Tractatus logico-philosophicus

1 Wittgenstein kunde kallas den moderna filosofiens ”romantiska geni”. Han föddes i Wien år 1889. Han tillhörde en framstående familj och blev arvtagare till en stor förmögenhet, som han likväl skänkte bort för att leva i det närmaste en askets liv. Hans första utbildning var för ingenjörsbanan. Vid 22 års ålder övergav han ingenjörens kall för filosofens. Han reste till Frege i Jena, som rådde honom att fortsätta till Russell i Cambridge. Wittgenstein följde rådet och började studera logik för Russell, som då var mitt uppe i arbetet på Principia Mathematica. Det dröjde inte länge, innan Wittgenstein själv koncipierade ett verk. Hans arbete avbröts av det första världskriget, då han kämpade i den österrikiska armén. Vid sammanbrottet 1918 råkade han i krigsfångenskap hos italienarna. I sin packning medförde han det nyss fullbordade manuskriptet till sin bok. Han lyckades skicka det från fångenskapen till Russell i England. Boken publicerades, närmast tack vare Russells omsorg, år 1922 i form av en tysk-engelsk parallelltext. Namnet var Moores förslag. Det tyska originalet heter Logisch-philosophische Abhandlung. Det hade offentliggjorts redan ett år tidigare i det sista häftet av Ostwalds Annalen der Naturphilosophie.

2 Tractatus är också till formen ett högst ovanligt arbete. Det är uppbyggt av aforismlika satser i en hierarkisk ordning. Många av satserna ha en stark skönhetsverkan.

3 Russell hade visat, att en sats grammatikaliska form inte alltid är en trogen motsvarighet till det i satsen uttryckta saklägets logiska form. (4.0031.)1Siffrorna inom parentes hänvisa till de numrerade satserna i Tractatus. Emellertid bör satsen kunna ges en idea|129|lisk eller perfekt gestalt, i vilken den grammatikaliska och logiska formen äro, på något sätt, kongruenta. En sats i denna idealiska gestalt kan kallas fullständigt analyserad. Att varje sats, som påstår något om verkligheten, har en och endast en fullständig logisk analys, är en utgångspunkt för Wittgenstein i Tractatus. (3.25.)

4 Leibniz och Russell synas ha tänkt, att de enskilda betydelsebärande delarna i en logiskt perfekt, fullständigt analyserad sats motsvara (representera) de begreppsliga beståndsdelarna (konstituenterna, logiska atomerna) i ett sakläge.2Det som här och i fortsättningen kallas ”sakläge” heter hos Wittgenstein vanligtvis ”Sachverhalt”, ibland också ”Sachlage”. Det som jag kallar ”sakförhållande” motsvarar snarast Wittgensteins ”Tatsache”. original: Om min användning av ”sakläge” och ”sakförhållande” se ovan s. 122 not 9. Också Wittgenstein menar uttryckligen, att så är fallet. (3.2; 3.201–3.) Han kallar saklägets delar ting och språkets motsvarande enheter namn. (2.01; 3.22.) Det må påpekas, att denna användning av orden ”ting” och ”namn” är ganska olik deras normala bruk. Också Russell använder de två orden i en högst ”teknisk” betydelse. Att kalla t.ex. ett sinnesdatum eller ett allmänbegrepp ett ”ting” är inte naturligt. Jag tror, att både Russell och Wittgenstein letts vilse i sitt tänkande av en olyckligt vald terminologi.

5 Tingen, säger Wittgenstein, äro världens substans. (2.021; 2.024.) Wittgensteins lära om substansen är utomordentligt dunkel, bl.a. emedan han inte ger några exempel på ting. Denna brist är avsiktlig. Enligt Wittgenstein är det omöjligt att säga, vilka (av vad slag) de yttersta beståndsdelarna i ett sakläge äro. Däremot, menar Wittgenstein, kan man vara förvissad om att de finnas.

6 Tanken att allt sammansatt måste kunna sönderdelas i enkla, odelbara och oföränderliga beståndsdelar har gamla anor i filosofien. Den sammanhänger med den atomistiska naturuppfattningen, med förändringens och rörelsens problem, m.m. Man kan söka bevis för dess riktighet på många håll, t.ex. i överläggningar om själva begreppen ”enkelt” och ”sammansatt”.

