Mitt livs svåraste beslut

1 Min första termin som professor i Cambridge bodde jag igen hos Mr och Mrs Adams på Newton Road. Jag uppsökte otaliga byggnadsfirmor och förmedlingar för att hitta ett hus där hela familjen kunde bo och fick tips av kolleger och vänner. Jag minns inte längre hur jag fick nys om den till det yttre förnämliga vita byggnad i Barton Close, som hyrdes av en högre engelsk militär och skulle bli ledig från början av följande år. Den blev vårt första hem i Cambridge. Huset, vars ägare levde på annan ort, inkorporerades senare med Wolfson College som ännu inte fanns.

2 Vår tid i Barton Close blev kort. Redan efter några månader flyttade vi till Strathaird, ett mycket äldre och mycket större hus i Lady Margaret Close. Det ägdes av en familj Duff, som företräd|139|des av professor Patrick Duff som jag kände från Trinity College. Huset med ett tjugotal rum var obebott men möblerat. Det blev vårt residens för hela den återstående tid som familjen bodde samlad i Cambridge. Det var besvärligt att hålla varmt och också på andra sätt svårskött, men dess spatiösa utrymmen gjorde det möjligt för oss att ta emot gäster i stort antal. Till huset hörde en vacker trädgård med en användbar tennisplan på gräsmattan. Trädgården sköttes av en gammal trotjänare till familjen Duff.

3 Några av husets temporära inneboare var våra hyresgäster. Till dem hörde Knut Erik Tranøy, som blev en vän för livet och nästan en medlem av vår familj. Han hade spelat en roll i den norska motståndsrörelsen mot nazisterna, deporterats till Buchenwald, efter befrielsen studerat i USA och slutligen arbetat ett år i Paris på ett UNESCO-projekt under ledning av sin landsman Arne Naess. Vid ankomsten till Cambridge hade han vänt sig till Broad, som bett honom ringa på vår dörr och fråga om vi kunde ta emot honom |140|och hans amerikanska fru Gene som hyresgäster. De bodde sedan hos oss i en avskild dubblett med kök.

4 Vi var en familj på fem. Med oss till Cambridge kom Elisabeths systerdotter, Ulrika Sanmark. Hon flyttade senare till en annan familj där hon hade större möjligheter att förkovra sin engelska. Som hjälp i vårt hus efterträddes hon av en av oss mycket uppskattad flicka från Finland, Eeva Haataja, som redan hunnit förlova sig med en Cambridgeman, Ainsley Ede. Hon bor fortfarande som gift kvar i Cambridge.

5 En uppräkning av några av våra gäster ger en föreställning om det liv och den röra som rådde i vår familj under de tre terminerna i Strathaird: Min pappa och Elisabeths bror Werner och systerson Gustaf, från Norge Arne Naess, Stein Rokkan och Ingemund Gullvåg, från Sverige Cilla och Eyvind Johnson, från Finland Mario och Baby och Göran, vidare Eric Olsoni med dottern Tove, Patrick Bruun, Sven Lindman, Jaakko Hintikka, Vivica Bandler, och urvännerna Veronica och Jacobus Sundman. Under en lång tid var min svärmor Gerda en kär gäst. Som barn i huset betraktade vi kemistuderanden Gustaf Brandt, Knut Pipping, som bedrev sociologisk forskning i London, och min kusin Johnny, som senare fick en lektorstjänst i psykologi i Oxford, men till slut i likhet med mig föredrog att flytta tillbaka till Finland framom att göra en akademisk karriär i England.

6 Julen 1949 var en festlig tid. Vi försökte imitera våra hemvanor från Finland så långt det var möjligt och Knut Erik var en oförglömlig julgubbe.

