Modern filosofi I

En orientering i filosofiska strömningar som spelat stor roll i modern skönlitteratur och kritik

I

2 Man kunde knappast välja ett mera krävande ämne för några uppsatser i en tidskrift. Att skriva om modern filosofi är ungefär liktydigt med att söka teckna en bild av vår tids andliga situation. En sådan teckning måste vara behäftad med många fel: dels perspektiviska förvrängningar, som bero på tecknarens ställning i förhållande till sitt föremål, dels ensidigheter som bero på hans personliga smak och värderingar. Jag är alltför starkt medveten om svårigheterna för att försöka teckna en totalvy. Min avsikt är bara att litet närmare redogöra för en sida av modernt tänkande. För att låta mitt ämne framstå i rätta proportioner, skall jag emellertid först antyda vilka andra sidor det uppvisar och hur dessa sidor lämpligen grupperas inom helheten.

3 Man kunde tala om civilisationens fyra stora potenser: staten, religionen, konsten och vetenskapen. (Burckhardt talar om historiens tre potenser: staten, religionen och kulturen.) Jag tror det är en god tanke att särskilja fyra huvudströmningar i modern filosofi, orienterade mot var sin av dessa fyra potenser.

4 En huvudströmning är orienterad mot staten. Inte så att staten skulle vara dess enda eller ens huvudsakliga föremål för eftertanke. Utan så att vi bäst förstå den mot bakgrunden av sociala och politiska företeelser i nutiden. Denna strömning är marxismen. Den spelar inte en framträdande roll i den andliga miljön hos oss. Men vi få inte glömma, att på hälften av jordens yta och för halva mänskligheten är i dag marxismen den enda levande filosofien. Som en världsåskådningsformande kraft har den större praktisk betydelse än någon annan idéströmning i nutiden. Kunskap om Marx lära är nödvändig för envar som vill bilda sig en allsidig uppfattning om vår tids kultur.

5 Det är likväl inte marxismen, som jag här skall behandla. Jag har svårt att tro annat än att marxismen, som filosofi betraktad, är en dålig lära. Något annat skäl för min uppfattning skall jag inte här ge än det, att marxismen är en filosofi som hyllar auktoriteter och stöder sig på dogmer.

6 En annan huvudlinje i nutidens tänkande är vänd mot religionen. Det är den nyskolastiska strömningen, vars kraftigaste gren är den s.k. nytomismen. Nyskolastiken spelar sedan slutet av senaste sekel en framträdande roll i den katolska världens andliga liv. I likhet med marxismen är den en auktoritetsfilosofi. Därmed menar jag inte, att den skulle stödja sig på kyrkans auktoritet. Utan jag tänker på dess auktoriteter bland filosofiens klassiker, främst Aristoteles och den helige |200|Tomas. Och jag ville påstå, att ingen levande filosofi kan fördra det tyranni över tanken som en auktoritet utövar, så snart han blir ”erkänd”. (En filosof är en människa, som frågar.) Detta förklarar måhända, varför varken marxismen eller nyskolastiken frambragt någon enda tänkarpersonlighet som, såvitt jag kan se, förtjänade kallas en första rangens filosof. Detta sagt med all respekt för båda dessa rörelsers ideologiska slagkraft.

7 Om en tredje riktning tror jag man kan säga, att den bäst förstås i sammanhang med företeelser på konstens, närmast den moderna litteraturens område. Jag avser naturligtvis existentialismen. Som tidsspegel är existentialismen utomordentligt intressant. Den är ett uttryck för den kontinentaleuropeiska människans andliga villkor i en tid, som sett två världskrig utspelas och som upplevat judeförföljelsernas, koncentrationslägrens och ockupationstidernas fasor och förödmjukelser. Det skulle vara lättsinnigt och inskränkt att söka förneka allvaret och betydelsen hos de problem, som existentialisterna brottas med. Men man har rätt att spörja, om filosofien är så att säga det rätta mediet att ställa och behandla dessa frågor i. För egen del tror jag det inte. I Kafkas eller, varför inte, Dostojevskijs romaner, i Rilkes diktning, i Sartres skådespel tycker jag mig uppleva de existentialistiska idéernas sanna liv och mest övertygande uttryck. De existentialistiska systemfilosofierna däremot – hos en Jaspers eller Heidegger – göra på mig ett sällsynt ”akademiskt” och förstenat intryck, som vore de försök att med begreppsliga medel gestalta ett andligt innehåll som till sin natur undandrar sig logisk och systematisk uttolkning.

8 Slutligen finns det en huvudströmning i modern filosofi, som uppstått och lever i nära förbindelse med tidens vetenskapliga liv. Det är om den, som jag i fortsättningen skall försöka säga några ord. Jag tror, att denna huvudströmning som filosofi betraktad, är den intressantaste av de fyra. Den är i varje fall vår tids mest egenartade bidrag till tänkandets historia. Detta har att göra med följande:

9 Frågar man, vilken av de nämnda fyra potenserna – staten, religionen, konsten eller vetenskapen – som djupast trycker sin prägel på det moderna livet, så kan väl svaret inte bli annat än att det är vetenskapen. Vi leva i en i högsta grad ”vetenskaplig” tidsålder. Detta bevisas redan av de förändringar som den tillämpade vetenskapen, alltså tekniken, åstadkommit i människans yttre livsvillkor under detta sekel. Om civilisationens tre andra potenser kan man säga, att de i dag leva under intryck av vetenskapens makt. Statens väl beror på hur den kan utnyttja de maktmedel, som vetenskapen ställer till dess förfogande. Religionen och delvis konsten ta till uppgift att varna för dessa maktmedel och föra sådana livsvärdens talan, som vetenskapen-tekniken hotar att åsidosätta eller förtrampa. Vi behöva inte här forska i frågan, om vetenskapens herravälde är mera på ont eller gott. Blotta medvetandet om detta herraväldes existens borde för varje vaken människa i vår tid vara en maning att söka lära något om den filosofi, som lever så att säga med ansiktet vänt mot vetenskapen.

