Den senare Wittgenstein

1 Sedan Wittgenstein fullbordat Tractatus, lämnade han filosofien. Under första hälften av 20-talet var han folkskollärare i några otillgängliga bergsbyar i Österrike. Sedan flyttade han till Wien, där han under några år ägnade sig åt arkitektur och annan konstnärlig verksamhet. Mot slutet av decenniet vaknade hans filosofiska ingenium till nytt liv. Han vände tillbaka till Cambridge. Här arbetade och lärde han under största delen av 30- och 40-talen.

2 Under den senare delen av sitt liv publicerade Wittgenstein ingen bok. Vid sin död 1951 efterlämnade han ett stort antal manuskript att offentliggöras. Det viktigaste av dem utkom två år senare under titeln Philosophische Untersuchungen. 1956 utgavs Bemerkungen über die Grundlagen der Mathematik. Om den ha vi redan talat. (Se kap. 14.)original: (Se ovan ss. 97 ff.) En stor del av det posthuma materialet är ännu (1965) otryckt.

3 Omkring 1933 inträffar en radikal förändring i Wittgensteins tänkande. Nu undfår han de grundläggande idéer, som han skulle ägna återstoden av sitt liv att utarbeta till större och större klarhet. En första, ännu rätt ohyvlad, version av det nya sättet att tänka fick en begränsad spridning tack vare den s.k. Blå boken, som Wittgenstein dikterade i samband med föreläsningar 1933–34. Ett år senare dikterade han den s.k. Bruna boken, som står de tidigare partierna av Philosophische Untersuchungen nära. Särskilt den Blå boken är fortfarande högst läsvärd.

4 Wittgensteins nya filosofi innebär ett avståndstagande från många av grundtankarna i Tractatus. Han överger sin teori om språket som bild, om den meningsfulla satsen som sanningsfunktion av elementarsatser, ävensom läran om ”det osägbara”. Man kan säga, att en del av dessa tankar distanserats av den |202|filosofiska utvecklingen under de tre sista decennierna oberoende av Wittgenstein. Men det bör observeras, att medan förändringarna på andra håll i stor utsträckning bestått i en vidare utveckling av förefintliga filosofiska temata – angivna inte minst av Wittgensteins eget ungdomsverk – förändringen hos Wittgenstein består i en radikal avvikelse från tidigare vägar i filosofien.

5 Härmed sammanhänger, att Wittgensteins senare tänkande är, såvitt jag kan se, helt oberoende av filosofisk tradition och utan litterära källflöden. Därför är det också särdeles svårt att förstå och beskriva. Författaren till Tractatus hade lärt av Frege och Russell. Hans problemställningar äro organiskt framvuxna ur deras. Författaren till Philosophische Untersuchungen har inte gått i någon annans skola. Det sägs ibland, att den senare Wittgenstein har beröringspunkter med Moore. Detta är knappast riktigt. Intrycket beror på att Moores och Wittgensteins inflytande samverkat inom den riktning i nutida filosofi, som utgått från Cambridge. Det skall bli en viktig uppgift för framtida filosofihistoria att skilja ut dessa två inflytelser ur strömmen. Moores och Wittgensteins sätt att tänka äro i själva verket mycket olika.

6 Som lärare i Cambridge övade Wittgenstein ett stort inflytande på samtida filosofi i den anglosaxiska världen. Många av Englands och några av Amerikas ledande filosofer i dag ha under längre eller kortare tid lyssnat till Wittgenstein.

7 Det sägs ibland, att Wittgensteins verk är en guldgruva av uppslag snarare än en fullbildad filosofi. Att dess betydelse framför allt är som inspirationskälla och utgångspunkt för en stor del av den filosofi, som nu odlas i världen. Jag tror, att detta är en felsyn, som tiden småningom skall rätta. Wittgenstein måste studeras i sitt eget verk och inte i sin inverkan på andra. Tractatus öde är ett tänkvärt exempel. Boken lästes länge och väl bara i andra hand, hos de logiska positivisterna. I dag, när boken mer och mer studeras för sin egen skull, upptäcker man att den är något helt annat än den allmänt tagits för. Ett liknande missförstånd skulle uppstå, om Philosophische Untersuchungen bleve läst hos en Gilbert Ryle eller John Wisdom eller andra framstående tänkare i nutiden, som undfått sin filosofiska magnetisering av Wittgenstein.

