Filosofibegreppet i stöpsleven

1 Viktigare än den logiska empirismens resultat i enskilda frågor är dess uppfattning av filosofien. Filosofi |178|är icke logiska deduktioner ur förnuftssanningar, ej heller det empiriska utforskandet av verklighetens yttersta beståndsdelar och företeelsernas djupaste samband. Filosofi är ingen teori, utan en metod. Denna metod är logisk analys. Dess objekt är våra tankars uttryck i symboler, språket.

2 Filosofiens natur av språkanalys återspeglas i den logiska empirismens i föregående avsnitt uppräknade huvudresultat. Redan tidigare original: (s. 77) ha vi påpekat, att satsen, att nödvändig sanning är analytisk, endast säger, vad som menas med ”nödvändighet”. Likaså är prövbarhetsprincipen blott en förklaring av begreppet realinnehåll och åsikten, att satsers sanningskriterium är kohärens med andra satser och ej överensstämmelse med en utanför satserna befintlig verklighet, en följd av vad det betyder att jämföra en sats med ”verkligheten”.

3 I fråga om filosofiens metod och objekt äro de logiska empiristerna eniga. Däremot gå meningarna i sär om, hur man har att uppfatta den filosofiska verksamhetens resultat och målsättning.

4 Enligt Wittgenstein äro utsagor om logiska egenskaper hos språket icke blott av helt annan art än utsagor om verklighetsobjekt. De äro strängt taget inga utsagor alls, utan ”skensatser”. Om språket kan man icke tala, – eller annorlunda: språkets logiska syntax kan icke uttryckas i ord. Härav följer, att resultaten av filosofiskt kunskapssökande äro outsägbara; filosofens formuleringar äro, säger Wittgenstein, en stege, som han gör sig av med, sedan den fört honom till en utsiktspunkt, varifrån han ser världen riktigt. Icke satser, utan satsers klarblivande är filosofiens mål.

5 Mot Wittgensteins uppfattning står metalogikens syn på filosofien. I likhet med Wittgenstein gör metalogiken en skarp skillnad mellan utsagor om verkligheten och språket, men anser, att även de senare kunna uttryckas som äkta satser. Detta sker i ett till (objekt)|179|språket hörande syntax- eller metaspråk. Resultaten av filosofisk analys formuleras alltså som syntaktiska bestämningar. Filosofens uppgift är att tillhandahålla oss regler för ett korrekt språkbruk.

6 I första ögonblicket kan det förefalla, som om olikheten i de två uppfattningssätten mera vore en fråga om ord än om sak. Det väsentliga är distinktionen mellan det, som sägs i språket, och det, som sägs om språket. Vill man kalla satser om språket ”meningslösa” eller föra dem till ett särskilt ”metaspråk” är en rent terminologisk fråga, då engång dessa satsers faktum är upptäckt och erkänt. Vi ha tidigare original: (s. 82) framhållit, att Wittgensteins val av term är mindre lyckat, och antytt, att han själv icke längre kategoriskt håller fast vid det. På denna punkt betecknar alltså metalogiken ett odisputabelt framsteg.

7 Likväl vore det oriktigt att beteckna den metalogiska filosofiuppfattningen såsom blott en omformulering och vidareutveckling av Wittgensteins tankar. Ty den stora frågan är alls icke, om ett språks syntax kan utsägas (i äkta satser) eller ej. Problemet är, om den klarhet i språkliga (syntaktiska) sammanhang, i vilken Wittgenstein ser filosofiens mål, är ekvivalent med de regler för språkbruket, som metalogiken ger oss.

8 Den problemsituation, som en filosof äger att bemästra, kan enligt Wittgenstein förliknas vid ett psykiskt nödläge. En ofullkomlig insikt i våra språkmedels logik leder vår tanke in i en återvändsgränd. Falska analogier från vardagsverkligheten förmå oss att söka en väg vidare, där det blott finnes en väg tillbaka. Då vi gäckas i vår strävan, falla vi slutligen i en psykisk ”kramp”. Ur denna befriar oss filosofen genom att visa på roten till det onda: språkmissbruket. Filosofi är sålunda en form av psykoterapi.