7 En person för sig bland våra gäster var Wittgenstein. De gånger han åren 1949 och 1950 kom till Cambridge för att arbeta bodde han hos oss – tidvis också allena i huset när vi var tillfälligt bortresta. På senhösten 1949 låg han sjuk hos oss i sex veckor. Hans |141| |142|sjukdom diagnosticerades av vår familjeläkare Edward Bevan, som vi betraktade som en god vän och som vann Wittgensteins absoluta förtroende. Det blev överenskommet att Wittgenstein, när döden stod för dörren, skulle flytta från Elizabeth Anscombe, där han bodde när han var i Oxford, till Bevans hem där han dog den 29 april 1951.

8 Strathaird – numera sedan länge i likhet med vårt hus i Barton Close ett annex till ett nytillkommet college – var naturligtvis inte en slutlig lösning på vårt bostadsproblem. Jag övergav tanken på att köpa ett färdigt hus och sökte och fick myndigheternas tillstånd att bygga ett eget – inom ramen för de ganska stränga restriktioner som rådde i efterkrigstidens England beträffande kostnader och byggets storlek. Trinity College ställde i utsikt en tomt i en hästhage vid Conduit Head eller det källsprång utanför Cam|143|bridge, varifrån den vackra fontänen på Trinity’s Great Court fortfarande får sitt vattenflöde. Jag diskuterade mina planer med Wittgenstein och vi besåg tomten tillsammans. Han var påtagligt intresserad av mitt husbygge och antydde till och med att han kunde bli min arkitekt! Det var en förflugen idé som vi lyckligtvis snabbt glömde bort. Också tanken att bygga på Conduit Head Road skrinlades. Av Jesus College fick jag arrendera en tomt i ändan av Cranmer Road, samma gata som jag bott på 1939. Läget var idealiskt, där låg den förträffliga småskola där våra två barn gick. Huset som vi lät uppföra är fortfarande den korta gatans end house med härlig utsikt västerut över ängar och hästhagar.

9 Arkitektfrågan fick en lösning, som visserligen också den var okonventionell, men mindre extravagant än om Wittgenstein ritat |144|huset. Genom ett svenskt par som vi flitigt umgicks med, lärde vi känna en nybliven arkitekt, Ivor Smith och hans hustru Audrey. Smiths blev snart också våra vänner. Sedan vi engagerat en byggnadsfirma började Ivor rita ett hus för oss. Att bygget drog längre ut på tiden än vi trott och önskat hade nog delvis sin grund i att den nybakade arkitekten var totalt obekant med yrkets praktiska sida. Hans begåvning vill jag inte betvivla och han har senare skapat sig ett aktat namn som arkitekt. Men dröjsmålen och de byråkratiska svårigheterna kom tyvärr också att tära på vänskapen.

10 Vi ville ha trösklar mellan rummen för att utestänga drag och dubbla fönster för värmens skull. Engelsk arkitektur kände på den tiden inte till sådana husliga bekvämligheter. Mycket har blivit annorlunda sedan dess. Jag fick lov att för Ivor rita och förklara de avsatser som gör en tröskel till något annat än bara en upphöjning under dörrslutet. Fönster med dubbla glas lyckades vi köpa från en svensk-engelsk firma i London. Saken ansågs så märklig att en heminredningstidskrift i London skickade sin fotograf till Cambridge för att föreviga det besynnerliga huset med double windows.

11 Vi bodde aldrig i huset, som blev färdigt först sedan vi lämnat Cambridge. Det hade ursprungligen i det närmaste formen av en kub, men har senare fått några tillbyggnader som vi antagligen också själva hade låtit göra när restriktionerna liberaliserats. Av moderna privathus i Cambridge är det nog fortfarande ett av de bästa. Vi hade troligen trivts i det men möjligen med tiden ansett det en aning för litet för oss.

12 Mina akademiska grader, magister och doktor, hade jag tagit i Finland. Under vistelsen i Cambridge före kriget var jag inte med några som helst band knuten till universitetet. Av praktiska skäl ansågs det nyttigt, ehuru inte nödvändigt, att jag som professor skulle ha en Cambridgegrad. Därför gjordes jag ganska snart efter ankomsten 1948 till M. A. (Cantab) vid en liten ceremoni i Senate House med knäfall inför vicekanslern, som över mig nedkallade Faderns, Sonens och den Helige Andes välsignelse på det i våra |145|öron fantastiskt anglicerade latin, som fortfarande hörs vid bordsbönen, the Grace, i Trinity men som förefaller att med tiden bli alltmera europeiserat.

