|152|

Filosofin är mitt liv

Fragment av en intellektuell självbiografi

---

3 När Wittgenstein låg dödssjuk i vårt hem i Cambridge sade han en gång: ”Philosophy was my life.” Detsamma, filosofin är mitt liv, kan jag säga om mig själv – om också inte i en lika kategorisk och total mening som Wittgenstein. Därför är berättelsen om vad filosofin betytt för mig oskiljaktig från berättelsen om hur mitt liv förflutit. Jag vet inte om den kan intressera många. De yttre konturerna av mitt liv är inte särskilt växlingsrika eller dramatiska. Också på ett inre plan har min levnad framskridit lugnt, utan allvarliga kriser eller avvikelser från vad med åren alltmer framstår för mig som en utstakad bana.

---

4 Som barn var jag ofta sjuk. Jag led av astma och upprepade förkylningar. I sällskap var jag rädd för att svimma. Den sommar jag fyllde 12 år var jag länge sängliggande och vistades med min mor på ett sanatorium. Lungtuberkulos var ännu på den tiden vår nationalsjukdom, fruktad som cancern är idag. På min läkares inrådan bodde vi hela följande skolår, 1928–1929, i den kända kurorten Meran i Sydtyrolen i Italien.

5 Detta år var kanske det mest avgörande i mitt liv. Min hälsa stabiliserades – ända sen dess har jag i stort sett varit frisk. I denna utomordentligt natursköna miljö – i gränslandet mellan |153|den germanska norden och medelhavskulturen i söder – inträffade också mitt intellektuella uppvaknande. Det var ännu inte filosofin jag upptäckte utan snarare matematikens underbara värld. Jag minns sömnlösa nätter då cirklar och klot, trianglar och koner snurrade runt i mitt huvud, och då det mystiska talet π, som inte slutgiltigt kunde anges i siffror, fängslade min fantasi.

6 I Meran hade jag som hemlärare en före detta österrikare som lärde mig tyska. Han visade mig också vägen in i den tyska litteraturen, vilken av alla stora språkområdens litteratur kanske betytt mest för mig.

7 Kort efter återkomsten från Meran, tillbaka i min skola, Svenska Normallyceum i Helsingfors, väcktes mitt intresse för filosofi. Jag var då 13 år. Vår geografilärare hade berättat om Kant-Laplaces hypotes om solsystemets uppkomst. Han hade sagt att Kant var en filosof. Jag frågade min far vad en ”filosof” var. Min far, som själv hade studerat filosofi vid universitetet – han hade bl.a. skrivit en trebetygsuppsats för Edvard Westermarck i vilken han jämförde David Humes och Adam Smiths etiska teorier – förklarade saken för mig. Han gav mig också två böcker, Wilhelm Jerusalems Einleitung in die Philosophie och Hans Larssons lilla lärobok Psykologi. Dem läste jag under mina skolår gång på gång. Med en liten överdrift kan man säga att jag kunde dem utantill.

8 Den minnesrika jul då min far förklarade vad en filosof är, stod det också klart för mig att filosofi var min kallelse. Filosofins enda konkurrent var matematiken som av alla skolämnen fascinerade mig mest.

9 Kanske är det värt att nämna att det första filosofiska problem som jag på egen hand började grubbla över var frågan om förhållandet mellan kropp och själ. Inspirerad – via Hans Larsson – av Spinozas parallellteori fastnade jag för något slags Mach-Avenarius-besläktad neutral monism. Detta problem överskuggades senare helt av mina egentliga vetenskapligt-filosofiska intressen. |154|Först under de allra senaste åren har det åter blivit aktuellt för mig – i samband med att kognitionsforskningen trätt fram som ett av dagens mest omdebatterade forskningsområden mellan filosofi, psykologi, lingvistik och hjärnforskning.