10 Den moderna mot vetenskapen orienterade filosofiens uppkomst sammanhänger nära med en företeelse på gränsen mellan filosofien och matematiken. Denna företeelse är logikens pånyttfödelse vid mitten av 1800-talet efter att under vidpass fem sekel – sedan högmedeltiden – ha varit en försummad och liksom förstenad del av det filosofiska studiet.

11 Vad har logik med matematik att göra? För den bildade genomsnittsmänniskan leder väl ordet ”logik” tankarna närmast till en s.k. syllogism. ”Om alla negrer äro människor och alla människor äro dödliga, så äro alla negrer dödliga.” Man inser lätt, att en dylik tankekedja har åtminstone en egenskap gemensam med matematiska förhållanden, nämligen den formella karaktären. Liksom vi veta, att |201|(a + b):2 är lika med a:2 + 2ab + b:2, oberoende av vad a och b råka vara för tal, så veta vi också, att om alla A äro B och alla B äro C, så äro alla A C, oberoende av vad A, B och C råkar vara för sorts ting. Liksom den algebraiska formelns riktighet beror enbart av summans, produktens och potenseringens begrepp, så får den logiska slutledningen sin giltighet enbart av innebörden i orden ”alla”, ”äro”, ”och”, samt ordparet ”om-så”. Man kallar sådana ord logiska konstanter. Andra logiska konstanter äro nekningsordet ”icke”, konjunktioner i stil med ”men”, ”utan”, ”eller”, indefinita pronomina som ”någon”, ”ingen”, m.fl.

12 I mitten på 1800-talet lyckades den engelska matematikern George Boole visa, att logiska konstanter ha gemensamt med matematiska begrepp, inte bara den allmänna egenskapen att kunna sammansätta formellt riktiga tankestrukturer, utan också ett stort antal speciella egenskaper, som äro ansvariga för långt gående analogier mellan logik och matematik, mellan ”tänkande” och ”räknande” kunde man säga. Logikens lagar kunna i själva verket uppfattas som ett slags matematiska regler för de logiska konstanternas riktiga handhavande. Liksom det finns matematiska kalkyler, som lära oss, hur ”plus”, ”minus”, ”gånger” osv. användas för att operera med siffror, alltså tal-ord, så finns det logiska kalkyler, som kodifiera reglerna för hur ”icke”, ”och”, ”eller” osv. användas för att operera med ord vilka beteckna t.ex. egenskaper hos eller klasser av saker (såsom ”negrer”, ”människor” och ”dödliga” i vårt exempel med syllogismen) eller relationer mellan saker (t.ex. ”lära”, ”älska”, ”döma”) eller för att förbinda hela satser med varandra.

13 Man kan säga, att de matematiska kalkylerna formalisera den del av det mänskliga språket, som handlar om tal och andra matematiska saker, och att logiken söker formalisera den del av språket, som handlar om andra saker än i traditionell mening matematiska. Någon skarp gräns mellan saker som falla under matematikens och sådana som falla under logikens domän kan man emellertid inte dra. Därför skulle jag tro, att man riktigast kännetecknar den moderna logikens ställning i vetenskapernas system, om man säger, att den är en ny gren av matematiken eller en utvidgning av matematiken utöver dess traditionella område. Den moderna logiken, som också kallas ”logistik”, ”symbolisk logik” eller ”matematisk logik”, är inte i sig själv att anse som filosofi. Men den är filosofiskt betydelsefull. Därom hoppas jag i fortsättningen kunna ge mina läsare åtminstone en ytlig föreställning.

14 Den moderna logikens födelse innebär alltså, att i matematikens utmarker uppstå ett antal nya kalkyler eller system. Det är ett välkänt faktum, att mellan olika delar av matematiken kunna råda betydelsefulla samband. En kalkyl kan ibland iklädas en annans formeldräkt, visas vara en del eller en tillämpning av en annan. Sålunda kan geometriens system ges en algebraisk tolkning (s.k. analytisk geometri); sannolikhetskalkylen kan uppfattas som en tillämpning av läran om s.k. mängdfunktioner. Upptäckten av dylika analogier och samband ha ofta varit mycket betydelsefulla steg i matematikens historiska utveckling.

15 Det var därför en naturlig fråga, om mellan de tidigare matematiska och de nyss upptäckta logiska kalkylerna rådde några samband, som skulle göra det möjligt att härleda det ena slaget av kalkyl ur det andra slaget. Ur denna fråga framsprang tanken, att i själva verket alla matematiska system kunde härledas ur logiska kalkyler, att m.a.o. matematikens olika grenar – aritmetik, algebra, analys, geometri, topologi – hörde till ett gemensamt stamträd med rot i logiken. Tankens upphovsman var en tysk matematiker Frege. Dess mest frejdade förkämpe har varit den engelska filosofen Bertrand Russell.

16 Om Freges och Russells idé skall kallas |202|mera filosofisk eller matematisk är en fråga om ord. Den har i varje fall den vittsyftande djärvhet, som är de stora filosofiska tankarnas särmärke. Och den är, ville jag säga, ”filosofisk” också däri, att frågan om dess sanning eller falskhet varit av underordnad betydelse jämförd med dess förmåga att inverka befruktande på den fortsatta utvecklingen. Numera anser man allmänt, att idén om matematikens härledning ur logiken är ogenomförbar. Men det verk, Principia Mathematica, i vilket Russell och hans kollega Whitehead ville bevisa logikens och matematikens systematiska enhet, är en av de förnämsta vetenskapliga prestationerna under detta sekel och tillika den grund, som logikens hela fortsatta utveckling bygger på. Principia Mathematica utkom i tre delar åren 1910–13. Det är belysande att verket förblev ofullbordat.