13 Ett praktiskt problem av större betydelse var min ställning i förhållande till collegeinstitutionen. Det var min innerliga önskan att upptas som Fellow i Trinity, det college som var Russells och Whiteheads, Moores, Broads och Wittgensteins, där Newton och Francis Bacon hörde till de stora namnen i det förflutna och Whe|146|well och Sidgwick varit banbrytare för den utveckling som gjort Cambridge till en huvudort för filosofin i modern tid. Men på grund av ett sedermera avskaffat kvotsystem fick jag lov att ge mig till tåls ända till våren 1950. När jag ett och ett halvt år senare avgick från min professur måste jag också avsäga mig mitt Fellowship och bli Member av mitt college med bibehållande av en del privilegier i fråga om måltider och logi i college. Stor var min glädje när jag mer än trettio år senare utsågs till Honorary Fellow för resten av livet.

14 I Cambridge fanns en avdelning för skandinaviska språk och en Scandinavian Society där Mary Sandbach, maka till en av mina äldre kolleger i Trinity, den också som filosofihistoriker bekanta klassikern Harry Sandbach, var ordförande. Mary har gjort sig känd som översättare till engelska av svensk litteratur, bland annat av Strindberg. Hon biträddes av lektorn i svenska Brita Mårtensen, som jämte sin sambo germanisten John Knight hörde till vårt närmaste umgänge under åren i Cambridge. Britas föräldrar hade omkommit i bombningarna av London under kriget; hon och John förolyckades, med några års mellanrum, i Skottland. Också den norska och den danska lektorn hörde till våra umgängesvänner. Själv blev jag förordnad till examinator i svenska tillsammans med Brita. Examen gick ut på att kontrollera en handfull studerandes förmåga att förstå och tala språket. Den text som förhören baserade sig på var Almqvists Det går an.

15 Med Brita och John gjorde vi en minnesrik färd till Cotswolds, som vi sedan delvis upprepade tillsammans med våra vänner Sundmans när vi själva lärt oss bilkörandets vanskliga konst. Under åren i Cambridge var hela familjen också flitiga cyklister. Den ensamma hösten 1948 gjorde jag nästan dagliga utflykter på cykel kring Cambridge till mål som Newmarket, Ely, Saffron Walden och Royston.

16 Min första termin i Cambridge föreläste ännu Bertrand Russell där. Föreläsningarna kom att bli hans sista filosofiska arbete, Human Knowledge. Jag råkade honom bara helt flyktigt några |147|gånger; såvitt jag minns bodde han i London.

17 Sista gången jag råkade Russell på riktigt var sommaren 1949 i hans örnnäste uppe i bergen i Merionethshire i Wales. Jag var inhyst i en bondgård vid havet nära Harlech med mina barn och Ulrika Sanmark; Elisabeth var i Finland. Russell och jag hade en intensiv diskussion om logiska konstanter, men framför allt gjorde den snart åttioårige Russell intryck på mig genom sin enorma fysiska vitalitet. När jag skulle återvända följde han mig till bussen uppför långa och branta backar som onekligen tog på mina krafter. Det blev ett vackert minne för livet.

18 Senare samma år fick Russell nobelpriset i litteratur. Jag tillbragte då en sabbatstermin i Finland och föreslog att vi skulle bjuda honom till Helsingfors i samband med festligheterna i Stockholm. Russell genomlevde en militant period i sitt skiftesrika liv och menade att Sovjetunionen måste hållas i schack med hotet från en atombomb. Efter ett samtal med universitetets rektor Erik Lönnrot uppvaktade jag utrikesministern Åke Gartz. Han och hans kanslichef avrådde bestämt från att invitera den omstridde nobelpristagaren. Därmed förföll saken.

