26. G.H. von Wright till Göran Schildt 8.12.1947

1 Här kommer det utlovade svaret på ditt präktiga brev tidigare i höst.

2 Redan i ditt brev framgick det, att du känt dig jäktad och trött. Senare har jag av tant Mila hört, att du varit krasslig en god del av terminen. Detta har bedrövat mig mycket. Jag har inte kunnat undvika att fundera, vad för liv som vore bäst för dig de närmaste åren. Jag tänker givetvis inte bara på din kroppsliga hälsa. Det vore orätt att ge dig några råd, utan att ingående ha fått tala med dig. Men du kan vara förvissad om att ifall du reser till Södern med Daphne, så kommer mina tankar att följa dig på färden med stor oro.

3 Din ansökan om stipendium har behandlats i sektionen. Sedan en adjunkt och fyra docenter av formella kompetensskäl ställts främst, placerades vid kollegial omröstning du enhälligt på [2]nästa plats, före ett femtiotal magistrar och andra doktorer. Man kan därför anse det säkert, att du får pengarna.

4 Jag hoppas, att du skall kunna använda stipendiet på ett sätt, som kommer också universitetet till godo. Vore det ej skäl att först göra en sammanfattning av dina färgexperiment? T.ex. på svenska med fransk eller tysk resumé. Du kunde lätt få den tryckt här och ren denna tilläggsmerit, tycker jag, skulle förslå för docentur i konstpsykologi.

5 Om jag mycket tänkt på din framtid, så beror det till en del också på att jag tänkt på min egen. Wittgenstein har beslutat lämna Cambridge för att på någon ensam plats fullborda sitt verk som tänkare. Han önskade, att jag kunde bli hans efterträdare. Det är mycket möjligt, att önskningarna hos dem, som i sista hand bestämma över lärostolen, inte skulle sammanfalla med hans, ifall jag fanns bland de sökande. För mitt eget vidkommande viktigare är dock, att jag inte kunnat tänka mig att taga steget till Cambridge.

6 När jag var yngre trodde jag, att min daimon kunde följa med mig, var [3]än på jorden jag fann för gott att slå mig ner. Men jag tror ej längre så. Allt tydligare börjar jag förstå, att jag kan helt och fullt efterkomma min kallelse bara här i Finland. Det är inte fråga så mycket om solidaritet mot andra, fast sådan också gör sig påmind: mot släktingar, vänner (levande och döda), och elever, som om solidaritet mot sig själv. Denna insikt kunde kanske kallas religiös, och kan uttryckas i ord lika ofullkomligt som andra sådana övertygelser. Men jag tror, att jag kunde ge dig en bättre föreställning om saken ifall vi hade tillfälle att samtala.

7 Det finns två saker, som intet har med denna inre förvissning att göra, men som kunde tänkas väsentligt påverka det yttre förloppet. Den ena är en plötslig förändring av de politiska konjunkturerna till det sämre. Den andra är materiell utarmning under en viss gräns. För närvarande är fattigdomen det största hotet. I vår upphör jag troligen att sköta professuren i praktisk filosofi. Om jag inte får det stipendium som också jag sökt i stöd av lagen om Finlands Akademi, måste jag underkasta grunderna för mina och[4] min familjs yttre levnadsvillkor en allvarlig omprövning.

8 Senaste vecka, när Mario de Mello var i Stockholm, tänkte jag inte utan avund på de djupa samtal som ni voro i tillfälle att föra. Själv har jag råkat Mario tre gånger i höst och hoppas hinna med en fjärde före jul. Han är en avgjord ljuspunkt här. Varje gång har jag ett intryck att jag lärt mig något av honom. Dock äro vi mycket olika, och det kan hända det finns en gräns för tankeutbytets befruktande inverkan. Hans livsåskådning är mycket djupare och starkare än min som ännu knappt finns till.