---

10 Professorn i filosofi Eino Kaila, som var gift med min mors kusin, hade hört om min avsikt att efter studentexamen börja studera hans ämne. Före terminens början kallade han på mig och förhörde sig om mina intressen. Jag talade om vad jag hade läst – under mina sista skolår främst Nietzsche och Bergson. Då detta inte gav honom någon klar bild av mina filosofiska anlag frågade han huruvida jag var mera intresserad av filosofins psykologiska eller av dess logiska dimensioner. Psykologin var vid universiteten i Finland ända till slutet av 1940-talet en del av ämnet teoretisk filosofi. Frågan förbryllade mig och jag kunde inte omedelbart ge ett svar. Efter en stunds funderande svarade jag – fast med tvekan – logiken.

11 Detta var säkert det mest avgörande svar som jag någonsin givit på en till mig ställd fråga. Hade jag sagt psykologin hade min bana antagligen gestaltats ganska annorlunda. Visserligen tror jag inte att jag någonsin hade blivit psykolog i ordets egentliga bemärkelse. Men kanske hade jag blivit en annan typ av filosof – mera inriktad på estetik och etik än på matematisk logik och vetenskapsteori. Det är också tänkbart att mina tidiga funderingar om förhållandet mellan kropp och själ då hade fått en mera omedelbar fortsättning i mitt filosofiska tänkande.

12 Kaila rekommenderade genast några böcker som jag borde läsa, bland dem Carnaps Abriss der Logistik och Der logische Aufbau der Welt. Carnaps Syntax hade kommit ut samma år men den kunde jag läsa senare. I det skedet var den för svår för mig, menade Kaila. Det hade den också utan tvivel varit. I själva verket beredde mig redan studiet av den matematiska eller symboliska logikens grunder i Carnaps Abriss stor möda, trots att jag samti|155|digt hade börjat studera matematik vid universitetet.

13 Kaila stod dessa år på höjden av sin livskurva. I början av 30-talet hade han vistats länge i Wien och ägnat sig åt såväl filosofiska som psykologiska forskningar. Hans deltagande i Wienkretsens sammankomster var uppskattade. Hem till Finland förde han med sig sitt ämnes nyaste och viktigaste strömningar: den logiska positivismen, den matematiska logiken (logistiken) och gestaltpsykologin.

14 Kaila var en lysande föreläsare, en framstående vetenskapsman och en mångfacetterad personlighet. Ett strängt vetenskapligt tänkande förenades hos honom med visionärens konstnärligt färgade strävan att skapa en allt omfattande världsbild. Hans karisma lockade begåvningar till filosofin också från andra vetenskapsområden. Två av min egen generations betydande finska filosofer, Oiva Ketonen och Erik Stenius, tog steget från matematik till filosofi. Genom sina elever och deras elever i sin tur är Kailas inflytande på filosofin i Finland alltjämt levande.

15 Jag minns livligt den filosofiska atmosfär, den anda, i vilken jag utvecklades under mina studieår i Helsingfors. Den kunde kanske bäst karakteriseras som Wienkretsens segervissa tro att också filosofin äntligen hade nått den sicheren Gang der Wissenschaften och att den traditionella metafysiken måste förkastas som antingen meningslösa drömmar eller fåfänga försök att besvara frågor vilka nu med hjälp av logisk analys slutgiltigt kunde klarläggas. Jag vill inte påstå att alla Kailas elever skulle ha levat i samma stämning – men jag var ingalunda ensam i dess förtrollning. Att denna stämning relativt snabbt mattades av och förgick berodde enligt mitt förmenande inte så mycket på att den var dogmatisk och ytlig som på att den logiska positivismen innehöll frön till självkritik i kanske högre grad än någon annan filosofisk strömning i historien.