8 När jag nu går att redogöra för några punkter i Wittgensteins |203|senare tänkande, sker det i ett levande medvetande om min otillräcklighet inför uppgiften. Ehuru jag i många års tid dagligen umgåtts med tankarna i Philosophische Untersuchungen, kan jag fortfarande bara bitvis fatta och överblicka dem.

9 Särskilt måste påpekas, att det följande inte är ett försök att kort återberätta innehållet i Philosophische Untersuchungen. De punkter, som jag skall försöka redogöra för, återfinnas på de 50 första sidorna (§§ 1–130) i boken. Jag har närmast velat ge en föreställning om Wittgensteins syn på det filosofiska problemet. Denna syn har jag sökt förklara i anslutning till två begrepp, som spela en central roll i Wittgensteins senare tänkande. De äro begreppen språkspel och familjelikhet.

10 Summariskt kan man säga, att Philosophische Untersuchungen främst är betraktelser om olika semantiska och psykologiska begrepp såsom ”mena”, ”betyda”, ”förstå”, ”tänka”, ”avse”, ”förnimma”, etc. Vad Wittgenstein har att säga om dem, framgår inte av min skildring här.

11 Tractatus logico-philosophicus är i förhållande till sin innehållsrikedom en enastående liten skrift. Den mäter knappt 80 sidor.

12 Wittgensteins senare skrifter ha en delvis annan litterär natur. Stilen är mera utbredd. Formen närmar sig stundom dialogens med påståenden och motpåståenden, stundom förtätas den liksom i Tractatus till aforismer. Få filosofiska skriftställare äro så tacksamma att citera. Två saker äro påfallande: frånvaron av stilistisk utsmyckning och av teknisk terminologi.

13 Philosophische Untersuchungen består av korta, numrerade stycken, som på ett naturligt sätt leda över i varandra. Sambandet är så finflätat, att det vore en hopplös uppgift att försöka indela boken i någorlunda väl avgränsade, rubriksatta kapitel. Härtill kommer, att sambanden gå i många riktningar: nästan varje stycke sammanhänger inte bara med det föregående och det följande, utan har en omedelbar tankeanknytning till ett flertal stycken på vitt spridda ställen i boken.

14 Av det som sagts följer, att Philosophische Untersuchungen är på samma gång lätt och svår att läsa. Den är lätt på grund av sitt enkla språk, sin utomordentligt livfulla stil och frånvaron |204|av terminologisk belastning. Att boken är svårläst, följer redan av dess starkt ”holistiska” art. Men detta är inte den enda orsaken. En annan, viktigare, måste särskilt omtalas:

15 Det brukar utmärka filosofiskt tänkande, att det är högst abstrakt. Filosofen vill se sitt föremål, låt oss säga konsten eller språket, ur en så allmän synvinkel som möjligt, en synvinkel som omspänner alla enskilda företeelser, som höra under begreppet. För att finna en sådan synvinkel måste man ur företeelsernas mångfald ”abstrahera” de väsentliga dragen. Man måste, t.ex., söka det som är gemensamt för musik, lyrik, måleri, dans, osv. och som gör, att alla dessa olika saker äro konst. Ur sådana abstraktionsakter ha uppkommit lärorna om konsten som efterbildning eller som känslouttryck eller som meningsfylld form och andra åsikter om konstens ”väsen”.

16 Vid filosofisk abstraktion spelar exemplet en viktig roll. Det tjänar antingen som förberedelse för en generaliserande slutsats eller som illustration till en först uppställd generalisering. Goda motexempel äro därför ett av den filosofiska polemikens mest verkningsfulla vapen.

