2.1 von Wright: ungdom och filosofistudier 1916–1939

33 Georg Henrik von Wright föddes i Helsingfors den 14 juni 1916 som det första barnet till Tor och Ragni von Wright.6 Familjen von Wright har sina rötter i Skottland. En förfader emigrerade till Narva i Estland under 1600-talet. Släkten adlades under Gustav III 1772, och under 1700- och 1800-talen verkade släkten i Haminanlax i närheten av Kuopio. I sin sena självbiografi Mitt liv som jag minns det skulle Georg Henrik komma att karakterisera sin familjs värderingar som ”utpräglat borgerligt-liberala”.7 von Wright 2001a, s. 45. Avsnittet baserar sig huvudsakligen på detta verk. Medan de avlägsna släktingarna, bröderna Magnus, Wilhelm och Ferdinand von Wright, blev berömda för sin konst, var Georg Henriks släktgren aktiv inom handel och affärsliv. Båda föräldrarna var relativt högt utbildade. Fadern Tor von Wright – en diplomekonom som också hade studerat filosofi och nationalekonomi vid Helsingfors universitet – verkade som prokurist i sitt fars företag Agros, som sålde bland annat lantbruksmaskiner. Modern Ragni von Wright (f. Alfthan) var också diplomekonom och hade till och med studerat utomlands i Köln. På grund av Tor von Wrights arbete bodde familjen i New York 1920–1921. I sin ungdom vistades Georg Henrik på grund av vacklande hälsa också i Meran i Sydtyrolen 1928–1929. Där skedde vad han senare beskrivit som sitt ”intellektuella genombrott eller uppvaknande”: han imponerades starkt av områdets naturliga skönhet och lärde sig tyska och bekantade sig med tyskspråkiga litteraturen. Också hans intresse för matematik och de exakta vetenskaperna, som senare kom till uttryck i hans arbete inom filosofisk logik, föddes i Meran. I sin självbiografi minns von Wright ”sömnlösa nätter” i Meran då han ”funderade över geometrins mysterier” och var särskilt ”förbryllad av det oavslutade talet Π som inte kunde exakt anges med siffror”.8 2001a, s. 20.

34 von Wright avlade studentexamen 1934 vid Svenska normallyceum i Helsingfors, där han hade inskrivits 1926 i avdelningen för klassiska språk. Betygen från gymnasietiden vittnar om utmärkt framgång i studierna.9 Betyg från gymnasium, von Wright och Wittgenstein-arkivet (WWA), Helsingfors universitet. I gymnasiet uppstod också von Wrights intresse för filosofi – som första vägvisare fungerade Wilhelm Jerusalems Einleitung in die Philosophie (1899) och Hans Larssons Psykologi (1896). Således inskrev han sig hösten 1934 som student vid historisk-filologiska sektionen vid Helsingfors universitets filosofiska fakultet. Som huvudämne valde han teoretisk filosofi. Detta val förde honom så småningom till filosofen Ludwig Wittgenstein och hans märkliga bok Tractatus logico-philosophicus som hade publicerats ett drygt årtionde tidigare.

2.2 Wittgenstein i Wienkretsens spegel (fas 1, 1934–1939)

35 Vi vet inte exakt när von Wright först kom i kontakt med Wittgensteins filosofi, men det var sannolikt i början av hans studier i mitten av 1930-talet. Som professor i teoretisk filosofi verkade då Eino Kaila (1890–1958), som hade utnämnts till tjänsten 1930. Kaila hade åren 1929, 1932 och 1934 tillbringat flera forskningsperioder i Wien, där en ny filosofisk riktning format sig under 1920-talet kring filosofiprofessorn Moritz Schlick. Den så kallade Wienkretsen representerade ett nytt, vetenskapligt och exakt betraktelsesätt inom filosofin. Kaila blev associerad medlem i kretsen och kan betraktas som den här filosofins viktigaste introduktör och förespråkare i Finland.10 Kaila nämns i kretsens manifest under rubriken ”Nahestehende Autoren”, se Hahn, Neurath och Carnap 1995 [1929], s. 161. Om Kaila och hans förhållande till Wienkretsen, se Niiniluoto 2005 och 2017. Den unga von Wright blev snabbt en nära elev till Kaila. I sina senare självbiografiska skrifter refererar von Wright till Kaila som sin första fadersgestalt inom filosofin, och berättar om den optimistiska anda som karakteriserade filosofistudierna i de friska vindarna av Wienkretsens logiska positivism på 1930-talet.11 von Wright 1993, kap. 2 i denna utgåva.

36 I Wienkretsens manifest Wissenschaftliche Weltfassung. Der Wiener Kreis (1929) anförs Wittgensteins Tractatus som en viktig impulsgivare till kretsens tankar. I manifestet beskrivs Wittgenstein som en ”ledande representant för den vetenskapliga världsåskådningen”.12 Se Hahn, Neurath och Carnap 1995 [1929], s. 130, 134, 145, 170. Mellan 1926 och 1928 bodde Wittgenstein i Wien och var i kontakt med kretsens medlemmar. Med Friedrich Waismann arbetade han på en bok som aldrig blev färdig (se Waismann 1967 och Waismann 2003). Det är just Wienkretsens logisk-positivistiska filosofi, förmedlad via Kailas undervisning, som bildar referensramen för von Wrights första möte med Wittgensteins filosofi.13 Jfr von Wrights brev till Göran Schildt 15/6 1947 (kap. 25), där von Wright skriver att han ”redan som ung student anslogs [...] starkt av [Wittgensteins] enda bok, ungdomsverket Tractatus logico-philosophicus, som betecknar den egentliga upptakten till den tankeriktning eller – stil, låt oss kalla den, i brist på bättre namn, den logiskt-empiristiska, i vilken jag fått min uppfostran”. I Mitt liv som jag minns det berättar von Wright om hur Wittgensteins ungdomsverk Tractatus – på Kailas förslag – var det enda materialet för hans muntliga slutexamen i filosofi. ”Efter avslutat förhör”, skriver von Wright, ”smickrade Kaila mig med att säga att jag hjälpt honom att bättre förstå Wittgensteins svårtolkade verk. Om det verkligen var så vet jag inte. Min egen förståelse av texten var inte djup.”14 von Wright 2001a, s. 71–72.

37 Eftersom temat för von Wrights muntliga slutexamen var Wittgensteins Tractatus, kan vi dra slutsatsen att von Wright bekantade sig med Wittgensteins bok senast omkring 1935–1936.15 von Wrights magisteravhandling i filosofi godkändes den 23 maj 1936 med vitsordet eximia cum laude approbatur. Den muntliga laudaturtentamen, som förmodligen hade Tractatus som kursbok, godkändes den 18 maj 1936 med ”utmärkta insikter”. G.H. von Wrights studiebok, WWA. Också von Wrights tidigaste bevarade skriftliga texter om Wittgenstein härstammar från hans studietid eller åren därpå. Den tidigaste texten som har inkluderats i den här utgåvan (kap. 7) är ett opublicerat studiearbete, vars första del kallas ”Huvudpunkterna i Wittgensteins kunskapslära”. Också artikeln ”Logistisk filosofi” (kap. 8), som publicerades 1938 i tidskriften Nya Argus, behandlar Tractatus. I de här två tidiga skrifterna om Wittgenstein är två drag framträdande. Å ena sidan är Wittgensteins filosofi för von Wright uttryckligen Wittgensteins tidiga filosofi som uttrycks i Tractatus. Trots att Wittgenstein 1928 hade återvänt till filosofin och så småningom utvecklat ett nytt betraktelsesätt, som på flera sätt skiljer sig från Tractatus, hade kännedomen om hans nya filosofis innehåll huvudsakligen spritts muntligt (se avsnitt 2.3 nedan). Å andra sidan har von Wrights en stark tendens att förklara Wittgensteins filosofi i ljuset av Wienkretsens frågeställningar. Han verkar se Wittgenstein som en tidig representant för Wienkretsens filosofi, som senare utvecklades vidare i kretsens diskussioner. Det är möjligt att det här utgör grunden för von Wrights senare nedvärderande inställning till sin egen tidigare förståelse av Wittgensteins ungdomsverk (jämför citatet ovan). I sina senare skrifter ser von Wright nämligen hellre en skillnad mellan Tractatus och dess tillämpningar inom Wienkretsens diskussioner. (Se kap. 13, 19 och avsnitt 4.2 nedan.)

38 Men även om von Wrights tidiga perspektiv på Tractatus färgas av den logisk-positivistiska filosofin, är det intressant att von Wright redan i sin första skrift om Wittgenstein fäster uppmärksamhet vid de litterära dimensionerna av Wittgensteins filosofiska prosa. von Wrights tidiga syn på Tractatus sammanfattas väl i följande ord, som avslutar uppsatsen ”Huvudpunkterna i Wittgensteins kunskapslära”: ”Om än filosofien av i dag på många punkter hunnit utöver W[ittgenstein], står dock hans Tractatus i sin sublima resning och sitt skönlitterära majestät som ett filosofiens storverk för alla tider.”

39 I november 1937 blev von Wrights filosofie kandidatexamen färdig och han avancerade till doktorstudier i filosofi. Som tema för sin doktorsavhandling valde han – efter en tids övervägande – induktionsslutledningarnas problem och logik. Tematiken hade behandlats av filosofer som John Maynard Keynes, C.D. Broad och Richard Braithwaite – som alla var vid liv och verkade i Cambridge. Och då mordet på Moritz Schlick sommaren 1936 och – i synnerhet – Anschluß 1938 hade lett till att Wienkretsen tynade bort, blev Cambridge ett naturligt val för den unga doktoranden för en längre forskningsvistelse utomlands. von Wright reste till England i slutet av februari 1939.

2.3 Wittgenstein: en biografisk snabbspolning 1889–1939

40 I februari 1939 vistades också Ludwig Wittgenstein i Cambridge. Han hade nyligen utsetts till professor i filosofi vid stadens traditionsrika universitet.16 Enligt Monk (1990, s. 415) skedde valet den 11 februari 1939. Enligt Nedo & Ranchetti (1983) inleddes Wittgensteins period som professor först i september 1939.

41 Ludwig Wittgenstein föddes den 26 april 1889 i Wien som det yngsta av nio barn till Karl och Leopoldine Wittgenstein.17 Den här korta biografiska framställningen baserar sig på von Wrights biografiska skiss (kap. 1 i denna utgåva) samt på Ray Monks (1990) och Brian McGuinness (1988) omfattande biografier om Wittgenstein. Jag har också konsulterat den översiktliga Chronik om Wittgensteins liv som publicerades i Wittgenstein 2011a. Familjen var påtagligt förmögen: fadern var vid denna tid en av de mest framgångsrika industrimännen i Österrike och hade samlat en stor egendom genom stålindustrin. Han var också en betydande mecenat för samtida konst. Musikuppföranden – bland annat av Johannes Brahms och Gustav Mahler – förekom regelbundet i familjens residens i Wien på Alleegasse, och Karl Wittgenstein beställde verk av viktiga konstnärer som Gustav Klimt. Den kulturella familjen plågades tyvärr också av depressiva tendenser som förmodligen hänger samman med familjekretsens höga förväntningar och perfektionism: tre av Wittgensteins äldre bröder begick självmord.

