33. G.H. von Wright till Göran Schildt 26.6.1952

1 Under min resa denna sommar har jag ofta, ja dagligen haft anledning att tänka på vår stora färd för 15 år sen. Jag skall därför kort berätta om mina intryck. Skriver till Stockholm i brist på bättre adress, i hopp att du får brevet i höst, när du återvänt från dina resor.

2 Den 15 maj reste Elisabeth och jag från Helsingfors, gjorde ett två dagars besök på den danska landsbygden på vägen, och kommo till Wien den 20. Efter en vecka här som gäster hos Ludwig Wittgensteins syster, Mrs. Stonborough, voro vi en vecka i Salzkammergut vid den vackra Gmundenersee, fortfarande som Mrs. S’s gäster. Sedan opererade vi en tid på egen hand. Efter en dag i Salzburg och två i Innsbruck följde en vecka i Venedig med talrika utflykter i omgivningarna, bl.a. Padova. Från Venedig reste vi med buss över Cortina och Dolmiterna till Innsbruck och vidare med tåg till Zürich. I Schweiz voro vi fem dagar med Zürich som högkvarter. Den 15 juni reste Elisabeth hem från Basel medan jag två dagar senare återvände till Österrike. Här skall jag vara till [2]10 juli för att tillsammans med två kolleger från England arbeta på Wittgenstein-manuskripten. Tillsvidare är jag i Wien, men vid månadsskiftet är det vår avsikt att överflytta till Gmunden, där vi hyrt rum i en bondgård. – Detta är den yttre konturen.

3 Wien gör på mig i stort sett samma intryck som för 15 år sen. Ren då hade man en stark känsla av dödens närhet; nu är denna känsla ännu mycket starkare. Allt vackert här är en påminnelse om det som varit. Till det tragiska intrycket bidrar krigets förödelse, som märks i nästan varje kvarter i staden. Likaså naturligtvis ockupationstruppernas närvaro.

4 Det finns något i atmosfären här, som är mig oändligt sympatiskt och som kanske bäst kunde beskrivas med ordet ”mänsklig”. Ett drag som f.ö. är gemensamt med atmosfären hemma. Människorna se ut som människor – och inte, t.ex. som skyltfönsterdockor – och visa sina svagheter, olycka eller liknöjdhet i ansiktet. Jag tror, att jag skulle trivas i Wien också en längre tid. Likväl skulle ingen makt i världen kunna förmå mig att flytta hit; tanken att ens barn skulle växa upp här vore avskräckande.

5 Förhållandena vid universitetet äro beklämmande; åtminstone i fråga om filosofien har man en stark känsla av att man ser kulturens yta krympa ihop i detta hörn av Europa med alarmerande hastighet. Man har svårt att fatta, att två så viktiga [3]andliga rörelser som psykoanalysen och nypositivismen utgått från Wien mellan de två världskrigen.

6 Kontrasten mellan Zürich och Wien kunde knappast vara större. Det är lätt att se ner på schweizarnas materialism och omusiska nationalkaraktär, men för mig var nog bekantskapen med Schweiz främst något mycket positivt. Den kolossala accumulationen av europeisk historia i orter som Zürich och Basel skulle vara imponerande även som död och det är ännu mera i förbindelse med den intensiva aktivitet, som åtminstone på det vetenskapliga området ännu utvecklas här. Opulensen är oerhörd, men mindre skrikande än i Stockholm eller Bryssel.

7 Entusiasmen för Wilhelm Tell-landskapets skönhet var allmännare på våra far- och morföräldrars tid. Åtminstone hos mig är den svår att återuppväcka (utan att jag för det ville förneka, att Vierwaldstättersjön är särdeles vacker). De tomma jättehotellen och livlösa byarna på Rigi och dess sluttningar voro kuriösa vittnesbörd om turistströmmarnas riktningsväxling. Om Zürich kunde jag däremot säga, att dess läge kommer mitt ideal för landskapsskönhet nära: de skogsklädda kullarna på tre sidor kring staden, den vida sjön och så alpkedjan diskret i en avlägsen bakgrund. Basel är en ålderdomlig och pittoresk stad, das Münster där föreföll att vara konsthistoriskt särdeles intressant. – F.ö. ha mina starkaste konstintryck från länderna norr om Alperna under denna resa varit Franciskanerkyrkan i Salzburg och bronsstatyerna på Maximilian I:s gravmonument i Innsbruck.

8 Det var först efter stor tvekan som vi beslöto oss för att rycka in ett sydländskt intryck i denna germanska resa, men jag ångrar mig inte. Det var säkert lyckligt att vi valde en så lätt isolerbar punkt som Venedig. En suck var tillräcklig för att uppliva alla gamla intryck och komplettera dem med nya bilder (främst från lagunerna). Till min glädje lyckades jag också återkalla mina italienska språkkunskaper så att jag hade glädje av dem. – Ja, någon ny synpunkt skänkte mig veckan i Venedig egentligen inte, men väl väckte den en stark längtan efter att få se mera av Södern. Likväl misstänker jag, att det kan dröja länge innan denna längtan blir tillfredställd. Rena turistresor avskräcka mig. Bara en givande mänsklig kontakt gör en resa till en verkligt djup upplevelse.

9 Och just i sistnämnda avseende har resan till Österrike (och delvis också Schweiz) varit lika givande som någon tidigare studieresa. Jag kan inte vara nog tacksam för att ha fått lära känna också andra medlemmar av den Wittgensteinska familjen än den store Ludwig. Det är häpnadsväckande vilka gåvor av intelligens, smak, karaktär och talang som naturen överhopat denna familj med. Mrs Stonborough är vad jag föreställer mig att kungligheter i forna dagar kunde vara, när de voro som bäst. Av att tala med henne har jag lärt mig lika mycket som av någon annan nära vän eller lärare. Inte minst för att få fördjupa denna kontakt har jag funderat på att nästa sommar med hela familjen hyra ett hus nära hennes ställe i Gmunden, Salzkammergut.

10 I sitt slag en upplevelse har det också varit att bo (först med Elisabeth i maj och nu allena) i det hus, som Ludwig Wittgenstein ägnade tre år av sitt liv åt att rita och uppföra. [5]Jag skall inte försöka beskriva denna byggnad av en egenartad, sträng skönhet, men jag önskar du kunde få se den.

11 Som sagt arbetar jag som bäst på att iordningställa en andra volym av Wittgensteins posthuma verk. Då jag är alldeles allena i huset och ej heller känner behov av mera sightseeing har jag också haft god tid för läsning och jag försöker utfylla de mest gapande luckorna i min kännedom om den tyska litteraturen. Från Walter von der Vogelweide till Rilke. Det går lättare för mig att läsa nu än på många herrans år, och jag har lyckats sluka en hel del. Mest behållning har jag kanske haft av Gottfrid Keller. Också tycker jag mycket om Wilhelm Busch verser. Om Rilke hoppas jag få diskutera med dig senare.

12 När jag kommer hem till Finland skall jag först segla litet, sedan vila en månad på Vålö och så börja arbeta igen. Hoppas varmt att du kommer till Finland i höst och att du inte skall känna dig jäktad också på denna sida Ålands hav. Jag hoppas och tror, att du som vanligt varit med om underbara äventyr också denna sommar och längtar efter att få höra närmare därom. Likaså om, hurudan du fann Mario.

13 Skriv nångång, om du hinner. De hjärtligaste hälsningar, också till Mona,