---

|156|

16 Fastän jag också tog högsta betyg i historia och statskunskap var filosofi och matematik de enda ämnen där jag följde med föreläsningar – och också det relativt sparsamt. Vid sidan av Kaila påverkade två framstående lärare och vetenskapsmän som intellektuella förebilder min utveckling, matematikerna Rolf Nevanlinna och Ernst Lindelöf. Liksom Kaila var också de mina fränder. Jag nämner inte detta för att skryta med mina framstående släktingar utan för att det utgör en god illustration till den kulturella situationen i den tidens Finland. Den bildade klassen var betydligt mindre än nu, den liknade en stor familj där alla kände till varandra även om de inte var personliga bekanta. I denna familjekänsla har jag vuxit upp och i den hör jag fortfarande hemma, ehuru jag vet att den inte mera motsvarar verkligheten. En följd härav har blivit ett visst främlingskap i dagens Finland. Det är kanske en åldrande människas lott. Jag vet inte om man skall beklaga det, men att erkänna faktum kan vara nyttigt. Knappast någon förblir på nivå med sin tid ända till livets slut.

---

17 Om tiderna hade förblivit lugna hade också jag som färdig filosofie kandidat begivit mig till Wien, mina filosofiska drömmars Mecka, för att fortsätta mina studier. Dessa drömmar krossade Adolf Hitler. Efter Anschluss i mars 1938 (då Österrike i praktiken blev ett lydrike till Hitler) var Wien en filosofisk öken. När jag ett år tidigare som turist besökte staden hade jag ännu turen att träffa Viktor Kraft och den legendariske Kurt Gödel.

18 Närmast inspirerad av Kaila hade jag valt induktionsproblemet – också kallat Humes problem – till ämne för min doktorsavhandling. Det hängde intimt samman med klarläggandet av de logiska grunderna för sannolikhetskalkylen. Vid sidan av tyskarna von Mises och Reichenbach – båda verksamma i Berlin – hade den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes grundligt studerat ämnet. Genast efter mitt första studieår, före sommaren, hade Kaila bokstavligen satt Keynes verk A Treatise |157|on Probability i min hand. Den tiden kunde jag ännu ingen engelska. Då jag sade det åt Kaila svarade han bara att när jag läst Keynes bok så skulle jag kunna åtminstone någon engelska. Så gick det också. Som en lydig elev lärde jag mig engelska med Keynes bok som språklära.

19 Jag hade lagt märke till att i Cambridge, vid sidan av Keynes, också andra forskare sysslat med induktions- och sannolikhetsproblemen, bland dem C. D. Broad och den unge R. B. Braithwaite. Då Berlin och Wien var uteslutna beslöt jag att resa till Cambridge. En kulen februaridag 1939 kom jag dit och tog genast kontakt med Braithwaite och Broad. Keynes råkade jag aldrig. Broad var dekanus för den filosofiska fakulteten, Moral Science Faculty som den hette på den tiden. Han tog vänligt emot mig i sina rum i Trinity College, som i tiden varit Newtons bostad. Under hela min tid i Cambridge handledde han mitt egentliga forskningsarbete. Det var framför allt Broads förtjänst att jag snabbt fick fotfäste i den akademiska miljön i Cambridge och lärde mig trivas där.

20 Strax efter min ankomst till Cambridge fick jag höra att Wittgenstein bodde och verkade där. Det var för mig en fullständig överraskning. Jag hade naturligtvis hört mycket om Wittgenstein. Hans romantiskt hemlighetsfulla personlighet hade i hög grad fängslat Kaila och genom Kaila också mig. Tractatus hade varit huvudarbetet i min slutexamen i filosofi. Kaila var nöjd med min prestation och sade sig tack vare den förstå Tractatus bättre. Jag är dock rädd att ingendera av oss lyckats förstå särskilt mycket av boken.

21 Det kan förefalla överraskande att vi inte i Helsingfors visste att Wittgenstein sedan 30-talets början varit verksam i Cambridge. Det visar hur underutvecklade de internationella vetenskapliga kontakterna var på den tiden i jämförelse med i dag. En orsak var kanske också att Wittgenstein levde ett mycket isolerat liv i Cambridge; det var svårt att få kontakt med honom. I mitten av 30-talet hade han länge vistats i total ensamhet i |158|Norge, i en fjällstuga nära Sognefjord.