42 Ludwig, som tydligen inte uppvisade någon särskild framgång i skolan, studerade först ingenjörskonst i Berlin och Manchester, men intresserade sig snart för matematik och i synnerhet för frågor kring matematikens grunder. Det här intresset ledde honom till Cambridgefilosofen Bertrand Russell, som under seklets första decennium hade arbetat intensivt på storverket Principia Mathematica (1910–1913) tillsammans med A.N. Whitehead. Efter Wittgensteins ankomst till Cambridge hösten 1911 blev Russell relativt snabbt övertygad om att den unga österrikaren hade en särskild filosofisk begåvning. Russell planerade att Wittgenstein skulle föra vidare hans eget logistiska projekt som strävade efter att grunda matematiken i logiken.18 Senare kommenterade Russell (1951, s. 298) mötet: ”Getting to know Wittgenstein was one of the most exciting intellectual adventures of my life”. Men snabbt tog Wittgensteins tänkande sin egen bana. Han arbetade i Cambridge fram till första världskriget och blev bekant med flera andra av tidens prominenta intellektuella, som filosofen G.E. Moore och nationalekonomen John Maynard Keynes. Då kriget bröt ut tog han värvning som frivillig i Österrikes armé. Under kriget arbetade Wittgenstein på en filosofisk bok som han hade planerat redan i Cambridge. Efter kriget kunde han med Russells hjälp publicera manuskriptet under titeln Logisch-philosophische Abhandlung 1921. Boken har blivit bättre känd under titeln på den engelsk-tyska upplagan, Tractatus logico-philosophicus, som utkom 1922. Den knappt 90 sidor långa boken består av korta, lakoniska observationer som om världen, språket och logiken – och i synnerhet i slutet av boken också etik, estetik, jaget och språkets gränser. Observationerna har organiserats enligt ett strikt numreringssystem som klarlägger deras vikt och förhållande till varandra. Bokens sista sats, nummer 7, har blivit särskilt berömd: ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen” – ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”.19 Wittgenstein 1922, § 7, övers. Anders Wedberg 1962.

43 I förordet till Tractatus påstår Wittgenstein att han slutligt har löst filosofins problem. I överensstämmelse med detta påstående lämnade han sitt filosofiska arbete och utbildade sig till folkskollärare. Han avstod också från sitt enorma arv till förmån för sina syskon. Mellan 1922 och 1926 arbetade han som folkskollärare i flera byar i Niederösterreich. Där besöktes han ibland av filosofer som blivit imponerade av hans bok. År 1926 lämnade Wittgenstein sitt arbete som lärare och återvände till Wien, där han bland annat arbetade som trädgårdsmästare, och tillsammans med arkitekten Paul Engelmann planerade han ett stort hus för sin syster Margaret Stonborough. Huset, som är byggt i osmyckad och strängt geometrisk stil, står ännu kvar på Kundmanngasse i centrala Wien och inhyser i dag Bulgariens kulturinstitut.

44 I Wien träffade Wittgenstein också Wienkretsens medlemmar och tog del av några akademiska evenemang. Ett föredrag av matematikern L.E.J. Brouwer ska ha imponerat särskilt starkt på Wittgenstein. Efter att huset på Kundmanngasse hade blivit färdigt 1928, återvände Wittgenstein till aktivt filosoferande. År 1929 reste han åter till Cambridge. Under 1930-talet föreläste och skrev han huvudsakligen där, men tillbringade också längre perioder i Norge, där han hade byggt sig en stuga redan före första världskriget. Med tiden upptäckte han alltmer problem i det filosofiska tänkande som kännetecknade hans ungdomsverk. Under de följande tio åren gjorde han flera utkast till en ny filosofisk bok, men publicerade ingenting. Wittgensteins tänkande utvecklades under denna period dynamiskt, och han blev snabbt missnöjd med sina utkast. Läsåren 1933–1934 och 1934–1935 dikterade han för några av sina elever två helheter, som blev kända som Blå boken och Bruna boken. De cirkulerade senare i England som inofficiella kopior.20 De publicerades först 1958, se Wittgenstein 1958. År 1938 ansökte Wittgenstein om brittiskt medborgarskap – huvudsakligen på grund av svårigheter till följd av Österrikes införlivande i Nazityskland i mars samma år. Medborgarskapet fick han i april följande år. Då professor G.E. Moore – en viktig diskussionspartner för Wittgenstein – gick i pension 1939, utsågs Wittgenstein till hans efterträdare som professor i filosofi vid universitetet i Cambridge.

2.4 Elev, vän och efterträdare (fas 2, 1939–1951)

45 von Wrights och Wittgensteins första möte ägde således rum i början av mars 1939 i Cambridge.21 Österman (2020, s. 80) har utifrån arkivmaterial daterat mötet till den 6 mars 1939. Den då 22-åriga finländska doktoranden hade anlänt till England för att arbeta på sin doktorsavhandling om induktionens logiska problem, och Wittgenstein hade just blivit utsedd till filosofiprofessor i Cambridge. När von Wright kom till staden, hade han först ingen aning om att Wittgenstein höll till där. Wittgensteins pågående föreläsningsserie, som redan var på sista tampen, berörde matematikens filosofi. Med tillåtelse av C.D. Broad, som fungerade som informell handledare för doktorsavhandlingen i England, beslöt von Wright sig för att delta i Wittgensteins föreläsningar. Till sin överraskning märkte han att Wittgenstein inte alls var nöjd att se nykomlingen i publiken. Eftersom von Wright har beskrivit det dramatiska första mötet i detalj i flera självbiografiska skrifter22 Se t.ex. kap. 2 och 3 i den här utgåvan. är det kanske välmotiverat att också citera en rapport av ett externt vittne. Theodor Redpath – Wittgensteins elev som deltog i samma föreläsningsserie – beskriver incidenten i sin minnesteckning över Wittgenstein:

46 Det var mot slutet av Lent-terminen 1939 som två nya personer uppenbarade sig på en av Wittgensteins föreläsningar. Eftersom jag kände till hans avsky för sådana överraskande invasioner, undrade jag vad som skulle hända. Såvitt jag kan komma ihåg, frågade Wittgenstein vad de gjorde där och om de hade för avsikt att delta i kursen. De svarade egentligen inte på hans fråga – i varje fall inte på ett sätt som skulle ha tillfredsställt honom. I själva verket gav han dem knappt tid att svara innan han tämligen kompromisslöst tillade: ”Jag vill inte ha turister här!” Trots allt lät han dem stanna till föreläsningens slut.

47 En av nykomlingarna var Georg Henrik von Wright från Helsingfors [...].23 Redpath 1999, s. 42, min översättning.

48 Efter det egendomliga första mötet skrev von Wright ett diplomatiskt brev till Wittgenstein där han förklarade saken. Brevet fick den följden att Wittgenstein inbjöd von Wright på te för att själv kunna förklara sin avvisande reaktion.24 Se Wittgenstein till von Wright 9/3 1939 i Wittgenstein 2011a. Det här lyckade sammanträffandet den 10 mars formade grunden för vänskapen mellan de två filosoferna av skilda generationer. En faktor som bidrog till vänskapen var det gemensamma intresset för medeleuropeisk kultur och, i synnerhet, tysk litteratur. Wittgenstein inbjöd därefter den unga finländaren till nästa termins föreläsningsserie som von Wright också flitigt besökte.25 Wittgensteins föreläsningar har senare rekonstruerats utifrån anteckningar av åhörare i Diamond 1976.

49 von Wrights tidiga intryck av Wittgenstein har lyckligtvis bevarats i hans brev till Eino Kaila från våren och sommaren 1939.26 Breven, publicerade i Österman 2020, innehåller också von Wrights intryck av livet i Cambridge våren 1939. Om Wittgenstein och hans syn på filosofin se särskilt breven 5/4 (som citeras ovan), 25/4 och 6/6 1939. Se också Erbachers översikt (2016). Den tidigaste beskrivningen förekommer i ett brev från den 5 april, då han bara hade träffat Wittgenstein vid de två ovannämnda tillfällena. Det är motiverat att citera en passus från det här unika samtidsdokumentet:

50 Både till utseende och uppträdande är [Wittgenstein] världens märkligaste människa – han bor förresten inne i en butik i stadens ruskigaste fattigkvarter. Då han är fullständigt okunnig om alla filosofiska läror utom sin egen, ställer det sig mycket svårt att diskutera med honom, men får man tag på någon konkret punkt, så blir samtalet mycket intressant. Hans klarhet är genomträngande och förkrossande, och därför känner man sig snart manad att tiga. Vad han egentligen menar tror jag emellertid är något som vi måste överlämna åt kommande generationer att slutligt uttolka och tillgodogöra.27 von Wright till Eino Kaila 5/4 1939, i Österman 2020.

51 Det är intressant att den här tidiga reaktionen är samtidigt betänksam och erkännande. von Wright verkar omedelbart ha insett att Wittgenstein inte var någon typisk akademisk filosof. Men han verkar också ha tänkt att de typiska akademiska kriterierna inte gäller för fallet Wittgenstein. Trots att han är ”fullständigt okunnig” om andra filosofiska läror är Wittgenstein i von Wrights ögon dock, med sin ”genomträngande och förkrossande” klarhet, på ett sätt filosofiskt suverän. ”Man anar att han är det stora geniet bland idel myror”, anmärker von Wright lite senare i samma brev när han kommer in på Wittgensteins ställning bland de andra Cambridgefilosoferna.

52 Under sin knappt fem månader långa vistelse i England våren och sommaren 1939 träffade von Wright Wittgenstein flera gånger i både akademiska och privata sammanhang.28 Av von Wrights brev till Wittgenstein 9/12 1940 (i Wittgenstein 2011a) framgår att de träffades totalt fem gånger, om man inte räknar föreläsningarna och mötena på Moral Sciences Club. Under denna tid hade han tillfälle att bli preliminärt bekant med Wittgensteins ”nya” filosofi, som hade utformats efter hans återkomst till filosofin 1928. Det skedde dock inte bara genom Wittgensteins föreläsningar och privata diskussioner. von Wright läste också Blå boken.29 Se von Wright 1982, s. 3, och hans brev till Elizabeth Anscombe 19/3 1952, Nationalbiblioteket. Den wittgensteinska idén om filosofin som ett slags intellektuell terapi – en central tanke i Blå boken – berörs också i von Wrights bok Den logiska empirismen som utkom 1943 (se kap. 10 i den här utgåvan).