17 Wittgensteins filosofi eftersträvar att se sakerna så konkret som möjligt.1Redan i Tractatus (5.5563) skrev Wittgenstein: ”Våra problem äro inte abstrakta, utan kanske de mest konkreta, som finnas”. Wittgensteins åsikt om filosofien synes vara i grunden densamma i Tractatus och i Philosophische Untersuchungen, ehuru motiveringen till det yttre är bra olika. Därför spelar hos Wittgenstein exemplet en annan roll än vid abstraktion. Kanske vågar man säga, att hos honom exemplet är huvudsak och inte bisak, slutpunkt och inte förberedelse. Och man kunde beskriva hans senare filosofiska skrifter som en omfattande samling noggranna undersökningar av konkreta exempel jämte här och där inströdda, ofta aforistiska marginalanteckningar av mera allmän art om själva den verksamhet, som han bedriver.

18 Wittgensteins senare skrifter utmärkas av en enastående frihet från varje slags dogmbildning. Han uppställer inga egentliga filosofiska teser. Frånvaron av formulerade resultat hos Wittgenstein bör emellertid inte uppfattas sålunda, att han bara framlägger ett material och överlämnar åt läsaren att draga slutsatserna. Ty |205|Wittgenstein eftersträvar inte alls svar på filosofiska frågor. Utan han vill tysta vår frågvishet. – Hur detta kan gå till, skall jag nu försöka ge läsaren en aning om.

19 I Tractatus sökte Wittgenstein ett svar på frågan: Vad är språk? Hans svar lydde, att språket är en bild av verkligheten. Wittgensteins bildteori om språket är ett gott exempel på en filosofisk abstraktion.

20 Jag tror man kan säga, att frågan om språkets väsen är grundproblemet också i Wittgensteins senare filosofi. Hans sätt att behandla problemet i Philosophische Untersuchungen illustrerar hans egenartade filosofiska konkretism.

21 Boken börjar med ett citat från Augustinus Självbekännelser. Kyrkofadern beskriver här, hur han lärde sig språket. Han märkte, att de fullvuxna frambragte bestämda ljud för att åsyfta bestämda ting i sin omgivning. Detta förstod han av deras gester, miner och övriga beteende i samband med ljuden. Så fann han småningom ut de enskilda ordens betydelse och lärde sig att själv använda dem.

22 Augustinus beskrivning ger uttryck åt en karaktäristisk uppfattning om språkets väsen: De enskilda orden benämna vissa objekt (saker, ting). En sats är en förbindelse av sådana benämningar. Detta är i grunden samma uppfattning som författarens till Tractatus. (Jmf. Tractatus 3.2; 3.22; 4.0311; 4.0312.)

23 En dylik filosofisk åskådning, kunde man säga, har sin omedelbara tillämpning på ett mera primitivt språk än det, som vi faktiskt tala. Den som beskriver inlärandet av ett språk så som Augustinus gör, tänker väl i första hand på substantiv i stil med ”bord” och ”stol” eller personnamn, i andra hand kanske på ord för synliga egenskaper och handlingar, men inte gärna på räkneord, frågepartiklar eller verb i förfluten eller tillkommande tid.

24 Det allmänna språk-begrepp, som vi abstrahera ur några primitiva typexempel, omger det verkliga språket med en dunst eller nimbus, som gör det svårt att se klart på saken. Dunsten försvinner småningom, om man – i stället för att ”med ett slag” uttala sig om den otroligt sammansatta företeelse, som det mänskliga språket är – medvetet väljer primitiva och rudimentära språk|206|former till utgångspunkt för studiet. (Alltså medvetet studerar det som omedvetet tjänstgör som de flesta språkfilosofers mönster.)

25 Sådana primitiva språkarter kallar Wittgenstein språkspel (”Sprachspiele”, ”language games”). Det måste kanske understrykas, att han inte uppfattar dem som försök att rekonstruera språkets historiska utveckling.