17 Från Freges och Russells verk utgå många utvecklingslinjer. En av dem är den moderna forskningen i matematikens grunder. Det största namnet på området är David Hilbert. Man kan säga, att den nya logiken inom denna forskning inte spelar rollen av en grund, som matematiken skall byggas på, utan snarare rollen av ett instrument, med vars tillhjälp matematikens lärobyggnad skall genomlysas. Det var Hilberts stora tanke, att alla grenar av matematiken kunde framställas i axiomatiserad form, alltså enligt det mönster som, låt vara bristfälligt, Euklides tillämpade på geometrien. Om matematikens axiomatiserade system skulle man sedan med logikens hjälpmedel bevisa, att de hade vissa eftersträvansvärda egenskaper. Framför allt borde de vara motsägelsefria och fullständiga. Dvs. man måste ur axiomen kunna härleda alla de teorem (”sanningar”), som gälla inom de systematiserade områdena, och dessa teorem få inte strida mot varandra. Vetenskapen om den axiomatiserade matematiken kallar Hilbert metamatematik. Denna metamatematik är i sin tur en tillämpning av logikkalkylen.

18 Den matematiska grundforskningen kom i ett nytt skede, när en österrikisk logiker vid namn Gödel i början av 1930-talet ådagalade, att bevisen för motsägelsefrihet och fullständighet i metamatematiken stöta på vissa principiella gränser. Efter Gödels upptäckter kännetecknas situationen i matematikens grundforskning av en viss osäkerhet och splittring. Det finns ingen kungstanke motsvarande Freges och Russells om matematikens systematiska härledning ur logiken eller Hilberts om matematikens axiomatisering och genomlysning med logikens tillhjälp, som skulle ge filosofiskt djupperspektiv åt det aktuella skeendet inom denna gren av modern logisk forskning.

19 De följder av logikens nydaning, som vi hittills nämnt, beröra matematiken och denna vetenskaps filosofi. Emellertid finns det andra följder att omtala, som ha en mera centralt filosofisk betydelse. Vi sade ovan, att logikens kalkyler åsyfta en formalisering av det mänskliga språket. De äro ett slags logisk grammatik, som innehåller reglerna för det korrekta handhavandet av språkets uttrycksmedel. Då frågar man: Vad är ”formell korrekthet”, vad äro logisk sanning och logik för något? Och bakom denna fråga skymtar en annan, ännu större: Frågan om språkets väsen.

II

20 Det är naturligt, att en så viktig företeelse som språket alltid intresserat filosoferna. Men det är också säkert, att språkets begrepp aldrig haft en så central ställning inom filosofien som i våra dagar. Det har heller aldrig tidigare hänt, att frågan om språket varit det ledande temat hos en av ett tidevarvs största filosofer. Så är emellertid fallet hos österrikaren Ludwig Wittgenstein – vår tids kanske mest egenartade och inflytelserika tänkare.

21 Wittgenstein kunde kallas den moderna filosofiens ”romantiska geni”. Han föddes i Wien år 1889. Han tillhörde en framstående familj och var arvtagare till en stor förmögenhet, som han likväl skänkte bort för att leva i det närmaste en askets liv. Hans första utbildning var för ingenjörsbanan. Redan på den |203|gick han sina egna vägar: i aeroteknikens barndom uppfann han en reaktionsmotor för flygplan. Vid 22 års ålder övergav han ingenjörens kall för filosofens. Han reste till Cambridge, där han började studera logik för Bertrand Russell, som då var mitt uppe i arbetet på Principia Mathematica. Det dröjde inte länge, innan Wittgenstein själv koncipierade ett verk. Hans arbete avbröts av det första världskriget, där han kämpade i den österrikiska armén. Vid sammanbrottet 1918 råkade han i krigsfångenskap hos italienarna. I sin packning medförde han det nyss fullbordade manuskriptet till sin bok. Han lyckades skicka det från fångenskapen till Russell i England – och vände sedan ryggen åt filosofien. Boken publicerades av Russell i början av 20-talet under titeln Tractatus logico-philosophicus. Den är också till formen ett högst ovanligt arbete, uppbyggt av aforismlika satser i en hierarkisk ordning. Många av satserna ha en stark skönhetsverkan.

22 Liksom Kant kan sägas sammanfatta den klassiska europeiska filosofiens problematik i frågan: hur är kunskap om en objektiv verklighet möjlig?, så ställer Wittgenstein den nya filosofiens problem i formen: hur är språk möjligt? Det brukar ofta nuförtiden sägas, att människans djupaste egenart, hennes andlighet, är liktydig med hennes förmåga att uppfatta symboler. Språkets eller det symboliska uppfattandets problem är därför en ny form av frågan om människans natur.

23 På frågan om språkets möjlighet svarar Wittgenstein i Tractatus med att säga, att språket är en bild av verkligheten. Att förstå en sats, menar Wittgenstein, är bokstavligen samma sak som att se vad en bild, t.ex. en tavla eller ett fotografi föreställer. Han tänker sig saken ungefär på följande sätt:

24 Språkets enklaste satser innehålla inga logiska konstanter. Wittgenstein kallar dem elementarsatser. Vi kunna tänka på satser sådana som ”gossen leker” eller ”Tom älskar Mary”, låt vara att dessa exempel vid närmare undersökning troligen skulle visa sig innehålla logiska konstanter i förtäckt form och sålunda inte äro äkta elementarsatser. En elementarsats består av delar, som beteckna eller motsvaras av något i verkligheten. Wittgenstein kallar delarna namn och motsvarigheterna ting. Termerna äro litet förvirrande, emedan vi måste tänka oss att i vårt exempel inte bara Tom och Mary, utan också att älska äro ”ting”. I satsen äro namnen inte radade efter varandra i godtycklig ordning. Utan de sammansätta en språklig struktur eller konfiguration. Det är denna struktur som, enligt Wittgenstein, är en bild av ett sätt varpå de mot namnen i satsen svarande tingen i verkligheten kunde tänkas vara strukturerade eller konfigurerade till att bilda ett sakförhållande.