7 Wittgensteins argument för tesen, att världen måste ha en substans, är en variation av Russells argument för tesen om reducerbarhet till bekantskap. De enkla tingens existens är en förutsätt|130|ning för meningsfullt språk. (3.23.) Wittgensteins tankegång synes vara ungefär denna:

8 Om ett ord betecknar något sammansatt, kan jag förklara dess betydelse genom att säga, att ordet betecknar de och de delarna förbundna på det och det sättet, dvs. genom att beskriva det sammansatta, komplexet. (3.24; 2.0201.) Ordet ”kentaur”, t.ex., betecknar en människas överkropp och en hästs underkropp i en karaktäristisk förening. Det finns inga kentaurer, men ändå kan jag förstå, vad ordet ”kentaur” betyder. Också om det faktiskt inte funnes hästar, så kunde jag förstå ordet ”häst” på basen av en beskrivning av de olika delar (huvud, man, svans, etc.) varav en häst är sammansatt. Också om det faktiskt inte funnes något enda djur med svans, kunde jag förstå ordet ”svans”, om jag kände till sådana saker som hår, bål, etc. Men i sista hand – så kan det tyckas – måste de delar som jag uppräknar vid beskrivningen av ett komplex vara något som säkert finns och inte något som längre är beroende av att vissa andra saker finnas. Eljest blir betydelsen liksom ”hängande i luften”. (2.026.) De saker som måste finnas för att ord, som beteckna komplex, skola betyda något bestämt, äro de enkla tingen, världens substans. En sats som innehåller ord för komplex är meningsfull bara, om den kan ersättas med en sats som endast innehåller ord för ting. Då är den ”fullständigt analyserad”. (3.2; 3.201.)

9 Vi ha tidigare talat om logiska konstanter. original: (Jmf. ovan s. 34 f.) Logiska konstanter äro ord i stil med ”och”, ”men”, ”icke”, ”alla”. Det är rimligt att tänka, att ord som ”människa” eller ”grön” representera (stå för) något i verkligheten. Men kan man tänka sig, att ”och” betecknade en reell beståndsdel, – t.ex. i det sakförhållande som satsen ”Stockholm och Oslo äro huvudstäder” uttrycker? Är det inte riktigare att säga, att nämnda sats uttrycker två sakförhållanden, nämligen att Stockholm är en huvudstad och att Oslo är en huvudstad, än att tala om ett sakförhållande, i vilket två städer och egenskapen att vara huvudstad s.a.s. ”ockats” ihop?

10 Wittgenstein anser uttryckligen, att logiska konstanter inte stå för något verkligt. (4.0312.) De benämna varken komplex eller ting. De äro inte namn på något alls. Man kunde kanske säga, att de sakna ”reell innebörd”.

11 Men Wittgenstein anser också, att språkets enklaste satser, elementarsatserna, bestå uteslutande av namn på ting. (4.22; 4.221.) Därav följer, att de inte få innehålla logiska konstanter. (3.202; 3.203.)

12 Finns det satser utan logiska konstanter? T.ex. ”gossen leker” eller ”Paul slår Peter” innehålla till synes inga logiska konstanter. Men dessa satser äro säkert inte, i Wittgensteins mening, elementarsatser. Vid en utförligare logisk analys av dem skulle logiska konstanter ”dyka upp”. Men det är tänkbart, att dessa konstanter bara tjäna till att förbinda med varandra delar, som i sin tur äro satser men som inte innehålla logiska konstanter. Problemet är invecklat och jag skall inte fördjupa mig i det här.

13 Låt oss alltså anta, att det finns satser, som innehålla bara namn på enkla ting. Radar jag på må få upp ett antal namn efter varandra, får jag i regel inte en sats utan en meningslös sammanställning av ord. Alltså kan möjligheten att uppdela det språkliga uttrycket i namn på enkla konstituenter på sin höjd vara ett nödvändigt villkor för meningsfullt språk. Det kan säkert inte vara ett tillräckligt villkor. Vad är det då som erfordras för att av en samling namn göra en sats? (3.141–2; 4.221, ”Es frägt sich hier, wie kommt der Satzverband zustande.”språk: annat)

14 Wittgensteins svar på sistnämnda fråga är, så vitt jag vet, fullständigt originellt. Vi komma nu till hans lära om satsen som bild. Vi förstå den lättast, tror jag, om vi först ta del av det han säger om tingens relation till det sakläge, där de ingå.

15 Ett sakläge,3Hos Wittgenstein ”Sachverhalt”. Se ovan original: s. 129 not 2. säger Wittgenstein, är en konfiguration av ting. (2.0272.) I sakläget förhålla sig tingen på ett bestämt sätt till varandra. (2.031.) Det sätt, på vilket tingen förhålla sig till varandra i sakläget, kallar Wittgenstein saklägets struktur. (2.032.) Möjligheten (hos tingen) att ingå en bestämd förbindelse (struktur) kallar han saklägets (logiska) form. (2.033.)