53 von Wrights första vistelse i Cambridge satte i gång den process som så småningom gjorde Wittgenstein till den andra fadersgestalten i von Wrights filosofiska bildning. Bekantskapen med Wittgensteins senare filosofi lämnade också spår i von Wrights sätt att artikulera sitt eget filosofiska arbete med induktionens problem, som en strävan efter att upplösa problemet snarare än att lösa det.

54 För att förstå detta wittgensteinska perspektiv måste man först i korthet beskriva vad induktionsfilosofiska problem egentligen är. En typisk induktionsslutledning är en slutledning som har individuella fall eller iakttagelser som premisser och ett generellt påstående som slutsats. Induktiv slutledning är till exempel om man argumenterar att eftersom de filosofer som man träffat har varit mycket skarpsinniga så måste varje filosof vara skarpsinnig. Induktionsslutledning kan kontrasteras med en deduktiv slutledning som avancerar från generella påståenden till ett individuellt fall. Ett typiskt exempel är ”varje människa är dödlig; den här varelsen är en människa; alltså – den här varelsen är dödlig”. Deduktiva slutledningar är logiskt eller begreppsligt giltiga: slutsatsen i vårt exempel följer med nödvändighet, om man accepterar de två premisserna. Men detsamma gäller inte för induktiva slutledningar: det är ju ett helt realistiskt scenario att det, trots våra tidigare erfarenheter med filosofer, ändå någonstans finns en filosof som inte är skarpsinnig. En induktiv slutledning är alltså inte logiskt giltig på samma sätt som en deduktiv slutledning. Å andra sidan verkar slutledningar av den induktiva typen vara mycket viktiga både i vardagslivet och i den empiriska vetenskapliga forskningen. Således uppstår det induktionsfilosofiska problemet att förklara hur induktiva slutledningar kan vara giltiga och på vilket sätt de kan berättigas. Den här tematiken var utgångspunkten för von Wrights doktorsavhandling The Logical Problem of Induction (1941).

55 Traditionellt har man tänkt att de filosofiska problemen – såsom andra vetenskapliga problem – kan lösas med en ny teori. I sin doktorsavhandling granskar von Wright en skara sådana teorier som formulerats sedan David Hume uppmärksammade induktionsproblemet på 1700-talet. von Wright föreslår ett helt annat perspektiv på problemställningen. Han menar att induktionsproblemets ”lösning” består i insikten att det inte finns ett problem att lösa. (Därför är det mer träffande att tala om problemets upplösning än lösning.) Det här wittgensteinska inflytandet är tydligt redan i von Wrights föredrag om induktionsslutledningarnas berättigande på Moral Sciences Club i maj 1939:

56 [P]roblemet att hitta ett berättigande till induktionen är inget problem i ordets egentliga betydelse [...] Det induktiva problemet – liksom så många problem inom filosofi – är som en dimma; och att lösa det innebär helt enkelt att skingra dimman.30von Wright 1939, publicerat i Österman 2020, min översättning. (Föredraget finns endast i webbutgåvan.) Också terminologiskt alluderar citatet klart på Wittgenstein. I flera sammanhang jämför Wittgenstein filosofiskt utredningsarbete med att skingra en dimma: se t.ex. Filosofiska undersökningar § 5 (Wittgenstein 1953) och Blå boken (Wittgenstein 1958, s. 17).

57 Denna förståelse av de filosofiska problemens natur har också viktiga konsekvenser för själva det filosofiska arbetet. von Wrights idé är att ingen ny filosofisk teori behövs. Snarare bör den filosofiska frågeställningen, som från första början ledde till problemet, utsättas för kritisk granskning. Vår insikt om att själva frågeställningen baserar sig på ett missförstånd upplöser samtidigt det filosofiska problemet.

58 Det är alltså klart att von Wright redan sommaren 1939 var starkt imponerad av Wittgensteins sätt att bedriva filosofi. Den här tidiga entusiasmen över det wittgensteinska perspektivet på filosofin kommer fram också i ett långt brev som han skrev till Wittgenstein efter sin återkomst till Finland. Efter en reflektion just om de filosofiska problemens natur skrev von Wright – i något patetisk ton – att han från Wittgenstein har fått en viss låt eller melodi (”a certain ’tune’”) som han kommer att följa in i tankarnas värld (”realm of thoughts”).31 von Wright anspelar kanske på det nya wittgensteinska inflytandet också i ett brev till Kaila i september 1940 (se Österman 2020, s. 188). I brevet förefaller han referera till tidigare diskussioner, där Kaila menat att von Wright börjat bli ”beroende av någon annan filosofs idéer och metoder”. Referensen är inte entydig, men i sin kommentar menar Österman att det enda som egentligen kan komma i fråga är Wittgensteins inflytande på von Wrights syn på filosofin.

59 von Wright återvände till Finland i slutet av juli. Åren 1939 och 1940 korresponderade han med Wittgenstein. Åtminstone en del av den här tidiga brevväxlingen har bevarats och publicerats i Wittgenstein. Gesamtbriefwechsel (2011). Under denna tid var den unga von Wright uppenbart den flitigare brevskribenten. Några av hans brev är mycket långa och innehåller detaljrika och ivriga redogörelser för hans egna filosofiska idéer.32 Se t.ex. von Wright till Wittgenstein 29/3 1940 (i Wittgenstein 2011a) där von Wright redogör för sin artikel ”On Probablility”, som publicerades i Mind senare samma år (von Wright 1940). Senare anmärkte von Wright (1989, s. 22) – i lätt kritisk ton – att den här artikeln innehåller en jargong som han hade tillägnat sig från Wittgenstein. Wittgenstein verkar ha svarat endast på en del av breven, särskilt de långa verkar ha blivit obesvarade. Korrespondensen avbröts efter ett brev från von Wright som är daterat den 9 december 1940.

60 Avbrottet i kontakten mellan von Wright och Wittgenstein varade i mer än sex år – ända till 1947 och von Wrights andra längre vistelse i Cambridge.33 Avbrottet kan åtminstone delvis förklaras av den besvärliga världspolitiska situationen under andra världskriget. Fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen bröt ut den 25 juni 1941. Senast efter Englands krigsförklaring mot Finland den 6 december torde postförbindelsen mellan Finland och England ha varit dålig. Om man tar hänsyn till von Wrights intellektuella och personliga levnadsbana är de sex åren ändå särdeles betydelsefulla och händelserika. Han försvarade sin doktorsavhandling The Logical Problem of Induction i maj 1941 och gifte sig med Elizabeth von Troil i juni 1941. Deras barn Benedict och Anita föddes under krigstiden. Vid Helsingfors universitet blev von Wright snart docent och började själv hålla föreläsningar i filosofi.34 I universitetets program (Helsingin yliopiston ohjelma) nämns von Wright som docent för läsåret 1943–1944. Redan 1946 utsågs han till professor i svenskspråkig filosofi – en tjänst där han vikarierat redan 1943–1945.35 von Wrights installationsföreläsning från 1946 publiceras i den här utgåvan som kap. 11. Således kunde han redan under krigstiden pröva sina egna vingar som filosof och akademisk lärare. Trots att kriget avbröt hans kontakter med utlandet, fick hans doktorsavhandling speciell uppmärksamhet redan under krigstiden i England: år 1944 publicerade nämligen C.D. Broad en lång presentation/recension av boken i den filosofiska tidskriften Mind. Broads presentation – som bestod av tre delar och omfattade 67 sidor36 Broad 1944. Broads artikel torde vara en av de längsta recensionerna som publicerats om en doktorsavhandling i filosofi över huvud taget. – gjorde von Wright till ett känt namn i de engelska filosofiska kretsarna och skapade således en grund för hans senare akademiska bana i landet.

61 År 1943 publicerade von Wright boken Den logiska empirismen. En huvudriktning i modern filosofi. Boken är en inledning till den logisk-positivistiska filosofin som formades under 1920- och 1930-talen i Wienkretsens inflytelsesfär, och som också hade format den intellektuella kontexten för von Wrights studietid. Två avsnitt ur boken inkluderas i den här utgåvan (kap. 9 och 10). Det första kapitlet, ”Den nya filosofiens födelse”, handlar om Wittgensteins Tractatus. Kapitlet tecknar bakgrunden till receptionen av boken i Wienkretsens filosofi. I det andra kapitlet, ”Filosofibegreppet i stöpsleven”, diskuteras likheter och skillnader mellan Wittgensteins och vissa logiska positivisters syner på filosofin. Det är intressant att von Wright i båda kapitlen lyfter fram också några tendenser i Wittgensteins nya tänkande, vars skriftliga resultat ännu inte hade publicerats 1943. Antagligen baserar von Wright sin framställning å ena sidan på egna anteckningar och minnesbilder av Wittgensteins föreläsningar och diskussioner med honom i Cambridge 1939, och å andra sidan på sin läsning av Blå boken.37 Eller snarare på sitt minne av eller sina anteckningar om Blå boken. Det verkar som om han vid denna tid inte hade en egen kopia av boken. I Wittgenstein 1982, s. 3, skriver han att någon lånade honom en kopia 1939, vilket implicerar att von Wright också återlämnade den. Några formuleringar i ett brev till Elizabeth Anscombe 19/3 1952 antyder att von Wright inte hade läst Blå boken mellan 1939 och 1952. Av brevet framgår att von Wright läste Bruna boken i sin helhet först 1952. Det bör påpekas att von Wright vid denna tid ännu inte hade sett eller läst den dåtida versionen av Filosofiska undersökningar – trots att han hade försökt få en kopia av boken till Finland via diplomatisk post.38 Se von Wright till Wittgenstein 9/12 1940 (i Wittgenstein 2011a); Wittgenstein hade själv föreslagit att han kunde skicka en kopia av boken till von Wright i ett brev daterat 13/9 1939. Han refererar till boken som ”the first volume of my book”, vilket torde avse första delen av det som i dag kallas bokens tidiga version eller Frühfassung, TS 220 (von Wright 1982, s. 117–119). von Wright läste Filosofiska undersökningar för första gången 1947 (von Wright 1982, s. 4). Två särdrag i von Wrights dåtida Wittgensteintolkning är värda att lyftas fram. Det första är att von Wright framställer de nya tendenserna i Wittgensteins tänkande snarare som en fortsättning på den tidigare filosofin än som någonting som står i stark kontrast till Tractatus. Det andra är att von Wright betonar de terapeutiska dimensionerna i Wittgensteins tänkande genom att lyfta fram analogier mellan det filosofiska arbetet och psykoanalysen. I ”Filosofibegreppet i stöpsleven” beskrivs Wittgensteins uppfattning om filosofin på följande sätt:

62 Den problemsituation som en filosof äger att bemästra, kan enligt Wittgenstein förliknas vid ett psykiskt nödläge. En ofullkomlig insikt i våra språkmedels logik leder vår tanke in i en återvändsgränd. Falska analogier från vardagsverkligheten förmå oss att söka en väg vidare där det blott finnes en väg tillbaka. Då vi gäckas i vår strävan, falla vi slutligen i en psykisk ”kramp”. Ur denna befriar oss filosofen genom att visa på roten till det onda: språkmissbruket. Filosofi är sålunda en form av psykoterapi.39 von Wright 1943, s. 179, kap. 10 i denna utgåva.