9 Låt oss ännu illustrera detta med ett exempel. An|180|tag, att jag lämnat min överrock i tamburen och spörjer, huruvida plagget, som jag alltså icke för närvarande kan iakttaga, finnes kvar. Frågan besvaras som känt sålunda, att någon ser efter, hur det förhåller sig med saken. Antag emellertid, att svaret, ehuru jakande, lämnade mig otillfredsställd, och att jag ville veta, om överrocken fanns kvar även i det moment, då ingen såg den. (Det kunde ju tänkas, att den uppenbarar sig på nytt, varje gång den betraktas, för att åter försvinna mellan varseblivningarna!) Denna fråga ansätter mig, och då jag snart inser, att den icke kan besvaras med empiriska medel, uppställer jag på spekulationens väg antaganden om, hur det kan förhålla sig med de icke varseblivna tingens existens. I dessa antaganden ser jag olika hypoteser om verklighetens (”metafysiska”) beskaffenhet; kanske härleder jag ur dem även vissa praktiska konsekvenser, vilka förmenas i något avseende empiriskt stödja eller motsäga mina teorier.

10 Allt detta är emellertid förgäves. De metafysiska antagandena förbli luftslott, – att slå sig till ro med något av dem vore självbedrägeri. Finns det då intet slutgiltigt svar på min fråga?, spörjer jag slutligen i förtvivlan, beredd till radikal skepticism rörande människans kunskapsförmåga. Till min tröst erfar jag då, att saken icke ligger så illa till. Felet är ej i svaren, utan i frågan, som jag missuppfattat. Då jag spörjer, om min överrock finnes kvar i tamburen, och besvarar detta genom att gå och se efter, har jag använt ordet ”finnas” (”vara”, ”existera”) i en helt annan betydelse än, när jag frågar, huruvida tingen finnas till oberoende av alla varseblivningar. När jag insett detta, – vilket naturligtvis är möjligt först efter en mycket noggrann logisk analys –, upphör jag självmant med de metafysiska spekulationerna om verklighetens beskaffenhet. Klarhet om mitt språk har befriat mig från en snärjande fråga, och jag kan se världen riktigt.

11 Den ”klarhet”, som en filosofisk utredning enligt Wittgenstein vill skänka, är sålunda ett psykologiskt fenomen, en känsla av befrielse och lättnad. Logisk analys är det instrument, med vars tillhjälp den psykologiska effekten framkallas. Resultaten av logisk analys formuleras emellertid som syntaktiska regler. Tack vare dessa regler kunna vi s.a.s. bevara den vunna klarheten och vid behov åter levandegöra eller reproducera densamma. Medan Wittgenstein lägger huvudvikten vid det psykologiska momentet, själva klarhetskänslan, betonar metalogiken sakens logiska sida, systemet av syntaktiska regler, som är denna känslas ”logiska ekvivalent”.

12 För andra gången kan det tyckas, som hade vi nått en punkt, där olikheten mellan Wittgensteins och metalogikens filosofiuppfattning framstår mera som en nyansskillnad än som en principiell konflikt. Fullt så enkel är dock saken icke heller nu.

13 Ställer man sig, vilket väl är riktigt, på den metalogiska ståndpunkten i fråga om syntaxens formulerbarhet, så finner man, att de två uppfattningssätten i så motto gå hand i hand, som varje resultat i Wittgensteins mening av filosofiskt kunskapssökande, d.v.s. klarhet, motsvaras av ett resultat i metalogisk mening, d.v.s. syntaktiska regler. Men härav bör man ej draga slutsatsen, att det omvända förhållandet består eller, att även varje syntaktiskt system skall representera en vinning i fråga om våra insikter i de semantiska systemens logik. Här äro två reservationer på sin plats.