26 Wittgenstein beskriver ett språkspel, som kunde tänkas tjänstgöra i följande situation: En person A är sysselsatt med att bygga. En annan person B hjälper honom. Byggstenarna äro kuber, pelare, plattor och bjälkar. A lär B att reagera på utropet ”kub” med att bringa en kub, på utropet ”pelare” med att bringa en pelare, osv. En del av inlärandet tillgår så, att A visar på de olika slagen av byggstenar och uttalar deras namn. En sådan språkdressyr kallas ostensiv eller uppvisande inlärning av ord. Ett språkspel av ifrågavarande enkla snitt svarar rätt väl mot Augustinus beskrivning.

27 Sedan berikar Wittgenstein språkspelet efter hand med ett (ändligt) antal räkneord: ”ett”, ”två”, ”tre”, osv.; med några demonstrativa pronomina: ”denna” och ”dit”; och med ett antal ord för färger: ”röd”, ”blå”, ”gul”, osv. A lär nu B att utföra befallningar i stil med ”tre röd kub dit”. Inlärningen av färgord tillgår så, att A visar B ett färgmönster, t.ex. en röd kvadrat, och lär B att reagera med att välja en kub av samma färg som mönstret. Användningen av räkneord lär sig B så, att A uttalar dem i ordning från ”ett” uppåt och därvid för varje ord väljer en byggsten av den ifrågavarande färgen och formen. Betydelsen hos ”dit”, slutligen, inlärs så, att B får bära det föreskrivna antalet stenar av den föreskrivna färgen och formen till ett ställe, som A pekar på.

28 Också lärandet av färgord är ostensivt. Men det skiljer sig i ett viktigt avseende från det ostensiva lärandet av byggstenarnas namn. I byggstenarnas fall visar läraren direkt på de ting (föremål), som språkspelet rör sig om. I färgernas fall visar han på ett mönster, som i språkspelet tillämpas på föremålen. De uppvisade färgmönstren höra inte liksom de uppvisade byggstenarna till den verklighet, som språkspelet åsyftar. Snarare kan man säga, att färgmönstren höra till själva språket. De äro språkverktyg, delar av språket som instrument.

29 Kan man säga, att också räkneorden läras ostensivt? A visar på kuber och räknar ”ett”, ”två”, ”tre”. Om man vill, kan man kalla detta lärande ostensivt. Men man får inte låta den gemensamma benämningen ”ostensivt” dölja, att ostensionen i räkneordens fall är mycket olik ostensionen i byggstenarnas eller färgernas fall. När A visar på kuberna, visar han varken på ting, som räkneorden skulle benämna, eller på mönster som skulle åskådliggöra dem.

30 Kan man säga, att ordet ”dit” inläres ostensivt? A visar på en ort och säger ”dit”. Detta är förvisso ostension om något. Men, väl att märka, här hör den uppvisande gesten inte bara till lärandet utan också till användningen av ordet. När B lärt sig byggstenarnas och färgernas namn samt räkneordens användning, behöver inte A varje gång han riktar en befallning till B upprepa de ostensiva gester, med vilkas tillhjälp han inlärt, t.ex., orden ”kub”, ”röd” och ”tre”. Men ordet ”dit” kan inte i språkspelet frikopplas från den uppvisande gesten.

31 Om man inte beaktar, att det finns många slag av inlärning, som kunna föras under det gemensamma namnet ”ostension”, så inser man kanske inte heller, att det finns många olika sätt, på vilka ord kunna sägas ”betyda” något.

32 Säger jag, att ”kub”, ”pelare”, ”platta” och ”bjälke” betyda byggstenar av den och den geometriska formen, så är detta talesätt utan innehåll, om man inte förutsätter, att ordens användning redan är känd. Ty vad det är för orden att ”betyda” framgår just av användningen. Antag, att B lärt sig att reagera på ordern ”kub” med att bringa en kub och på ordern ”platta” med att bringa en platta, men att han sedermera glömt det lärda och nu på ordern ”kub” kommer bärande på en platta. Då kunna vi säga, att han glömt att ”kub” betyder kub och tror att det betyder platta. Men detta är bara ett kortare sätt att säga, att han glömt, vad det var han skulle göra, när man gav honom ordern ”kub”.