9 Särskilt intressant har det varit att med honom diskutera Werner Jaegers stora verk ”Paideia”. Det var tack vare Mario som jag kom att överhuvud stifta bekantskap med boken. Läsningen av ”Paideia” har inte bara varit en intellektuell njutning av första rang. Den har också i hög grad befruktat mitt eget tänkande och påverkat min livssyn. Arbetet har diskuterats vid mina seminarieövningar. Parallellt härmed skriver jag artiklar om det för Nya Argus. [5]De eftersträva att vara så lättlästa som möjligt. För att göra dem lättlästa måste jag emellertid ge stor möda åt att tänka mig in i formuleringarna. Därför har jag haft nytta av att skriva dem. Om andra kunna ha nytta av att läsa dem, är svårt att säga. I varje fall är jag glad, om du tittar på dem och stimuleras till att läsa Jaegers bok, som jag tror att kunde bli av största betydelse för dig. Jaeger är själv en tänkare, inte bara en förträfflig lärd, och jag tycker mången gång, att du och han ha mycket gemensamt.

10 Vid sidan av bekantskapen med Mario och Jaeger är det väl min tillfälliga verksamhet som professor i praktisk filosofi, som varit ansvarig för förskjutningen i mina intressen från logiska problem till frågor om värden och mening. Egentligen är det dock inte så mycket en fråga om en förskjutning som om en universalisering. Därför har också spänningen inom mig ökat, och härmed faran för disintegrering. Just nu har jag så många järn i elden, att jag måste uppbjuda hela min förmåga till kallblodig behärskning för att i tur och ordning få dem därifrån. Fortsättningen på min doktorsavhandling, [6]den stora boken om induktion och sannolikhet, där huvuddelen av mina hittillsvarande filosofiska forskningar ingå en syntes, är ej ännu färdig. I bästa fall kan jag lämna den ifrån mig vid vårterminens slut. – Nästa stora arbetsuppgift är redan klar i konturerna. Den gäller en filosofisk bearbetning av logikens grunder. Jag arbetar på den hand i hand med mina föreläsningar i logik och tror mig ha kommit till en hel hop resultat av betydelse. Från nästa höst hoppas jag kunna koncentrera mig på detta ämne. Få se om det skall helt och hållet förbränna mig? Det är i varje fall en fråga om lång uthållighet och stor tankekoncentration.

11 Andra planer föredrar jag att låta utformas djupt i det omedvetna. De få näring från olika källor. Några talade jag just om. Här ville jag ännu nämna mina föreläsningar i filosofiens historia, som senaste år gällde gamla tiden och medeltiden, i höst 1600-talet och nästa vår skola gälla 1700-talet. De lära mig oavlåtligt nya saker. Senaste år var det kanske Aristoteles som var den största nyupplevelsen. I höst har det varit Spinoza.[7]

12 Södermans död har kastat sin skugga över hösten. I mitten av november var jag i Åbo och höll föreläsningar m.m. Jag kunde konstatera, att intresset var avgjort större än ett år tidigare, vilket måste anses vara Södermans förtjänst. Tydligen hade han starkt fascinerat ett yngre garde vid Akademien. – Alla spaningar efter hans manuskript ha dock t.v. varit förgäves, och jag har börjat gripas av onda aningar. Typiskt vore det, om hans förintelse var fullständig.

13 I fråga om min och familjens yttre liv har det inträffat en rätt stor förändring, som består i att vi fått ett nytt, tidigare uthyrt, rum till vår våning. Där residerar nu jag bland mina böcker. Till möbleringen hör också mina föräldrars piano, som jag till min egen förvåning åter börjat traktera något. Jag spelar dock bara gamla saker än så länge, bland dem ”Fiesole-sonaten” som du väl kommer ihåg. Elisabeth och jag har f.ö. varit ganska flitiga konsertbesökare i höst och en hel del fina saker ha vi varit i tillfälle att höra. Främst vill jag nämna Beethovens stråkkvartett i F-dur, som vi tillsammans [8]avlyssnat på Hormnäs och i Lovisa, du minns!

14 Jag behöver inte säga hur jag gladde mig åt ditt Nobel-pris. Det har säkert bidragit till prisets anseende bland förnuftiga människor. (Om nu detta spelar någon roll vare sig för de förnuftiga eller de oförnuftiga). Det måtte också ha bidragit till att stärka din ställning i Sverige. Synd att Gide inte själv kom till Stockholm! Då hade du visst fått vara med om fina festligheter. Hoppas, att din bok snart skall föreligga på franska.