14 Den första rör sig s.a.s. ännu inom metalogikens egen ram och tar fasta på förhållandet mellan språkets och metaspråkets uttrycksrikedom. Vi funno, att man för att genomföra ett metalogiskt bevis om den enklaste av alla logiska kalkyler, satskalkylen, måste förutsätta denna kalkyl själv i metaspråket. Ännu vanskligare blir saken, då man från logiken tar steget över till matematiken. Så |182|snart vi ha de naturliga talens aritmetik med i spelet, så kan man, lär oss Gödel, icke bevisa vissa saker om objektspråket, t.ex. motsägelsefrihet, utan att förutsätta aritmetiken och mera därtill. Men redan oavsett sistnämnda uppseendeväckande resultat måste man utifrån Wittgensteins ståndpunkt från första början förhålla sig starkt kritiskt till hela bevisteorien och det formalistiska betraktelsesättets fruktbarhet. Denna kritiska inställning behöver icke innebära, att metalogisk bevisföring som sådan förkastas, utan blott att dess relevans radikalt omvärderas. Vi ha tidigare original: (s. 164) antytt, att denna omvärdering möjligen kommer att framtvingas av problemutvecklingen inom metalogiken själv, närmast som en följd av den självprövning, till vilken Gödels resultat givit anledning.

15 Den andra reservationen är av mera principiell natur. Då vi tala om ett språk i metaspråket, så är detta senare vanligen en del av vårt s.k. naturliga språk. Även metaspråket kan i sin tur göras till objekt för en formell betraktelse i ett meta-metaspråk, som självt möjligen undersökes i ett tredje metaspråk o.s.v. Slutsteget i denna hierarki av språk måste emellertid, som tidigare original: (s. 146) påpekats, vara oformaliserat och sålunda ligga i det naturliga språket. Ty eftersom de formaliserade språken äro ”teckenspel”, skulle vi ej förstå deras användning, om vi icke finge den förklarad för oss ”innehållsligt”. Till följd härav bibehåller det naturliga språket ett slags principiellt övertag framom de formaliserade och artificiella språken, vilket kunde karaktäriseras med Lichtenbergs ord, att filosofien för att göra sig förstådd måste tala ”ofilosofiens språk”.

16 Hierarkien av språk och metaspråk utmynnar sålunda nödvändigt i det naturliga språket. Men icke nog med detta: i sistnämnda språk har den även sin utgångspunkt. Ty det formaliserade objektspråket är i sin tur endast någon del av det naturliga språket, betraktad un|183|der den speciella synvinkeln av sin formalstruktur. Så är fallet även, då objektspråket är en formaliserad del av matematiken eller logiken, ty matematikens och logikens semantiska system äro blott s.a.s. ”förädlade” produkter av det naturliga språket. Då objektspråket betraktas i ett metaspråk, är alltså det, som sker, djupast sett, att någon sida i det naturliga språkets logiska byggnad belyses med tillhjälp av det naturliga språket självt. Den syntaktiska betraktelsen är sålunda på ett karaktäristiskt sätt ”reflexiv”, den gäller icke endast betraktelsens objekt, utan även det instrument, varmed betraktelsen företages.

17 Den kunskapsteoretiska situation, som här beskrivits, leder osökt tanken till förhållandet mellan observationsinstrument och observationsobjekt i den moderna mikrofysiken. Metalogiken betecknar ett försök att häva eventuella svårigheter i situationen genom att framställa de syntaktiska sanningarna såsom blott relativa i förhållande till det språk, som är undersökningens föremål. Det vill emellertid synas, som om metalogiken på den grund komme att gå ”udenom” problemens filosofiska kärna. Ty den sanning, som filosofen söker, representeras icke av de syntaktiska reglerna för speciella ”formaliserade” språk, utan av insikt i språkets, d.v.s. det ”innehållsliga” uttrycket för alla språk, logiska byggnad.

18 Med dessa två reservationer, den speciella om förhållandet mellan språk och metaspråk, och den principiella om möjligheten att ”relativera” filosofiens sanningar med tillhjälp av en språkhierarki, ha vi beträtt tröskeln till den moderna filosofiens ännu outforskade domäner. Vi ha fört läsaren till en punkt, från vilken han icke blott kan överblicka den logiska empirismens gärning i det förgångna, utan även se, var den nya riktningen söker anknytning till framtiden. Han finner, att själva filosofibegreppet ännu ligger i stöpsleven. Metalogiken har hotat den logiska empirismen med en tillfällig ”avfiloso|184|fering” i det den något ensidigt tagit fasta på problemens ”formella”, matematiskt-kalkylatoriska sida. Det tyckes sannolikt, att de impulser, som driva utvecklingen vidare, åter skola vara ägnade att fastare anknyta den nya riktningen till de centrala tankebanorna i filosofiens klassiska tradition.