16 Tingen äro liksom brickor, av vilka olika figurer kunna byggas. Tingens konfigurationer växla, men tingen själva bestå. (2.0271; 2.024.) (En analogi till tanken på materiens oförstörbarhet.) |132|Tingens konstans är en förutsättning för att man skall kunna bygga en värld av dem. (2.026.) Världen är inbegreppet av alla sakförhållanden, dvs. bestående saklägen. (1 och 2.)

17 Vad är en bild? En bild, säger Wittgenstein, är en modell av verkligheten. (2.12.) En bild är uppbyggd av element, som motsvara ting i verkligheten. (2.13.) Bildelementens inbördes gruppering är bildens struktur och möjligheten att gruppera elementen till ifrågavarande struktur är avbildningens logiska form. (2.15.) Bildens form är alltså möjligheten, att tingen i verkligheten förhålla sig så som elementen i bilden. (2.151.)

18 Bildelementens gruppering i bilden behöver naturligtvis inte vara densamma som motsvarande tings gruppering i verkligheten. I annat fall vore det ju omöjligt att avbilda t.ex. en kentaur. Den struktur, som utmärker bilden av en kentaur, påträffas inte i verkligheten. Men kentaur-bildens form är också verklighetens logiska form. Ty det är möjligt, att delar av människor och hästar funnes i den förening, som vi kalla ”kentaur”.

19 Mycket viktigt är att observera, att en bild, enligt Wittgenstein, är ett sakförhållande.4Hos Wittgenstein ”Tatsache”. Jmf. ovan original: s. 129 not 2. (2.141.) Bilden består i det faktum, att dess element äro grupperade på ett bestämt sätt. (2.14.)

20 Tavlan, som hänger på väggen, är alltså inte i sig själv en bild. Men det faktum, att tavlans färgklickar och konturer äro strukturerade på ett bestämt sätt, är en bild – t.ex. av Gustav Adolfs död vid Lützen. (Om jag förstått saken rätt, måste man enligt Wittgenstein också säga, att en bild alltid är en bild av ett sakläge, aldrig av ett ting.)

21 I likhet med en bild är också en sats uppbyggd av element, dvs. namn, som motsvara ting i verkligheten. Men liksom en tavla inte är en anhopning av färgklickar, så är satsen inte en ordblandning (”Wörtergemisch”). (3.141.) Satsen är artikulerad. (Ib.) Dess ord sammansätta en språklig struktur. Strukturens möjlighet är satsens logiska form. Satsen själv består i det faktum, att dess element, orden, stå i ett bestämt förhållande till varandra. (3.14.) Detta faktum är en bild av en möjlig gruppering av de mot satsens ord svarande tingen i verkligheten.

22 Det måste energiskt understrykas, att satsen liksom bilden är |133|ett faktum och inte ett föremål. Bokstäverna och orden på papperet äro ännu ingen sats. Men det faktum, att orden grupperats på ett bestämt sätt, kan vara en sats.

23 Ord och sats äro väsensskilda. I skrift ser satsen ut som ett längre ord, uppdelat i leder. Detta är en farlig synvilla. Den förledde Frege att uppfatta satsen som en sorts namn. (3.143.)

24 Det kan tyckas paradoxalt att säga, att en sats är en bild. En räcka ord på papperet ”liknar” inte en målning eller en teckning eller ens en karta. Men Wittgenstein påstår ej heller, att den skulle göra det. Orden äro ingen sats och målningen är ingen bild. Men i orden och målningen kan man s.a.s. ”blåsa liv”, se delarna i en sammanställning som föreställer eller avbildar en möjlig sammanställning hos de saker, som namnen respektive de enskilda färgklickarna representera.

25 ”Endast fakta kunna uttrycka en mening, en klass av namn kan det inte.” (3.142.) Beaktar man inte, att satsen och bilden, enligt Wittgenstein, själva äro fakta, så begriper man inte ett uns av hans teori om språket som bild.

26 Det faktum, som Wittgenstein kallar sats, kunde också kallas tanke. ”Tanken är den meningsfulla satsen”, säger han. (4.) Jag tror det är lättare att förstå Wittgensteins egendomliga uppfattning om språket som bild, om man beaktar, att han med ”sats” snarast avser något som i vanligt språkbruk kallas ”tanke”. Men också här ligger ett missförstånd nära till hands. Ty med ”tanke” menar Wittgenstein inte något subjektivt och psykologiskt (tankeprocesser). Utan han menar s.a.s. ”innehållet” i tanken, något objektivt.5Wittgenstein skiljer också mellan satstecken och sats. Hans distinktion är givetvis befryndad med den som andra filosofer göra mellan sats (”sentence”) och proposition. original: (Se ovan s. 122 not 9.) På frågan, vad en proposition är, svaras ofta, att propositionen är den mening eller tanke, som uttrycks i en sats. Wittgenstein säger emellertid inte, att satsen (i betydelsen ”tanke”) vore satstecknets mening. Utan han talar om meningen (”Sinn”) såsom något skilt från satsen och tanken. Det låter sig säga, att meningen är detsamma som det i satsen framställda sakläget, dvs. möjliga sakförhållandet. (Jmf. 2.202 och 2.221.)