15 Från Gide går tanken till Dostojevskij. Jag läste senaste sommar Karamazov. (Det nämnde jag visst om i något tidigare brev?) Sedan dess har den oavbrutet sysselsatt mina tankar och jag tror mig kunna säga, att den påverkat mig djupare än någon annan roman som jag läst. Jag läste också Gides bok om Dostojevskij, som jag fann stimulerande men som nog ej öppnar lika väsentliga perspektiv på den stora ryssen som hans landsman Berdiaeffs ”L’esprit de Dostoievski” som Mario lånat mig. Jag har smått funderat på att reda ut mina tankar om Dostojevskij i skrift, sedan jag blivit färdig med ”Paideia”.[9]

16 Du har alldeles rätt, när du säger, att den stora konsten kan förstås bara ”yrkesmässigt” inte i teknisk utan i djupare mening. Jag har många gånger känt, hur jag förstått en författare eller musiker bättre i samma mån som jag kunnat frigöra mig från den rent estetiska bedömningen av hans verk. Kants åsikt om den intresselösa estetiska attityden, liksom hans åsikt om den goda viljans etiska värde ha mycket sysselsatt mina tankar den sista tiden. De förefalla mig som ohållbara abstraktioner. Men vilka betydelsefulla abstraktioner! De synes mig vara grundförutsättningar för eller om man så vill: de yttersta konsekvenserna av en livsinställning, som varit av största betydelse för den europeiska kulturens utveckling. Jag tror, jag ville kalla denna inställning sekular-humanism, i motsats till Sokrates och Platons humanism som är en religiös humanism. (Kanske jag ännu kommer att beröra detta i min sista Paideia-artikel; om ej, så ville jag gärna skriva om det senare.) – Augustinus, Pascal och Kierkegaard måste också höras om detta.

17 Kaila har jag träffat några gånger; bl.a. har jag deltagit och kommer framdeles också att deltaga i hans kunskapsteoretiska seminarier. Han är nu, i motsats till vad han varit senaste år, i god form. Man kan motse, att han inväljes i Finlands Akademi. Det skulle jag unna honom, – men vem blir hans efterträdare? – Ju mera jag mognar desto tydligare märker jag, hur olika han och jag äro. Han är en utomordentligt typisk representant för ”den estetiska människan”. Därför tycker han om Goethe och Tolstoj, men mindre om Dostojevskij och Kafka. Han tillhör en annan tid än du och jag, och våra problem förstår han djupast sett inte. Men man får anta, att vi inte heller förstå hans.

18 Jan-Magnus Jansson är en annan ljuspunkt i livet här. Vi råkas nu och då – ex officio dessutom två gånger i månaden på Nya Argus redaktionsmöte – och jag har fått ut allt mera av samtalen. Liksom Mario lär han mig så mycket. Han har en nästan kuslig mognad för sina år. Måtte den inte båda något ont; hans hälsa är mycket [11]bräcklig!

19 Av mina gamla vänner från skolan är det nog Åke Kosk som med åren kommer mig allt närmare.

20 Det behöver inte sägas, hur mycket jag längtar efter att få råka dig igen: hela min epistel är ju ett uttryck härför. Måtte du visa dig här innan du anträder din stora expedition söderut. Men sist och slutligen är inte mycket vunnet med ett kort sammanträffande, utan det som behövs är veckors regelbunden kontakt. Såsom på vår oförglömliga seglats runt Åland.

21 Jag önskar, att Mona och du kunna fira en fridfull jul, vilket jag hoppas är möjligt trots Stockholm och NK. Hälsa henne så hjärtligt från Elisabeth och mig.

22 Vi kommer att föra en mycket stillsam tillvaro under helgen. Barnflickan kommer att vara bortrest, så vi äro helt och hållet hänvisade till barnen och hemmet. Vilket väl också är det riktiga. Synd att barnen så ofta skola vara sjuka. Jämt är det [12]någon som ligger till sängs i den evinnerliga influensan, som bäst är det din gudson. Själv klarade jag mig denna höst till mitten av november. Men Elisabeth är mera mottaglig.

23 Här slutar jag och väntar med spänning på svar i sinom tid. Må väl och var hjärtligt hälsad från