28. G.H. von Wright till Göran Schildt 30.6.1949

1 Jag har dröjt mycket längre än jag avsett med att besvara ditt brev från slutet av maj. Och jag fruktar, att detta brev blir tämligen torftigt emedan jag efter två bättre månader (april och maj) igen är i lågvatten. Men jag skriver i varje fall och lugnar därmed mitt dåliga samvete. Brevet adresseras till Tällberg, men jag hoppas det lyckligen når dig i sinom tid.

2 Det var trevligt att få höra om dina resor, sysselsättningar och planer. Jag tänker ofta på dig ombord på Daphne på Medelhavet, när jag suckar av en otillfredsställd havslängtan här på landbacken. (Cambridge, som ligger i en sumpmark, kan vara kvävande på sommaren.) Jag hoppas inte bara att er seglats varit givande utan också att den inte blivit alltför påkostande för dig. Jag är nyfiken på dina intryck från Spanien och deras inverkan på dina konst- och idéhistoriska studier. Måtte din plan att besöka England på hösten bli verklighet för min skull; för din egen hoppas jag snarast att du skulle få se detta land och speciellt Cambridge vid en fördelaktigare årstid.

3 Jag blev mycket glad, när jag hörde, att du vore villig att söka professuren i konsthistoria i Helsingfors, och nu hoppas jag bara, att ett nytt tillfälle skall erbjuda sig. Tre olika personer har i brev hemifrån uttryckt samma förhoppning. Tolvanens avhandling måtte vara mycket svag. Den torde dock ha blivit godkänd. I vilket skede frågan nu är, vet jag inte, men det är väl antingen så, att man utsett sakkunniga, eller så att professuren vid respitårets slut (i maj) ånyo ledigförklarats. Jag tror inte det senare är fallet: om det varit fallet hade du igen försuttit din chans. Om det förra är fallet, kan man motse en inkompetensförklaring följd av professurens lediganslående på nytt. Håll dig därför noga underrättad! Man brukar bara ha en månad på sig, och ansökningsformaliteterna äro många och krångliga. Du kan söka ett års respit för att bestyrka din kompetens, men då saken redan dragit så långt ut på tiden, är det ej säkert, att din ansökan beviljas. Jag vet ej varifrån du hört, att ett förlängt anstånd med det besvärliga språkprovet kunde ifrågakomma. Ryktet låter i mina öron fantastiskt, så bygg ej några luftslott!

4 Saken intresserar mig i allra högsta grad. Den är inte utan sammanhang med mina egna framtidstankar, som du kanske kan förstå.

5 Marios besök här i april var en stor ljuspunkt. Han föreföll att tilltalas av platsen och talade mycket om att komma hit för studier. Jag hoppas han kunde få ett stipendium, som gör det möjligt för honom att vistas flera år i [3]Europa och eventuellt förbereda sig för en akademisk karriär. Om Cambridge är rätta platsen, vet jag dock inte; jag skulle snarare gissa på Sorbonne.

6 I april och maj arbetade jag bättre än på vintern, utan att dock åstadkomma något märkligt. Arbetet på mina Dostojevskij-studier för Argus skrinlade jag helt, men hoppas kunna återupptaga det nu i sommar. Istället höll jag på med min logik och skrev en installationsföreläsning, som jag höll i slutet på maj. Just nu har jag en elev till mig från Finland här på ett 10 dagars besök (på hemväg från Amerika, där han varit ett år); han håller på med samma problem som jag och det är mycket nyttigt för mig att utbyta tankar. Men ganska ansträngande! I huset finns också en annan långvarig gäst, nämligen Wittgenstein. Han är här på några veckor innan han anträder en längre resa till Amerika. Vi äro naturligtvis väldigt glada att ha honom hos oss och jag har det största utbyte av att få diskutera med honom. Tyvärr är han sjuk och trött och gud vet, hur länge han orkar mera.