33 Namnen på byggstenarna av olika form och på färgerna ha gemensamt, att man i fråga om båda kan visa på något – en byggsten eller ett färgprov – som kan sägas vara eller åskådliggöra deras betydelse. I räkneordens fall kan man inte utpeka något, som rimligtvis kunde kallas deras ”betydelse”. De fungera på ett annat sätt i språkspelet. Denna olikhet i funktion kan man mar|208|kera genom att säga, att räkneorden betyda vissa ”abstrakta ting”, som man kallar tal.

34 I fråga om ordet ”dit” är det svårare att uppleta något alls, konkret eller abstrakt, som kunde kallas ordets betydelse. Men om man nu ”med våld” skall tilldela alla ord en betydelse, så skulle man kunna säga, att ordet ”dit” har en växlande eller variabel betydelse. Det betyder den ort, som A pekar på, när han ger en order åt B. Men naturligare än att säga, att ”dit” betyder en ort är väl att säga, att ordet i och för sig inte betyder något alls, men att det i sammanhang med en order anger, vart byggstenarna skola bäras.

35 Jag har velat antyda, varför det kan vara frestande och i viss utsträckning också nyttigt att tala om de olika ordens funktion i språkspelet enligt schemat ”ordet … betyder …”. Men därav att man gör beskrivningarna av ordens användningssätt mera likformiga med tillhjälp av schemat, följer inte att man gjort användningarna själva mera likformiga. Men väl utsätter man sig för frestelsen att blunda för olikheterna, – åtminstone när man filosoferar.

36 Tänk på verktygen i en verktygslåda. Där finns en hammare, en tång, en såg, en skruvmejsel, ett måttband, en limpensel, lim, spikar och skruvar. Lika olika som dessa sakers användning vid slöjd äro ordens funktioner vid språklig samfärdsel, säger Wittgenstein.

37 En orsak till att vi så lätt förbise nyanserna i språkliga funktioner är ordens yttre likformighet i tal och skrift. En såg och en spik se mycket mera olika ut än ett kort och ett långt ord. Någon större frestelse att föra de två verktygens funktion under en gemensam formel föreligger inte. Antag likväl, att någon sade: alla verktyg tjäna till att modifiera något. Till en viss gräns är påståendet plausibelt. Hammaren modifierar spikens läge, sågen brädets form. Men vad modifierar limmet eller måttbandet? Svaret kunde vara, att limmet modifierar de snickrade föremålens hållfasthet och måttbandet vårt vetande om deras dimensioner.

38 Påståendet, att alla verktyg modifiera något, kan jämföras med påståendet, att alla ord i vårt språkspel betyda något. Lika stor skillnad som det är mellan att modifiera ett bräde och att modifiera vårt vetande är det mellan att betyda en byggsten och att |209|betyda ett tal. Finns det någon likhet alls mellan de två fallen av modifikation eller mellan de två slagen av betydelse? Man skall inte säga, att det måste finnas en likhet i sak, emedan vi använda samma ord. Ty motivet, varför vi använda samma ord, behöver inte vara en saklig likhet. Motivet kan t.ex. vara en strävan att förenkla och uniformera beskrivningen av sinsemellan mycket olika saker.

39 Hur långt från det verkliga språkets mångfald vi äro i vårt språkspel, framgår bl.a. av att den enda satsform, som vi hittills uppmärksammat, är befallningen. Wittgenstein undersöker i fortsättningen språkspel av annan art. Läsaren frågar kanske: Hur många sorters språkspel, ordklasser och satsarter finns det? Det finns otaliga, svarar Wittgenstein. Språkspelen bilda ingen avgränsad, en gång för alla given mångfald. Nya språkspel uppstå oavlåtligt, andra föråldras och falla ur bruk. Tänk t.ex. på språkets användning för rituella ändamål i hälsningar, böner eller svordomar! Det är lärorikt, säger Wittgenstein, att jämföra språkets faktiska verktyg och deras olika användning med det logikerna haft att säga om språkets byggnad och funktion. Och – tillägger han – också författaren till Tractatus.