19 Åren i Cambridge råkade jag ofta Moore. Kort efter min ankomst hösten 1948 föreslog han att vi skulle träffas varannan torsdag i hans hem vid Chesterton Road. Jag höll tidtabellen noggrant. Också senare när jag med viss regelbundenhet var i Cambridge var jag angelägen om ett eller två längre samtal med Moore.

20 Att diskutera med Moore var en underbar upplevelse. Ett återkommande tema var propositions. Vad är en proposition och hur förhåller den sig till sitt språkliga uttryck, satsen? Vi kom aldrig någonvart i våra diskussioner, men för mig var de mycket stimulerande. Moore skakade om en, höll anden levande, fast på ett helt annat sätt än Wittgenstein. Moores egenart var att han hade vissa orubbliga övertygelser – till exempel att det finns en värld oberoende av mitt medvetande – men också ett ständigt behov att på nytt och på nytt ompröva dem med nya argument och från nya infallsvinklar. Jag vågar säga att diskussionerna med Moore var |148|min största intellektuella behållning från mina år som professor i Cambridge. Jag bortser då från resultaten av mitt eget solitära tänkande.

21 En professors skyldigheter var på den tiden mycket liberalt definierade. Strängt taget hade jag inte behövt hålla några föreläsningar alls, bara efter bästa förmåga främja mitt ämne. Min enda formella skyldighet var att varje termin redovisa hur många nätter under terminen jag sovit på mer än tre miles avstånd från St. Mary’s Church – och varför. Det var ett sätt att hålla professorerna knutna till orten, en i och för sig förnuftig målsättning. Numera uppfyller troligen bara en bråkdel av professorskåren tremilsvillkoret, som antagligen ändrats eller avskaffats som obsolet.

22 Men en professor som inte höll föreläsningar hade varit en avvikande figur. Broad, Moore och Wittgenstein hade varit flitiga föreläsare. Jag föreläste under mina år i Cambridge tre timmar i veckan i ämnen som oftast anknöt till mina egna pågående forskningar.

23 Höstterminen 1949 höll jag också en serie föreläsningar som var öppna för alla studerande vid universitetet. De behandlade, med anledning av 300-års minnet 1950 av filosofens död hos drottning Kristina i Stockholm, The Place of Descartes in the History of Scientific Ideas. I fakulteten, som då ännu bar det gamla namnet Faculty of Moral Sciences, hade man planer på att införa någon form av reguljär undervisning i vetenskapernas filosofi och historia. Föreläsningarna om Descartes skulle vara ett första steg i den riktningen. De var välbesökta och föreföll att väcka intresse. Numera är det nya ämnet sedan länge väl etablerat i Cambridge.

24 En undervisningsform på professorsnivå vid sidan av föreläsningar var handledning av Research Students, forskningsstuderande som siktade på en doktorsgrad, en Ph.D. Doktoranderna kom ofta från andra universitet, också från andra länder. Själva graden var relativt ny i Cambridge; enligt Broad var den en amerikansk innovation som kommit till England efter det första världskriget och som han ansåg helt överflödig. Någon formell meritering utöver en B. A. eller en M. A. hade inte tidigare funnits; |149|däremot kunde man på basen av en Fellowship Dissertation tävla om att bli upptagen i forskargemenskapen i ett college.

25 Broads syn var väl något tillspetsad; i varje fall handleddes graduerade sedan länge. De första terminerna hade jag bara ett fåtal att handleda, men antalet steg snabbt mot slutet av min tid i Cambridge och hotade att bli en verklig börda. Några av mina studenter blev sedan kända filosofer i olika delar av världen. En av dem, Alan Anderson från USA, hade kommit till Cambridge för att under Broads ledning studera kontrafaktuella konditionalsatser eller utsagor av typen ”om det hade regnat senaste natt, så hade gräsmattan varit våt på morgonen”. Ämnet gick bra ihop med mitt eget vid den tiden, modallogikens grunder, och Broad |150|och jag kom överens om att Anderson i fortsättningen skulle handledas av mig. Han blev senare en framstående företrädare för den pånyttfödda modallogiken och särskilt dess sidoskott, den formella logiken för normer.

