24. G.H. von Wright till Max Söderman 12.6.1947

1 Mitt löfte att skriva till dig och berätta om mina intryck från England ska jag försöka uppfylla så gott jag kan. Min vistelse är visserligen inte slut och mycket kan hända ännu, men från den holiday jag nu, efter slutfört föreläsningsprogram, avnjuter i en av detta överciviliserade lands få stora ödemarker kan jag i varje fall överblicka en god del av mina intryck.

2 Först måste jag emellertid berätta dig, vad jag också kan överblicka från den plats, där jag sitter och skriver detta, i ett hus på gränsen mellan den öde mooren och mera kultiverade bygder: Ett härligt landskap, som utbreder sig för min blick miltals över dalar och höjder mot Cornwalls klippor i ett blånande fjärran. Jag vandrar dagligen på mooren och bestiger de branta klipporna, njuter av de vida vyerna från dem, lyssnar till lärkan i skyn och [2] till bäckarnas och de små vattenfallens brus, andas den friska luften. Ingen människa inom synhåll; hjordar av får, nötboskap och vilda ponnies äro de enda levande varelser av makroskopiska dimensioner, som befolka nejden. Från de högsta punkterna ser du upp till Bristol kanalen i norr och ner till Engelska kanalen i söder. Ja, nattetid kan du skymta ljuset från Eddystones fyrtorn, som du minns från Rydbergs Den flygande holländaren. – Detta är vila för en ganska trött och söndrad själ!

3 Kanske jag börjar med att teckna den yttre konturen för min vistelse här.

4 Efter en ganska besvärlig resa med grundstötning i Öresund och två dagars ofrivillig uppehåll i Köpenhamn samt fem dagars frivilligt dito i London kom jag till Cambridge den 21 april. De första dagarna bodde jag hos Broad i Trinity College, sedan flyttade jag till samma college’s bibliotekarie, Mr. Adams, i ett trevligt hus i utkanten av staden. Min kontakt med Trinity var dock städse livlig; som tillfällig Member of the High Table kunde jag dinera där [3], när jag ville, och detta leder i sin tur till kontakt med en mångfald lärda personer i olika fack. Jag föreläste en (eller två) gånger i veckan under de fem veckor terminen varade. Mitt ämne hade jag kallat ”Some Aspects on the Logic of Science”. Dessutom besökte jag regelbundet Wittgensteins föreläsningar, två ansträngande dubbeltimmar måndagar och fredagar ävensom hans seminarier en gång i veckan. Därtill kom den filosofiska föreningens, Cambridge Moral Science Club, sammanträden. Vid ett av dem höll jag ett föredrag, som jag kallat ”On Philosophy” d.v.s. reflexioner om den filosofiska verksamhetens natur. Du ser av detta, att programmet var ganska rikhaltigt.

5 Om Wittgenstein skall jag tala senare. En intressant bekantskap att göra var Russell. En vitsig karl, och så är han ju, för all del, också en av de verkligt stora, på sitt sätt. Moore har jag ännu ej råkat på nytt. En person, som jag tyvärr gick miste om, var Brouwer. Han gästföreläste om intuitionistisk matematik under samma termin.

6 I början av maj gästade jag helt kort London[4] och höll i Bedford College tre föreläsningar, som jag kallat ”Some Problems of Methodology”. I London domineras, såvitt jag förstår, filosofien just nu av två kvickhuvade hebräer, Ayer och, hör och häpna, Karl Popper, som återbördats till Europa efter sin exil på Nya Zeeland. P. har nyligen fått ut en stor bok i två delar The Open Society and its Enemies, där han bevisar att Platon var fascist och annat märkvärdigt. Han är ett av de drivande intellekten här i landet.

7 Efter slutad termin i Cambridge överflyttade jag till Oxford, där jag var i två veckor. Den första veckan bodde jag i New College som gäst hos professor Price, den andra veckan i Magdalen College hos professor Ryle. Mina föreläsningar voro fem, om ”Induction and Probability”, dessutom höll jag ett föredrag i deras Philosophical Society. Varje kväll utom en, då jag besökte min syster och svåger, som bor här, gick till filosofiska diskussioner, många eftermiddagar också. Oxford kan troligen uppvisa världens största anhopning utövande filosofer, ca 40 till antalet. En av de mest inflytelserika här är en gammal bekant: [5]Friedrich Waismann. Vidare råkade jag en annan man, som bevarade dig i livlig hågkomst från Prag, hans namn var Kathov, – jag tycker mig minnas, at du talat om honom för mig tidigare.1Jag får inte underlåta att nämna att André Gide var i staden, fick en hedersdoktortitel och höll ett föredrag, som jag åhörde. Det var en av de bästa upplevelserna här.

8 Detta är den yttre konturen av min vistelse i England hittills. Efter veckan i Dartmoor återvänder jag till Cambridge, där jag ännu skall försöka överleva den årliga all-engelska filosofkongressen i början av juli. Den 14 beräknar jag vara i Helsingfors igen.