27 Jag har försökt ge läsaren en aning om, vari Wittgensteins bild|134|teori om språket består. Jag har också sökt visa, hur denna teori sammanhänger med en bestämd åskådning om verklighetens natur (ting och konfiguration) samt om bildens (avbildningens) begrepp. Presentationen är naturligtvis för ytlig för att göra saken klar. Jag har för mig, att om man tänker Wittgensteins tanke till botten, så framträder dess orimlighet. Jag är glad, om jag lyckats övertyga läsaren om att tanken är värd att tänkas till slut. Wittgenstein tog senare avstånd från bildteorien. Men den problematik, som sammanhänger med den, har troligen evig aktualitet inom filosofien.

28 Vi ha antagit, att logiska konstanter inte förekomma i elementarsatser. Vilken är då deras roll i språket?

29 Enligt Wittgenstein i Tractatus är de logiska konstanternas uppgift uteslutande att förbinda satser med varandra till s.k. sanningsfunktioner. original: (se ovan s. 92 ff.). (5.) Ett specialfall är nekningsordet, som inte används för att förbinda satser, utan för att förvandla en sats till en ny sats, som är en sanningsfunktion av den gamla.

30 Vi ha tidigare förklarat begreppet sanningsfunktion och den särskilda betydelse som två sanningsfunktioner, tautologien och kontradiktionen, ha för logiken.

31 Wittgensteins uppfattning, att alla logiska konstanter äro s.k. sanningskonnektiveroriginal: (s. 93 f.), håller knappast streck. De i logiken utomordentligt betydelsefulla s.k. kvantifikatorerna original: (s. 89 f.) eller ord i stil med ”alla”, ”någon” och ”ingen” leda strax till svårigheter. Wittgenstein sökte en utväg ur svårigheterna ungefär så, att ”alla” och ”ingen” uppfattas som förkortningar för upprepade ”och” samt ”någon” som en förkortning för upprepade ”eller”. (”Alla människor äro dödliga” skulle betyda detsamma som ”Sokrates och Platon och Napoleon och ..... äro dödliga”. Wittgenstein såg inte, att i den senare satsen ”.....” är en ny logisk konstant.) En annan svårighet vållar identitetstecknet. Wittgenstein ville visa, att det varken är en logisk konstant eller ett namn på något verkligt, utan en strängt taget obehövlig beståndsdel i språket. Hans kritik av den s.k. identitas indiscernibiliumtesen hos Leibniz och Russell och hans egen teori om identitets|135|begreppet äro högst intressanta, men måste här förbigås.

32 Satser, som innehålla logiska konstanter, äro bara i indirekt bemärkelse ”bilder”. Deras betydelse eller mening är, säger Wittgenstein, en funktion av elementarsatsers mening. (5.2341.) T.ex. betydelsen hos satsen ”det regnar icke” är en funktion av innebörden i satsen ”det regnar”. Negationen liksom ”vänder om” betydelsen. (5.2341; 4.0621.) Också om man godtar Wittgensteins uppfattning, att alla meningsfulla satser äro sanningsfunktioner av elementarsatser, så förblir det (för mig) ett problem, hur sanningsfunktionerna få sin mening av bilderna.

33 Vi återgå till elementarsatserna. De äro bilder. Att förstå dem är att ”se”, vad de föreställa. En elementarsats visar sin mening (4.022), dvs. ting i en viss konfiguration, ett sakläge. En elementarsats säger, att i fråga varande sakläge faktiskt består.

34 En sats visar, hur det förhåller sig, om den är sann. Och den säger, att det förhåller sig så. (4.022.) Att förstå satsen är att veta, hur sakerna stå, om satsen är sann. Man kan alltså förstå en sats utan att veta, huruvida den är sann. (4.024.)

35 Det är en huvudpunkt i Wittgensteins lära, att mening går före sanning. Först måste jag förstå en sats för att sedan kunna avgöra, om den är sann eller falsk. (4.064.) Detta kan låta nog så trivialt. Men det har, i förening med Wittgensteins teori om satsen som bild, märkliga konsekvenser.