22 Jag ville naturligtvis obetingat träffa Wittgenstein och följa med hans föreläsningar. Av Broad fick jag det nödvändiga tillståndet att åhöra föreläsningar i fakulteten. Glad i hågen gick jag för att höra Wittgenstein. Jag kunde inte ana vad som skulle komma.

23 Wittgenstein höll sina föreläsningar i en av sina elevers rum i King’s College. Jag väntade vid dörren tills den man som jag kände igen som Wittgenstein anlände. Jag presenterade mig för honom och sade att jag hade professor Broads tillstånd att gå på föreläsningar. Han mumlade någonting obegripligt och gick in i rummet. Jag följde efter. Där var mellan tio och femton åhörare samlade.

24 Wittgenstein föreläste det året om matematikens filosofi. Av föreläsningen förstod jag knappast någonting. Men föreläsaren gjorde ett enormt intryck på mig. I min dagbok, som jag sedan tidig ungdom regelbundet fört, skrev jag samma dag att ingen människa någonsin gjort ett så starkt intryck på mig. Mot slutet av föreläsningen blev emellertid Wittgenstein rasande och sade sig skarpt ogilla alla tillfälliga åhörare, som av ren nyfikenhet och utan allvarliga avsikter stack sig in på hans föreläsningar och som saknade förutsättningar att förstå hans tankar. Jag förstod att han menade mig och kände mig inte bara förödmjukad utan också sårad.

25 Vad skulle jag nu göra? Lämna mannen, som jag så starkt hade irriterat, i fred – eller försöka närma mig honom på nytt? Lyckligtvis valde jag det senare alternativet. Jag skrev ett brev till Wittgenstein där jag förklarade varför jag kommit till Cambridge och varför jag ville höra hans föreläsningar. Jag väntade mig inte något svar. Ett par dagar senare fick jag ett vänligt brev från honom. Han bad mig till sig på te och sade sig då vilja närmare förklara för mig varför jag inte fick gå på hans föreläsningar.

26 Jag kom till den överenskomna adressen i en lite förslummad stadsdel långt från universitetsområdet, där Wittgenstein hade |159|sin bostad ovanför en livsmedelsaffär. Vi inledde ett samtal om Norge och om arkitektur men kom snabbt till huvudsaken. Wittgenstein förklarade att det inte vore meningsfullt för mig att komma till hans föreläsningar då det bara återstod ett par veckor av vinterterminen. Men nästa termin, efter den långa påskferien, skulle jag vara välkommen. Han lovade till och med att kontakta mig under ferien, vilket han också gjorde. Och när den nya terminen började var jag en av åhörarna på hans föreläsningar.

27 De var en fortsättning på den tidigare kursen och behandlade alltså matematikens filosofi. Bland åhörarna fanns den redan ryktbare unge matematikern Alan Turing och föreläsningarna utvecklade sig ofta till disputationer mellan Wittgenstein och Turing. Man fick ett intryck av en duell mellan två ytterst skärpta hjärnor. Av själva föreläsningarna förstod jag inte heller nu särskilt mycket. Mera givande blev för mig de sammanträffanden på tumanhand som jag hade med Wittgenstein och som fortsatte efter terminens slut ända tills jag mot slutet av sommaren återvände till Finland.

28 I september 1939 började det stora krig i vars virvlar också Finland snart blev indraget. Under fyra år var jag inkallad till krigstjänst. Största delen av denna tid var jag kommenderad till Statens informationsverk, där jag hade till huvuduppgift att dagligen sammanställa en pressöversikt för utländska journalister i Helsingfors.