40 Författaren till Tractatus och andra ha sökt ett svar på frågorna om språkets väsen, betydelserelationens natur och den meningsfulla satsens kännetecken. Författaren till Philosophische Untersuchungen vill visa, varför dessa spörjsmål äro frågor utan svar. Detta är moralen i hans betraktelse om språkspelen. Vi komma här till ett begrepp hos Wittgenstein, som vid sidan av språkspelets begrepp kanske är det viktigaste i hans senare tänkande. Det är begreppet familjelikhet (”Familienähnlichkeit”, ”family resemblance”).

41 Wittgenstein vill säga, att det inte finns ett genomgående drag eller en bestämd förening av olika drag, som vore konstitutiva för det vi kalla språk eller sats eller symbol. Kallar jag något en sats, är det ganska säkert, att detta något har en eller flera egenskaper gemensamma med något annat, som jag också kallar sats, och detta andra i sin tur med något tredje. Men det är inte säkert, att en sats av det första och det tredje slaget ha gemensamma drag alls. Påståendesatser (”det är vackert väder”) och normativa satser (”du får icke stjäla”) ha många påfallande likheter. De |210|innehålla t.ex. subjekt och predikat. Normer och imperativer (”stäng dörren!”) ha likaså gemensamma drag: de äro i något avseende uttryck för vilja. Men var är den gemensamma egenskap, i kraft av vilken både påståenden och imperativer kallas satser?

42 Begreppet sats är en familj, där ett finförgrenat nätverk av likheter håller samman helheten, men ingen likhet trycker sin stämpel på alla medlemmar. Wittgenstein har en utomordentlig bild: Begreppet som familj är likt ett rep, där trådarna tvinnas om varandra. Repets styrka beror inte på att en tråd går genom hela dess längd, utan därpå att trådarna gripa in i varandra.

43 I Tractatus sade Wittgenstein, att satsen är en bild. Man kan jämföra detta med påståendet, att varje tavla (i målarkonsten) är en bild. Vardera saken låter sig sägas. Men vilken är den gemensamma bildkaraktären hos en interiör av Veermeer, en religiös allegori av Michelangelo eller ett non-figurativt konstverk? Säg inte: alla bilder avbilda något, – alltså avbildar en allegori en trosföreställning och en non-figurativ tavla ett själsläge! Utan säg hellre: här se vi, att begreppen ”bild” och ”tavla” inte ha några fasta gränser! Vi kunna draga en gräns och säga: Vi förbehålla ordet ”bild” bara för saker, som föreställa något. Men var går gränsen mellan att föreställa och icke-föreställa? Så snart den frågan rests, inser man, att gränsen, som drogs kring bildens begrepp, inte var någon tydlig gräns.

44 Det som gäller begreppen ”språk”, ”sats” och ”betyda” – nämligen att de äro familjer av fall med delvis genomgående särdrag – gäller, menar Wittgenstein, ett stort antal filosofiskt intressanta begrepp. Tal-begreppet är ett gott exempel. Dess familjenatur kan ses i ljuset av matematikens historiska utveckling. Varför kalla −5 ett tal, varför √2?, varför π?, varför i?, varför alef0? På varje fråga kan man svara med goda skäl. Att talbegreppet gradvis utvidgats, beror på att varje ny talart haft viktiga beröringspunkter med annat, som redan tidigare kallats tal. Men finns det något villkor, som entiteter måste uppfylla för att över huvud kunna kallas tal? Försök draga en gräns och du riskerar, att i morgon en genial matematiker stiger över den! Det är f.ö. intressant att lägga märke till den skepsis, varmed man tidigare i matematiken mötte införandet av nya tal, en skepsis som åter|211|speglas i benämningar i stil med ”negativa”, ”irrationella”, ”imaginära”. Till grund för en sådan skepsis ligger en förutfattad mening om en väsenskärna bakom alla godtagbara bemärkelser, i vilka något kan kallas ett tal.