63 Jag har lyft fram just de här två aspekterna, eftersom de är mycket belysande med tanke på receptionen av Wittgensteins senare filosofi. I denna har det nämligen varit mer typiskt att se Wittgensteins senare filosofi som ett slags antipod till och kritik av Tractatus. Typiskt har man också förbisett analogin mellan filosofin och psykoterapin hos den senare Wittgenstein. Trots att von Wrights tolkning i Den logiska empirismen baserar sig på en mycket knapp kunskap om Wittgensteins senare filosofi, är det dock intressant att båda dragen under den senaste tiden har lyfts fram och nuförtiden intensivt diskuteras i Wittgensteinforskningen.40 För relationen mellan Tractatus och den senare perioden är diskussionen kring Cora Diamonds och James Conants ”nya” tolkning om Tractatus relevant, se t.ex. Crary och Read 2000. För frågan om terapin hos den senare Wittgenstein är kontroversen mellan Peter Hacker och Gordon Baker särskilt relevant, se Baker 2004 och det kritiska svaret i Hacker 2007.

64 von Wrights och Wittgensteins vänskap förnyades våren 1947, när C.D. Broad inbjöd den unga finländska professorn att föreläsa i Cambridge. von Wrights föreläsningsturné i England, som innefattade framträdanden också i London och Oxford, pågick från april till juli.41 von Wright beskriver sitt föreläsningsprogram i brev till Max Söderman och Göran Schildt i juni 1947 (se kap. 24 och 25). Redan före sin resa hade von Wright kontaktat Wittgenstein genom ett brev – och brevet fick ett vänligt svar.42 von Wrights brev från den 14 februari 1947 har inte bevarats, men Wittgenstein svar från den 21 februari innehåller en reaktion på brevet (Wittgenstein 2011a). Under vistelsen i England träffade de två varandra regelbundet, förde flera diskussioner, och von Wright åhörde även Wittgensteins sista föreläsningsserie som handlade om de psykologiska begreppens filosofi.43 Tre åhörares anteckningar från de här föreläsningarna har senare publicerats i Wittgenstein 1988. Nu hade von Wright också tillfälle att läsa det maskinskrivna manus som skulle publiceras 1953 som den första delen av Wittgensteins postuma Filosofiska undersökningar.44 Se Wittgenstein till von Wright 6/6 1947 i Wittgenstein 2011a. Dessa möten med Wittgenstein skildras i kap. 4 (ur Mitt liv som jag minns det). De reflekteras också i två brev från von Wright till Max Söderman och Göran Schildt (kap. 24 och 25). Relationen var inte helt symmetrisk: Wittgenstein läste inte von Wrights doktorsavhandling, och han var inte intresserad av att delta i von Wrights föreläsningar och föredrag om induktionens logik.45 Se Wittgenstein till von Wright 21/2 1947 i Wittgenstein 2011a.

65 Den här asymmetrin mellan von Wright och Wittgenstein 1947 har nyligen insiktsfullt diskuterats av Bernt Österman. I sin artikel ”’Jag kan inte låta bli att oupphörligt jämföra honom med Cézanne’. Hur Göran Schildt hjälpte Georg Henrik von Wright att lösa problemet Ludwig Wittgenstein” (2017) påpekar Österman att det nya mötet med Wittgenstein och hans starka personlighet framkallade ett slags intellektuell kris hos von Wright. År 1947 var han ju inte längre den 22-åriga doktorand som våren 1939 hade besökt Cambridge, utan en ung professor med sin egen filosofiska forskningsprofil. Trots det blev han mycket imponerad av Wittgenstein: mer än 50 år senare skulle han ge det kapitel i självbiografin som skildrar vistelsen i Cambridge rubriken ”Wittgenstein skakar min själ”.46 von Wright 2001a, kap. 4 i denna utgåva. Krisens kärna var frågan om hur man kan bibehålla integritet och självständighet i sitt eget filosofiska tänkande. Österman menar att von Wrights strategi var att förhålla sig till Wittgenstein som en filosof som inte bara har initierat utan också fullbordat en viss linje i filosofin. Liksom Cézanne hade som konstnär, hade Wittgenstein som filosof en unik filosofisk stil. Man må beundra den och se upp till den, men i systematiskt filosofiskt arbete är det bättre att stå på egna ben. Om man försöker ”följa” Wittgenstein, förklarade von Wright i ett brev till Göran Schildt sommaren 1947, framstår resultatet typiskt ”som en urartning, som manierism, som ett utnyttjande, i en eller annan form, av ’trick’ som man uppsnappat ur [Wittgensteins] outtömliga repertoar”.47 Kap. 25. Citatet finns också i Österman 2017, s. 54 samt i Kruskopf 2008, s. 178.

66 Det är klart att von Wright i sitt eget tänkande försökte undvika den wittgensteinska manierismen och ville hålla en viss distans till Wittgenstein. Det finns också vittnesmål om att Wittgenstein uppskattade den här självständigheten.48 Tranøy 1976, s. 17. Men det är också lika klart att von Wright satte mycket värde på Wittgensteins sätt att tänka, och så småningom integrerade många element från den senare Wittgenstein i sitt eget filosofiska tänkande.49 Se Jakola 2020. I dag kan man säga att det filosofiska förhållandet mellan von Wright och Wittgenstein är en av de centrala tolkningsfrågorna när det gäller von Wrights egen filosofi. Frågan om Wittgensteins inflytande är inte alls enkel att besvara, eftersom de wittgensteinska elementen hos von Wright har integrerats i hans filosofi. I den här integrationsprocessen har stoffet omtolkats i kontexten av von Wrights egna frågeställningar och problem. Det är intressant att han redan sensommaren 1947 verkar ha varit medveten om saken. Efter sin återkomst till Finland skrev han nämligen ett långt brev till Wittgenstein, där han gick tillbaka till deras diskussioner och ventilerade deras betydelse för hans eget tänkande. ”Jag har lärt mig en enorm mängd filosofi”, konstaterar han, och reflekterar vidare:

67 Vilka konsekvenserna av detta kommer att bli, låter sig inte ännu förutsägas. [...] Jag vet att en lång kamp återstår innan de importerade elementen blir mina egna. En del saker kommer att stötas bort, andra kommer att assimileras.50 von Wright till Wittgenstein 31/7 1947 i Wittgenstein 2011a, översättning av Bernt Österman.

68 Wittgenstein informerade von Wright sommaren 1947 om sin plan att lämna lärostolen i Cambridge och uppmuntrade honom samtidigt att söka tjänsten.51 Se von Wright till Göran Schildt 8/12 1947 (kap. 26). von Wright fick en referens av Wittgenstein, och till sin egen överraskning utsågs han till professor i filosofi i Cambridge i slutet av maj 1948. Han tillträdde tjänsten hösten 1948 och verkade där fram till december 1951. Han lämnade dock inte sin lärostol i Helsingfors eftersom han var tveksam om han ville bosätta sig permanent i England. Under den här tiden koncentrerade Wittgenstein sig på sitt skrivande och tillbringade långa perioder i Irland och Österrike. Sensommaren 1949 reste han till USA, där han besökte sin tidigare student Norman Malcolm. Under den resan försämrades Wittgensteins hälsotillstånd. Efter att ha återkommit till England diagnostiserades han med obotlig cancer i prostatan i november 1949. Han fortsatte ändå sitt filosofiska arbete fram till sin död den 29 april 1951. År 1950 bodde han huvudsakligen i Oxford hos en annan elev, Elizabeth Anscombe. I början av året besökte han sin familj i Österrike och i oktober–november vistades han på sin stuga i Norge. Under den här tiden bodde Wittgenstein också i flera perioder i von Wrights stora hus, Strathaird, i Cambridge. Under de sista två månaderna av sitt liv bodde han i sin läkare Edward Bevans hus i Cambridge. von Wrights sista möte med Wittgenstein skedde en vecka före Wittgensteins död. Han har själv beskrivit sin period som professor i Cambridge och sina dåtida kontakter med Wittgenstein i sin självbiografi i kapitlet ”Mitt livs svåraste beslut”, som ingår i den här utgåvan som kapitel 5.

3.1 Wittgensteins testamente: år 1951 som vattendelare

70 Snart efter Wittgensteins död skedde två saker som fick en enorm betydelse för von Wrights liv och karriär. För det första informerades von Wright om att han i Wittgensteins testamente, som är daterat den 29 januari 1951, utsetts till en av arvtagarna till den litterära kvarlåtenskapen. Ett brev som von Wright skrev till Eino Kaila den 9 juni 1951 – en dryg månad efter Wittgensteins bortgång – visar hur han reagerade på uppgiften:

71 Sin litterära kvarlåtenskap, som är mycket omfattande och oerhört värdefull, testamenterade Wittgenstein åt tre av sina vänner, av vilka jag är en. Jag betraktar det som den dyrbaraste gåva, jag någonsin mottagit. Under flera års tid kommer arbetet på dessa manuskripts utgivande att vara min huvudsakliga sysselsättning.52Publicerat i Österman 2020.