26 Anderson var, näst Moore och vid sidan av Tranøy och Kreisel, min viktigaste diskussionspartner i Cambridge.

27 I mitten på juni 1950 övergav vi definitivt Strathaird och reste hem till Finland. Tanken eller förhoppningen var att hela familjen skulle återvända till ett färdigt eller i varje fall beboeligt hus på Cranmer Road. Själv skulle jag vara i Finland inte bara över sommaren utan ända till årsskiftet. Som professor i Cambridge hade jag rätt att antingen efter sex års tjänst hålla ett år ledigt – eller efter sex terminer ta en sabbatstermin. Det akademiska året i Cambridge har tre terminer och hösten 1950 var min sjunde.

28 Sommaren 1950 var vi på Vålö, som vi delade med mina systrar och deras familjer. Koreakriget hade brutit ut och det låg igen politisk oro i luften. En stor del av sommaren fick jag lov att hålla mig stilla till följd av en knäskada. Jag var ganska skicklig i den ukrainska folkdansen trepak, som vi kallade pikku-ryssä, lillrysse, och övade mig för att kunna uppträda på min kusin Magnus Alfthans bröllop. Men jag kom till bröllopet som invalid. En menisk hade brustit. Den ansedde och sympatiske kirurg som jag vände mig till ansåg det inte rådligt att operera – meniskoperationer var tydligen ovanliga i Finland på den tiden – utan rekommenderade bindor och immobilitet. En del av tiden på Vålö låg jag faktiskt till sängs – förmodligen helt i onödan. För det mesta satt jag utomhus stilla. Det var den sommaren jag förberedde min essäcykel om Spengler och Toynbee för Nya Argus. Min invaliditet hindrade emellertid inte Elisabeth och mig från att företa två segelfärder; den ena från Vålö till Hangö med Bernhard och Marianne; den andra ombord på vännen Gunnar Palmgrens yacht i Skärgårdshavet och runt Åland. Jag följde med som passagerare och deltog bara minimalt i manövrerna.

29 Mot hösten lugnade sig knät och jag återfick nästan normal rör|151|lighet. Under terminen skötte jag mina två filosofiprofessurer i Helsingfors. Jag var också en vecka i Stockholm och Uppsala och förläste om mina pågående forskningar i modal logik. Som t.f. skötte jag dessutom inspektoratet på Nylands nation. Hela terminen var Elisabeth och jag mycket sällskapliga och på årets sista dag kunde jag i dagboken skriva: ”Slut på ett rasande trevligt, men ganska ansträngande halvår i Finland.”

30 När jag i början av januari återvände till Cambridge hade husbygget nästan inte alls avancerat. Det var ingen tanke på att ta över familjen för ett andra provisoriskt boende. För mig var det inte något större problem; som fellow av Trinity hade jag rätt till rum i college – och så bodde jag hela detta läsårs alla tre terminer i den vackra Neville’s Court med Christopher Wrens biblioteksbyggnad, Trinitys förnämsta arkitektoniska minnesmärke, i fonden. Mina två rum låg på gårdens södra sida, som i motsats till den norra inte värmdes av solen. Rummen var fruktansvärt kalla under vinterterminen. Den enda värmekällan var en kamin som eldades med kol. Jag noterade när jag steg upp om morgnarna att kvicksilvret på min Celsiustermometer – vilken lyx – inte en enda gång under vinterterminen nådde 10 grader!

