de små byarna med sina idylliska halmtäckta hus och gamla kyrkor. Jag kan se på kyrkorna med så mycket större utbyte nu efter resan i Frankrike under ditt ovärderliga ciceronskap och jag finner, att jag inte alls tidigare haft ögonen öppna för hur ofantligt mycket av intresse här finns att se. Nu när England småningom nedsjunker till Frankrikes och Italiens ställning som länder med bara ett förflutet, kommer säkert denna ö småningom att bli ett underbart turistland för filistrar från Amerika och Skandinavien.

4 I Amsterdam var det mera jäkligt med filosoferna. Justus Meyer, Hollands största tänkare, hade en präktig villa i en vacker trakt nere vid havet. Jag var den enda manliga ariern i huset; jag har aldrig sett en så assyrisk församling förut, tror jag. Hans bror, Hollands näststörsta tänkare, snarkade ut en annan jude ur sitt rum och in i mitt och denna resfrände, alltså den utsnarkade, var så talträngd att han aldrig slutade prata förrän i soluppgången. – Jag hann se en hel del konst i Holland, bl.a. ännu engång Pinakoteket i München. Och i Haag Rembrandt. Där fanns tre dukar: de två negrerna, Homeros samt Saul och David, som voro alldeles överväldigande. Den vackraste staden, som jag såg, var utan tvivel Haarlem, som var verkligt förtjusande.

5 Här i Cambridge bor jag på samma ställe som senaste år i en vacker del av staden. Jag har två sköna rum för mig själv och blir mycket väl omskött av familjen. De äro färoriginal: förligt snälla, men tillhöra sannolikt i högsta grad den kategori engelsmän, som unga, ja, vad hette han nu igen vars mamma hette Bordelli?, ansåg att voro très ennuyeux. Tiden till terminens början den 11 oktober var en härlig arbetstid för mig, staden var folktom och man var ostörd av alla engagement. Wittgenstein var här några veckor för att få renskrivet sina manuskript, och Pappa träffade jag även en week-end på ett hotell i Syd-England. Annars just intet.

6 Nu är här, som sagt, en obeskrivlig röra. Jag föreläser tre timmar i veckan och har oväntat många åhörare. Språket bereder mig naturligtvis svårigheter, i synnerhet som jag vill vara obunden av manuskript och tala som till människor. Jag försöker som bäst ge en historisk exposé över den vetenskapliga världsbilden och har som vanligt fastnat, hopplöst fascinerad, i grekerna. Så har jag också en kolorerad gentleman från Indien, som skall doktorera och vars ”supervisor” jag blivit utsedd till. Det är ett hemskt fall; han var här första gången i söndag och sade var femte minut att han redan profiterat enormt av vår konversation – jag visste inte ens vad det var vi talade om; klimax nåddes när han sade att jag var en ”stor man”. Så långt kom jag aldrig i Helsingfors!

7 Sedan några dagar är jag en MA, vilket betyder att jag föreläser i en svart kåpa. Jag fick graden vidoriginal: vi en högtidlig ceremoni i det s.k. Senate House – en väldigt fin 1700-tals byggnad –, där vicekanslern presiderade i en praktfull dräkt på en tron och i tur och ordning mottog delikventerna. Jag var den andra, efter en amerikansk professor. Det började med att en marskalk kom och [4] bugade sig framför min stol. Jag reste mig och bugade och följde sedan honom mitt ut på golvet i den väldiga salen. Så kom en annan gentleman från min vänstra sida, tog min högra hand och ledde fram mig mot vicekanslerns tron, stannade och höll ett tal på latin, där han presenterade mig för församlingen. Därpå gick jag fram till tronen och föll på knä på en kudde och höll upp händerna med flatorna mot varandra. Vice-kanslern lade sina händer utanpå och läste en välsignelse över mig på latin. Därpå reste jag mig och gjorde en djup bugning och gick tillbaka till min plats. Jag var iförd, utom den svarta kåpan med den fyrkantiga tofsbeprydda hatten och en stor huva på ryggen, smoking med vit kravatt och sådana där snibbar, som präster bära under hakan! – Allt detta har jag berättat för att du skall inse sanningen i ordet, att skillnaden mellan det sublima och det komiska ibland är hårfin.

8 Ett väldigt besvär har det varit att få tag i en bostad. Nu har jag emellertid från början av nästa termin lyckats hyra ett möblerat hus, tyvärr litet för stort för oss (9 rum) men verkligt komfortabelt och väl beläget. Det är min avsikt att resa hem i början av december och återvända med familjen efter nyår. Det har nog varit mycket ledsamt att nödgats vara skilda så länge.

9 Jag önskar dig en riktigt skön tid i Italien och mycken framgång i ditt arbete. Du vet hur glad jag blir, om du hinner skriva nångång. Hälsa Mona och tacka för sommarens minnen, när du skriver hem!