72 De två andra vännerna till Wittgenstein var Rush Rhees och Elizabeth Anscombe. Rhees, som var den äldsta av de tre, kände von Wright redan från Wittgensteins föreläsningar 1939. Rhees hade också känt Wittgenstein längst: han hade kommit till Cambridge redan i mitten av 1930-talet. Anscombe, som var några år yngre, hade von Wright lärt känna under sin vistelse i Cambridge våren 1947. Det har spekulerats kring frågan varför Wittgenstein valde just de här tre personerna som sina arvtagare.53 Anthony Kenny (2014) har t.ex. föreslagit att de tre motsvarade tre olika dimensioner av Wittgensteins personlighet: Rhees den mystiska, von Wright den logiska och Anscombe den psykologiska dimensionen. De hade varken utbildning för eller erfarenhet av att verka som arkivarier eller redaktörer. En viktig aspekt torde ha varit att de tre kände Wittgenstein personligen, de kunde läsa hans tyskspråkiga prosa relativt flytande och de hade varit i kontakt med honom regelbundet under hans sista år. Rhees var Wittgensteins tidigaste val och en viktig samtalspartner för honom. Anscombe hade redan under Wittgensteins livstid börjat översätta Filosofiska undersökningar till engelska. von Wright hade, å ena sidan, en auktoritativ position som professor i Cambridge och kunde erbjuda en förbindelse till Trinity College som också hade varit Wittgensteins college i Cambridge. Å andra sidan stod han närmare Wittgensteins kulturella bakgrund än de flesta av dennes studenter och vänner i England gjorde. Christian Erbacher har föreslagit att von Wrights organisatoriska effektivitet och diplomatiska karaktär kan ha påverkat Wittgensteins val. Det är dock intressant att Wittgenstein inte hade diskuterat sitt val med von Wright – men däremot med Anscombe och Rhees.54 Erbacher 2016, s. 33–34. Mina observationer i detta stycke baserar sig delvis på Erbachers översikt av Wittgensteins relation till sina arvtagare.

73 Wittgensteins testamente innebar en djupgående förvandling i von Wrights relation till sin ”andra filosofiska fadersgestalt” – han blev på sätt och vis Wittgensteins officiella representant och vårdare av hans filosofiska och litterära arv. Den här positionen bibehöll han ända till sin egen död i juni 2003. Det innebar att von Wright under mer än 50 år nästan dagligen kom att sysselsätta sig med Wittgensteins skrifter eller med olika praktiska saker relaterade till publiceringen av dem. Detta arbete gjorde han vid sidan av sin egen, mycket framgångsrika filosofiska forskning. Såsom jag lyfter fram nedan, hade positionen också betydande konsekvenser för von Wrights egen profil som Wittgensteintolkare.

74 Den andra viktiga händelsen som inträffade snart efter Wittgensteins död var att von Wright fattade beslutet att lämna sin lärostol i Cambridge och återvända till Helsingfors. I sin självbiografi betecknar han detta beslut som sitt livs svåraste (se kap. 5). Beslutet innebar att von Wright från 1951 huvudsakligen skulle bedriva sitt forskningsarbete i Finland. Senare fick han en mycket prominent och inflytelserik ställning i finländsk filosofi och även inom finländsk universitetspolitik. Tack vare sin auktoritet har han säkerligen bidragit mycket till hur det filosofiska klimatet i Finland och i de andra nordiska länderna utvecklades under efterkrigstiden.55 Analytisk filosofi etablerades som den dominanta filosofiska riktningen i Finland på 1950- och 1960-talet i hög grad genom von Wrights verksamhet. Korrespondensen mellan von Wright och Eino Kaila visar hur de två filosoferna utövade makt som sakkunniga (också bakom kulisserna) när det skulle utses en efterföljare för Erik Ahlman som professor i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet. (Se Österman 2020, s. 104–107 samt von Wright till Kaila 6/4 1958 och Kaila till von Wright 20/4 och 13/6 1958 i samma utgåva.) Å andra sidan bidrog von Wrights närvaro i Finland också till att han skrev relativt mycket om Wittgenstein på svenska. Via von Wrights halvpopulära skrifter och presentationer introducerades Wittgenstein relativt tidigt i vårt lands filosofiska diskussion. De skrifter som publiceras som kapitel 12–17 i den här utgåvan vittnar om von Wrights strävan att presentera och popularisera Wittgensteins filosofi för en nordisk publik under 1950-talet.

75 Efter von Wrights återkomst till Finland blev Wittgensteinforskningen så småningom ett blomstrande specialområde inom finländsk akademisk filosofi.56 I den här processen spelar även Erik Stenius – von Wrights efterföljare som professor vid Helsingfors universitet – en viktig roll. von Wright introducerade också Wittgenstein för Jaakko Hintikka, som senare publicerade mycket om Wittgenstein. Trots att han senare sällan fungerade som handledare stödde von Wright otaliga yngre finländska filosofer som intresserade sig för Wittgensteins filosofi. Uschanov 2002 är en omfattande bibliografi över Wittgensteinforskningen i Finland fram till 2002. I sitt arbetsrum vid Helsingfors universitet samlade von Wright med tiden ett omfattande Wittgensteinarkiv, som bland annat innefattar kopior av alla Wittgensteins hand- och maskinskrivna manus som von Wright och hans assistenter använde för sitt redigerings- och forskningsarbete. Således blev Helsingfors också ett internationellt känt centrum för historisk och filologisk Wittgensteinforskning. Att von Wright bedrev redigeringsarbetet i Finland – och inte till exempel i Cambridge, där han regelbundet kunde ha träffat sina redaktionskolleger Anscombe och Rhees – betyder också att han var tvungen att diskutera arbetet per brev. Under årens lopp ackumulerades i von Wrights arkiv en rik samling av korrespondens som är en skattkammare för senare forskare. Lyckligtvis bevarade von Wright noggrant sin korrespondens och sitt eget arbetsmaterial.57 Materialet är för närvarande tillgängligt för forskarna på Nationalbiblioteket och i Helsingfors universitets von Wright och Wittgenstein-arkiv.

76 Det är anmärkningsvärt att von Wright, som finlandssvensk intellektuell, kan sägas ha haft flera, delvis överlappande publiker i hemlandet. Vanligtvis skrev han sina populariserande skrifter på sitt modersmål. De här skrifterna studerades inte bara i Finland utan hade en bredare läsekrets i hela Norden. Men von Wright verkade i en tvåspråkig kulturmiljö i Helsingfors och behärskade också det finska språket bra. Han föreläste ofta och intervjuades regelbundet på finska. Hans svenska essäer och läroböcker översattes ofta snabbt till finska och blev på så sätt tillgängliga för landets finskspråkiga majoritet.58 Av von Wrights läroböcker översattes Den logiska empirismen (1943) 1945 (Looginen empirismi) och Logik, filosofi och språk (1957) 1958 (Logiikka, filosofia ja kieli). Av hans essäsamlingar publicerades Tanke och förkunnelse (1956) på finska 1964 (Ajatus ja julistus) och Humanismen som livshållning (1977) 1982 (Humanismi elämänasenteena). Boken Vetenskapen och förnuftet (1986) översattes redan 1987 (Tiede ja ihmisjärki). På 1990-talet publicerades Minervan pöllö (1992) på finska redan före den svenska samlingen Myten om framsteget (1993), som innehåller delvis samma material. Biografin Mitt liv som jag minns det (2001) utkom på finska 2002 (Elämäni niin kuin sen muistan). Hans inhemska arbete kring Wittgensteins arv begränsar sig därför inte till det skandinaviska språkområdet. von Wright understödde också sin forskningsassistent Heikki Nymans arbete med att översätta Wittgensteins verk till finska. Mellan 1971 och 1989 översatte Nyman de flesta av de böcker som von Wright och hans kolleger hade redigerat och publicerat ur Wittgensteins litterära kvarlåtenskap. Några av de här översättningarna försågs även med förord eller en inledande artikel av von Wright.59 Se inledningen, not 1, om von Wrights förord och inledande artiklar. För en heltäckande lista av de finska Wittgenstein-översättningarna, med exakta referenser, se Uschanov 2002 (publikationer nr 329–350). Nymans översättningar kompletterades senare med Tommi Uschanovs översättning Ajatusliikkeitä. Päiväkirjat 1930–32 & 1936–37 (Wittgenstein 2011b), som baserar sig på Wittgensteins privata dagbok som upptäcktes först i början av 1990-talet och ursprungligen redigerades av Ilse Somavilla 1997 (Wittgenstein 1997). Med hänsyn till språkområdets modesta storlek kan man säga att Wittgensteins författarskap i dag är anmärkningsvärt väl tillgängligt på finska. Det här hade knappast varit möjligt utan von Wright och hans Wittgensteinarkiv i Helsingfors.

3.2 Wittgensteins kvarlåtenskap och dess editionshistoria

77 Editionshistorien för Wittgensteins litterära kvarlåtenskap har under de senaste åren blivit ett nytt och aktivt forskningsområde.60 Christian Erbachers färska bok Wittgenstein’s Heirs and Editors (2020) är en bra och lättläslig inledning till ämnet. En mer omfattande kritisk artikelsamling kring temat redigeras för närvarande vid Helsingfors universitet under arbetsnamnet ”The Creation of Wittgenstein” (red. Thomas Wallgren). Läsaren kan ta del av det von Wright själv skrev om sitt arbete med Wittgensteins kvarlåtenskap i självbiografins kapitel ”Arvet efter Wittgenstein” som ingår i den här utgåvan som kap. 6. Här går jag inte in på detaljer i denna historia. Jag presenterar alltså inte vilka slags utgåvor von Wright själv (med)producerade ur Wittgensteins kvarlåtenskap eller hur hans relationer till de andra två arvtagarna till Wittgenstein förändrades med tiden. Däremot skissar jag en bild av von Wrights profil som förvaltare av Wittgensteins andliga och skriftliga arv. Men låt oss först påminna oss om varför postumt publikations- och redigeringsarbete har spelat en så betydande roll i fallet Ludwig Wittgenstein.

78 Såsom redan konstaterades, publicerade Wittgenstein under sin livstid bara en filosofisk bok –ungdomsverket Tractatus logico-philosophicus (1921) – och ett fåtal kortare och relativt obetydliga filosofiska skrifter.61 Det rör sig om ett kort föredrag, ”Some remarks on logical form”, och ett brev till redaktionen för tidskriften The Mind, publicerat i Wittgenstein 1993. Under Wittgensteins tid som folkskollärare på 1920-talet satte han också ihop en elementär ordbok för folkskolelever. Vid Wittgensteins död var hans senare filosofi alltså känd och tillgänglig enbart indirekt: via hans föreläsningar, de inofficiella kopiorna av Blå boken och Bruna boken, och via studenters och kollegers framställningar (som Wittgenstein ofta själv starkt avvisade). I sitt testamente från 1951 utsåg Wittgenstein tre studenter och vänner som arvtagare till och utgivare av hans litterära kvarlåtenskap. Kvarlåtenskapen består av omkring 20 000 sidor hand- och maskinskrivna manuskript, som huvudsakligen är på tyska.62 Wittgenstein skissade ofta upp sina filosofiska anmärkningar i flera manuskript innan han dikterade ett urval för en maskinskrivare. Ofta klippte han ut anmärkningar från renskrifterna och organiserade dem vidare. Resultatet är att de individuella skrifterna i Wittgensteins kvarlåtenskap har komplexa relationer till andra texter. Man kan i flera fall spåra enskilda anmärkningars s.k. förhistoria i tidigare manuskript och renskrifter. I testamentet sägs att de tre kan offentliggöra vad de anser lämpligt (”what they see fit”) av Wittgensteins opublicerade skrifter. Wittgenstein gav också sina förvaltare upphovsrätten till sina skrifter – och därmed inkomsterna från alla postuma publikationer. Utan större överdrift kan man säga att det är tack vare de tre arvtagarnas medvetna beslut och möda som någonting ur Wittgensteins senare produktion över huvud taget har publicerats.63 Jag tror inte att de tre någonsin övervägde alternativet att inte publicera någonting. Trots att von Wright (2001a, s. 158, kap. 6 i denna utgåva) påpekar att Wittgenstein inte hade diskuterat kvarlåtenskapens öde med honom, hade han uppenbarligen i någon mån gjort detta med Anscombe och Rhees. Renskriften som utgör första delen av Filosofiska undersökningar var nästan färdig vid Wittgensteins död och Anscombe hade redan översatt en stor del av boken. Det verkar alltså ha varit klart från början att åtminstone Filosofiska undersökningar skulle publiceras som en bok. Wittgensteins position i 1900-talets tänkande i dag skulle se mycket annorlunda ut om de tre hade fattat annorlunda beslut om sin lärares kvarlåtenskap. Därför är det inte orimligt att påstå att von Wrights namn har blivit inskrivet i det filosofiska tänkandets historia redan genom hans redigeringsarbete med Wittgensteins skrifter.