36 En konsekvens är, att ingen sats (bild) kan vara sann ”a priori”. Om satsen är sann eller falsk kan bara avgöras sålunda, att satsen jämförs (konfronteras) med verkligheten (4.05; 2.223.) Av satsen (bilden) själv kan man inte finna ut, huruvida den är sann eller falsk. (2.224.) Ty dess sanning är dess överensstämmelse med en verklighet utanför språket (tanken).

37 Men äro inte åtminstone logikens och matematikens satser sanna a priori? Enligt Wittgenstein måste frågan, i viss mening, besvaras nekande. Logik och matematik äro visserligen a priori. Men deras satser äro strängt taget inte ”sanna”. Utan de äro oberoende av sant och falskt. De ”stå över” det verkliga.

38 Vi ha tidigare sagt, att Wittgenstein kallar logikens satser tautologier. original: (Jmf. ovan s. 94.) Tautologierna äro sanningsfunktioner. Men Wittgenstein säger uttryckligen, att tautologierna inte äro bilder. (4.462.) De framställa inte ett sakläge. (Ib.) Utan de tillåta alla saklägen. (Ib.) Han säger också, att tautologierna äro ”sinnlos”, men inte att de äro ”unsinnig”. (4.461.) Logikens satser äro liksom gränsfall av sanningen.

39 Det är naturligtvis en pipa snus om man vill kalla logikens tautologier ”sanningar” eller ej. Det väsentliga i Wittgensteins lära är insikten, att logikens sanning är mycket olik ”vanlig” sanning, ja så olik att man kan fråga, om det inte är vilseledande att använda samma ord för de två begreppen. ”Vanlig” sanning är en sats överensstämmelse med verkligheten. Logikens sanning består i dess satsers oberoende av verkligheten, av tingens tillfälliga konfigurationer.

40 En ännu märkligare följd av Wittgensteins lära om meningens prioritet framom sanningen är att det finns sådant, som inte kan sägas. Jag måste nu söka förklara Wittgensteins lära om det osägbara.

41 ”Det som kan visas, kan inte sägas.” (4.1212.)

42 Jag tror man lättast förstår innebörden i denna, en aning mystiskt klingande utsaga, om man ”vänder om” den på det sätt, som i logiken kallas kontraposition. Satsen här ovan betyder nämligen precis samma sak som satsen ”det som kan sägas, kan inte visas”. Och låt oss sedan fråga: Vad är det som enligt Wittgenstein kan sägas?

43 Här måste vi draga oss till minnes, att enligt Wittgenstein en sats visar oss (avbildar, framställer) ett sakläge (sin mening) och säger, att detta sakläge råder. Allt som kan sägas, det sägbara eller tänkbara, är sålunda av typen: att det förhåller sig så och så. ”Så och så” är bilden, som satsen visar. Men att ”så och så” stämmer med verkligheten, dvs. att det förhåller sig så och så, syns inte av bilden allena. Sanningen eller falskheten framgår först vid satsens konfrontation med verkligheten.

44 Sanningen är alltså det som kan sägas, meningen det som visas i språket. Sanningen kan inte visas i språket. Men emedan det |137|som kan sägas, dvs. sanningen, inte kan visas, så följer omvänt att det som kan visas, dvs. meningen, inte kan sägas.

45 Man kunde uppställa följande praktiska regel för att pröva, om något hör till det osägbara: Om en föregiven sats är så beskaffad, att vi för att fatta dess mening redan måste känna dess sanning, så försöker satsen uttrycka något osägbart. Det är då ingen bild, alltså ingen (äkta) sats alls.

46 Man kan t.ex. inte göra en bild av det förhållande (den ”betydelserelation”) som en sats har till sin mening. Ty för att förstå bilden av detta förhållande måste jag redan veta (känna) den ifrågavarande satsens mening. En bild av förhållandet mellan sats och mening vore sålunda en bild, i fråga om vilken kunskap om bildinnehållets sanning (dvs. att satsens mening är den och den) föregår bildens begripande. Men en sådan bild kan inte finnas. (”Mening går före sanning”.) (Sammanhänger direkt med 5.4732: ”Man kan inte ge åt ett tecken en oriktig betydelse”.)

47 Med en sats logiska form förstår Wittgenstein möjligheten att konfigurera de mot satsens ord svarande tingen i verkligheten så som de äro konfigurerade i satsen (bilden). Att säga, vilken en sats logiska form är, är att säga att en viss konfiguration av ting är möjlig. Men för att kunna säga, att en viss konfiguration av ting är möjlig, måste jag redan kunna bilda en äkta sats, vars ord äro konfigurerade just på det sätt, om vars möjlighet satsen skall uttala sig.6Se 5.525: ”– – – Möglichkeit – – – einer Sachlage wird nicht durch einen Satz ausgedrückt, sondern dadurch, dass ein Ausdruck – – – ein sinnvoller Satz – – – ist. Jener Präzedenzfall, auf den man sich immer berufen möchte, muss schon im Symbol selber liegen.”språk: annat Wittgenstein säger (4.12):

48 En sats kan framställa hela verkligheten, men den kan inte framställa det som den måste ha gemensamt med verkligheten för att kunna framställa den – sin logiska form. För att kunna framställa den logiska formen borde vi kunna försätta oss med satsen utanför logiken, dvs. utanför världen.