31 Under påsklovet mellan förårets två terminer var jag hemma hos familjen i Finland. Vid en vandring i djup snö vrickade jag igen mitt knä och den gamla skadan gick upp i förvärrad form. Strax efter ankomsten till Cambridge uppsökte jag en kirurg, Mr Butler. Han ställde en helt övertygande diagnos och ansåg en operation nödvändig. Den skedde sedan i början av maj. Inte heller i England avlägsnade man då skadade menisker lika behändigt som nuförtiden. Hela två veckor fick jag ligga på Evelyn’s Nursing Home och det dröjde ganska länge innan jag återfick min tidigare rörelseförmåga.

32 Ungefär samtidigt som jag återvände till Cambridge flyttade Wittgenstein till doktor Bevan. Hans sjukdom hade inträtt i sitt slutskede. Men under över alla under! – hans skapande kraft hade kommit tillbaka och han kunde igen arbeta bra. Under sina två |152|sista månader i Cambridge skrev han vad som skulle bli ett av hans mest kända och lästa verk, kallat Über Gewissheit av oss förvaltare av hans litterära kvarlåtenskap.

33 Jag besökte Wittgenstein några gånger hos Bevans. En dag infann han sig oväntat hos mig i college med en blomsterbukett. Jag hade just återvänt från Finland och satt orörlig i min stol på grund av min knäskada. Wittgenstein sade skämtande att det inte var honom jag såg utan hans astralkropp. Så talade vi en stund om Sergej Aksakovs Familjekrönika som jag höll på att läsa. Det var ett oförglömligt möte. Wittgenstein dog en vecka senare. Först då förstod jag att han kommit för att taga farväl.

34 Wittgenstein begrovs redan dagen efter sin död. Jag var närvarande vid begravningen men intogs några dagar senare för min knäoperation. Wittgenstein vilar på Saint Giles kyrkogård i Cambridge där också Moore och Ramsey funnit ett sista vilorum. Gravens skötsel har tidvis berett mig problem.

35 Under de ensamma dagarna på sjukhuset beslöt jag mig för att be om avsked från professuren från årsskiftet. Det var det svåraste och mest konsekvensrika beslutet i mitt liv. Många har frågat vilka mina motiv var. Var det inte lättsinnigt eller otacksamt att träda tillbaka från den kanske mest prestigefyllda filosofiprofessuren i hela världen?

36 Mina motiv var naturligtvis många och sammansatta. Men jag är övertygad om att varken mitt tillfälliga svaghetstillstånd eller sorgen över Wittgensteins död hade något med saken att göra. Mitt beslut att avgå var ett resultat av långvariga och smärtsamma överväganden om min familjs framtid. Jag hade själv mitt på det torra. Jag skulle inte behöva kämpa om några positioner. Också ekonomiskt tedde sig mitt liv tryggt. Jag behövde inte vinnlägga mig om att smälta ytterligare in i det engelska samhället; det främlingskap som jag kände hade troligen försvunnit med tiden. Men för mina barn var situationen en annan. De måste bli ”riktiga engelsmän” så snabbt som möjligt för att efter skolan kunna skapa sig en egen framtid i England, möjligen inte i en akademisk miljö. De skulle kanske alienerats från sitt finlandssvenska ursprung – eller också |153|bli så bundna vid det att deras anglisering äventyrats.

37 England efter kriget var ett påfallande trött samhälle. Naturligt nog när man betänker de enorma påfrestningar som landet genomgått – med otrolig seghet och aktningsvärd framgång. Mitt intryck, kanske oberättigat, var att England var ett land i nedgång. Föret var trögt för alla nya företag; något husbygget på Cranmer Road tycktes mig bekräfta. Hade huset blivit färdigt inom rimlig tid hade vi kanske blivit bofasta där. Nu slet bygget våldsamt på mina nerver.

38 I Finland upplevde jag en annan stämning. Kriget hade förvisso knusat oss och folkmassor skyfflats hit och dit i tidens stormar. Men här rådde också en märkbar framåtanda och vilja att hävda landets fortsatta existens. Finsk design och arkitektur började noteras på den internationella marknaden. Varje gång jag var hemma slogs jag av kontrasten.