45 Ingen torde önska förneka, att författaren till Philosophische Untersuchungen har ett otroligt utvecklat sinne för logiska skiftningar och en enastående vid blick för språkets faktiska användningar. Men mången läsare torde villrådig fråga, vilket filosofiskt intresse Wittgensteins sätt att se på språket kan ha. Det ligger nära till hands att invända: Låt vara att begrepp som språk, sats och mening äro långt mera invecklade än man i allmänhet velat medge. Man måste kanske skrinlägga hoppet att med ett slag kunna fånga deras väsen i en enkel formel. Men detta utesluter inte, att man småningom med försiktiga generaliseringar på grund av noggranna undersökningar kunde komma deras väsen närmare.

46 Här stöta vi på en djupt rotad mening om, vari filosofiskt och över huvud vetenskapligt kunskapssökande består. I filosofien har denna mening med klassisk förebildlighet framställts av Platon och Aristoteles. När Platon undersöker kunskapens, godhetens eller rättrådighetens begrepp, sker det i avsikt att finna de nödvändiga och tillräckliga kännetecken, som göra att något över huvud kan kallas kunskap, godhet eller rättrådighet. Härvid råder en egendomlig inkongruens mellan målsättning och resultat hos Platon. I Theaitetos avvisas många falska meningar om kunskapen, men frågan, vad kunskap sist och slutligen är, lämnas öppen. Om det goda få vi veta, att det inte kan identifieras med lust, med nytta, med makt. Men vi få inte veta, vad det goda är. Man kunde säga, att hos Platon målsättningen är rakt motsatt den hos Wittgenstein, men att deras sätt att filosofera för övrigt uppvisar intressanta likheter.

47 På ett annat sätt än Platon har Aristoteles sökt förverkliga programmet om filosofien som ett väsenssökande. Aristoteles metafysik och logik, fysik och biologi, etik och statslära äro finförgrenade nätverk av begreppsbestämningar, ”väsensförklaringar”. Man får inte underskatta moderniteten i Aristoteles tänkande. Det är kanske sant, att ordet ”väsen” har en ontologisk anstrykning, som |212|moderna begreppsanalytiker finna föråldrad. Och det stämmer, att Aristoteles inte klart observerar skillnaden mellan begreppsbestämning och kausalförklaring och att han på den grund framträder med anspråk, som för länge sedan definitivt visats tillbaka, på att kunna spekulativt förklara den faktiska verkligheten. Likväl kan man säga, att det som Aristoteles gör starkt påminner om det som moderna begreppsanalytiker göra.

48 Man kunde särskilja två grundläggande tendenser i modern begreppsfilosofi. Den ena kunde kallas konstruktivistisk, den andra analytisk. Konstruktivisternas strävan går ut på att ur antagna eller givna begreppsliga element bygga upp (”konstruera”, ”konstituera”) olika begreppsområden (t.ex. en enskild vetenskaps begreppsvärld) eller kanske rentav hela den mänskliga kunskapen. Analytikernas strävan är att sönderdela givna begrepp i beståndsdelar utan att förutsätta eller kräva, att analysen måste utmynna i bestämda begreppsatomer eller -element. Gemensam för vardera tendensen är en övertygelse, att det i en eller annan bemärkelse är möjligt att bestämma begrepps innebörd och satsers mening.

49 Det vore naturligtvis högst dumt att försöka bestrida, att begreppsbestämningar kunna vara intressanta och värdefulla. Vilket värde en föreslagen bestämning har, beror på dess användning. I allmänhet är det inte svårt att se – t.ex. i matematiken eller naturvetenskaperna – vilka ändamål definitioner tjäna. Emellertid lägger man märke till att möjligheten att ge en fruktbar definition av ett begrepp förefaller att stå i ett inverst förhållande till begreppets filosofiska intressen. Begreppen ”parallellepiped”, ”kilowatt” eller ”katalysator” äro filosofiskt betydelselösa, men ha goda definitioner. Begreppen ”liv”, ”kausalitet” eller ”sats” äro filosofiskt intressanta, men ha ingen tillfredsställande definition. Det ligger nära till hands att mena, att de sistnämnda begreppens intresse för filosofien betingas av att man ännu inte enats om deras rätta definitioner. När begreppet ”liv” eller ”livsföreteelse” blivit tillfredsställande definierat, avgränsat från det livlösas begrepp, är det ur filosofisk synpunkt lika oproblematiskt som begreppet ”kilowatt”. Man kan schematiskt säga, att detta är den traditionella begreppsfilosofiens syn på saken.