79 I dag har mer än 70 år förflutit sedan Wittgensteins bortgång. Utgivningen av hans kvarlåtenskap, som började 1953 med Filosofiska undersökningar, har genomgått flera faser. Som resultat är Wittgensteins hela litterära kvarlåtenskap i dag tillgänglig i form av en utgåva, som ursprungligen publicerades år 2000 som Wittgenstein’s Nachlass. The Bergen Electronic Edition, och som numera finns i en uppdaterad, fritt tillgänglig digital version på wittgensteinsource.org. Utgåvan innehåller faksimil av Wittgensteins manuskript och två typer av transkriptioner av varje text: en mer lättläst, normaliserad transkription och en diplomatarisk transkription, som också visar Wittgensteins handskrivna alternativ och ändringar. Den är ändå inte en traditionell kommenterad kritisk utgåva – en sådan samlad utgåva av Wittgensteins hela kvarlåtenskap finns ännu inte.

80 Det är inte en självklarhet att vi i dag så lätt kan studera alla Wittgensteins manuskript. Att Wittgensteins hela kvarlåtenskap eventuellt skulle bli tillgänglig för forskarna verkar ursprungligen ha varit just von Wrights idé. Idén formuleras för första gången i brevväxlingen mellan von Wright och Anscombe i april 1965. Den 2 april skriver han till Anscombe:

81 Denna vinter har jag arbetat mycket intensivt med Wittgensteins Nachlass. En ny tanke håller så småningom på att mogna hos mig: vi bör publicera allt som finns […]. Detta är ännu inte ett förslag – men jag tror att det kommer att mogna till ett.64 von Wright till Anscombe 2/4 1965, Nationalbiblioteket, min översättning.

82 Att Wittgensteins litterära kvarlåtenskap i dag är lätt tillgänglig hänger samman med den generösa utgivningsprincip som von Wright först formulerade i brevet ovan. På 1970- och 1980-talen startades olika projekt som siktade på att transkribera och (senare) publicera alla Wittgensteins skrifter. Men själva idén från 1965 att publicera ”allt som finns” baserade sig på 14 års arbete med Wittgensteins skrifter. För att över huvud taget komma till frågan om publiceringen av Wittgensteins skriftliga kvarlåtenskap måste man först ha en relativt klar bild av själva kvarlåtenskapen och dess betydelse. Till skillnad från vad von Wright senare gjorde med sitt eget arbete, hade Wittgenstein inte systematiskt organiserat och arkiverat sina anteckningsböcker och olika utkast för publikationer. De tre arvtagarna fick bara så småningom en idé om kvarlåtenskapens omfattning, struktur och filosofiska betydelse. Det är tydligt att von Wright var den mest aktiva av de tre i sitt systematiska sökande efter Wittgensteins manuskript. Det var von Wright som under 1960-talet systematiskt organiserade, daterade och noggrant klassificerade Wittgensteins bevarade manuskript och föreläsningsanteckningar. Hans artikel ”The Wittgenstein Papers”, som utkom 1969, lade grunden för all senare forskning i Wittgensteins Nachlass.65 I artikeln beskriver och daterar von Wright varje element i kvarlåtenskapen. I dag känner vi till skrifter från Wittgensteins Nachlass med von Wrights siffror som introducerades i artikeln: ”MS” står för handskrift och ”TS” för maskinskrift; handskrifternas löpande nummer börjar med siffran 1, maskinskrifternas med 2 och dikteringarnas med 3. Artikeln återpublicerades i von Wright 1982. Att vi i dag har en relativt bra överblick över Wittgensteins litterära kvarlåtenskap har vi von Wrights historisk-filologiska arbete att tacka.66 Här vill jag inte underskatta Anscombes och Rhees viktiga insats vid editeringen. Men von Wrights historisk-filologiska perspektiv på Wittgensteins Nachlass skiljer sig klart från Rhees och Anscombes perspektiv. Man kan säga att de tre arvtagarnas mycket olika perspektiv på Wittgenstein kompletterade varandra men stundtals också försvårade samarbetet. På hans initiativ bevaras huvuddelen av Wittgensteins hand- och maskinskriftsoriginal sedan 1969 i Trinity College i Cambridge.

3.3 von Wright som Wittgensteins arvtagare: en historisk-filologisk profil

83 Ett ledande tema för von Wrights redigeringsarbete med Wittgensteins skrifter är således strävan efter att göra kvarlåtenskapen tillgänglig och att bevara den för kommande generationer. von Wrights syn på Wittgensteins arv påminner på så sätt om en arkivaries syn på arkivmaterial eller om en klassisk filologs syn på det textmaterial som han redigerar. Av de tre arvtagarna är den här historisk-filologiska synen mest framträdande just hos von Wright. Flera kapitel i von Wrights engelska bok Wittgenstein (1982), som presenteras och diskuteras nedan i avsnitt 4.1, behandlar Wittgensteins kvarlåtenskap och är ett bra exempel på von Wrights historisk-filologiska syn på Wittgenstein och hans skrifter.

84 En annan aspekt av von Wrights historisk-filologiska syn på Wittgenstein är att han från början förstod värdet av forskningen i Wittgensteins livshistoria och den historiska bakgrunden och kontexten till hans filosofi. En av von Wrights första insatser som arvtagare till Wittgenstein var att skriva en kort biografisk översikt, som samlade ihop centrala fakta om Wittgensteins liv: ”Ludwig Wittgenstein. En biografisk skiss” publicerades ursprungligen på svenska 1954. Texten återges som kapitel 1 i den här utgåvan. År 1958 publicerades en engelsk version i Norman Malcolms mycket lästa lilla minnesbok om Wittgenstein, som senare har översatts till flera språk. Således har von Wrights uppsats presenterat människan Wittgenstein för flera generationer av läsare. Trots att von Wright själv inte ville skriva en mer omfattande biografi, understödde han senare de ambitiösa biografiska projekt som genomfördes av Brian McGuinness och Ray Monk, vilkas biografier utkom 1988 och 1991. von Wright samlade och publicerade också aktivt bevarade brev av Wittgenstein till vänner och kolleger.67 Se von Wright 1973, von Wright & McGuinness 1974, von Wright & McGuinness 1995. Till det här sammanhanget hör också von Wrights egna skrifter om Wittgensteins position i 1900-talets filosofi och tankehistoria (se t.ex. kap. 8, 12–13, 17–20, 23 och avsnitt 4.2 nedan).

85 Till tillgänglighetens tema ansluter sig också von Wrights intresse för att lyfta fram sådana aspekter av Wittgensteins verk och tänkande som – i von Wrights ögon – hade hamnat i skymundan i receptionen. Ett särskilt bra exempel är följande. Man kan säga att Wittgensteins inflytande ända fram till 1970-talet huvudsakligen begränsade sig till den analytiska filosofi som var förhärskande i de anglosaxiska länderna och i Norden. Den här riktningens Wittgensteinbild verkar inte alltid motsvara den Wittgenstein som von Wright personligen hade känt och vars filosofiska genialitet han uppskattade.68 Se också utgåvans kap. 13 från 1957. Redan 1939 hade von Wright blivit imponerad av Wittgensteins artistiska sida. I ett brev till Eino Kaila den 6 juni 1939 berättar den unga von Wright till exempel hur fantastiskt det är att höra Wittgenstein vissla, ”fullständigt rent, hela satser ur Beethovens och Mozarts symfonier, Bachs violinkonserter, och annat”.69 Publicerat i Österman 2020. I synnerhet mellan 1947 och 1951 diskuterade de två livligt den tyskspråkiga litteraturen och filosofin. Det var alltså bara naturligt att von Wright redan tidigt intresserade sig för Wittgensteins anmärkningar om litteratur, musik, konst, religion och andra kulturella teman.70 Se von Wright till Anscombe 1/12 1954, Nationalbiblioteket. Sådana anmärkningar förekommer på flera ställen i Wittgensteins anteckningsböcker vid sidan av hans filosofiska observationer. von Wright sammanställde ett urval av dessa anmärkningar, som publicerades 1977 under titeln Vermischte Bemerkungen (sv. Särskilda anmärkningar 1993).71 Bokens bakgrund har diskuterats av Erbacher (2017). Den här lilla boken lyfte fram en intill dess okänd Wittgenstein, som engagerade sig intensivt för kulturella frågor och var djupt rotad i den tyskspråkiga kulturtraditionen. Till boken ansluter sig också essän ”Wittgenstein i relation till sin samtid”, som publiceras som kapitel 18 i den här utgåvan.

86 Såsom påpekades ovan, härstammar de flesta av von Wrights publikationer om Wittgenstein från perioden efter Wittgensteins död. Av denna utgåvas essäer publicerades bara kapitel 7–11 medan Wittgenstein ännu levde. Också detta faktum bör man hålla i minnet när man läser utgåvans senare essäer. I sina skrifter om Wittgenstein intar von Wright ofta en attityd av lite eftertänksam distans. Typiskt för von Wrights profil som Wittgensteintolkare är att han sällan tar ställning till dagsaktuella tolkningsfrågor om innehållet i Wittgensteins filosofi. Jag tror att detta perspektiv var ett medvetet val och hänger ihop med hans uppfattning om sin roll som arvtagare till Wittgenstein. Om vi antar att von Wright såg som sin huvuduppgift att göra Wittgenstein tillgänglig, är det inte svårt att se att denna uppgift kunde komprometteras av en samtidig strävan att försvara en viss tolkning av Wittgensteins filosofi. Mer förenligt med von Wrights självförståelse verkar det ha varit att med nya utgåvor och essäer öppna nya tolkningsmöjligheter till ännu okända aspekter av Wittgensteins tänkande; eller att med populariserande inlägg göra Wittgensteins svårtillgängliga verk begripliga och relevanta för en bredare publik och därigenom locka läsare att själva studera och tolka Wittgensteins verk; eller att med essäer om hans historiska betydelse legitimera Wittgensteins position som en filosofisk klassiker. På detta sätt kommer von Wrights sätt att närma sig Wittgensteins kvarlåtenskap fram också i hans egna skrifter som behandlar läromästarens filosofi.