9 Sedan skulle det gälla att kort försöka beskriva den filosofiska situationen här i landet på basen av bekantskap med de tre största universiteten. Beskrivningen kan ges på olika sätt. Man kunde t.ex. säga, att den engelska filosofien genomlever ett positivistiskt eller logiskt-empiristiskt skede. Ayer, som, då han framträdde för tio år sedan, tycktes vara ett isolerat skott på det brittiska tänkandets träd, torde i dag kunna betecknas som normaltypen bland yngre engelska filosofer. Han övar [6]och kommer säkert fortsätta att öva ett stort inflytande, sällsamt att han själv tagit så starka intryck av vår lärare Kaila. Det är också belysande, att Kailas namn var okänt i Oxford, när jag var där 39, men nu överallt omnämns med aktning. I Oxford motsvaras Ayer snarast av den något äldre Ryle, medan Price representerar en mera konservativ typ à la Broad i Cambridge. I Cambridge leva ännu de gamla gudarna, Russell och Moore, och deras anda genomgår förvisso den nuvarande positivismen i engelskt tänkande, men ett direkt vägvisande inflytande torde de ej mera utöva. Den närmaste motsvarigheten till Ayer och Ryle är i Cambridge Braithwaite.

10 Detta är nu en beskrivning. Ett annat sätt att karaktärisera situationen vore att nämna tre tyska namn: Wittgenstein i Cambridge, Waismann i Oxford och Popper i London. Egendomligt, men man frestas att göra följande grova generalisering: vår tids tre starkaste filosofiska strömningar har alla utgått från det tyska Europa: marxismen, fenomenologerna och den logiska empirismen. Marxismen har upphöjts till religion i Sovjetunionen, den fenomenologiska riktningen, av vilken existentialismen [7]är en manifestation, har erövrat den romanska världen (i Europa och Amerika), den logiska empirismen slutligen har erövrat den anglosaxiska världen.

11 Men det finns ännu en tredje beskrivning, som intresserar mig mest. Den kan sammanfattas i ett ord: Wittgenstein. Hans inflytande ligger bakom allt, inte bara i modernt engelskt tänkande, utan väl i hela den logiskt-empiristiska tankeströmningen. Jag tänker inte så mycket på Tractatus, ungdomsverket som han för länge sedan lämnat bakom sig. Ehuru han intet publicerat sedan dess, genomkorsa hans tankar den filosofiska atmosfären här. Han är dock ej den älskade, utan snarare den fruktade och hatade. Popper och Waismann äro hans manifesta fiender. W. är det intressantaste fallet: han anser sig vara den egentliga fullföljaren av impulserna från Wittgenstein och faktiskt representerar han i grov schematisering Wittgensteins senare utveckling. Att Wittgenstein själv tar bestämt avstånd från varje tendens till logiskt-empiristisk skolbildning och varje utnyttjande av hans namn, behöver knappast sägas. Han betecknar det mesta av vad som rör sig här som en urartning, en förruttnelse.[8]

12 Hurudana är då hans egna tankar? De finnes uttryckta i delvis tryckfärdiga, delvis skissartade manuskript, av vilka jag läst en god del. Jag skulle gärna delge Dig mina intryck i detalj, men detta är en alldeles övermäktig uppgift, – i synnerhet i ett brev. Men ett totalintryck kunde kanske sammanfattas så här:

13 Med en grundlighet, ett allvar och ett djupsinne, som inte torde ha andra motstycken än hos historiens största tänkare, har han genomforskat den moderna filosofiens land. ”Språk”, ”mening”, ”sanning”, ”tänkande”, ”medvetenhetstillstånd”, ”logik”, ”konsekvens”, de matematiska grundbegreppen, allt har han tänkt igenom. Och inför detta enorma livsverk frestas man att säga: det är fullbordat. En viss filosofisk stil, som han varit med om att skapa och som är en av vår tids starkaste strömningar, har han också drivit till fullkomning. Detta är en hemsk sanning för den som ser den. Ty då måste varje försök till förbättring, vidareutveckling te sig som manierism och förfall. Skall något nytt och hållbart kunna skapas måste det, så synes det mig, vara i opposition mot och inte i enlighet med de tankelinjer,[9] som Wittgenstein uppdragit.2Jag kan inte undgå att oavlåtligt jämföra Wittgenstein med Cézanne, som a) betraktade sitt livsverks om ett provisorium, som förberedelse för något bättre, b) influerade hela den följande konstutvecklingen, och c) inte kunde förbättras, bara förruttna i trick och manér. Nästa stora målare måste gå mot Cézanne, inte med honom.

14 Du kan, mot bakgrunden av ovanstående fatta, varför tiden här i England blivit en lång depressionsperiod. Först bedövades jag av ett klubbslag, – nu börjar jag långsamt vakna till medvetande och tänker då ungefär de tankar, som jag nyss antytt. Men, jag är ännu långtifrån färdig med dem och därför var det kanske för djärvt att alls försöka sätta dem till papper. Du måste ta dem med överseende.

15 Nu väntar jag, att du skall belöna min flit med några rader om dig. Först och främst: vad har Akademien beslutat?? Jag brinner av otålighet och nyfikenhet. Om, som jag varmt hoppas, bådas våra förordnanden förlängts, skulle jag bra gärna [10]igen nästa höst, förslagsvis senare hälften av november, resa till Åbo, pliktskyldigast hålla litet föreläsningar, om så önskas, men framför allt diskutera med dig igenom problem av gemensamt intresse. Också normernas logik, ett område som jag lyckönskar dig till att ha valt.

16 För att slutligen definitivt landa på jordytan efter alla utsvävningar i högre regioner: hur gick det med tentamen (Gräsbäck?), som jag försåg med frågor?

17 Måtte du få en lugn och skön sommar! Min adress till den 7 juli är c/o Ms. W. M. Adams, 26 Newton Road, Cambridge och därefter Vålö, Ingå kyrkoby.