49 De logiska formerna (tingens konfigurationsmöjligheter), säger Wittgenstein vidare, äro tallösa. (4.128.) Han säger inte, att de äro oändligt många, utan att deras tal inte kan mätas. Det finns, som han också uttrycker sig, inga ”privilegierade tal” i logi|138|ken och därför är en filosofisk monism eller dualism, etc. rena metafysiska godtycket. (4.128; 5.553; 5.554.)

50 Jag tror, att tanken på de logiska formernas tallöshet är en av de centrala tankarna i Wittgensteins hela livsverk. Det är en av de få, som överlevde den kritik han själv sedermera riktade mot sitt ungdomsarbete. Tendensen i Wittgensteins filosofi är antimonistisk, diversifierande. Han söker mångfalden i den skenbara enheten, inte enheten i mångfalden. Därför är hans sätt att söka mycket olikt de flesta andra filosofers, särskilt i nutiden.

51 Jag skall inte uppta till prövning Wittgensteins tanke, att man i en viss mening inte kan tala om språket. Vi ställas här inför problem av allra högsta svårighetsgrad.

52 I sin inledning till Tractatus framkastar Russell tanken, att det skulle finnas en hierarki av språk, som gör det möjligt att i ett språk tala om ett annat. En sats logiska form kunde kanske inte beskrivas i det ”språk”, som satsen själv tillhör. Men den behövde för den skull inte vara outsägbar. Det som visar sig i ett språk kunde kanske sägas i ett annat.

53 Denna tanke är ett av fröna till den distinktion som senare, av logiska empirister och andra, gjordes mellan språk och metaspråk eller mellan objekt-språk och syntax-språk. Distinktionen fyller ett förnuftigt ändamål. Men det är säkert oriktigt att – såsom ofta sker – beteckna denna distinktion som en utväg ur svårigheter i Wittgensteins Tractatus. Bl.a. därför att skillnaden mellan språk och metaspråk, så vitt jag kan se, är oförenlig med Wittgensteins uppfattning om satsens och satstecknets natur. I det språk, som man talar om i ett meta-språk, betraktas satserna såsom en sorts ting, dvs. ord-räckor. Men Wittgenstein uppfattar satsen – både i betydelsen ”tecken” och i betydelsen ”tanke” – såsom ett sakförhållande. (Se ovanoriginal: s. 132 f.)

54 I sina senare arbeten talar Wittgenstein inte längre om det ”osägbara”. Men han fastnar inte heller för tanken på en hierarki av språk utan kan tvärtom anses, implicit, kritisera densamma.

55 Det sägbara är allt, som kan tänkas vara eller icke vara fallet. Den del av det sägbaras område, som verkligen är fallet, är världen. (1.) ”Världsbilden”, dvs. inbegreppet av alla sanna satser, kallar Wittgenstein ”naturvetenskapen”. (4.11.)

56 Det osägbara hör inte till världen. Det osägbara är a priori eller, som Wittgenstein också säger, transcendentalt. (6.13; 6.421.)7Helt missvisande är att kalla ”det osägbara” vid namnet ”det meningslösa”. En sats, som vill uttrycka något osägbart, är meningslös. Mening är något som hör till språket. Det osägbara, som står utanför språket, kan varken kallas meningsfullt eller meningslöst. Men det kunde med fördel kallas ”det aprioriska”. Den enda djupgående parallell till Wittgensteins lära om språkets gränser, som jag känner, är Kants lära om förnuftets a priori. En noggrann jämförelse mellan Kants och Wittgensteins ståndpunkter är utomordentligt givande. Detta visas övertygande i Erik Stenius bok om Tractatus.

57 Vi ha redan sagt, att logiken och matematiken inte avbilda verkligheten. De äro därför inga (natur)vetenskaper. Deras visshet är a priori, – men köpt till priset av deras innehållslöshet. (6.11; 6.13; 6.2.)

58 Till det osägbara hör också värdet. Wittgensteins värdelära i Tractatus är i all sin knapphet utomordentligt intressant. (6.4–6.5.) Wittgenstein är motståndare till en s.k. naturalistisk etik eller estetik, dvs. till försök att likställa det värdefulla med några ”faktiska” eller ”objektiva” egenskaper hos tingen, – t.ex. det goda med en handlings egenskap att väcka lust eller gillande. En etik kan inte formuleras i ord. (6.42; 6.421.) Men den kan visa sig i en människas liv.