87 Den här distanserade hållningen hänger också ihop med von Wrights tendens att hålla ett visst avstånd mellan sitt eget filosofiska arbete och Wittgensteins tankar, vilket redan diskuterades ovan. I början av 1980-talet – ungefär trettio år efter Wittgensteins död – beskriver von Wright sin relation till läraren med följande ord:

88 Wittgenstein påverkade min intellektuella utveckling mer än någon annan människa kunde ha gjort. Detta gjorde han delvis genom sin undervisning och sina skrifter, men huvudsakligen genom sitt exempel. Jag kunde inte följa honom särskilt bra i mitt eget arbete – inte bara för att mitt eget tänkande inte kunde uppnå Wittgensteins nivå, utan också för att hans tankestil är så annorlunda än min egen. Jag beundrar den men kan inte (ens försöka) imitera den.72 Detta påstående stämmer kanske inte helt. von Wright menade själv (1989, s. 22, se not 32 ovan) att en tidig artikel om sannolikhet innehöll jargong hämtad från Wittgenstein. En annan text där flera allusioner på och stilistiska imitationer av Wittgenstein förekommer är von Wright 1954, som jag har diskuterat i Jakola 2020. Kanske förklarar detta varför mitt ständiga engagemang med Wittgenstein har berört huvudsakligen de yttre aspekterna av hans skrifter snarare än substansen av hans idéer.73 von Wright 1982, s. 11, min översättning.

89 Kanske stämmer det att von Wrights essäer om Wittgenstein ofta fokuserar på ”yttre aspekter” (eng. externalities) – om man med ”yttre aspekter” menar sådana teman som Wittgensteins livshistoria, hans tänkandes kulturella och filosofiska kontext, hans manuskript eller hans två huvudverks uppkomsthistoria. Men på samma gång har von Wright med sin noggranna forskning om sådana yttre aspekter uppnått ett annat mål, som kan betraktas som det viktigaste ändamålet med utgivningsarbetet över huvud taget: han har möjliggjort för andra att forska i substansen av Wittgensteins idéer.

4.1 Det internationella perspektivet: Wittgenstein 1982

90 Citatet som presenterades i slutet av föregående avsnitt kommer från inledningen till von Wrights bok Wittgenstein, som utkom 1982. Boken är tillägnad ”minnet av Ludwig Wittgenstein” och innehåller de viktigaste artiklarna om Wittgenstein som von Wright skrivit på engelska från 1950- till 1980-talet. Således kan denna bok betraktas som von Wrights viktigaste publikation inom Wittgensteinforskningen. Wittgenstein är dock ingen introduktionsbok till österrikarens filosofi, snarare är den riktad till specialister som redan har bildat sig en självständig uppfattning om Wittgensteins filosofi och kanske också om de specifika problem som ansluter sig till de postuma publikationerna ur hans kvarlåtenskap. Två av bokens artiklar behandlar Wittgensteins liv och hans förhållande till sin tid.74 ”Ludwig Wittgenstein, A Biographical Sketch” och ”Wittgenstein in Relation to his Times”. De här två essäerna publiceras också i den här utgåvan som kap. 1 och 18. Tre artiklar handlar explicit om Wittgensteins Nachlass och om historisk-filologiska problem relaterade till hans två huvudverk – Tractatus och Filosofiska undersökningar.75 ”The Wittgenstein Papers”, ”The Origin of the Tractatus” och ”The Origin and Composition of the Philosophical Investigations”. De sista tre artiklarna fokuserar på aspekter av Wittgensteins filosofi som inte hade diskuterats särskilt mycket av andra kommentatorer. De anknyter mest till filosofiska teman som von Wright själv hade intresse för.76 ”Wittgenstein on Probability”, ”Modal Logic and the Tractatus” och ”Wittgenstein on Certainty”. Den sistnämnda uppsatsen var en av de första vetenskapliga analyserna av boken som von Wright och Anscombe redigerade från Wittgensteins sista anteckningsböcker; boken utkom 1969 under titeln On Certainty.

91 På flera grunder ska boken Wittgenstein ändå inte betraktas som en fullständig och definitiv samling av von Wrights arbeten kring sin andra filosofiska fadersgestalt. Ett skäl är att boken publicerades redan i början av 1980-talet: von Wright hade ännu 20 år av aktiv tid som forskare efter detta. Senare skrev han också flera betydande essäer om Wittgenstein och hans position i 1900-talets idéhistoria. De sista av de här essäerna härstammar från början av tjugohundratalet. Det andra skälet är att det i von Wright och Wittgenstein-arkivet vid Helsingfors universitet även finns opublicerat material om Wittgenstein, skrivet av von Wright på flera språk, som är intressant och definitivt bör publiceras i någon form. Det tredje skälet är att det också finns rikligt material om Wittgenstein av von Wright som ursprungligen skrevs och publicerades på svenska. Detta material togs inte med i den engelska boken.

92 Med hänsyn till von Wrights betydande roll som utgivare av Wittgensteins skrifter, är det således klart att en ny, omfattande samling av hans skrifter om Wittgenstein och hans kvarlåtenskap behövs. Den här utgåvan, som tillgängliggör allt von Wright skrev om Wittgenstein på svenska, kan betraktas som det första steget mot en sådan fullständig utgåva av hans skrifter om Wittgenstein. Utgåvans struktur och de viktigaste redigeringsprinciperna förklaras i inledningen.

93 Jag avslutar den här essän med några observationer om von Wrights svenskspråkiga Wittgenstein-skrifters karaktär och deras förhållande till hans engelskspråkiga vetenskapliga verksamhet.77 Jag analyserar inte essäernas innehåll – den uppgiften lämnar jag åt läsaren. En del av von Wrights essäer om Wittgenstein har nyligen insiktsfullt granskats av Lars Hertzberg (2016), som diskuterar både von Wrights analyser om Wittgensteins senare filosofi och frågan om den relevans Wittgensteins kulturella bakgrund har för tolkningen av hans filosofi. Det synes mig att de här skrifterna på många sätt berikar vår bild av von Wrights syn på Wittgenstein – och kanske också hjälper oss att bättre förstå relationen mellan von Wrights specialiserade filosofiska verksamhet och hans till en bredare publik riktade arbeten.

4.2 De svenska essäerna: några särdrag

94 Ända från början av sin filosofiska karriär verkar von Wright ha haft ett behov att skriva för en bredare publik än enbart akademiska filosofer. Genom årtiondena skrev och publicerade han vid sidan av sitt professionella filosofiska – huvudsakligen engelskspråkiga – arbete också flitigt på sitt modersmål. Hans svenskspråkiga publikationer är dock tämligen heterogena: Bland dessa finns till exempel (1) de essäer om litteratur och kulturella teman, som publicerades i böcker som Tanke och förkunnelse (1955) och Humanismen som livshållningen (1978a)78 Många av essäerna publicerades ursprungligen i tidskrifter som Nya Argus eller Finsk Tidskrift och samlades senare i en bok.; (2) de senare tidsdiagnostiska skrifterna från 1980- och 1990-talen som Vetenskapen och förnuftet (1986); (3) självbiografiska texter som boken Mitt liv som jag minns det (2001a), (4) samhällstillvända tidningsartiklar som ”Kriget mot Vietnam” (1967) och intervjuer; (5) läroböcker som Den logiska empirismen (1943) eller Logik, filosofi och språk (1957); (6) andra mer eller mindre populära skrifter om filosofi, och slutligen (7) vetenskapliga uppsatser.79 Min kategorisering, som blandar texttyper och tematiska kategorier, är inte fullständig. Dessutom kan vissa texter tillhöra flera av kategorierna.

95 Särskilt i skrifter som tillhör kategorierna 3 och 5–6 diskuterar von Wright ofta Wittgenstein och hans betydelse i 1900-talets filosofi. De flesta texter som publiceras i denna utgåva är antingen självbiografiska texter, tidningsartiklar, utdrag ur läroböcker eller populariserande artiklar. I utgåvan ingår också några artiklar som ursprungligen publicerades på tyska eller engelska, men som snart översattes till svenska. Sådana texter är till exempel öppningsföredrag vid internationella filosofiska kongresser (kap. 18, 20, 21 och 23). Eftersom von Wright i sådana föredrag ofta ville skissa bredare filosofiska horisonter och idéhistoriska utvecklingslinjer är texterna intressanta också för en större krets av läsare. Detta förklarar kanske varför skrifterna översattes till svenska. Mer specialiserade skrifter om Wittgenstein som ursprungligen publicerades på engelska har sällan blivit översatta. Således ingår de inte heller i den här utgåvan.

96 von Wrights svenska skrifter om Wittgenstein har alltså ofta en annan profil och målgrupp än de engelska skrifter som han lät publicera i boken Wittgenstein 1982: i flera fall handlar det om introducerande och populariserande texter, skrivna för en bredare publik. En annan skillnad framträder i texterna om Wittgenstein ur von Wrights två läroböcker, Den logiska empirismen (1943) (kap. 9–10) och Logik, filosofi och språk (1957) (kap. 14–16). Båda böckerna innehåller kapitel som redogör för innehållet i Wittgensteins filosofi både i ungdomsverket Tractatus och under hans senare period. Det verkar som om de här texterna inte har något klart motstycke i von Wrights engelska skrifter. I synnerhet kan två kapitel ur boken Logik, filosofi och språk (kap. 15–16) betraktas som von Wrights mest omfattande redogörelser för kärnpunkterna i Wittgensteins senare filosofi. De här kapitlen är i dag också historiskt intressanta: de publicerades redan 1957, då Wittgensteins Filosofiska undersökningar (1952) och Bemerkungen über die Grundlagen der Mathematik (1956) fortfarande var filosofiska nyheter.80 Se Hertzberg 2016, s. 124–125, som noterar att von Wrights läsning av Filosofiska undersökningar i kap. 16 är mycket ”rimlig” för sin tid, och ”står sig ännu i dag som en tillförlitlig introduktion till sitt ämne”. Jag anser således att utgåvan väsentligt berikar vår helhetsbild om von Wrights verk kring Wittgensteins arv.