29 Vårterminen 1941 var jag hemförlovad och kunde disputera för doktorsgraden. Några år efter krigsslutet ordnade Broad, som jag lyckats hålla brevkontakt med under tiden av isolering, en inbjudan till mig att komma tillbaka till Cambridge och föreläsa om induktionslogik. Jag råkade Wittgenstein på nytt efter åtta år och följde igen med hans föreläsningar. Ämnet för dessa, som kom att bli hans sista, var psykologins filosofi. Under denna tid i Cambridge utvecklades vår bekantskap till ett vänskapsförhållande. Vi träffades ofta och våra diskussioner handlade, utom om |160|filosofi, om praktiskt taget allt mellan himmel och jord. Jag fick också läsa Philosophische Untersuchungen i dess dåvarande version.

---

30 Som filosof har jag alltså haft två fadersgestalter: Kaila och Wittgenstein. Vilken har då deras inverkan varit på utformningen och utvecklingen av mitt filosofiska jag?

31 Kaila hade gjort mig till en logisk positivist eller empirist. Wittgenstein å sin sida raserade till grunden den sidan av mitt filosofiska jag. Men han utplånade ingalunda allt som jag hade tillägnat mig av Kaila. Kvar blev ett starkt intresse för logiken och dess användning vid en begreppsanalytisk behandling av de filosofiska problemen. Kvar blev också den djupa vördnad som Kaila inplantat hos mig för en av den mänskliga kulturens största erövringar, de exakta vetenskapernas (särskilt fysikens) resultat och teorier. Min senare vetenskapligt-filosofiska verksamhet är starkt inspirerad av Kaila. Min filosofiska ”stil” kan väl bäst beskrivas som logiskt-analytisk. Som sådan påminner den inte mycket om Wittgensteins.

32 Wittgensteins inflytande på mig inskränkte sig givetvis inte bara till att han raserade den filosofiska helhetssyn som jag tidigt hade tillägnat mig. Av honom och hans verk, som jag som en av rättsinnehavarna och exekutorerna av hans litterära kvarlåtenskap, kontinuerligt arbetat med de senaste trettio åren, har jag lärt mig mera än av något annat filosofiskt skriftställarskap. Själv har jag likväl inte kunnat filosofera i Wittgensteins anda på samma sätt som mina filosofvänner Elizabeth Anscombe eller Norman Malcolm. Jag har tvingats stå på egna ben. Tvånget att göra mig självständig var kanske den bästa vägkost jag fått av Wittgenstein – och en av de värdefullaste gåvor en filosof kan ge sin elev.

---

33 Jag hade inte fyllt trettio år när jag fick den svenskspråkiga pro|161|fessuren i filosofi vid Helsingfors universitet. Femton år senare blev jag ledamot av Finlands Akademi. Denna ställning innehade jag ända tills jag 1986 uppnådde emeritusålder.

34 Ungefär halva min tid som professor kom jag också att sköta den finskspråkiga professuren i praktisk filosofi – något jag av många skäl är tacksam för. Som akademiledamot hade jag inga undervisningsskyldigheter men rätt att meddela undervisning – en rätt jag kontinuerligt begagnat mig av, numera i form av forskarseminarier. Jag hoppas det av mig grundade seminariet skall förbli en av den filosofiska institutionens bestående verksamhetsformer också efter det jag lämnat scenen.

---

35 När jag första gången efter kriget besökte Cambridge meddelade Wittgenstein mig sin avsikt att lämna sin professur för att ägna sina återstående år åt att färdigställa sitt livsverk. Han sade sig önska att jag skulle bli hans efterträdare. När han kort därefter avgick och tjänsten lediganslogs beslöt jag – visserligen efter stor tvekan – att söka den. Mitt beslut påverkades av att den politiska situationen i Finland blivit hotfull. Man hade skäl att befara att samma öde som i snabb takt drabbat Ungern, Tjeckoslovakien och Rumänien också väntade mitt land.

36 Det dröjde dock med besättandet av tjänsten i Cambridge och under tiden hade situationen i Finland hunnit lugna sig. Jag återtog min ansökan. Min förvåning var fullständig när jag i slutet av våren 1948 fick ett telegram där valkollegiet för professuren erbjöd mig tjänsten utan ansökan. Inte ens en mycket viljestark person hade väl i den situationen kunnat motstå det smickrande erbjudandet.