59 All sanning är tillfällig. Allt som är, kunde vara annorlunda. (5.634.) Därför är allt verkligt ur ”det högres” synpunkt likgiltigt. (6.432.) Wittgenstein tar avstånd från tanken, att man ur tingens faktiska ordning kunde utläsa ett svar på livsproblemen eller de religiösa frågorna. ”Gud uppenbarar sig inte i världen.” (6.432.) Lösningen på den timliga existensens gåta, svaret på frågan om livets mening finns utanför rummet och tiden, säger han. (6.4312.)

60 Det är ganska sällan man hos filosoferna påträffar intressanta uttalanden om vari det filosofiska tänkandets egenart består. Hos |140|Platon förekomma, i Theaitetos och annorstädes, betraktelser i ämnet, som måste anses i högsta grad träffande. De påminna om det som Wittgenstein säger om filosofien – både i Tractatus och i Philosophische Untersuchungen.

61 Särskilt i en tid som vår, då de positiva vetenskaperna intaga en framträdande plats i den allmänna kulturbilden, ligger det nära till hands att fråga: Varpå beror det att, medan matematiken och naturvetenskapen uppvisa en, i stort sett, kontinuerlig utveckling och förfoga över en ständigt växande skatt av kunskaper, filosofien synes stampa på stället? Samma problem diskuteras sekel efter sekel, ibland under årtusenden, och det som för en tänkare ter sig som en definitiv och obestridlig lösning, förkastas av en annan som uppenbar orimlighet. Även den mest seger- och trosvissa filosofiska moderiktning vinner aldrig fullständig anslutning och betraktas i bästa fall efter några decennier som överlevad.

62 Till dessa fakta kan man ta ställning på många sätt. Man kan mena, att ”filosofiens elände” beror på att den ännu inte uppnått ”den sicheren Gang einer Wissenschaft”språk: annat. Så, ungefär, ha många tänkare resonerat, som försökt ställa filosofien på en ny bas. I den riktningen tänkte Descartes, Locke och Kant. Så menade också de logiska positivisterna på 1930-talet. Det är egentligen förvånande, att de många besvikelserna inte verkat mera desillusionerande.

63 Wittgenstein vill lära oss ett nytt sätt att bedöma filosofernas ansträngningar. Han vill visa, att den som jämför filosofiens väg med de positiva vetenskapernas anlägger en felaktig måttstock. (4.111.) I dessa frågor förändrades hans åsikter inte mycket under loppet av hans bana som tänkare. Men hans sätt att uttrycka sig är i Tractatus knutet till teser (om det osägbara), som han senare inte höll fast vid.

64 Wittgensteins syn på filosofien är, liksom hans syn på naturvetenskapen, matematiken, logiken, etiken och religionen, en följd av hans svar på frågan om språkets väsen. Hans djupaste egenart som tänkare, ville jag säga, är att ha sett alla filosofiens problem, inklusive problemet om filosofiens egen natur, i ljuset av denna ena fråga.

65 Det mesta som skrivits i filosofiska frågor har varit, inte falskt, |141|utan meningslöst, säger Wittgenstein. (4.003.) Vi kunna överhuvud inte besvara dessa frågor. (Ib.) Men vi kunna påvisa deras meningslöshet. Detta är filosofiens egentliga uppgift. (Ib. och 6.53.) Därför är all filosofi språkkritik. (4.0031.)

66 Märk, att Wittgenstein här talar om all filosofi och inte bara sin egen. Det vore därför förhastat att mena, att Wittgenstein med uppfattningen av filosofien som språkkritik vill understryka ett motsatsförhållande mellan ett nytt (hans eget) och ett tidigare (”metafysikernas”) sätt att filosofera. Jag tror det är riktigare att uppfatta Wittgensteins tanke om filosofien såsom språkkritik, om de filosofiska frågornas meningslöshet och om omöjligheten att kläda filosofiska insikter i ord som ett försök att klarlägga, vad den historiska företeelse är, som vi känna under namnet ”filosofi”, än som ett avståndstagande och en dom över all tidigare filosofisk strävan. Jag skall kort försöka ge skäl för min mening.

67 För att en sats skall kunna vara sann eller falsk måste den vara meningsfull, alltså enligt Wittgensteins uppfattning i Tractatus en elementarsats eller sanningsfunktion av elementarsatser. Om man förnekar en meningsfull sats, får man en ny meningsfull sats. Negationen är en sanningsfunktion. Det hör till den meningsfulla satsens natur att kunna både bejakas och förnekas.