25 Det ovanstående är naturligtvis bara en ytlig antydan om en sinnrik men tyvärr också utomordentligt svårfattlig idé. Ett av de intressantaste problem, som Wittgensteins bildteori ger upphov till, är i själva verket frågan, hur denna teori egentligen bör förstås!

26 Satser, som inte äro elementarsatser, måste kunna uppbyggas av elementarsatser jämte logiska konstanter. Wittgenstein tänkte sig, att uppbyggandet kan ske enligt en enkel metod, som han uppfunnit och som spelar en stor roll i den moderna logiken. Vi behöva inte här gå in på den. Vi skola bara fästa oss vid följande viktiga drag i språkets logiska uppbyggnad:

27 När man ur logiska konstanter och elementarsatser bygger upp satser av högre typ, kan det inträffa att man får en sats som inte själv avbildar något tänkbart tillstånd i verkligheten trots att dess delar, elementarsatserna, äro bilder. Ett enkelt exempel må visa, vad som menas. Satsen ”det regnar i Helsingfors den 17 maj 1955 kl. 16” kan sägas avbilda – riktigt eller oriktigt – väderlekstillståndet i Helsingfors vid en viss tidpunkt. Men om jag av nämnda sats och de logiska konstanterna ”icke” och ”eller” konstruerar ”det regnar eller regnar icke i Helsingfors den 17 maj 1955 kl. 16”, får jag en sats, som inte säger något alls om hur vädret kommer att vara. |204|Satsen är en logisk sanning. Den illustrerar den logiskt sanna satsens särart, nämligen att ingenting säga om verkligheten och därför stämma i alla tänkbara världar. En sådan sats kallar Wittgenstein en tautologi.

28 Karakteristiken av den logiskt sanna satsen som tautologi är Wittgensteins viktigaste bidrag till frågan vad logik är. Karakteristiken är väl inte uttömmande. Men den har troligen mera än någon annan fördjupat vår uppfattning om det formellt riktiga tänkandets natur.

29 Den intressantaste konsekvensen av Wittgensteins bildteori är hans lära om språkets gränser eller om det osägbara. Det följer nämligen av språkets bildnatur att det finns en hel del sådant som ser ut som språk, emedan det uppträder i språkets grammatiska dräkt, men inte är språk, emedan det inte avbildar något verkligt. Hit höra enligt Wittgenstein alla värdeomdömen, alltså moraliska eller estetiska domar. Värdena – det goda, det rätta, det sköna m.m. – höra inte till verkligheten. Samma sak gäller religionens satser. Ytterligare, menar Wittgenstein, måste man till det osägbaras område förvisa de insikter, som filosoferna söka uttrycka i ord.

30 Wittgensteins lära om det språkliga uttryckets gränser öppnar en ny synpunkt på förhållandet mellan vetenskap och filosofi. Det är en gammal iakttagelse att, medan i de positiva vetenskaperna sker ett ständigt framåtskridande, en ständig ökning eller ackumulation av vetande, filosofien liksom stampar på stället. Filosoferna diskutera sekel efter sekel, kanske årtusende efter årtusende, i stort sett samma problem utan att kunna enas om vad som är sanning. Denna iakttagelse kan bedömas på många sätt. Enligt Wittgenstein beror ”filosofiens traditionella elände” inte – såsom man ofta föreställt sig – på att ingen filosof ännu funnit den nyckel, som äntligen skall öppna dörren till de filosofiska sanningarnas slutna rum. Utan det beror på att det inte finns för filosofen någon verklighet att avbilda – och därför inte heller någon sanning att upptäcka. Och samma sak gäller, mutatis mutandis, moralisten och religionsförkunnaren.

31 Det sagda betyder inte, att Wittgenstein skulle hålla filosofi, moral och religion för oviktiga eller rent av betydelselösa saker. Det betyder bara, att dessa verksamheters betydelse ligger på ett annat plan än den positiva vetenskapens. Vetenskapens plan är verklighetens – och därmed också sanningens. Filosofi, moral och religion äro, som Wittgenstein säger, transscendenta – och därmed bortom sant och falskt. Den filosofiska visdomen består enligt Wittgenstein i själva insikten, var gränsen går för det som kan uttryckas i språket, dvs. hör till verkligheten och sålunda kan bli föremål för objektiv (vetenskaplig) kunskap. Och om moral och religion kunde man i Wittgensteins anda säga, att de inte äro läror – ehuru de ofta ge sig ut för att vara det – utan livsformer.

32 Wittgensteins Tractatus var den stora inspirationskällan för en filosofisk riktning, som kallas den logiska positivismen eller logiska empirismen. Denna spelade under tiden mellan de två världskrigen en framträdande roll i den filosofiska och allmänt kulturella debatten. I den finska filosofen Eino Kaila hade riktningen en av sina mest framstående och inspirerande företrädare. Det är därför naturligt, att den logiska empirismen påverkat det filosofiska livets utveckling i Finland djupare än i de flesta andra länder.