37 Jag verkade som professor i Cambridge under tre och ett halvt år. Den tiden var på många sätt en fruktbar period i mitt liv. Mina egna arbeten utvecklade sig i nya riktningar. Jag fick elever från hela den anglosaxiska världen. Jag lärde också känna G. E. Moore, den filosof och intellektuella personlighet som näst |162|Kaila och Wittgenstein gjort det djupaste intrycket på mig. Moore hade redan före kriget avgått från den lärostol som ärvdes först av Wittgenstein och sedan av mig. Men han var fortfarande mycket livaktig och vi träffades varannan vecka under terminerna. Moore hade en enastående filosofisk nyfikenhet och debattlust som han bevarade till livets slut. Han var också sällsynt fri från all intellektuell fåfänga. Moore dog vid 85 års ålder 1958.

38 Efter Wittgensteins död 1951 beslöt jag att återvända till Finland där jag kunde återta min tidigare professur som förblivit obesatt. Detta var mitt livs svåraste avgörande. Jag tror att det var ett riktigt beslut och jag har heller aldrig ångrat det. Av många skäl trivdes jag inte riktigt i min roll som professor i Cambridge. En orsak var min ungdom. Jag var knappt 32 år när jag blev Wittgensteins efterträdare. Jag kände Cambridge lysande traditioner i filosofi som en tung och förpliktande börda, något som kunde bli till förfång för min egen utveckling. Jag plågades också av tanken att jag lämnat, eller stod i beråd att lämna, det land åt vilket jag framför allt ville ägna min arbetsinsats. För att tala med Aristoteles: jag kände att Finland var min naturliga plats som med oemotståndlig kraft drog mig till sig.

39 Bland dem som åhörde Wittgensteins föreläsningar fick jag några vänner för livet. En av dem, Norman Malcolm, blev senare professor vid Cornell University i USA. Närmast tack vare honom blev Cornell det brohuvud från vilket inflytandet från Wittgensteins filosofi på 1950- och 60-talen fick sin starka utbredning i Förenta staterna. När jag lämnat Cambridge dröjde det inte länge innan jag kallades att föreläsa vid Cornell. Senare blev jag professor-at-large vid detta universitet, ett hedersuppdrag som jag innehade i tolv år. Det innebar årliga besök i Cornell och deltagande i undervisningen. Jag lärde under denna tid också känna ett stort antal andra amerikanska universitet. För dessa erfarenheter är jag tacksam – men när 1977 min andra period som professor-at-large var till ända ansåg jag att jag lärt mig tillräckligt. Sen dess har jag sällan besökt USA. Min utåtriktade filosofiska |163|nyfikenhet har närmast vänt sig mot den europeiska kontinentens vetenskaps- och lärdomscentra som småningom hämtat sig efter världskrigets förödelse.

40 Som redan nämnts behandlade mina första självständiga filosofiska försök induktions- och sannolikhetsteori, ett forskningsfält som sedan 1920-talet tack vare Kaila flitigt och framgångsrikt odlats i Finland. Denna period i mitt filosofiska liv varade drygt ett decennium eller tills jag flyttade som professor till Cambridge. Under mina år där koncentrerade jag mig på studiet av den deduktiva logiken. I det sammanhanget återupptäckte jag den i modern tid länge försummade modallogiken, som från 1950-talet blivit den ur filosofisk synpunkt kanske mest betydelsefulla grenen av logisk forskning.

41 En tämligen tillfällig biprodukt av mina modallogiska forskningar var uppfinningen av den deontiska logiken eller de normativa begreppens logik. Närmast under intryck av denna uppfinning blev jag intresserad av handlingsbegreppets logiskt-filosofiska problematik, ett intresse som i sin tur ledde mig in på rättsfilosofins och etikens områden.