39 Under sådana förhållanden kändes det också som en utmaning att stanna kvar och arbeta för mitt lands framtid. Jag vill inte kalla min inställning för patriotism – men något har den att göra med kärlek till fosterlandet och med känslan av rötter.

40 I ett samtal om problemet med brain drain något av dessa år sade Jan-Magnus: ”Man skall inte frivilligt minska kulturens yta på jorden.” Hans ord gjorde intryck på mig. Den del av ”kulturytan” som jag representerade var naturligtvis absolut taget ytterst obetydlig, men i efterkrigsårens Finland ändå relativt sett märkbar. Ytan höll påtagligt på att krympa, vilket också betydde en utarmning av min bekantskapskrets och det tyckte jag var vemodigt. Ragnar Granit, min svåger Bernhard och min syster Marianne blev bofasta i Sverige, den finska matematikens stjärnor, Rolf Nevanlinna och Lars Ahlfors, reste till Zürich, Ahlfors kort därpå vidare till Harvard. Hans Ruin kom aldrig till Åbo. Det är svårt att uppskatta verkan av dessa förluster på kulturlivet i Finland. Samma sak gäller, tror jag, dagens situation – fast det finns en tendens att bagatellisera med att hänvisa till en pågående internationalisering. Den kraftigt ökade migrationen i vetenskaperna är en bra sak både för enskilda forskare och för vetenskapernas |154|utveckling. Men ett utflöde som inte kompenseras av ett inflöde kan inte leda till annat än en utarmning av den kulturella potentialen. Nytt är en tilltagande flykt från kulturskapandets periferier till avgränsade centra för skapande forskning som Cern och Silicon Valley. Detta gäller inte bara vetenskapen utan också konsterna och kulturklimatet i allmänhet. Vetenskap och kultur har |155|sina glesbygder som hotar att avfolkas. På längre sikt tror jag inte att detta är bra.

41 Jag var alltför ung, ännu inte fyllda trettiotvå, när jag mottog kallelsen till professuren i Cambridge. Bördan av en lång och lysande tradition vilade tungt på mina axlar. På något sätt måste jag leva upp till den. Men jag var själv ännu inte färdig som filosof och jag fruktade att kraven och förväntningarna på mig skulle förkväva eller snedvrida min egen utveckling. Jag minns tydligt när jag, ungefär ett årtionde senare, kände att nu visste jag vem jag var och kunde utan fara för min själ vara professor i Cambridge eller var som helst i den västliga världen. Men denna känsla var inte förbunden med någon som helst längtan tillbaka. Kanske bidrog också det faktum att medlemskapet i Finlands Akademi gav mig arbetsmöjligheter som mer än väl kompenserade den förlust jag medvetet accepterat när jag lämnade Cambridge.

42 Det saknades inte försök att få mig att återta mitt beslut. Men de två personer som vid sidan av Wittgenstein mest tillskyndat mitt val till professor, Broad och Ryle, reagerade taktfullt förstående. Jag satte stort värde på Ryles förtroende när han på senhösten kom till Cambridge för att höra mina synpunkter på valet av min efterträdare, han hörde fortfarande till valnämnden. Jag tyckte att det fanns en självskriven kandidat, John Wisdom, som var starkt påverkad av Wittgenstein, men hade skapat sig en egen profil som filosof. Han hade sökt tjänsten 1948 och troligen blivit besviken när han inte fick den. Wisdom blev min efterträdare men någon gång på 1960-talet flyttade han till Amerika. Som emeritus återvände han till Cambridge och var vid sin död Trinitys till åldern äldsta fellow.

43 När Wisdoms efterträdare skulle utses satt jag tillsammans med Ryle i valnämnden. Elizabeth Anscombe var vår kandidat och efter ett visst motstånd accepterades hon av de andra elektorerna. Jag tror att valmötet var mitt sista sammanträffande med Ryle.

44 Gilbert Ryle minns jag med värme och tacksamhet. Han förkroppsligade det engelska gentlemannaidealet i dess högsta form. |156|Och han hade gjort mycket för att jämna vägen för mig på den akademiska banan.