33 Man kunde säga, att den logiska empirismen uppkom ur Wittgensteins lära om språket sålunda att man till den fogade vissa antaganden om arten av de ting, som finnas i verkligheten. I enlighet med den radikala empirismens och positivismens historiska traditioner ansågo de logiska empiristerna, att verklighetens yttersta beståndsdelar äro innehållen i de upplevelser (förnimmelser, intryck) som våra sinnen ge oss. All annan verklighet – från den materiella världens mikro|205|partiklar i osynliga dimensioner till de mänskliga samhällenas mest sammansatta företeelser såsom rättsordningen, staten, tidsandan – är en logisk konstruktion utgående från sinnenas erfarenhet. Den mänskliga kunskapen och alla vetenskaper om verkligheten bilda en enhet, ett begreppsligt stamträd med roten i sinnesvärldens företeelser. Alla begrepp, som inte kunna härledas ur sinnelivet, måste utmönstras såsom ovetenskapliga, och alla påståenden, vilkas sanning inte kan prövas på basen av empirisk iakttagelse, måste förkastas såsom meningslösa. Sitt mest storstilade uttryck fingo dessa tankar i Rudolf Carnaps verk Der logische Aufbau der Welt, som utkom 1928. Boken är inte bara en betydande filosofisk prestation. Den är också minnesvärd som ett typiskt uttryck för mellankrigsdecenniernas, särskilt 20-talets, rationalistiska radikalism, för den illusion om en ”skön ny värld” som Hitler och det andra världskriget gjorde slut på.

34 Den logiska empirismen är en andlig frände till den Frege-Russellska s.k. logisticismen som ville härleda hela den matematiska vetenskapen ur den formella logiken. Det har träffande sagts, att Carnaps Aufbau är en fortsättning till Russells och Whiteheads Principia. När man i dag anställer retrospektiva betraktelser om den logiska empirismen, har man rätt att säga, att den mutatis mutandis begick samma fel som den Frege-Russellska riktningen hade gjort två eller tre decennier tidigare. Liksom Frege och Russell underskattade den matematiska formvärldens rikedom eller multiplicitet, så överskattade de logiska empiristerna verklighetsbegreppens enkelhet och enhetlighet. Försöken att med den nya logikens förfinade begreppsinstrument visa, hur verklighetsbegreppen skola uppbyggas, ”konstitueras”, ur sinnes-data eller med dem jämförbara element, ha på det hela taget varit mindre framgångsrika. Den storslagna visionen av kunskapens och vetenskapernas logiska enhet har upphört att vara en inspirerande kraft för modern filosofi.

35 Den logiska empirismens släktskap med Wittgensteins Tractatus är en mera invecklad fråga. Wittgenstein själv tog avstånd från det faderskap till riktningen, som ofta påbördades honom. Det är belysande, att nu när den logiska empirismen inte längre är aktuell, ett nytt intresse vaknat för Wittgensteins ungdomsverk. Läsaren i dag av Tractatus märker kanske till sin förvåning, att många av de bärande tankarna i boken lämnades utan beaktande av de logiska empiristerna. Jag ville beskriva den viktigaste olikheten sålunda:

36 Wittgensteinsoriginal: Wittgenstens åsikt om det språkliga uttryckets gränser och om filosofiens, moralens och religionens osägbarhet var en följd av hans lära om språket som bild. Denna lära gingo de logiska empiristerna förbi. I stället införde de den empiriska prövbarheten som kriterium på satsers mening. Denna tanke var grunden för deras förkastelsedom över metafysik och religion såsom meningslösa. Men därför är positivisternas ”meningslöshet” något helt annat än Wittgensteins ”osägbarhet”. Positivisternas lära var en begränsning av världsbilden. Wittgensteins lära i Tractatus var ett försök att nyansera världsbilden genom att klargöra egenarten i å ena sidan vetenskapens, å andra sidan filosofiens, moralens och religionens sanningsfråga.

37 Den logiska empirismen som filosofisk riktning kan numera hållas för död. Men den har arvtagare, som äro i högsta grad levande. Jag tror inte det är missvisande att betrakta den logiska empirismen som en upptakt till den världsomfattande men därför också mycket heterogena strömning i nutidstänkandet, som vagt kunde beskrivas som semantisk filosofi. I en följande uppsats skall jag säga några ord om den.

Modern filosofi II

I anslutning till sin essay i förra numret ger professor von Wright här en introduktion till Wittgensteins och Moores begreppsanalys

39 ”Semantik” är tidens filosofiska slagord framom andra. Som i regel blir fallet med slagord, används det i många – ofta diffusa och konfysa – betydelser. Det talas nuförtiden mycket om vikten av ”semantisk renhållning”, inte bara i vetenskapen utan också i det estetiska, moraliska och t.o.m. politiska livet. Men det är skäl att tillägga, att semantikernas eget nyckelord synes vara i trängande behov av sådan renhållning. Den kan inte ges i en handvändning. Jag får inskränka mig till några antydningar.

40 ”Semantik” översättes bäst med ”betydelselära”. Ordet kommer från grekiskans sema = tecken. Till filosofien har termen kommit från språkvetenskapen. Den används, så vitt jag kan se, i åtminstone två ganska olika bemärkelser i modern filosofi. Ibland menar man därmed undersökningar av något som kunde kallas semantiska begrepp. Dessa äro begrepp i stil med ”betydelse”, ”namn”, ”ord”, ”sats”, ”sanning”, alltså begrepp, som äro grundläggande för all teori om ett språks logiska byggnad. Ibland menar man med ”semantik” undersökningar av enskilda ords och uttrycks betydelse, semantiska funktion. Avsikten är då närmast att avskaffa begreppslig oreda, som har sin grund i oklara användningar av språket.