68 Nu menar Wittgenstein, att de positiva vetenskapernas satser kunna både bejakas och förnekas, men att filosofiska satser inte uppfylla detta villkor. En fysikalisk teori, till exempel, må vara aldrig så sann, man kan alltid tänka sig att världen skulle vara annorlunda. (Från de positiva vetenskaperna måste vi likväl räkna bort matematiken, om vars satser Wittgenstein har en särskild uppfattning.)

69 Orsaken till att det, enligt Wittgenstein, inte finns (meningsfulla) filosofiska satser, måste naturligtvis vara, att filosoferna söka uttrycka i ord något som inte kan avbildas i språket. Vad är det då som filosofernas (sken)satser vilja uttrycka? Härtill måste genast svaras, att det finns många slag av filosofiska påståenden. Det är svårt att se, hur man om alla kunde bevisa, att de inte avbilda något verkligt. Men ganska säkert är, att innehållet bakom många typiskt filosofiska satser måste, enligt Wittgensteins lära om språket som bild, förvisas till det osägbaras område. Jag skall här bara beröra ett fall.

70 Ett stort antal viktiga filosofiska påståenden uttala sig om något som kunde kallas världen som totalitet. Till exempel: ”allt verkligt är kroppsligt”, ”världen är min föreställning”, ”världen är allt som är fallet”. Att fälla sådana omdömen är liksom att draga en gräns kring verkligheten. Man kan säga, att materialisten begränsar världen till materiens verklighet, solipsisten till mina upplevelser (förnimmelser), Wittgenstein till det som kan uttryckas i sanningsfunktioner av elementarsatser.

71 Filosofens gränsdragning utmärks av att den tillika vill vara en gräns för det tänkbara – och därmed också för det sägbara.84.114: ”Sie (sc. die Philosophie) soll das Denkbare abgrenzen und damit das Undenkbare”. 4.115: ”Sie wird das Unsagbare bedeuten, indem sie das Sagbare klar darstellt”. Se också Wittgensteins eget förord till Tractatus. Ty tanken och den meningsfulla satsen äro ett. (4.) Materialisten vill inte säga: Så vitt vi veta, är all verklighet kroppslig, men kanske upptäcker man en dag också en okroppslig verklighet. Utan han vill säga: all tänkbar verklighet är kroppslig, det verkligas väsen är kroppslighet.

72 Om nu en dylik tes om världen som totalitet är meningsfull, så måste det också vara meningsfullt att förneka den. Att förneka en sats är att tänka det motsatta till det som satsen själv uttrycker. Att förneka materialismen är att tänka sig en annan form av verklighet än den materiella, att förneka solipsismen är att tänka en annan verklighet än mina upplevelser. Men detta, säga materialisten respektive solipsisten, är att tänka det otänkbara. Alltså kan en tes av ifrågavarande art inte förnekas. Men just på den grund, skulle Wittgenstein säga, är den själv meningslös.

73 Logiken fyller världen; världens gränser äro också logikens.

74 Vi kunna alltså inte säga i logiken: det och det finns i världen, men inte det.

75 Detta skulle nämligen skenbart förutsätta, att vi utesluta vissa möjligheter. Men så kan inte vara fallet, emedan det innebure att logiken sträckte sig ut över världens gränser, – att den kunde betrakta dessa gränser också från den andra sidan.

76 Vad vi inte kunna tänka, det kunna vi inte tänka; vi kunna alltså inte heller säga, vad vi inte kunna tänka. (5.61.)

77 Kanske kunde saken även uttryckas så: Skillnaden mellan en vetenskapsman och en filosof är den, att vetenskapsmannen vill uppställa sanna satser, filosofen oemotsägbara satser. Kravet på emotsägbarhet kan inte förenas med kravet på sanning. En sats är sann eller falsk; en ”oemotsägbar sats” är ett logiskt monstrum, ingen ”sats” alls. – Filosofien skall vara a priori, därför måste den vara osägbar.

78 (Natur)vetenskapen, kunde man i Wittgensteins anda säga, är en världsbild (3.01 jämförd med 4 och 4.11), – en filosofi är en världsåskådning. Filosofen strävar efter en utsiktspunkt, från vilken han ser klart, var gränsen går för vår tankes möjligheter. Filosofiska teser äro liksom stegar, som hjälpa oss att uppnå utsiktspunkten. De beskriva inte den vy som där öppnar sig för våra blickar.

79 Tractatus logico-philosophicus slutar med orden:

80 Mina satser förklara genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem. Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.

81 Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt.

82 Varom man icke kan tala, därom måste man tiga.