50 Ser man sakerna i historiens ljus, torde man tvingas medge, att få eller inga begrepp avförts från den filosofiska diskussionens dagordning på den grund att man hade enats om en begreppsutredning. I stort sett är det så, att väldefinierade begrepp aldrig varit (filosofiskt) problematiska och att filosofiskt intressanta begrepp aldrig blivit väldefinierade. Inte alla filosofiska problem äro eviga. Nya uppstå och gamla dö bort. Men växlingarna bero inte så mycket på den filosofiska diskussionens inre natur som på förändringar i den kulturmiljö, där diskussionen förs.

51 Wittgensteins lära om begreppet som familj är ett försök att finna en ny synpunkt på det filosofiska problemets natur. Wittgenstein skulle medge, att ett filosofiskt intressant begrepp ofta är ett, om vars definition eller väsen råder oklarhet. Så långt är han överens med begreppsanalytikern. Men han är oense med honom om den riktning, i vilken problemets lösning skall sökas. Den som söker lösningen i en begreppsbestämning jagar efter en chimär. Lösningen nås i insikten, att det problematiska begreppet inte kan definieras, emedan de företeelser som falla under dess område inte ha några gemensamma väsensdrag. (Detta är inte detsamma som att säga, att begreppet är mångtydigt. Att ett ord är mångtydigt innebär, att det har flera betydelser, som kunna avgränsas från varandra.)

52 Filosofernas sökande efter väsen kan inte tillfredsställas av svar på frågan: vad är det och dets väsen? Men väl kan samma strävan tillfredsställas på ett annat sätt, nämligen av insikten att här inte finns något väsen att forska efter. Filosofien förklarar ingenting. Dess metod är rent beskrivande. Dess mål är att få filosofiska problem att försvinna tack vare en översiktlig framställning av en begreppshärva, vars oöversiktlighet förledde oss att fråga: vad är egentligen detta – konsten, språket, staten, rätten, osv.?

53 Wittgenstein förliknar filosofen vid en fluga, som kommit in i ett s.k. flugglas och förgäves söker vägen ut. Den flyger mot ljuset – med det ofrånkomliga resultatet, att den överallt stöter mot glasväggen. Om flugan kom på tanken att göra helt om och flyga ut samma väg den kommit in, skulle den bli fri fångenskapen. Ett filosofiskt problem kan ofta ges formen: ”Ich kenne mich nicht aus.” Vägen ut, vill Wittgenstein säga, finner bara den som |214|vänder om, dvs. avstår från sökandet efter begreppets enhet under ytan av växlande användningar och frigör sig från tvångstanken, att till grund för den entydiga användningen av samma ord i olika fall måste ligga en saklig gemenskap hos fallen själva. Filosofi är en sorts psykoterapi.

54 Jag tror, att Philosophische Untersuchungen har ett viktigt ärende till en och var, som bemödar sig i filosofien, – oberoende av vilken riktning han räknar sig till eller vilka frågor han brottas med. Moore säger om Wittgenstein: ”Han har fått mig att tro, att det som behövs för lösningen av de filosofiska problem, som oroat mig, är en metod helt olik någon jag använt, en metod som han själv framgångsrikt tillämpade, men som jag inte kunnat förstå tillräckligt bra för att själv kunna använda.” Man måste önska, att dessa ord av ett av vår tids största kritiska intellekt skulle vara ett memento både för dem, som vid läsningen av Wittgenstein tändas av efterföljandets entusiasm, och för dem vilka avfärda som betydelselöst eller ointressant sådant som de bara ofullständigt lyckats förstå.