41 En riktning i modern filosofi har gått in för att med den moderna logikens hjälp undersöka själva de semantiska begreppen. Jag tror det är i den terminologiska renhållningens intresse att för just ifrågavarande riktning reservera namnet filosofisk semantik. Denna form av semantisk filosofi kan betraktas som en fortsatt utvidgning av den moderna logikens arbetsfält. Som riktningens grundare brukar man nämna den polskfödda logikern Alfred Tarski, numera verksam i USA; han får troligen dela äran med några äldre polska logiker och filosofer. De ledande namnen på området äro, vid sidan av Tarski, den tidigare nämnda Carnaporiginal: Carnad, också bosatt i USA, ävensom Harvardprofessorn Quine. Utmärkande för denna forskningsriktning är det starkt konstruktiva, formalistiska draget. Gemensamt för den och den logiska empirismen (se den föregående uppsatsen), ville jag tilllägga, är tron på de begreppsliga rationaliseringarnas och schematiseringarnas klarläggande förmåga.

42 För semantiska undersökningar av det andra av de ovan nämnda slagen ville jag föreslå beteckningen analytisk filosofi eller filosofisk analys. Man kunde säga, att sådana undersökningar inte gälla semantiska begrepp, utan begrepps semantik. Jag tror, att den ana|289|lytiska riktningen är den intressantaste inom den nyaste filosofien. Jag skall i fortsättningen bara tala om den. Det måste emellertid påpekas, att det är fråga om en ytterst heterogen företeelse, som har också andra sidor än de som här nämnas. Någon skarp gräns mellan det som jag kallat filosofisk semantik och analytisk filosofi kan inte heller dragas.

43 En svårighet, när man skall karakterisera modern analytisk filosofi, sammanhänger med följande rent yttre omständighet:

44 Den analytiska filosofien har en geografisk utgångspunkt. Det är Cambridge. Men den har två grundare. Den ena är George Edward Moore. Den andra är Wittgenstein. Vi känna den senare redan såsom författare till Tractatus logico-philosophicus och ha omtalat hans betydelse för den logiska empirismen. Det är emellertid inte så mycket Tractatus som Wittgensteins senare tänkande, som varit av betydelse för den analytiska filosofiens utveckling.

45 Nu hör det till saken, att Moores och Wittgensteins sätt att filosofera äro mycket olika, ja delvis motsatta. Av inte minst geografiska skäl ha likväl deras inflytanden på samtidens tänkande smultit samman på ett sätt, som tyckes mig mycket förbryllande. Det är en intressant uppgift att söka särskilja de två inflytelserna. För att kunna lösa den måste man naturligtvis först ha en klar bild av de två filosofernas likheter och olikheter. Det har förekommit mig, att medan termen ”analys” i eminent grad passar på Moores metod, är det tvivelaktigt om den alls lämpar sig för att beskriva Wittgensteins. Jag skall emellertid inte gå utvecklingen i förväg och uppfinna en ny etikett, utan kalla också Wittgensteins senare filosofi analytisk.

46 Den analytiska riktningen dominerar i dag det filosofiska livet i England och sträcker sitt inflytande över hela den anglosaxiska och anglosaxiskt påverkade världen. Riktningen kallas ibland Cambridge-skolan (the Cambridge School of Analysis). Dess mest livaktiga centrum är troligen numera Oxford. Här har den analytiska filosofien fått en lokalfärg, som gör det möjligt att – med försiktighet – tala om en särskild Oxford-filosofi.

47 Moore är född 1873. Redan som mycket ung gjorde han en revolutionerande insats i engelsk filosofi. År 1903 publicerade han en uppsats med titeln ”The Refutation of Idealism”. Hans kritik drabbar här bl.a. en filosofisk strömning, som utgått från Hegel och som, med Oxford som högborg, under slutet av 1800-talet spelade en dominerande roll i England. Man brukar säga, att Moore med sin uppsats grundade en filosofisk riktning, som kallas den nya realismen. (Den finns knappast längre som ”skola”.)

48 Samma år som sin vederläggning av idealismen utgav Moore arbetet Principia Ethica. Också Moores insats på etikens område är en ”vederläggning”. Moore vill visa omöjligheten av en s.k. naturalistisk etik. Därmed menas en åskådning, som likställer det rätta, det goda, plikten och andra moralbegrepp med något faktiskt (verkligt), t.ex. med det i ett eller annat avseende nyttiga (utilitarismen) eller med känsloreaktioner (Westermarck m.fl.). Moore gör gällande, att varje sådan identifiering är en förfalskning av de moraliska begreppens innebörd. För egen del skulle jag hålla Moores kritik av den naturalistiska etiken och värdeteorien för detta sekels viktigaste insats på den praktiska filosofiens område. Det förtjänar nämnas, att Moores kritik i många stycken – trots avsevärda yttre olikheter – påminner om Axel Hägerströms.

49 Principia Ethica och den lilla boken Ethics (1912) äro de enda monografier, som Moore skrivit. År 1922 utkom en samling artiklar, mest tidigare offentliggjorda, under titeln Philosophical Studies. År 1925 utkom hans berömda uppsats ”A Defense of Common Sense” och 1939 föreläsningen |290|”Proof of an External World”. Moore är ett sällsynt och upplyftande exempel på en ande, som bevarat sin tankeskärpa oförminskad in i den sena ålderdomen.

50 Jag tror, att detta är en kärnpunkt i Moores sätt att filosofera: Där tidigare filosofer frågat efter sanning, frågar Moore efter mening (betydelse, innebörd). Ett exempel må förtydliga saken. Alltsedan Descartes har frågan om yttervärldens existens varit ett ledande tema i europeisk filosofi. Några filosofer ha betvivlat den materiella världens tillvaro, andra (idealisterna) ha rentav förnekat den. För Moore är det självklart, att den materiella världen existerar. Sanningen i denna och liknande common-sense åskådningar kan inte betvivlas. Det stora problemet rör inte dessa åskådningars sanning, utan deras mening. Vad betyder det, att yttervärlden finns? Vad mena vi, när vi säga att några handlingar äro rätta och andra orätta, eller att människan har en fri vilja? Så ställda äro filosofiens problem semantiska, de äro betydelseproblem. Sättet att behandla dem är begreppsanalys.