45 Kort efter att jag uppvaktat vicekanslern med min ansökan om avsked reste jag hem till Finland. Denna sommar bodde vi inte på Vålö utan hade hyrt en villa nära vännerna Palmgrens sommarställe på Jollas (Degerö). Tillsammans med dem gjorde vi en seglats, som förblivit vår längsta och den enda som utsträckts från finska vatten till Sverige. Vi följde den svenska kusten från Furusund ned till Västervik och därifrån över till Visby. På hemresan strövade vi genom åländska vatten och hamnade slutligen i Åbo där Elisabeth och jag mönstrade av. I Helsingfors väntade Brita Mårtensen, som kommit från Cambridge på en två veckors sommarsemester till oss i Finland. Vi hade trevliga dagar tillsammans, men hon återvände med oförrättat ärende, att på egna och andra Cambridgevänners vägnar förmå mig att inte lämna Cambridge. Mitt beslut stod fast.

46 Höstterminen 1951original: 1950 var min sista som professor i Cambridge. Jag bodde liksom tidigare i Neville’s Court. Strax efter ankomsten deltog jag i den traditionsrika och kuriösa ceremoni som markerar ett skifte av Master of Trinity. Den nya Master knackar på collegeporten, som öppnas av Headporter. Master frågar om fellows är villiga att släppa in honom. Efter en fingerad paus återkommer Headporter med beskedet att fellows givit sitt bifall. Fellows defilerar sedan förbi Master som står i dörren till sin magnifika lodge. När fellows passerar Master lyfter de sina fyrkantiga svarta huvudbonader och gör en djup bugning. På kvällen äts det middag i festdräkt. Avgående Master denna gång var historikern G. M. Trevelyan, tillträdande fysiologen och nobelpristagaren Edgar Adrian, som jag känt alltsedan min vistelse före kriget i Cambridge. Också när jag själv var Honorary Fellow var jag med om samma ceremoni. Då trädde lord Butler tillbaka för Alan Hodgkin, liksom Adrian fysiolog och nobelpristagare.

47 Höstterminen i Cambridge fick sin prägel av vårt förestående |157|uppbrott. Det gällde framför allt att avveckla husbygget på Cranmer Road som befann sig i slutskedet. Olika köpare gjorde sig påminta, men till en början ville ingen besluta sig. Slutligen uppenbarade sig en Fellow of Jesus – tomten hade jag fått arrendera av hans college – vars penningstinna svärfar, en schweizisk urfabrikant, köpte huset utan vare sig vinst eller förlust för mig. Han hade säkert gjort många goda affärer i sitt liv, men denna var nog en av hans bästa. Huspriserna i denna del av Cambridge steg snart astronomiskt.

48 Min aktivitet som lärare var också stor denna sista termin. Förutom välbesökta föreläsningar, två veckotimmar om viljans frihet och en om logik, handledde jag sju doktorander. Efter min sista föreläsning, den 5 december, fick jag av min klass i minnesgåva två vackra skedar, förläggare, i Georgian Silver. Det var en stor överraskning för mig. Jag blev rörd och kunde inte hålla tårarna tillbaka.

49 Jag hade också många gäster som jag i egenskap av fellow kunde erbjuda kvarter i Trinity: Gilbert Ryle och Georg Kreisel, Patrick Bruun, Gunnar Palmgren och urvännen Åke Kosk. I början av november kom Elisabeth för att delta i förberedelserna för hemresan och i avskedsvisiter. Henne kunde jag inte härbärgera som gäst i college – numera hade det gått för sig. Den 12 december tog vi båten från Newcastle till Göteborg.

50 Därmed slutar ett skede i mitt liv. Incipit Vita Nuova. Brytningen hade varit en tid av oro och ångest. Nu kunde jag segla vidare i lugnare vatten. När jag ser tillbaka på mitt liv markerar uppbrottet från Cambridge den största förändring som jag haft att genomföra med egen vilja.