97 Ett annat nytt perspektiv på von Wrights syn på Wittgenstein erbjuder den kronologiska ordningen i utgåvans mest omfattande del III, som innehåller von Wrights skrifter om Wittgensteins filosofi och om Wittgensteins position i 1900-talets filosofi och i seklets kulturhistoria. Den här ordningen ger ett bra underlag för att förstå utvecklingen både av von Wrights egen förståelse av Wittgensteins tänkande och av hans sätt att gestalta Wittgensteins position i förhållande till andra strömningar i 1900-talets filosofi och tankeklimat.

98 von Wright anmärkte i flera sammanhang att hans skriftliga verksamhet kan indelas i två åtskilda genrer. Å ena sidan har vi hans vetenskapliga, specialiserade filosofiska skrifter som bland annat behandlar logiska frågor, etikens grundbegrepp, vetenskapsfilosofi och – särskilt under 1990-talet – medvetandets filosofi. Å andra sidan har vi hans mer populära produktion som innehåller essäer om litteratur och kultur och de sena tidsdiagnostiska skrifterna. De här genrernas förhållande till varandra var en öppen fråga och periodvis ett problem för von Wright. Ibland talade han om ”klyftan” (eng. rift) i sin filosofiska personlighet.81 Se von Wright 1989, s. 18. Jag går inte här in på problemet i detalj,82 Frågan har nyligen insiktsfullt diskuterats av Bernt Österman (2019). utan noterar enbart vilken betydelse von Wrights svenska skrifter om Wittgenstein har för frågan om hur de två genrerna bör identifieras. Den här frågan är relevant också för själva förhållandet mellan de två genrerna.

99 I essän ”Filosofin är mitt liv” observerar von Wright att den andra, populära genren i hans litterära produktion har en ”från [hans] övriga verksamhet klart särpräglad profil”.83 von Wright 1993, s. 164, kap. 2 i denna utgåva. von Wright menar att han i dessa arbeten har ”varit på spaning efter nutiden”. Men vad exakt hör till den delen av hans produktion? I essän nämner von Wright som exempel sina tre böcker Tanke och förkunnelse (1955), Humanismen som livshållning (1978) och Vetenskapen och förnuftet (1986) samt artiklar och intervjuer som ”hör till den sistnämnda bokens ämnessfär”. Han verkar alltså inberäkna endast sina tidiga litteratur- och kulturessäer och senare tidsdiagnostiska analyser, det vill säga de två första av de sju kategorierna av von Wrights svenska skrifter som jag särskilde ovan.84 Om von Wrights populära sida se Strang & Wallgren 2016. Men hur förhåller sig von Wrights andra svenska texter, till exempel de populära skrifterna om filosofi (kategori 6), till de två genrerna som nämndes ovan? Och till vilken av dem hör hans filosofiska inlednings- eller läroböcker (kategori 5)? De är ju inte specialiserade vetenskapliga texter och hör således inte entydigt till den vetenskapliga genren. Inte heller är de tidsdiagnostiska analyser av vår samtids huvudproblem. Men det finns intressanta likheter mellan de båda genrerna. Eftersom de här skrifterna berör den filosofiska traditionen – den analytiska filosofin och Wittgensteins filosofiska arv – till vilken von Wrights eget filosofiska arbete hör, har de ett relativt nära förhållande till hans vetenskapliga sida. Man kunde kanske säga att de ger en intellektuell och historisk kontext för hans eget arbete. Å andra sidan är de här skrifterna – i likhet med skrifter i kategorierna 1 och 2 – svenskspråkiga och klart riktade till en bredare krets av läsare. Men jag vill också hävda att några texter i utgåvan öppnar perspektiv på von Wrights senare verksamhet som tidsdiagnostiker, det vill säga på skrifterna i kategori 2. En genomgående tråd i denna samlings skrifter består nämligen i den tematik som gäller ”samtidssituationen” inom filosofin. Denna frågeställning är särskilt framträdande i kapitel 17, 20 och 21. Men redan på 1930-talet (se kap. 8) och i Den logiska empirismen från 1943 (se kap. 9–10) verkar von Wright ofta vara – för att citera hans egna senare ord – ”på spaning efter nutiden” i filosofin. I sådana essäer står frågor som ”Från vilka historisk-samhälleliga rötter härstammar nutidsfilosofin?” i betraktelsens centrum, eller ”I vilken riktning verkar filosofin vara på väg att utveckla sig?” Ett analogt perspektiv på samtiden skulle von Wright tillämpa systematiskt först mycket senare, under 1980-talet i sina kulturkritiska skrifter. Därmed skulle man kunna säga att von Wrights tidsdiagnostiska essäers metodiska rötter historiskt går tillbaka till hans tidigare försök att förstå den filosofiska samtiden.

100 Om vi nu går tillbaka till von Wrights sätt att artikulera ”klyftan” mellan sin litterära produktions två huvudgenrer, infinner sig frågan: Kunde en orsak till att klyftan framstod som ett problem för honom vara att han själv tenderade att beskriva de två genrerna på ett sätt som inte reserverade plats för hans skriftliga produktions alla dimensioner? Jag tror att man faktiskt kan argumentera för att von Wrights läroböcker och populariserande skrifter om filosofi kan betraktas som ett försök att bygga en bro mellan hans vetenskapliga och kulturorienterade sida. Det gäller i synnerhet skrifter som berör Wittgenstein. von Wright menade nämligen att de två sidorna – den vetenskapliga och den kulturorienterade – inte var åtskilda hos Wittgenstein. I inledningen till den sena engelska essäsamlingen The Tree of Knowledge (1993b) återvänder von Wright till sina två filosofiska fadersgestalter och skriver:

101 Men Kaila liksom Wittgenstein stod också för någonting annat. Detta skulle kunna beskrivas som en ”visionär” rationalitet, som uttrycker en längtan efter vad man på tyska kallar Weltanschauung och efter att förstå ”livets mening”. Denna form av andlighet har kanske fått sina kanske främsta manifestationer i konst och religion. Men ett av dess traditionella utlopp har säkerligen varit filosofin – från försokratikerna till Nietzsche och vidare.85 von Wright 1993b, s. 2, min översättning.

102 von Wright menar alltså att Wittgenstein är en av få nutida filosofer vars tänkande inbjuder oss till att se filosofin som en ”visionär” aktivitet. I ljuset av detta påstående kan von Wrights skrifter om Wittgenstein också läsas som en serie reflektioner kring filosofins betydelse och roll i 1900-talets historia. Århundradet plågades av två världskrig och av händelser som kastade tvivel över människans moralisk-etiska framsteg (förintelsen, massbombningar, kärnvapen). Å andra sidan karakteriseras århundradet av snabb industrialisering, vetenskapligt-tekniska framsteg och höjd levnadsstandard. Den akademiska världen gick mot en ständigt ökande vetenskaplig och filosofisk specialisering. Till bilden hör också ett långsamt växande medvetande om tillväxtens gränser och om miljökrisen. Vad är filosofins roll och det filosofiska tänkandets möjligheter i den här historiska situationen? Den frågan var brännande för von Wright särskilt under hans sista år.

103 Men hur är von Wrights uppfattning om Wittgenstein relaterad till de här tidskritiska temana? Denna fråga tar oss till tematiken ”Wittgenstein och den analytiska filosofin”. Här kan vi skilja mellan åtminstone tre olika perspektiv i utgåvans essäer. Såsom jag redan påpekade, ser den unga von Wright i Wittgenstein en storartad skriftställare, som gav bidrag till den logisk-positivistiska filosofin – och kanske därmed också till filosofins stora berättelse (t.ex. kap. 7 och 8). Under 1950-talet karakteriserar von Wright Wittgenstein i flera skrifter som den moderna filosofins ”romantiska geni” (kap. 12, 15). Det här perspektivet låter förstå att Wittgensteins tänkande ändå var väldigt inflytelserikt just i den moderna analytiska traditionen – men möjliggör också von Wrights påstående att Wittgensteins filosofiuppfattning måste skiljas från dess imitationer och inflytande (kap. 13). I sina senare essäer från 1970-talet och framåt betonar von Wright alltmer Wittgensteins utanförskap i relation till den analytiska traditionen. I ”Wittgenstein i relation till sin samtid” (kap. 18) och ”Wittgenstein och det tjugonde århundradet” (kap. 19) skildrar han Wittgenstein som en kritiker av den västerländska framstegsoptimismen och den teknisk-vetenskapliga livsformen.86 Glock (2004) diskuterar på ett systematiskt sätt Wittgensteins förhållande till den analytiska filosofin. I samlingens sista essä, ”Wittgenstein og tradisjonen” (kap. 23) karakteriserar han rentav den senare Wittgenstein som en antitraditionalistisk tänkare, vars filosofi är i ”utrettelig og uforsonlig kamp mot tenkemåter og tankemønstre som har vært karakteristiske for vestlig filosofi og vitenskap siden senrenessansen og barokken”.87von Wright 2001b, s. 16.

104 Jag tror att det senare perspektivet hänger ihop med von Wrights samtidiga tidsdiagnostiska tankegångar och med hans kritiska förhållande till sin samtidskultur. Denna syn kommer nämligen att inverka på hans syn på den analytiska filosofin. I sina senare essäer understryker von Wright ibland att den analytiska filosofin ofta har varit förbunden med en form av teknisk rationalitet, som också präglar den moderna tekniska civilisationen som helhet.88 Frågan om den tekniska rationaliteten analyseras kritiskt i boken Vetenskapen och förnuftet (1986). Detta påstående implicerar att den analytiska filosofin kan vara strukturellt oförmögen att tackla vår tids brännande problem.89 von Wright 1993b, s. 4. Tematiken har nyligen diskuterats av Österman (2019). Men von Wright menar att detsamma inte gäller för Wittgenstein. von Wrights ökande medvetenhet om vår tids problem och hans ökande misstro mot den analytiska filosofins möjligheter att lösa dem hör alltså ihop med tendensen att alltmer betona Wittgensteins särställning i seklets filosofiska utveckling och den kritiska potentialen i hans filosofi. I von Wrights essäer om Wittgenstein var de här perspektiven dock inte helt nya. Redan 1957 skrev han i en tidningsartikel (kap. 13):

105 Jag tror för egen del att Wittgenstein hör till de filosofer som aldrig blir identifierade med en bestämd tid och en bestämd riktning i tänkandets historia. Han kommer att locka filosofer i alla tider och alla läger till förnyade positionsbestämningar, utan att någonsin bli inringad. Däri skall han spela den typiska roll som historien tilldelat de stora filosoferna.

106 Med det här citatet vill jag inbjuda läsaren till att göra egna positionsbestämningar av det komplexa, fängslande och ibland spänningsfyllda förhållandet mellan Ludwig Wittgenstein och G.H. von Wright.

Noter