7 Vi bo fortfarande kvar i det stora huset, men våra lidanden ha blivit ansenligt mindre sedan årstiden blivit sådan att vi kunna tillbringa våra dagar ute i den härliga trädgården. I viss mening är vi t.o.m. tacksamma över att ha fått bo här, då vi betänka att vi nog aldrig senare komma att ha en likadan blomsterprakt alldeles inpå oss. I mars var det crocusarna, som gladde vårt öga, när Mario var här blommade påskliljorna och narcisserna, sedan blev det tulpanernas tid och nu ha rosorna just haft sin kulmen. Vi [ha] också iståndsatt tennisplanen framför huset och ha sålunda gott om tillfälle till vederkvickande motion. Glada ha vi också varit över vår nästan obegränsade förmåga att mottaga gäster, även om det blivit väl påkostande i längden för Elisabeth. – Mot hösten bli emellertid perspektiven [4]igen dystrare och hur vi skola ställa det för nästa vinter, veta vi ej ännu. Våra planer på längre sikt ha emellertid fått en fastare kontur, sedan myndigheterna godhetsfullt beviljat oss tillstånd att uppföra ett eget hus. Många svårigheter måste dock övervinnas, innan den planen blir verklighet. Vi hoppas att vårt hus skulle kunna ritas av en ung arkitekt, som vi råkat här, och som jämte maka hör till de få ljuspunkterna i vårt Cambridgeumgänge.

8 Cambridge är nog inte något särdeles sprittande ställe. Umgängeslivet har två former: tea-parties och sherry-parties. Till de förra får man en skriftlig inbjudan två veckor på förhand, till de senare en tryckt fyra veckor på förhand utfärdad av någon av M. Firmin Roz’ tallösa småkusiner här i staden. Man träffar ett myller av människor, tömmer några glas, dunkar någon person som råkar stå nära en i ryggen och säger ”How nice to see you again” och går sedan hem. Ett givande utbyte av tankar och mänskliga känslor m.a.o. På kvällarna umgås inga respektabla människor. Men några mindre respektabla finns det ju gudskelov på alla orter, också här. Dit höra ett svenskt par Paulsson (Gregor P:s son), som vi kommit på verkligt god fot med men som tyvärr nu försvinna härifrån, ovannämnda arkitekt med fru samt vår husläkare med fru: ett okonventionellt och trevligt par. Med de sistnämnda ha vi planerat en bilfärd i Syd-Frankrike i slutet på september.

9 För övrigt hoppas jag du förberedde tanten i Fiesole på att vi mycket gärna skulle tillbringa påsken nästa år i Florens. Vi glädja oss mycket åt tanken och när jag litet bättre kan överblicka situationen skall jag skriva till henne. Men på vilket språk? Undrar just, om hon förstår engelska?

10 Elisabeth reser hem till Finland i mitten på juli för att avnjuta en välförtjänt holiday i [5]hemlandet med segling och andra nordiska sommarfröjder. Själv kommer jag med barnen att resa på några veckor till en bondgård i norra Wales vid havet; det borde vara en mycket vacker trakt.

11 Till de tankar, som mest av allt sysselsätta mig, höra givetvis mitt förhållande till hemlandet. Jag lever i ett ständigt dilemma. Å ena sidan och å andra sidan. Jag kan inte blunda för de stora fördelar, varmed min nuvarande ställning är förbunden. Sju månaders hel ledighet, ringa undervisning och praktiskt taget inga administrativa skyldigheter. Tillfälle till god diskussion och stimulerande kontakter, större möjligheter att resa. Likväl vet jag, att dessa fördelar inte i längden kunna kompensera nackdelarna och att hemlängtan kommer att taga överhand i sinom tid. Men, medan jag nu skulle kunna återvända till min gamla plats i Helsingfors, är det ingalunda sagt att en motsvarande möjlighet står öppen, när jag senare vill återvända. Därav omöjligheten att klart se vägen framför sig och känslan av att man utlämnat sitt liv åt ödet. – Men jag skall ej mera utbreda mig om mina kval. Hoppas få diskutera sakerna med dig inom en överskådlig framtid.

12 Som jag anat blev detta ett alltför fragmentariskt och innehållsfattigt brev. Kanske kan jag åstadkomma något bättre nästa gång, t.ex. om du lyckas inspirera mig med någon [6]lysande skildring från dina resor. Låt mig i varje fall höra i god tid, om och när du kommer till England!

13 Elisabeth sänder Mona och dig sin hjärtliga hälsning.

14 P. S. Henri Bouilhets bror tror jag tyvärr inte att har stora chanser att bli antagen här för ett år. Jag försökte ge hans mamma alla goda råd jag kunde, men jag vet ej om hon har fullt klart för sig, hur konstig saken är. Kanske lyckas hon trots allt, hon förefaller att vara ett målmedvetet fruntimmer.