51 Vad är begreppsanalys? Moore nämner följande exempel: ”En bror är ett manligt syskon”. Exemplet har naturligtvis inte filosofisk betydelse. Men det är en utmärkt illustration till det analytiska förfarandet. Broderns begrepp s.a.s. spjälkas upp, analyseras, i de två komponenterna att vara någons syskon och att vara av manligt kön.

52 Inte alla av Moores egna analyser följa detta enkla schema. Berömd är hans analys, i samband med problemet om viljans frihet, av betydelsen hos uttrycket ”jag kunde ha handlat annorlunda”. Enligt Moore är innebörden densamma som uttryckets ”jag hade handlat annorlunda, om jag valt att handla annorlunda”. original: Enligt Moore är innebörden densamma som uttryckets ”jag hade handlat annorlunda, om jag valt att handla annorlunda”.Man kan säga, att här det potentiella handlandets begrepp analyserats med tillhjälp av det faktiska handlandets och valets begrepp.

53 Moore anser uttryckligen, att man kan tala om den riktiga analysen av ett begrepp. Han anser m.a.o. att resultaten av en filosofisk undersökning kunna uttryckas i form av teser, som göra anspråk på att vara filosofiska sanningar. Men hur vet man, om en begreppsanalys är riktig? Vad är den filosofiska (i betydelsen: begreppsanalytiska) sanningens kriterium?

54 På dessa frågor ger Moore inte ett bestämt svar. När Aristoteles, om vars sätt att filosofera Moores osökt påminner, ställdes inför dem, lärde han att den begreppsanalytiska sanningen är en intuitiv visshet. Vi inse, att det ligger i broderns natur att vara ett manligt syskon. Hos Moore skymtar ibland en annan synpunkt, nämligen att analysens riktighet skulle ha något att göra med dess överensstämmelse med normalt språkbruk (”common usage”). Vi använda ordet ”bror” och frasen ”manligt syskon” för att beteckna samma saker. Moore vill likväl inte säga, att begreppsanalysen skulle vara ett studium av vad folk vanligen mena med vissa ord och uttryck. Om så vore fallet skulle begreppsanalysen vara en sorts språksociologi.

55 För egen del skulle jag hålla frågan om den filosofiska analysens sanningsgrund för den analytiska filosofiens stöteklippa. Jag kan inte se, hur Moore och de som filosofera som han kunna undgå att stranda på den. Men det finns ett annat sätt att filosofera, som åtminstone inte strandar på denna klippa. Det är den senare Wittgensteins.

56 Sedan Wittgenstein fullbordat Tractatus, lämnade han filosofien. Under den första hälften av 20-talet var han folkskollärare i några otillgängliga bergsbyar i Österrike. Sedan flyttade han till Wien, där han under några år ägnade sig åt arkitektur och annan konstnärlig verksamhet. Mot slutet av decenniet vaknade emellertid hans filosofiska ingenium till nytt liv. Han vände tillbaka till Cambridge. Här arbetade och lärde han under största delen av 30- och 40-talen.

57 Under den senare delen av sitt liv publicerade Wittgenstein ingen bok. Vid sin död 1951 efterlämnade han ett stort antal manuskript att offentliggöras. Det viktigaste av dem utkom två år senare under den enkla titeln Philosophische Untersuchungen. Men trots att Wittgenstein ingenting publicerade, hade han som lärare i Cambridge ett enormt inflytande på samtidens tänkande.

58 I Tractatus hade Wittgenstein spörjt: vad är språk? Detta är en typisk filosofisk fråga. I alla tider ha filosoferna frågat efter sakers och tings ”väsen”: vad är sanning? vad är att existera? vad är det godas, det rättas, det skönas väsen? vad är konst?

59 Jag tror, att man träffar kärnan i Wittgensteins senare tänkande, om man säger att det går ut på att visa, att frågor av nämnda slag äro fel ställda, bero på missförstånd. I första hand vill han visa detta om sin egen tidigare fråga om språket. Han gör det med tillhjälp av en metod, som inte bara är ny i filosofien utan som kan sägas gå stick i stäv mot vanligt filosofiskt betraktelsesätt.

60 Det brukar utmärka filosofiskt tänkande, att det är högst abstrakt. Filosofen vill se sitt föremål, låt oss säga konsten eller språket, ur en så allmän synvinkel som möjligt, en synvinkel som omspänner alla enskilda företeelser, som höra under begreppet. För att finna en sådan synvinkel måste man ur företeelsernas mångfald ”abstrahera” de väsentliga dragen. Man måste t.ex. söka det som är gemensamt för musik, lyrik, måleri, dans, o.s.v. och som gör att alla dessa olika saker äro konst. Ur sådana abstraktionsakter uppkomma lärorna om konsten som efterbildning eller som känslouttryck eller som meningsfylld form och andra åsikter om konstens ”väsen”.