42 De viktigaste resultaten från denna period av min utveckling ingår i mina arbeten från början av 1960-talet The Varieties of Goodness och Norm and Action. Liksom många av mina andra böcker har de fått sin inspiration av föreläsningar jag inbjudits att hålla – i det här fallet de kända Gifford-föreläsningarna vid de skotska universiteten, i mitt fall St Andrews. En liknande yttre utmaning ligger till grund för mitt arbete Explanation and Understanding som grundar sig på de Tarner Lectures som hålls vid Trinity College i Cambridge. Tvånget att artikulera mina tankar i det talade ordets form har för mig varit den bästa prövostenen för deras riktighet.

43 Explanation and Understanding kom ut 1971. Jag har också senare publicerat filosofiska arbeten i bokform men de har närmast varit kompletteringar till denna bok, som väl förblir mitt sista större filosofiska arbete. Dess problemkrets kan närmast karakte|164|teriseras som vetenskapsfilosofi. Där förfäktar jag att de vetenskaper, som undersöker människan som en medvetet handlande kulturskapande varelse, har en begreppsligt självständig ställning i förhållande till naturvetenskaperna. Vetenskaperna om människan är i en viss mening förstående, i motsats till vetenskaperna om naturen som är förklarande. (De två attributen har emellertid inte någon entydig innebörd och skall därför handhas med försiktighet.) Den ståndpunkt jag företräder är besläktad såväl med den i den anglosaxiska världen länge förhärskande analytiska filosofin, som med den på Europas fastland födda hermeneutiska riktningen och den har betraktats som ett försök att bygga en bro mellan dessa två traditioner i nutidsfilosofin.

44 Alla de nämnda föremålen för mina filosofiska forskningar är fortfarande levande för mig och jag har aldrig helt lämnat gamla utmaningar åsido när nya trätt i förgrunden. Som jag antydde i början har tyngdpunkten för mitt intresse under senare år rört sig i riktning mot de psykologiska begreppens filosofi eller det som på engelska kallas philosophy of mind. Jag har skrivit kontinuerligt men utan tanke på snar publicering, kanske bara för att lämna något i arv åt yngre filosofiska själsfränder och vänner.

---

45 Jag vill avsluta denna självcentrerade berättelse med att säga nånting om en annan sida av mig, vars förhållande till mitt filosofiska, eller kanske riktigare vetenskapliga liv aldrig blivit fullt klart för mig. Jag finner ingen träffande benämning för den, ej heller kan jag kort beskriva den. Men i min litterära produktion har den en från min övriga verksamhet klart särpräglad profil. Jag avser mina på svenska skrivna böcker Tanke och förkunnelse, Humanismen som livshållning och Vetenskapen och förnuftet samt ett stort antal artiklar och intervjuer om vetenskapens och teknikens inverkan på människan och samhället, vilka alla hör till den sistnämnda bokens ämnessfär. Kanske kan man säga att jag i dessa mina arbeten varit på spaning efter nutiden. I mitt sökande har |165|jag i vårt historiska förflutna velat finna de krafter som styrt utvecklingen fram till vår tid och vilkas projicering på framtidens bildskärm hjälper oss att ana vart vi är på väg. Är en sådan strävan att förstå sin egen tid filosofi? I någon betydelse av detta mångtydiga ord är den väl det. I varje fall är den en del av vår intellektuella kultur. Vetenskap i ordets stränga mening är den inte – och får inte heller låtsas vara.

46 Om värdet av en sådan fri intellektuell verksamhet har jag ingen klar uppfattning. Skulle någon säga att den är totalt betydelselös vet jag inte hur jag skulle försvara mig. Jag vet bara att jag känner ett inre, med åren allt starkare tvång att ägna mig åt detta sökande. Jag tror att jag genom att ge efter för detta tvång åtminstone lärt känna mig själv bättre – också min egen ofullkomlighet och kluvenhet – och att förhålla mig mer förstående till mina medmänniskor. Om jag kunnat vara till hjälp eller glädje för andra skulle jag känna att min strävan inte blott varit ett famlande i mörker.