61 Enligt Wittgenstein är det fruktbarare att söka se sakerna så konkret som möjligt. Därför undersöker han inte språket utan något som han kallar språkspel. (Termen är karaktäristisk för hans sätt att uttrycka sig.) Därmed menar han enkla och översiktliga fall, som klart visa, hur språk används för något bestämt ändamål, t.ex. för att benämna föremål, för att fråga efter saker, för att be om något, för att anteckna något till minnes, för att meddela budskap o.s.v. Undersökningen är utomordentligt detaljrik och utförd med fint sinne för variationsrikedomen i de språkliga uttrycksmedlens användningar. Och avsikten med undersökningen är att visa, att alla de skiftande verksamheter, som vi kalla ”språk”, inte äga några genomgående drag, som skulle förklara för oss språkets väsen eller vad språk ”egentligen” är för något. Varje språkspel har naturligtvis likheter med andra språkspel. Annars hade vi aldrig kommit på tanken, att benämna dessa verksamheter med ett gemensamt namn, ”språk”. Men det finns inga likheter, som skulle förena alla språkspel, inga drag vilkas närvaro skulle vara nödvändiga och tillräckliga för att något med rätta kan kallas språk. Det gemensamma namnet suggererar föreställningen om ett gemensamt väsen. När man gör levande för sig den ofantliga rikedomen i språkets faktiska användningar och användningsmöjligheter, ser man att denna föreställning är falsk. Då bortfaller frågan om språkets väsen av sig själv. (Och därmed också sådana frågor som, om fåglarnas kvitter och binas signaler äro språk eller inte, om man i varje språk måste kunna skilja mellan ord och satser, om alla satser måste följa en grammatik för att vara riktiga, och liknande.)

62 Språkets begrepp är bara ett av många, som på grund av sin innehållsrikedom eller logiska multiplicitet inte kunna definieras. Andra exempel äro: ting, verklighet, det goda, det sköna, rätt, stat. Med andra ord just sådana begrepp vilkas väsen eller sanna natur filosoferna sökt utgrunda. Moralen av Wittgensteins sätt att se saken blir därför följande:

63 Filosofernas sökande efter tingens väsen kan inte tillfredsställas av ett svar på frågan: vad är det och dets väsen? Men väl kan samma strävan tillfredsställas på ett annat sätt, nämligen av insikten att här inte finns något väsen att forska efter. Filosofien förklarar ingenting. |292|Dess metod är rent beskrivande. Dess mål är att få filosofiska problem att försvinna tack vare en översiktlig framställning av en begreppshärva, vars oöversiktlighet förledde oss att fråga: vad är egentligen detta – konsten, språket, staten, rätten, o.s.v?

64 Jag tycker mig kunna se åtminstone en väsentlig likhet och en väsentlig olikhet mellan Moores och Wittgensteins filosofi. Likheten är i det semantiska greppet om uppgiften. (Det förtjänar emellertid påpekas, att varken Moore eller Wittgenstein tala om ”semantik”.) De två filosoferna intressera sig för mening, där andra frågat efter sanning. Hos Moore sammanhänger detta med hans respekt för sanningen i våra common sense åskådningar. För Wittgenstein är filosofien något ”transscendent”: den berör inte verkligheten. Det sagda är naturligtvis ett mycket summariskt sätt att antyda en konstig sak.

65 Den stora olikheten är de två tänkarnas syn på resultaten av filosofiskt tankearbete. Enligt Moore kunna dessa resultat fastslås i riktiga begreppsanalyser. Det finns filosofiska sanningar. För Wittgenstein finns det inte någon sanning att hämta i filosofien, utan bara den visdom som består i att man upphör att jaga chimärer. Filosofien är osägbar. På denna punkt är Wittgensteins åsikt i Philosophische Untersuchungen i grund densamma som i Tractatus.

66 Jag skall sluta med följande observation om de företeelser i modern filosofi, som jag i mina uppsatser kort omtalat:

67 Jag sade, att dessa företeelser uppstått och utvecklat sig i nära samband med tidens vetenskapliga tänkande – närmast det matematiska och naturvetenskapliga. Frågar man, vad den moderna filosofien av logiskt och analytiskt snitt åstadkommit, så tror jag svaret paradoxalt nog skall bli, att den visat hur olika filosofi och vetenskap äro. Vetenskapen är till sin natur ackumulativ, sanningssamlande: detta är dess särmärke och storhet. Om filosofien under sin 2 500-åriga tillvaro inte lyckats samla några sanningar åt sig, så beror det på att dess möjligheter inte äro desamma som vetenskapernas och att dess målsättning därför måste vara en annan. Filosofien kan inte förfullständiga den vetenskapliga världsbilden med nya upptäckter om verkligheten. Filosofiens uppgift är att lösa de gordiska knutar, som uppstå när den mänskliga tanken snärjt sig i sina egna garn. En filosof är väsentligen en kritiker, en intellektuell renhållare. I Wittgensteins anda kunde man också säga saken så: En vetenskapsman söker sanningen, en filosof söker tankens klarhet. En vetenskapsman löser problem, en filosof avskaffar skenproblem – inte minst sådana som uppstå när vetenskapliga frågeställningar bli så abstrakta och allmänna att de, som man också populärt uttrycker saken, anta ”filosofisk” karaktär.

68 Kanske skall filosofien under andra tider ha andra uppgifter, som då skola tyckas viktigare. Men inga förändringar i människoandens historia äro en återgång till det som varit. Vad den moderna logiken och begreppsanalysen gjort för att klarlägga filosofiens egenart och ställning i förhållande till vetenskaperna är en insats, som ingen senare spekulation om världsgåtorna och människans ställning i tillvaron skall kunna gå förbi.

69 Men om så är fallet, är inte filosofien trots allt ackumulativ? Härtill är att svara, att man kan tala om ackumulation, tillväxt i många bemärkelser. Och jag tror, att också i filosofien tillväxt förekommer. Nämligen i form av nya begreppsliga distinktioner. Åtminstone några av dessa distinktioner äro outplånliga. Att vara medveten om dem är att undvika misstag som tidigare filosofer gjort. (Eller riktigare: att upprepa, vad tidigare filosofer sagt, kan nu vara ett misstag.) Kanske vågar man utan förhävelse säga om ett sådant lärande, att det är en tillväxt, inte i vetande, men i visdom.